Vägen vidare ur självmordstankars mörker

JimmiebloggMan kan moralisera om mycket. Men, jag skulle önska att vi kunde hitta ett annat sätt att möte de individuella människor som överväger att ta sina liv – i situationer där de inte kan se eller föreställa sig ett framtida meningsfullt liv – utan att våra egna värderingar, pekpinnar eller krav på moralisk samsyn tillåts överösta deras behov. 

Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva, skrev Ann Heberlein för något år sedan när hon ville klä känslan i ord. Resan till den plats som Ann Heberlein beskriver kan för olika människor te sig högst olika ut. Men, stationen där linjerna löper samman är stor och under utbyggnad i dagens svenska samhälle. 

Att orka. Att lyssna till och se världen och människorna omkring sig. Att inte utestänga de som älskar en och bottna i att man är värd att älska och att det man väljer och kommer att välja har ett värde för en själv och andra. Inget av detta är alltid lätt att förmå eller förstå.

Det är visserligen inte längre straffbart i svensk lag att försöka ta sitt eget liv. Men, någon ovillkorlig och självklar rätt till yttre stöd då man försöker freda sig mot dessa destruktiva tankar och impulser är ingen garanterad. I vårt sekulariserade och individualiserade samhälle finner sig idag alltför många alltför länge ensamma i sina tvivel och känslor av hopplöshet. 

Det positiva på senare tid är en ökad öppenhet i att våga prata om vad som föregripit självmord och självmordsförsök. Att man i skolor, vård, omsorg liksom på arbetsplatser och i andra sociala sammanhang lyfter på locket. Att ingen ska behöva skämmas för att må dåligt och att man synliggör var hjälp finns att få.

Vi behöver bli bättre på att se och uppskatta varandra i vårt samhälle. Vi behöver också ha tydligare och tillgängligare vägar till professionell hjälp och stöd för människor med sviktande psykisk hälsa och de som aktivt överväger att ta sitt liv. Vi måste bli bättre på det här.

Hur mår du – och med vem pratar du om det? 

Detta måste få vara en OK fråga att både få och reflektera över. Ensam är inte alltid stark och hälsan tiger inte alltid still.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 

Redaktörens kommentar:

Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:

Nationella Hjälplinjen:

http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True

Självmordsupplysningen:

https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/

 


6 kommentarer on “Vägen vidare ur självmordstankars mörker”

  1. Hannes Q skriver:

    Hej, Jimmie!

    Jag har över huvud taget väldigt svårt att förstå, hur man kan moralisera över människors livsleda, självmordsförsök eller fullbordade självmord. Ett sådant steg tas sannerligen inte lättvindigt, och när livet känns hopplöst, känns också valmöjligheterna få eller rent av obefintliga. Med rätt stöd och hjälp (vilket psykiatrin långtifrån alltid bistår med!) kan de flesta eller rent av alla återfinna livslust och mening i tillvaron, men man bör heller inte hymla om, att alla faktiskt inte får det stöd och den hjälp de behöver, trots att de söker hjälp. Det är bl.a. då det kan gå så illa som till fullbordat självmord.

    Vägen fram till självmord är nästan alltid komplex. Det handlar oftast om en kombination av oblida, individuella livsöden och brister i det samhälle individen ingår i – brister som både har bidragit till det oblida ödet och som försvårar möjligheterna att komma ur det. Insatser för att minska självmordstalen kan därför inte enbart rikta in sig mot de berörda individerna, utan måste också identifiera och åtgärda de faktorer i samhällsutvecklingen, som genererar psykisk ohälsa.

  2. Henrik Larsson skriver:

    ”Vi behöver också ha tydligare och tillgängligare vägar till professionell hjälp och stöd för människor med sviktande psykisk hälsa och de som aktivt överväger att ta sitt liv.”

    Då tänker jag direkt på ”professionell hjälp”. Finns någon sådan? Man kan få professionell hjälp (om man har råd) med att fixa avloppet, laga en trasig klocka eller byta lås på dörren. Tänk om det vore så lätt inom psykiatrin. Jag har funderat länge på varför psykiatrin är så ineffektiv i uppdraget att hjälpa människor att komma på rätt köl. Så pass länge att jag numera också ställer mig frågan om psykiatrin bara är en sista chansning i ett samhälle som i grund och botten är sjukt och cyniskt. Men då säger man att jag är konspiratorisk och att jag antagligen också är psykotisk. Så det resonomanget går liksom runt runt. Om någon har ett resonemang som leder framåt så dela det gärna med mig.

    • Hannes Q skriver:

      Det vore kanske ”bra”, om man kunde avfärda din erfarenhet med att den är konspiratorisk och psykotisk, Henrik. Dessvärre är den ju inte det, utan tvärtom mycket verklighetsförankrad.

  3. Anna Isaksson skriver:

    Orkar jag vara den vän som finns där när livet inte längre är levbart. Som inte kommer med goda råd, inte frågar så mycket utan bara finns där som ett vikarierande hopp. Tror inte man ska fundera så mycket utan bara försöka göra så gott man kan.

  4. Anna Isaksson skriver:

    Kanske min kommentar kan missförstås. Skulle vilja ändra sista meningen till.” Tror inte man ska tvivla på sin förmåga, inte väja för det svåra utan göra så gott man kan”.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s