Förmynderi som metod mot stigmatisering?

Publicerat: februari 12, 2015 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Biologiskt synsätt, biverkningar, brukarinflytande, Diskriminering, Hannes Qvarfordt, Psykos | Tags: Diskriminering | 3 kommentarer

Öppet brev till Cecilia Brain, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och specialistläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset:

Som brukarföreträdare läser jag med beklämning dina slutsatser i din nyligen avlagda doktorsavhandling. Dina konstateranden och rekommendationer innebär direkt motstridiga budskap.

Du säger att läkemedelsbehandling är avgörande för schizofrenidiagnostiserade patienters återhämtning, vilket i sig är ett biologistiskt ställningstagande och inte en obestridlig sanning. (Det finns många exempel, runt om i världen, som visar att läkemedelsbehandling inte alls är nödvändig för återhämtning!) Du hävdar också att du vill arbeta mot stigmatiseringen av patienter med diagnosen. Nå, hur minskar man då stigmatiseringen av dessa patienter, om man samtidigt rekommenderar sjukvården att “räkna piller” för att förvissa sig om, att de är “följsamma” mot läkarnas ordinationer? Hur kan ett så utstuderat förmynderi bidra till minskad stigmatisering?

I presentationen av avhandlingen nämns inte med ett ord, att patienterna kanske gör ett medvetet val, när de avstår från att ta sina mediciner, helt enkelt för att dessa har så kroppsligt allvarliga och själsligt vitalitetssänkande biverkningar. Det är direkt anmärkningsvärt av en forskare, som säger sig vilja minska patienternas stigmatisering!

Lyft blicken från provrör och mikroskop, vidga dina perspektiv på människors livsvillkor och börja respektera dina patienter som de jämlika subjekt de är, Cecilia!

Med hälsningar!

Hannes Qvarfordt

Föreningen RSMH-Livet, Göteborg

Den inbillade sjukdomen

Publicerat: februari 11, 2015 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: brukarinflytande, Hannes Qvarfordt, Psykos | 6 kommentarer

Som lokal företrädare för RSMH kämpar jag dagligen med att hålla hoppet och modet vid liv i mina kontakter med en psykvård, som allt hårdare tycks sitta fast i biopsykiatrins och läkemedelsindustrins (h)järngrepp. Under ett möte – inom ett projekt för stärkta, mänskliga rättigheter för psykiatripatienter! – får jag höra, att man åter börjar propagera för en ökad användning av depåinjektioner till psykospatienter. Syftet är att öka ”följsamheten” till läkarens ordination, så att man därmed minskar antalet ”återfall i psykossjukdom”, med påföljande återinläggningar på sjukhus. Om vi nu bortser från det etiska problemet med att sätta in en långtidsbehandling, som kan skada hjärnan och som man inte kan ångra på flera veckor, så utgår psykiatrin också från ett sjukdomsperspektiv på psykosen, som det saknas vetenskaplig grund för.

Man kan absolut minska antalet återinläggningar med neuroleptikabehandling. Preparaten bedövar de kaotiska tanke- och känslostormar, som den psykotiska patienten tampas med och som åtminstone tillfälligt kan omöjliggöra ett hyggligt normalt vardagsliv. Tillståndet blir ”neutraliserat” och patienten behöver inte läggas in. Det diskutabla i åtgärden är att man aldrig frågar sig vad det är man bedövar och vad psykossymtomen möjligen kan stå för. Är det verkligen sjukdomssymtom? Eller kan det vara en normal reaktion på en, utifrån individens behov, omöjlig och otillfredsställande livssituation? Något hållbart, vetenskapligt svar finns inte. Och är det verkligen bara symtomen som bedövas av medicineringen? Vad kan den så vanliga devitaliseringen och depersonaliseringen säga om behandlingens totala effekter – eller om vad det egentligen är man bedövar? Kanske är det livet självt som sätts på sparlåga?

Om man föreställer sig att neuroleptikabehandling faktiskt undertrycker känslolivet och sådana livserfarenheter, som skulle behöva uttryckas och samspela med en förhoppningsvis förstående och välkomnande omvärld, så är det kanske inte så överraskande att det leder till kaotiska eruptioner, om och när medicinerna sätts ut? Är det då återfall i sjukdom, eller handlar det om att det undertryckta livet väller fram i okontrollerad och strukturlös form? Den totala ignoransen inför andra perspektiv än det medicinska sjukdomstänkandet är förödande för utvecklingen inom psykiatrin och vården av själsligt betryckta människor. Psykotiska tillstånd och symtom är naturligtvis i sig inga inbillningar, utan tvärtom ofta mycket plågsamma upplevelser. Däremot är det inbillning, när man påstår att det är uttryck för biologiskt betingade sjukdomar, eftersom det saknas vetenskapligt stöd för påståendet!

