Bältning är ingenting annat än tortyr!

Publicerat: september 25, 2014 | Författare: | Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning, Bemötande | Tags: , | 2 kommentarer

anneli3webbSedan en tid tillbaka engagerar jag mig helhjärtat i en kampanj som jag varit med och startat. Vi kallar den NO MORE – bältesläggning. Tillsammans i kampanjen reagerade vi häftigt på Uppdrag gransknings program i går.

”Konsekvenspedagogik är inte förenlig med den vård som finns nu i sammanhanget. Det finns inte och det hör inte hemma” säger David Wirdelöv, biträdande verksamhetschef och vårdutvecklare på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö i Uppdrag Granskning den 24 september. Trots detta har jag/ vi i kampanjen NO MORE kontakt med ett stort antal patienter som vittnar om just detta; att de utsatts för hot om bältning och att de bältats som bestraffning. Detta är allvarligt, och… det är bara att instämma vad Johanna Rasmussen för fram i reportaget: när patienternas ord står mot läkarnas så har läkarna all makt och de förblir oemotsagda.

I reportaget framkommer även att personalen på Rättspsyk i Växjö uppmanats att inte prata med den som ligger i bälte eftersom bältet då skulle kunna upplevas som en komfortzon. En sådan idé vittnar om en djup oförståelse för hur det kan upplevas att ligga fastspänd på en brits flera timmar i sträck. Det finns inte en tillstymmelse till komfort i detta läge, snarare upplevs det inte sällan som tortyr. I kampanjen NO MORE kräver vi att svensk psykiatri avskaffar bältesläggning, inte bara för att det eventuellt kan missbrukas, utan för vi vet att det missbrukas gång på gång. Vi vet också att metoden av de allra flesta upplevs som djupt traumatiserande, och att bältesläggning kan ge bestående men.

Vi ställer oss bakom psykolog Bo Hejlskov Elvén, som menar att ” det finns vetenskapligt stöd för behandlingsmetoder när folk skadar sig själva. Jag kan inte se att det (bältning) är nödvändigt någon gång”. Bo Hejlskov Elvén menar också att så länge bältet finns kvar så kommer personal att spänna fast folk när de blir rädda, med konsekvensen att det självskapade beteendet förstärks. Vi håller med om detta.

Trots att bältet kan synas livräddande, så är det i själva verket oftast en kontraproduktiv metod. Vi vet också att det finns länder där detta sätt att bemöta människor i kris och kaos är förbjudet sedan många decennier tillbaka. Det går inte att skylla på att man inte vet vad man ska göra, för kunskap finns, vilket Bo Hejlskov Elvén vittnade om i reportaget. Nu gäller det bara att denna kunskap implementeras även inom den svenska psykiatrin.

Mer information och inspiration om alternativa behandlingsformer kan du läsa på http://www.no-more.se där vi också har låtit oss inspireras av den Isländska psykiatrin som varit utan mekaniska tvångsmedel sedan 1930 talet.

Vill du skriva på en protestlista klicka här: http://www.skrivunder.com/forum/93874/start/50

/Anneli Jäderholm

Bältning bältning3bältning2

Bemötande inom vården

Publicerat: maj 4, 2012 | Författare: | Sparat under: Bemötande, Paulina Tarabczynska | Tags: | 2 kommentarer

Idag var jag på ett besök hos specialistvården. Jag åkte dit för jag har problem med hårväxt på kroppen och speciellt i ansiktet. Jag fick träffa en jättetrevlig läkare som var positiv till besöket och sade att jag inte skulle oroa mig då det finns olika åtgärder. Han höll med mig om att den hårväxten jag har inte är normal och att något måste göras. Men vi skulle vänta på provsvaren.

Jag blev hemskickad och läkaren bad mig att ta diverse prover. Vi skulle vänta på provsvaren. Vid nästa besök var jag tvungen att ställa in och fick be om en ny tid. Vid nästa besök hade min läkare gått på pappaledighet och jag fick träffa en annan läkare. Hon var mycket trevlig och bemötte mig bra. Tills hon berättade vad hon tyckte om mitt problem. Hon ansåg att min hårväxt hade med min vikt att göra samt att jag skulle få en remiss till en gynekolog. Hon tyckte att hårväxten var normal och ansåg att inget kunde göras.

Hon frågade mig konstiga frågor om min hälsa och speciellt angående min psykiska hälsa.

Jag reagerade starkt på detta då hon hade gjort en total vändning jämfört med den förra läkarens bedömning. Hon undersökte inte min kropp, som den förra läkaren, för att se hur mycket hårväxt jag har. Läkaren inspekterade snarare mina armar som är fulla av ärr. Jag försökte föra en diskussion och sade till henne att jag inte förstår hur hon kan säga detta när den förra läkaren hade en helt annan åsikt. Då förstod jag, när jag sneglade på datorn, att hon tittade på ett utdrag från patientjournalsystemet Cosmic från psykiatrin.

Hur kan detta hända? Hur kan hon ens tro att jag hittar på detta? Jag är besviken och missnöjd! Kan inte påstå att jag känner mig kränkt då jag inte lät henne kränka mig. Men alla är inte stora i munnen som jag och alla vågar inte stå upp för sig själva. Skall det behöva vara såhär? Jag är trött på att bli forslad omkring från läkare till läkare, bli tillsagd att gå ner i vikt och att det är mitt enda problem samt att bli hänvisad till psykiatrin. Hon har ingen psykologutbildning utan är specialiserad endokrinolog. Hon har ingen rätt att göra någon mer utvärdering än den jag kommer till henne för.

Jag kommer självklart att ringa dit och be om att få byta läkare och i värsta fall vänta tills den förra kommer tillbaka från sin pappaledighet. Men det är inte rätt att jag skall behöva göra detta som patient. Som patient förväntar jag mig respekt och lika behandling som vem som helst. Jag är inte mindre värd för att jag har psykiska problem.

Jag kommer att spärra min journal till min vårdcentral för att i framtiden undvika detta. Känner du igen dig?  Jag har svårt att tro att det är brist på sådana här historier runt om i Sverige. Det handlar i grund och botten om bemötande och att bli tagen på allvar. Vården är ju tack och lov inte ensidig det finns läkare som bemöter patienterna professionellt. Men denna gång hade jag otur.

Ibland känns det som om jag väntar på den dagen då jag kommer till akuten med bruten fot, men kommer bli hemskickad och hänvisad till psykiatrin. Jag vill inte vara rädd att inte bli tagen på allvar. Det leder till att jag drar mig för att söka hjälp. Jag välkomnar komentarer på mina inlägg. Dela med dig av dina erfarenheter. Vad tycker du krävs för att vården skall sluta behandla oss på detta sätt.

/Paulina Tarabcynska