Folkföraktet breder ut sig på borgerliga ledarsidor
Publicerat: oktober 5, 2015 Sparat under: Demokrati, Hannes Qvarfordt, sjukskrivning 9 kommentarer
Sjukskrivningarna har åter börjat öka i Sverige och kostnaderna i sjukförsäkringen förväntas stiga dramatiskt de kommande åren. Det väcker självklart frågor om orsaker och om hur de ökande ohälsotalen skall kunna hejdas. Den i brist på belägg avsomnade hetsjakten på sjukskrivna från mitten av 00-talet börjar åter vakna till liv. I förtruppen återfinner vi de stora, borgerliga dagstidningarnas ledarredaktioner.
Främst i ledet går, precis som tidigare, Dagens Nyheters Hanne Kjöller. I många år har hon förfasat sig över att människor tillåts sjukskriva sig för, i hennes ögon, inbillad eller försumbar ohälsa. Så här skrev hon i en ledarkrönika den 20 augusti i år, till stöd för moderaternas förslag om en ny karensdag efter 14 dagars sjukskrivning:
”Den som ligger i respirator på intensiven kommer inte tillbaka till jobbet snabbare.
Men det är en minoritet av de försäkrade som har en sådan glasklar sjukdomsbild. Varierande grad av värk och psykisk ohälsa utgör lejonparten av alla fall.”
Uppenbart anser Hanne Kjöller, att människor med värk eller psykisk ohälsa behöver en ekonomisk piska för att ta sig tillbaka till jobbet, till skillnad från den som ligger i respirator.
Den 24 augusti skriver Susanna Birgersson följande i Göteborgs-Posten:
“Kostnaden för sjukpenningen ökar med flera miljarder varje år. 2014 kostade försäkringen 27,5 miljarder, 2018 beräknas den kosta 40 miljarder. Och det i landet där folkhälsan ständigt förbättras och livslängden stiger.”
Som folkhälsomarkörer brukar barnadödlighet och medellivslängd användas som viktiga mått, eftersom de helt enkelt är mätbara. Dessa mått kan emellertid inte på något säkert sätt fånga in psykisk ohälsa, och Susanna B visar, i likhet med Hanne Kjöller, att hon rätt och slätt misstror psykisk ohälsa som sjukskrivningsorsak. Därutöver gör hon en avsiktlig övertolkning av vår förbättrade folkhälsa. En nyligen gjord studie visar nämligen att många av åren i våra förlängda liv framlevs i ohälsa.
Naomi Abramowicz menar i en ledare i Göteborgs-Posten den 2 oktober att ”Sverige går en sjuk framtid till mötes”. Den sjukskrivna framtiden beror i hennes ögon inte på ökande ohälsa, utan på att den bortre tidsgränsen för sjukförsäkringen skall tas bort. Ett skäl till att tidsgränsen behövs är, säger hon:
”Patienterna begär att bli sjukskrivna och de konflikträdda läkarna vågar inte säga emot.”
Någon tanke om att patienterna kan ha goda skäl för att begära sjukskrivning tycks inte föresväva henne. Inte heller att de sjukskrivande läkarna kanske inte är konflikträdda, utan gör en professionell bedömning. Vidare skriver hon att:
”Kvinnor är sjukskrivna i större utsträckning än män och det blir ännu tydligare vid familjebildande. Många menar att det beror på att kvinnor tvingas ta ett större ansvar i hemmet än män. Det må så vara. Men det borde innebära att andra länder som är betydligt mindre jämställda än Sverige skulle dras med skyhöga sjuktal, vilket inte är fallet.”
Jaså? Varför borde det innebära det? Sysselsättningsgraden är mycket högre bland svenska kvinnor, än bland kvinnor i t.ex. det kontinentala Europa. De både förvärvsarbetar och dubbelarbetar därmed mycket mer än sina systrar i Europa. Dessutom har vi i Sverige världsrekord i ensamhushåll, dvs. väldigt många av våra förvärvsarbetande kvinnor är också ensamstående mödrar, vilket naturligtvis ökar belastningen!
I brist på hårda fakta kring varför ohälsotalen ser ut som de gör i Sverige, kan vi alla bara spekulera och framföra hypoteser. Det intressanta med de borgerliga ledarskribenterna är deras förkärlek för de mest cyniska och folkföraktande tolkningarna av vad som kan ligga bakom. Hur skall vi tolka den förkärleken?
/Hannes Qvarfordt
Självmord
Publicerat: maj 21, 2015 Sparat under: Barn, Depression, ensamhet, fattigdom, Min berättelse, Paulina Tarabczynska, självmord, sjukskrivning 5 kommentarer
Jag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.
De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.
Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.
Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”
När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.
Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.
Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.
Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.