/Hannes Qvarfordt

PS. Liknande tillstånd kan utlösas, sekundärt, av droger och kroppsliga sjukdomar, vilket dock är en helt annan historia.

Vakta, vårda, värna…

Publicerat: februari 5, 2015 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Jimmie Trevett, Tvångsvård | 2 kommentarer

För en tid sedan var jag i Kosovo. Tillsammans med John Stauffer, chefsjuristen vid Civil Rights Defenders, vår samarbetspartner i vårt spännande projekt Inlåst – men inte utan rättigheter, var vi på plats vid en fokuskonferens om mänskliga rättigheter och passade även på att besöka en lokal rättspsykiatrisk enhet i Pristina. Det var ett nedslag med inslag av både sliten deja-vu och överraskande inslag. Mycket där är som här och annat högst olikt. Den omedelbara reflektion jag fann på kudden till kvälls efter det att strömmen av möten och människor för dagen forsat färdigt var inte särskilt ny, men jag vill ändå dela den med er.

Människor som låsts in på institution är sällan pacifistiska helgon med järnhård självdisciplin från början. Situationen i sig premierar heller sällan i större utsträckning sådan själens förkovring. Men, när man inskränker rättigheter för människor måste man kunna förklara och stå för detta inför såväl de individer som berörs som för en extern granskning. Man ska inte bara göra rätt utan även förmå förklara varför och hur. Inskränkningar ska kunna förstås och i viss mån förutses.

De kollektiva restriktioner som en låst institution latent bär med sig måste balansers. Nu är ju The Stanford Prison Experiment* gudskelov desavouerat sedan länge och Zimbardos Lucifereffekt inte något som regelmässigt och konsekvent uppstår. Men, den maktdynamik som faktiskt finns mellan intagna och personal är i hög grad ett levande fenomen att förhålla sig till. I föreningen av de tre åtaganden som i vår moderna tid finns – i form av att vakta, vårda och värna – hamnar värnandet av rättigheter lätt på undantag. Men de kollektiva lösningar som tillämpas kan inte slentrianmässigt tillåtas att kraftigt inskränka och kränka individers rättigheter.

Jag ser fram emot fortsättningen av vårt samarbete med CRD och mobiliseringen av resurser för att öka genomlysningen av hur svenska låsta institutioner lever upp till de regler kring mänskliga rättigheter som trots allt gäller i Sverige. Inte minst hoppas jag att de goda exempel som faktiskt finns tillåts inspirera andra och bilda skola i högre grad.

/ Jimmie Trevett,

Förbundsordförande i RSMH

* The Stanford Prison experiment var en studie i de psykologiska effekterna av att ha rollen som fånge eller fångvaktare. Studien utfördes 1971 på Stanfords universitet av professorn Philip Zimbardo. 24 studenter valdes ut till experimentet, några skulle spela vakter och andra fångar. Deras beteende anpassade sig till sina roller i mycket högre grad än vad Zimbardos hade förväntat sig, på så sätt att fångvaktarna började bete sig extremt auktoritärt och till slut även utförde psykologisk tortyr mot dem som spelade fångar.

En vecka med Tuffe

Publicerat: januari 27, 2015 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Återhämtning, Det är vi som bloggar!, Helena Isaksson | Kommentarer inaktiverade

Tuffe är en bedårande jack Russel terrier. Det är min sons hund och de bor hos exet. Min dotter har en schäfer och när den löper tar jag hand om Tuffe.

Jag har fruktansvärt svårt att komma upp på morgonen, så när jag ska vara hundvakt får jag lätt panik. Jag tänker alltid att det här kommer aldrig att gå.

I julas var det dags. På julafton kom ädelstenen och jag blev slickad i öronen. Nu hade jag en uppgift. En tydlig mening med livet. Att rasta denna vovve. Upp tidigt på morgonen och ut ytterligare fyra promenader varje dag i en vecka.

Och så mycket kärlek man kan få av ett djur. Vad gör man inte 0530 på morgonen när man hör ett hjärtskärande gnäll. Han är kissnödig. Det vet man ju hur det känns. Jag kunde ju inte låta honom hålla sig. Djurplågeri. Så det var bara att hoppa i kläderna och ut.

