En vecka med Tuffe

Tuffe är en bedårande jack Russel terrier. Det är min sons hund och de bor hos exet. Min dotter har en schäfer och när den löper tar jag hand om Tuffe.

Jag har fruktansvärt svårt att komma upp på morgonen, så när jag ska vara hundvakt får jag lätt panik. Jag tänker alltid att det här kommer aldrig att gå.

I julas var det dags. På julafton kom ädelstenen och jag blev slickad i öronen. Nu hade jag en uppgift. En tydlig mening med livet. Att rasta denna vovve. Upp tidigt på morgonen och ut ytterligare fyra promenader varje dag i en vecka.

Och så mycket kärlek man kan få av ett djur. Vad gör man inte 0530 på morgonen när man hör ett hjärtskärande gnäll. Han är kissnödig. Det vet man ju hur det känns. Jag kunde ju inte låta honom hålla sig. Djurplågeri. Så det var bara att hoppa i kläderna och ut.

Vet inte hur det gick till men vi hade en underbar vecka och tur med vädret. Det var kallt och vitt. När han skulle hem grät jag fast jag tyckte nog att det skulle bli skönt med sovmorgon.

Så här är det ofta. Jag tror att jag inte ska klara saker och när jag står inför faktum så fungerar det på något sätt. Synd bara att jag inte kan känna att jag ska klara det innan utan badar i oro och katastroftankar.

Jag hade en uppgift! Det var viktigt för att bli motiverad. Ofta tänker jag att allt är meningslöst. Det är därför ytterst viktigt att hitta saker som är roliga och motiverar.

Fast nu detta uppdrag gick som en dans oroar jag mig redan för nästa gång. Hur sjukt får det bli. Jag blir så trött på mig själv. Jag hatar när jag inte har kontroll över mina känslor. Men jag älskar ju Tuffe. Det vet jag.

Kram på er

/Helena