/Paulina Tarabczynska
De röd-gröna säljer sig till ekonomismen
Publicerat: april 27, 2015 Sparat under: Bemötande, Hannes Qvarfordt, sjukskrivning, Socialförsäkringen Lämna en kommentarDen parlamentariska socialförsäkringsutredningen har nyligen lämnat sitt slutbetänkande. Bland de femtiotalet mer eller mindre goda (eller dåliga) förslagen i det sönderkompromissade dokumentet har en ny doktrin sett dagens ljus: sjukvården skall ha arbetsrehabilitering som målsättning. Denna nya idé får nog anses följa i spåren efter alliansens hårda arbetslinje. I betänkandets sammanfattning kan man bland annat läsa följande formuleringar:
”en arbetsfokuserad hälso- och sjukvård”
”Hälso- och sjukvårdens hantering av sjukskrivningar måste fokusera mer på att hjälpa sjukskrivna tillbaka i arbete. Uppdraget är vidare än att ge medicinsk rehabilitering.”
”Återgång i arbete måste i högre utsträckning bli ett mått på hälso- och sjukvårdens resultat.”
Men är det då inte bra att sjukvården arbetar för att få tillbaka människor i arbete? Det kan låta självklart, och naturligtvis bör det finnas samhällsinstitutioner som arbetar för sjukskrivnas möjligheter att återgå i arbete. Ett flertal sådana finns också redan. Vi har t.ex. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen (med kompletterande aktörer), arbetsgivarna själva, företagshälsovården och de fackliga organisationerna. Sjukvården bidrar med automatik i sitt vårdande uppdrag, men om den dessutom får arbetsrehabilitering som självständigt mål, kan allmänhetens förtroende för sjukvårdsuppdraget skadas i grunden. Avsikten med sjukvårdande insatser är, och bör förbli, att i möjligaste mån återge patienterna en god hälsa och inget annat. Sjukvården korrumperas, om dess insatser dessutom skall styras av samhällsekonomiska hänsyn. Lojaliteten skall finnas med patienterna, inte med Försäkringskassan eller arbetsgivarna!
Genom att ställa upp på skrivningarna i socialförsäkringsutredningens betänkande, har utredningens röd-gröna ledamöter uppenbarligen accepterat sjukvårdens nya, arbetsrehabiliterande roll. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har i intervjuer uttryckt likartade tongångar. Det förefaller därför som om de röd-gröna och regeringen numera går i alliansens och ekonomismens ledband.
/Hannes Qvarfordt
Blogginlägg med anknytning till ämnet:
Grundlösa påståenden från Ulf Kristersson
Arbetslinjen som frälsningslära
Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärr
Publicerat: april 14, 2015 Sparat under: Anne-Sofie Höij, ekonomi, fattigdom, Medicin, sjukskrivning, Socialförsäkringen, studier Lämna en kommentar
Det känns inte bra när forskare efter forskare helt sakligt konstaterar att fattiga kvinnor har fått det sämre under 1990-talet och därefter. Den faktiska inkomstskillnaden mellan de som har fått det bättre och de som har fått det sämre har ökat. Det är alltså en större andel som ligger under socialbidragsnormen i faktisk inkomst i månaden. Det är också en större andels som inte kan få fram 15 000 vid en akutsituation under en vecka. (Kvinnor Kan 2013)
Även den relativa skillnaden i inkomst mellan män och kvinnor har ökat sedan 1990-talet. Det leder till ökad dödlighet bland kvinnor, visar en studie från Göteborgs universitet.
Jag vill beskriva för er hur det är att ha fler dagar kvar i månaden än vad pengarna räcker till. Som låginkomstagande kvinna har jag fått låginkomst pension, i och med att man får pension efter de intjänade år man har. Och har man som mig, inte kunnat arbeta på ett lönejobb större delen av sitt liv så får man låg pension. Jag fick sjukpension 1979 och var 32 år. Det har jag levt på tills jag fick ålderspension.
Innan jag fick sjukpension var jag sjukskriven i ett halvår till nio månader per år så det var en trygghet att få sjukpension ekonomiskt. Men jag hatade mig själv som inte kunde jobba. Jag blev socialt isolerad, deprimerad och ensam. Inga arbetskompisar lägre.
För min del är det en vana att vända på pengarna så att man har mjölk och bröd, frukt och grönt varje dag. Däremot kan det vara svårt för andra att man inte har råd att gå ut och ta en öl eller fika på caféet, teater, kultur eller tandläkaren för man måste betala medicinen först, hyra och el, telefon och övriga kostnader.
Med mina funktionsnedsättningar är det inte möjligt att strunta i att ta ut medicinen för att jag inte har råd. Då riskerar jag livet. Det är likadant med färdtjänst och sjukresor. Jag vill ta mitt ekonomiska ansvar och sköta mig själv. Om jag inte tar medicinen mår jag sämre och dör tidigare.