Vet inte hur det gick till men vi hade en underbar vecka och tur med vädret. Det var kallt och vitt. När han skulle hem grät jag fast jag tyckte nog att det skulle bli skönt med sovmorgon.

Så här är det ofta. Jag tror att jag inte ska klara saker och när jag står inför faktum så fungerar det på något sätt. Synd bara att jag inte kan känna att jag ska klara det innan utan badar i oro och katastroftankar.

Jag hade en uppgift! Det var viktigt för att bli motiverad. Ofta tänker jag att allt är meningslöst. Det är därför ytterst viktigt att hitta saker som är roliga och motiverar.

Fast nu detta uppdrag gick som en dans oroar jag mig redan för nästa gång. Hur sjukt får det bli. Jag blir så trött på mig själv. Jag hatar när jag inte har kontroll över mina känslor. Men jag älskar ju Tuffe. Det vet jag.

Kram på er

/Helena

Vård till vad?

Publicerat: januari 16, 2015 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Hannes Qvarfordt | Kommentarer inaktiverade

För ganska precis två år sedan skrev jag ett blogginlägg om Arbetslinjen som frälsningslära. En nyligen presenterad forskningsstudie från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) ger mig anledning att ta upp frågan på nytt. I studien utvärderar man tidiga rehabiliteringsinsatser utifrån frågeställningen om de leder till snabbare återgång i arbete. Man konstaterar då att de i stället kan medföra längre sjukskrivningar, vilket i sin tur får forskarna att dra slutsatsen, att insatserna saknar positiva effekter.

Att forskningen sker i ISF:s regi kan möjligen förklara frågeställning och slutsatser, men det finns ändå goda skäl att filosofera en smula över varför rehabiliteringsinsatser utvärderas endast med avseende på hur de påverkar tiden till återgång i arbete. Vad är målet med vård och rehabilitering? Är arbete den yttersta lyckan och meningen i människors tillvaro? Eller bör vården rikta in sig mot att återskapa så god hälsa och livskvalitet som möjligt för patienterna? Min uppfattning är tveklöst att vårdens uppgift är det senare och att återgång i arbete i bästa fall kan bli en följd av att patientens hälsa har förbättrats.

Arbete kan förvisso ofta bidra till förbättrad hälsa och livskvalitet, men det är långtifrån självklart eller alltid så. Om kraven på snabb återgång i arbete är för hårda, eller om det arbetsliv man skall slussas tillbaka till är ohälsosamt, kan återgången i stället leda till försämrad livskvalitet och sämre möjligheter att återfå en god hälsa. Enligt en Gallup-undersökning upplever endast 13 procent av befolkningen att de har ett utvecklande, engagerande och meningsfullt arbete. 24 procent vantrivs och övriga 63 procent är oengagerade och tycker att arbetet är tråkigt!

Varför bedömer man då tidiga rehabiliteringsinsatser enbart utifrån effekten på återgång i arbete? Det kan knappast vara uttryck för omsorg om patienterna, eftersom arbete näppeligen i sig är livets yttersta mening. I synnerhet inte så som arbetslivet idag fungerar och som det upplevs av flertalet människor. Den enda slutsats man kan dra är, att forskarnas och myndigheternas omsorg gäller samhällsekonomin snarare än patienterna. Det är mindre viktigt hur patienterna mår än hur de snabbast möjligt kan återföras i arbete och inte ”ligga samhället till last”.

/Hannes Qvarfordt

Jag skriver

Publicerat: januari 9, 2015 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Återhämtning, Helena Isaksson | Kommentarer inaktiverade

Jag skriver varje dag i en tankebok. Jag skriver för att lätta på trycket. Det är så skönt att låta pennan fara fram över pappret. Se vad som kommer. Det kan bli hur osammanhängande som helst, men vad spelar det för roll. Jag skriver ju inte blogg i min tankebok. Den är till för att lugna hjärnan. Sortera, rensa, bearbeta, tänka högt, komma vidare med jobbiga saker.

Jag tror att det är hälsosamt att skriva. Det finns forskning på detta. Det är som meditation för hjärnan. Man stimulerar båda hjärnhalvorna och det sker bra saker. Att skriva för hand är bäst. Man är kreativ en stund. Viktigt att uttrycka sig. Man kan ju göra många olika saker men penna och papper finns alltid lätt till hands. Jag tycker det är så spännande att se vad som kommer. Sen använder jag ibland materialet till att skriva blogg. Då måste det vara lite mer sammanhängande och det är rolig utmaning.

