Valpterapi

Kan man skriva om psykisk ohälsa utan att ta med det lidande det innebär för den enskilda individen?  Kanske men jag vet inte hur. Jag funderar ibland på vad det är jag behöver när gnistan är borta och ersatts av hopplöshet och mörker.

En bekant till mig berättade att hon i ett års tid gått hos en terapeut som hela tiden talade om för henne vad hon skulle göra för att må bra. Hålla dygnsrytmen, motionera, äta bra och nyttig mat, träffa vänner etc, etc. Hon underströk ständigt vikten av rutiner i vardagen. Min kompis sa till mig att hon så väl visste allt sedan tidigare, problemet var bara att när hon mår dåligt har hon inte tillgång till det som är nödvändig för att komma igång. Konsekvensen av terapeutens malande blev i stället en ökad skuldbörda.

För att återgå till det som känns bra för mig är möjligheten att nattetid kunna ringa psykiatrins journummer. Där svarar alltid en klok och lugn person. Jag har ett par vänner jag får ringa dygnet runt men nattetid vill jag inte störa någon som ligger i sin säng och sover. Att vara med djur, promenera i skog och mark (kanske passa på att krama ett träd), låta vind och duggregn blåsa bort oron och sist men inte minst låta musik i hörlurar ta över alla sinnen är annat som bidrar till att öka mitt välbefinnande.

Men om jag möter någon som befinner sig i mörkret skulle jag aldrig predika och ge goda råd.

Vad är det som gör mina två nära vänner så värdefulla? Jo de är kloka, humoristiska, icke dömande, lyssnande, fulla av livserfarenhet, de pratar aldrig illa om någon och så är de lojala. De kommer sällan med goda råd, de ger aldrig sken av att kunna och veta allt, de kan själva vara svaga och behöva stöd. Jag hoppas och tror att jag också kan finnas där för dem när det behövs.

Måste tillägga att de här två vännerna finns där även i bra tider. Då gör vi roliga saker, skrattar mycket, ibland åt ingenting, vi går på opera och ibland äter vi onyttigheter.

Nu är jag ju lyckligt lottad som har vänner, det finns så många ensamma människor.

Även jag har en terapeut eller rättare sagt har haft ganska många under åren som gått . (Jag gjorde min debut inom öppenvården på 70-talet, några år innan jag själv började jobba som skötare).  Min senaste samtalskontakt har jag haft i flera år, hon är ett stort stöd och hon predikar aldrig.

Under de år jag själv jobbat inom psykiatrin har jag märkt att man kommer långt med vänlighet. En vänlig medmänniska som lyssnar och tar en på allvar borde vara en självklarhet. Det är nog inte alltid så. Kanske inte så mycket nu men förr trodde en del som jobbade inom psykiatrin att man på något vis kan uppfostra bort psykisk ohälsa. Jag tror det har blivit bättre… hoppas det i alla fall.

Dotterns lilla valp som jag är dagmatte åt pockar på min uppmärksamhet och om det inte ska bli en pöl på golvet får jag skyndsamt pallra mig ut. Han är förresten den bästa terapi man kan ha. Han är så vacker, ögonen så trofasta, han luktar så valpigt gott och så måste han ut varje timme. KBT i all ära men jag väljer nog valpterapi.

/Anna Isaksson