Jag är inte onormal utan jag är normal i min grupp bland kvinnor. Det är inte mitt fel att samhället ser ut så här. Jag har inte valt de strukturer som gör att kvinnor med funktionsnedsättning blir fattigare än andra kvinnor.
Jag vet att det är vanligt, vilket också bevisas i kvinnor kan rapporten att kvinnor har större sjukfrånvaro, lägre inkomst och pension. Ska det vara så här 2015? Hur länge ska det här fortgå?
Jag är både förbannad och ledsen. Varför ska kvinnor vara sämre värda än män? Varför ska funktionsnedsatta ha det sämre än friska? Varför ska vi straffas ekonomiskt för vår funktionsnedsättning? Den har vi inte valt.
/Anne-Sofie Höij
Även sjukskrivna har rätt till bra rehabilitering
Publicerat: februari 18, 2015 Sparat under: Jimmie Trevett, sjukskrivning, Socialförsäkringen 2 kommentarer
För att rehabilitering ska ge bäst effekt för personer med psykiatriska diagnoser bör den ske innan de sjukskrivs, enligt forskningen. Ungefär så skriver Inspektionen för Socialförsäkringen, ISF, i sammanfattningen till sin rapport Sjukfrånvaro och psykiatriska diagnoser. Den andemeningen är intressant och viktig att ta med sig nu när Socialförsäkringsutredningen, efter flera års arbeten, inom kort lägger fram ett förslag på hur bland annat sjukförsäkringen ska utformas.
Inget ont i att ISF betonar betydelsen av arbetsplatsen och arbetsgivaren i rehabiliteringsarbetet. Det håller vi med om. Men frågan som vi på RSMH ställer oss är – Vad händer med dem som redan är sjukskrivna? Ska de lämnas därhän, för att ”forskningen” har visat att det inte ger lika ”bra effekt” att satsa på denna grupp?
Nej, det är naturligtvis fel. Då drar man alla över en kam. Med rätt stöd och hjälp finns det möjlighet att arbeta igen, även om du har varit sjukskriven länge. Vi hoppas att Socialförsäkringsutredningen kommer med konstruktiva och bra förslag på att förbättra rehabiliteringsåtgärderna även för dem som hamnat utanför arbetsmarknaden. Rehabiliteringskedjan bör bli steg för att verkligen hjälpa folk att komma tillbaks till arbetet igen – inte ett sätt att ytterligare pressa folk som redan mår psykiskt dåligt som det är. Hjälpen måste bli bättre.
Med rätt insatser och tillräckligt med tid kan du komma tillbaks från psykisk ohälsa.
/Jimmie Trevett Förbundsordförande i RSMH
Självbild på minus
Publicerat: juli 3, 2014 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Paulina Tarabczynska, Samverkan, sjukskrivning, svaghet Lämna en kommentar
Det är namnet på debatten som jag fick delta på i dag. Jag måste erkänna att jag var väldigt nervös men efter en liten stund så insåg jag att det inte var så mycket att vara nervös för. Orden flöt på och jag bestämde mig för att vad som en sker så kör jag på så som jag har tänkt ut i mitt huvud. Det kan vara lite svårt att förstå det språket som används bland politiker så jag tänkte att hålla det så enkelt som det bara gick.
Allt fler barn går ut skolan idag utan grundutbildning och det är inte deras fel att systemet inte räcker till. För varje barn som saknar grundutbildning slås faktiskt benen undan på dem. De får taskiga förutsättningar och en självkänsla på minus. För när du ser tillräckligt många hoppa över ett hinder du inte klarar av själv så börjar du tro att det måste vara något fel på benen som bär. Men så enkelt är det inte.
För att göra en förändring måste vi inse att man inte kan trycka in folk i mallar. Visst hade det varit fantastiskt om man kunde skapa en reform eller lagändring som passar alla. Men jag tror på ett system som är tillräckligt flexibelt och som tillåter att bli vridet och vänt på efter individens behov. Det måste ju löna sig att tänka långsiktigt och inte ett år i taget. Hur skall vi kunna ha en välfärd om de som ska arbeta och bygga upp den går runt och faktiskt tror att de är värdelösa? Att de inte har något att tillföra och att de inte behövs? Hur ska man orka kämpa för sin ekonomiska trygghet eller arbete när man knappt orkar vakna på morgonen och göra sig en macka. Och på toppen av det så är du beroende av ett samarbete mellan olika myndigheter och aktörer, ibland runt 45 olika kontakter. Det måste kunna fixas på något annat sätt. Man kan inte lägga ansvaret på en person som inte klarar av det. Samtidigt är det viktigt att vara lyhörd stötta och ha tålamod och när man ser att personen är redo, då ska de ges möjligheten att ta kontrollen över sitt liv.