Att skriva blogg är att byta funderingar med andra. Jag blir så glad när jag får kommentarer. Man ska inte tala om för andra vad de ska göra men jag vill ändå förmedla att skrivandet faktiskt hjälper mig. Om du inte gör det redan så testa lite. Tankeboken blir en kompis som man kan berätta vad som helst för. Jag brukar ta ut svängarna ordentligt ha ha. Hoppas ingen läser den, då blir jag tokigförklarad på riktigt.

Kram på er,

Helena

På tal om Personligt Ombud i Syd- och Västsverige

Publicerat: januari 5, 2015 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: brukare, brukarinflytande, ekonomi, Jimmie Trevett, Personligt ombud | 1 kommentar

För lite drygt 20 år sedan togs ett klokt och humant samhällsinitiativ till stöd för människor med psykiska funktionsnedsättningar genom införandet av möjligheten till Personligt Ombud (PO) genom 1995 års stora psykiatrireform. Bakom initiativet stod den samlade erfarenheten hos brukare och anhöriga i Sverige, förmedlat inte minst av RSMH och Schizofreniförbundet.

Införandet av Personligt Ombud (PO) i Sverige har inte bara räddat en del liv utan även bidragit till att många utsatta människor kunnat få en fungerande vardag och samhällets insatser kunnat samordnas mer effektivt. Det senare då inte bara till förmån för de människor vars behov tillgodosätts på ett bättre sätt utan även för det allmännas finanser då stöd och hjälp inte gått i otakt utan faktiskt tillåtits förstärka varandra i sund synergi. Med hänvisning till de svårigheter som finns att från ”utbudssidan” av samhällets stöd och service att nå och möta ofta komplexa och sammansatta behov hos människor med omfattande och långvarig psykisk funktionsnedsättning har införandet av Personligt Ombud varit en både en human och ekonomiskt effektiv reform.

Insatsen Personligt Ombud (PO) riktar sig, som sagt, till personer med omfattande och långvarig psykisk funktionsnedsättning som har behov av en samordnare för att ta till vara sina rättigheter i samhället. PO är fristående från myndigheter och arbetar istället på uppdrag av personen som har insatsen. Därmed får PO också viktig insyn i hur olika myndigheter och funktioner som ska stötta utsatta personer i samhället fungerar och ger möjlighet till insamlandet av sammanhållen konstruktiv systemkritik och bättre resursanvändning inom inte minst psykiatri och socialpsykiatri.

Ombudens arbete finansieras av kommunala huvudmän, men staten subventionerar upp till ca 2/3-delar av de individuella ombudens kostnader. År 2015 är mer än 100 miljoner kronor i statliga medel öronmärkta för Personligt Ombud. Att ombuden har en fristående ställning från psykiatri och socialtjänst och endast arbetar på uppdrag av sin klient har varit viktiga principer för verksamheten och dess framgångar.

Ombudens fristående ställning hotas, tråkigt nog, idag alltmer av nedskärningar och åtstramningar inom kommunal verksamhet som inte sällan leder till, att uppgiften som personligt ombud kombineras med andra kommunala arbetsuppgifter. I lite drygt en av fem kommuner i Sverige finns dessutom fortfarande inte tillgång till Personligt ombud (PO) för människor med psykisk funktionsnedsättning som kan ha svårt att komma fram och hamna rätt i sina vård-, stöd och myndighetskontakter.

RSMH är i mångt och mycket både stolt och nöjd med hur denna samhällsreform utvecklats. Inte minst mot bakgrund av det fantastiska arbete som många eldsjälar lagt ned genom åren och som lagt ribban högt för yrkesutövning inom PO. Det som oroar är långsiktigheten och att kommuner har ögon för nyttan i den konstruktiva systemkritik PO:s arbete innebär. Tråkigt nog finns det fortfarande vita fläckar på den svenska PO-kartan ibland annat i delar av Skåne, Västra Götaland, Gotland och Stockholm. Där har ombud till och med dragits in, trots att de till mer än hälften kan finansieras med statliga medel.

RSMH vill därför sträcka ut en hand till de kommuner som skyggar för investeringen i Personligt ombud (PO) och vi har under hösten 2014 deltagit i samtal med berörda parter i några av de berörda delarna av Sverige. Vi har full förståelse för många små kommuners ansträngda ekonomiska läge, men menar att man genom samverkan mellan kommuner, utförare, brukarorganisationer och andra engagerade ändå kan nå fram till en rikstäckande verksamhet med konkreta nationalekonomiska vinster för det allmänna.

