Den inbillade sjukdomen

Som lokal företrädare för RSMH kämpar jag dagligen med att hålla hoppet och modet vid liv i mina kontakter med en psykvård, som allt hårdare tycks sitta fast i biopsykiatrins och läkemedelsindustrins (h)järngrepp. Under ett möte – inom ett projekt för stärkta, mänskliga rättigheter för psykiatripatienter! – får jag höra, att man åter börjar propagera för en ökad användning av depåinjektioner till psykospatienter. Syftet är att öka ”följsamheten” till läkarens ordination, så att man därmed minskar antalet ”återfall i psykossjukdom”, med påföljande återinläggningar på sjukhus. Om vi nu bortser från det etiska problemet med att sätta in en långtidsbehandling, som kan skada hjärnan och som man inte kan ångra på flera veckor, så utgår psykiatrin också från ett sjukdomsperspektiv på psykosen, som det saknas vetenskaplig grund för.

Man kan absolut minska antalet återinläggningar med neuroleptikabehandling. Preparaten bedövar de kaotiska tanke- och känslostormar, som den psykotiska patienten tampas med och som åtminstone tillfälligt kan omöjliggöra ett hyggligt normalt vardagsliv. Tillståndet blir ”neutraliserat” och patienten behöver inte läggas in. Det diskutabla i åtgärden är att man aldrig frågar sig vad det är man bedövar och vad psykossymtomen möjligen kan stå för. Är det verkligen sjukdomssymtom? Eller kan det vara en normal reaktion på en, utifrån individens behov, omöjlig och otillfredsställande livssituation? Något hållbart, vetenskapligt svar finns inte. Och är det verkligen bara symtomen som bedövas av medicineringen? Vad kan den så vanliga devitaliseringen och depersonaliseringen säga om behandlingens totala effekter – eller om vad det egentligen är man bedövar? Kanske är det livet självt som sätts på sparlåga?

Om man föreställer sig att neuroleptikabehandling faktiskt undertrycker känslolivet och sådana livserfarenheter, som skulle behöva uttryckas och samspela med en förhoppningsvis förstående och välkomnande omvärld, så är det kanske inte så överraskande att det leder till kaotiska eruptioner, om och när medicinerna sätts ut? Är det då återfall i sjukdom, eller handlar det om att det undertryckta livet väller fram i okontrollerad och strukturlös form? Den totala ignoransen inför andra perspektiv än det medicinska sjukdomstänkandet är förödande för utvecklingen inom psykiatrin och vården av själsligt betryckta människor. Psykotiska tillstånd och symtom är naturligtvis i sig inga inbillningar, utan tvärtom ofta mycket plågsamma upplevelser. Däremot är det inbillning, när man påstår att det är uttryck för biologiskt betingade sjukdomar, eftersom det saknas vetenskapligt stöd för påståendet!

/Hannes Qvarfordt

PS. Liknande tillstånd kan utlösas, sekundärt, av droger och kroppsliga sjukdomar, vilket dock är en helt annan historia.