Det lilla barnet
Publicerat: september 1, 2014 Sparat under: Helena Isaksson 4 kommentarer
Denna gång möter jag ett litet barn som närmar sig mig på stranden. Jag fascineras av den oförstörda lilla varelsen som säkert är långt mer kompetent än jag kan förstå. Jag brinner av en längtan att få berätta, få förklara något. Vi möts. Jag frågar. Vad vet du om havet? Sen börjar jag berätta allt jag vet om fiskar, skaldjur, tidvatten och plankton. En symbol för livets flöde. Det lilla barnet tittar på mig med stora ögon. Jag känner mig så kompetent. Jag är också ett barn. Fast jag är gammal så längtar jag efter uppmärksamhet och bekräftelse. Hur viktigt är det inte att bli sedd och ta plats i livets skådespel. Barnets behov finns där hela tiden.
Jag har så svårt att ta plats. Jag har så svårt att fatta att jag får ta plats. Att livet är till för mig också. Det går liksom inte in. Det känns som jag står utanför och tittar på när andra lever sina liv. Är detta aspberger-aktigt? Jag vet faktiskt inte. Men jag har haft den här känslan mer eller mindre hela livet. När jag hamnar i en grupp människor försvinner jag liksom. Det går bäst att umgås två och två. Det har blivit värre och värre. Ibland får jag hemska och konstiga tvångstankar om hur annorlunda jag är. Är jag så här eller är det min sjukdom? Jag har sökt efter svar hela livet men aldrig lyckats hitta något. Och ju mer jag försöker ju sämre mår jag. Har läst att man ska släppa kontrollen men det är hopplöst svårt när man är en kontrollfreak.
Jag har svårt att själv känna när jag gjort något bra. Jag förstår ju att jag har det men känslan låter vänta på sig. Som tur är har jag människor omkring mig som ger mig bekräftelse och det blir då lättare att ta till sig. Jag brukar ofta ge andra komplimanger och bekräftelse för jag vet hur viktigt det är för mig. Man får en känsla av att man har ett värde.
Ja, så här är det för mig, därmed inte sagt att alla har samma skriande behov. Vanligast är nog att man känner sitt grundvärde oavsett vad andra gör eller säger, även fast det som sagt är berikande med bekräftelse. Åh, jag önskar så att jag var ”normal”, om det finns något sådant…
Hälsningar Helena
RSMH-bloggen 
Hej igen, Helena!
Du är inte ensam i din ensamhet. Jag upplever samma sorts utanförskap, och min erfarenhet är att den upplevelse du beskriver är karaktäristisk för de allra flesta som lider av psykisk ohälsa. Från mitt perspektiv sett handlar det om att det ”barnsliga” behovet av att bli sedd och bekräftad finns kvar inom en, därför att det inte blev tillgodosett under uppväxten. Att med sådana behov – i en vuxen kropp! – försöka passa in i den övriga vuxenvärlden, blir en kollision, som omvärlden oftast har mycket svårt att förstå sig på. Det är därför vi blir sjukförklarade. Frågan är om det är en ”sjukdom”, att leva med sviterna av att inte ha fått sina emotionella behov tillgodosedda?
Visst du har så rätt i det du skriver. Det blev fel redan som liten och som inte var ens fel och sedan blir man kallad spyksjuk. Jävla samhälle. Ursäkta blir så arg när jag tänker på det. Kunskap om barns behov finns..men vem bryr sig? Gång på gång far barn illa och samhället bara räknar pengar och bygger vägar.
Du skriver så vackert och talande Helena. Du har en gåva att i skrift kunna tala rakt in i människors hjärtan.
Anna
Tack! Anna. Vad roligt att höra att det jag skriver tillför något. Härligt! Kram.