Det är oerhört viktigt att man inte läser av behovet av PO i sig som något slags kommunalt misslyckande eller nederlag. PO är ett stöd i att göra rätt sak i rätt ordning i myndighetsdansen runt sköra och marginaliserade människor och motverka ett cementerat utanförskap i accelererande ohälsa. Vågar och vill man släppa lite på prestigen och själv-är-bäste-dräng-andan finns här både mänskliga och ekonomiska vinster att göra. Former och finansiering går att lösa om man lyfter blicken regionalt och låter goda krafter samverka. PO fungerar, därför behöver verksamheten spridas och samordnas.

Låt oss hjälpas åt att göra 2015 till året då alla Sveriges kommuninnevånare med psykisk funktionsnedsättning kan få tillgång till Personligt Ombud!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

Att välja bort ett val

Publicerat: december 27, 2014 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Demokrati, Jimmie Trevett, Socialförsäkringen | 2 kommentarer

Då var strejken, förlåt nyvalet, avblåst och parterna, förlåt partierna, skakat hand på det nya avtalet om, ja om vad exakt? Från polarisering till samförstånd bakom lykta dörrar i mörkaste midnattstimme, när bara tomten var vaken, har något för de inblandande partitopparna klarnat. Riktigt vem som följt vems stjärna är dock mindre klart.

En sak är dock otvetydig. De svenska väljarnas demokratiska mandat från i höstas kvarstår och den parlamentariska förvirring som följde ska nu adresseras av de etablerade fyra Allianspartierna och de två regeringspartierna. En minoritetsregerings handlingsutrymme ska bli större. Vidare ska uppenbarligen Sverigedemokraterna isoleras och mycket av de politiska prioriteringarna i vårt samhälle kommer att först manglas i kabal – partitopparna emellan – innan vi enkla medborgare kommer att få se vart vår röst förde Sverige.

RSMH väntar fortfarande på att de inspel som gavs i Stefan Löfvens regeringsförklaring om ett bättre liv för den med funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa ska kläs i praktisk politik. En politik som gör skillnad för verkliga människor som idag utförsäkras i väntan på adekvat och samordnad rehabilitering, lever på försörjningsstöd i väntan på omprövning av Försäkringskassebeslut, aldrig får fotfäste på arbetsmarknaden eller i arbetslivet knäcks av en orimlig psykosocial arbetsmiljö. Om det blir socialdemokrater och miljöpartister som tar ansvar för detta eller andra har vi inga preferenser i.

Men, de marginaliserade som fortfarande lever på undantag efter Alliansens ”nödvändiga och riktiga reformer” och de som de föregående mandatperioderna fått ansluta sig till dem får inte kompromissas bort i ett parlamentariskt svälta-räv-spel i de högre moraliska sfärerna. Nyval eller icke nyval, något behöver göras för att ge faktisk rehabilitering och inte bara kedjor till människor som vill, men ännu inte kan försörja sig själva genom arbete. Sverige har inte råd att välja bort dem.

/Jimmie Trevett,

Förbundsordförande, RSMH

Snart jul…

Publicerat: december 18, 2014 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Anhöriga, Khai Chau | 2 kommentarer

Och så är vi inne i december-månaden, vilket får många av oss att börja tänka på julen, igen!

Vad innebär jul för dig? För mig har det betytt olika saker, genom åren, förstås.

Ett tag, kunde jag tänka att Julen, ja…. det var bara för de lyckliga, som hade både vänner och pengar! Man satt hemma och inbillade sig hur lyckliga alla andra var. Sen så började jag arbetsträna/ jobba på Akademibokhandeln, och då plötsligt vände det. Jag fick gå på deras julbord, som firman bjöd på och det var nog mitt första riktiga julbord med jobbet, som man säger. Och jag kunde uppskatta själva ledigheten istället för att nästan ha förbannat den, för att det blev så långtråkigt. På tomtenatta kunde jag vimla runt på stan och riktigt myste, och betraktade i smyg, hur alla sprang omkring och jagade julklappar.

På RSMH- lokalen visste vi att många satt ensamma hemma och hur viktigt det var att vi gjorde något åt det. Därför ordnade vi med julmat, och även om tiden var kort, så var det viktigt att vi poängterade det hela.

Och under något år åkte vi också och deltog i julfirande på RSMH-lokalen, i en grannkommun.

Nuförtiden innebär julen för mig att jag åker till min bror, som bor strax utanför Stockholm. Detta blir som en kontrast till min vardag i en ganska medelstor stad som Eskilstuna, för att sen återvända och betrakta stan med nya ögon!

God jul

Eller Bon Noel

/Khai Chau

Oskuldens land

Publicerat: december 12, 2014 | Författare: rsmhbloggen | Sparat under: Biologiskt synsätt, Diagnos, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag | 1 kommentar

Det finns en väldigt vacker, kvarlevande rest av det annars vittrande folkhemmet Sverige – och jag menar verkligen det på fullt allvar. I jämförelse med många andra länder har vi fortfarande en stor tillit, inte bara till varandra, utan också till våra samhällsinstitutioner och myndigheter. Vi litar på att etablissemanget representerar det korrekta och trovärdiga och att det i huvudsak vill oss väl. Så länge denna tillit har sin motsvarighet i flertalets ärliga vilja att uppträda hederligt, har vi anledning att vara stolta över den goda samhällsandan.

Baksidan av det oskuldsfulla förtroendet framträder, när krafter som inte enbart genomsyras av heder och ädla syften smyger in i sommarhagen. Vi tycks ännu inte ha lärt oss i Sverige, att vi inte längre lever i ett gemensamt samhällsprojekt, där allas bästa är vår gemensamma drivkraft. Vi ser inte skillnad på äkta vara och falsarier och bedrägerier. Få länder har exempelvis en så okritisk auktoritetstro, som vi fortfarande lever med i Sverige. Vad ekonomiska, akademiska, mediala eller statliga makteliter säger, sväljer vi med hull och hår, utan djupare analyser eller hälsosam skepticism.

Ett område, där vi förefaller vara unikt troskyldiga i Sverige, är vår relation till forskning och vetenskap (eller det som framställs som vetenskap). Den som uppträder med vit rock och kallar sig ”forskare”, läkare eller något annat med likartad statustyngd, kan påstå nästan vad som helst utan att vi ifrågasätter. Det är ett av skälen till att det snabbt växande antalet psykiatriska diagnoser har fått ett sådant förkrossande genomslag i vårt samhälle. I allians med läkemedelsindustrin har biopsykiatrin – som vill bli erkänd i den mer respekterade somatisk-medicinska världen – fabricerat ett stort antal biopsykiatriska diagnoser, som i grunden har svag vetenskaplig förankring. I underdånighet inför denna ekonomiska och akademiska maktelit har sedan allmänheten helt och fullt anammat diagnoserna. Det har i själva verket gått så långt, att människor idag slåss för att få en (identitetsskapande) diagnos, snarare än för att bli hjälpta ur sitt illamående och sin ohälsa.

Det kanske främsta exemplet på den beskrivna auktoritetstron är den epidemiska vågen av bokstavsdiagnoser, som sätts på barn som inte perfekt passar in i den samhällsanpassade mallen. Att samhällsutvecklingen och föräldrars egna tillstånd och livsvillkor kan vara faktorer av betydelse för barnens beteendestörningar har helt sopats under mattan idag, till förmån för rent biologistiska perspektiv. Det fyller både funktionen att gynna biopsykiatri och läkemedelsindustri och att lätta skuldbördor för föräldrar, men det är förvånande att så få reagerar på absurditeten i epidemin. På Gotland närmar sig andelen pojkar, som klassas som ”neuropsykiatriskt funktionsnedsatta” och sedan medicineras med centralstimulantia, tio procent. I vissa delstater i USA har andelen kommit upp i 20 procent, alltså var femte pojke! En sådan andel genetiskt funktionsnedsatta människor är en evolutionär omöjlighet.

Jag undrar stillsamt när den svenska allmänheten skall genomskåda biopsykiatrins kreationer och göra revolt mot utstämplingen av våra barn.

/Hannes Qvarfordt

Några länkar att studera:

Försummelse av barn – ett försummat problem (Läkartidningen)

ADHD kan vara omognad hos många pojkar (Dagens Nyheter)

New study claims ADHD ”has a genetic link” (BBC, klicka på filmen med psykologen Oliver James)

Dags att ifrågasätta att fler får ADHD-diagnos (Svenska Dagbladet)

ADHD – diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet (Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU)

Förskrivning av centralstimulantia vid ADHD (Socialstyrelsen)