Men man får inte glömma att detta är frågan om unga som har så mycket misslyckanden i bagaget att det faktiskt gör ont i kropp och själ att försöka igen. Det gör ont att våga tro igen på att det kan fungera. Det finns ett fantastiskt citat här som jag gärna vill dela med mig till er. ”Everybody is a genius but if you judge a fish by it´s abilaty to climb a tree it will live it´s whole life beliving that it is stupid”. Vad är det för samhälle vi är på väg mot när man inte kan få vara sjuk ifred, utan måste uppfylla vissa kriterier för att tas på allvar och få hjälp?
Jag tror på framtiden. Jag tror på de unga och att samhället har ett ansvar för att ge våra barn en bra knuff in i livet. Samhället har ett asnvar att ge bättre förutsättningar eller åtminstone så bra förutsättningar som möjligt och så tycker jag inte att det är idag.
I debattpanelen fanns det många bra deltagare. Jag minns inte helt namnet på alla men här kommer en bild på mig och Gustav Fridolin, Miljöpartiets språkrör, som var med.
/Paulina Tarabczynska
Relativismen under Mammon
Publicerat: november 4, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt, sjukskrivning, Socialförsäkringen, Vårdplatser 4 kommentarerI mitt förra blogginlägg lovade jag att återkomma med konkreta exempel på vad en total relativism kan leda till. Möjligen lovade jag för mycket, eftersom det här blogginlägget snarare skall handla om den värdeförnekelse som kan uppstå i övrigt, när ett enskilt värde blir överordnat och dominerande över alla andra. I det här fallet rör det sig om de ekonomiska värdenas undertryckande av andra värden i samhället. (Total relativism kan, å andra sidan, enkelt sammanfattas som det lössläppta helvetet.)
Det kanske främsta exemplet på värdeförnekelsen under Mammon är den globaliserade marknadsliberalismen. I de heliga marknadskrafternas namn tävlar vi alla mot varandra, världen över. Länder mot länder, företag mot företag, grupper mot grupper och individer mot individer. I en tävling finns alltid vinnare och förlorare. Några måste krossas för att andra skall segra. Den som vill vinna måste ha bättre vapen än sina motståndare, och alla tvingas därför ständigt förbättra sina arsenaler. På den ekonomiska marknaden innebär det att produktivitet och lönsamhet hela tiden måste öka gentemot konkurrenterna – och idag är t.ex. Sveriges konkurrenter slavarbetsekonomierna i Kina, Indien, Brasilien, övriga Asien och i ökande grad Afrika. Skall vi i längden kunna konkurrera med dem, måste också våra lönekostnader, vår kunskap, vår produktivitet, våra arbetstider osv. vara konkurrenskraftiga. Marknaden framtvingar på det här sättet allt hårdare livs- och arbetsvillkor, och grundläggande, mänskliga värden devalveras.
Av samma konkurrensskäl tävlar världens länder mot varandra i skattesänkning, dels för att minska kostnader och dels för att locka till sig internationella företagsetableringar. Det blir en tävling mot välfärdens botten, där företagsägare och företagsledningar blir vinnare, medan andra länder eller den egna befolkningen blir förlorare. Som ersättning för den förlorade, gemensamma välfärden får vi i stället bli kunder på en marknad, där den mest välbeställda har företräde framför den ekonomiskt resurssvaga. Åter offras grundläggande, mänskliga värden i det makroekonomiska spelets namn.
Även på de områden som närmare berör oss inom RSMH gör sig Mammons påtvingade värderelativism gällande. Antalet vårdplatser i psykiatrin skärs t.ex. kontinuerligt ned, trots politikernas fagra tal om prioritering av psykvården. Platserna i min hemregion Västra Götaland har de senaste åren minskat mest i hela Sverige, med hänvisning till att vi dessförinnan låg över riksgenomsnittet. Eftersom alla landsting och regioner på det sättet kan jämföra sig med ett ständigt sjunkande riksgenomsnitt, skapas åter ett race mot botten. Ingen hänsyn tas till att riksgenomsnittet i sig kanske redan är alldeles för lågt i relation till det faktiska behovet. (Det går också att få behovet att framstå som sjunkande, genom att kontinuerligt strama åt kriterierna för inläggning: ”Se här, vår beläggning är nu bara 80 procent, så vi kan ta bort fem vårdplatser.”)
Ett pinfärskt exempel på devalveringen av människovärdet står socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson för. I en debattartikel i Dagens Industri (och på regeringens hemsida) skriver de att ”Höjda skatter för att finansiera höjda ersättningar kommer att leda till att långtidssjukskrivningarna ökar igen eftersom det blir mindre attraktivt att arbeta.” Alldeles bortsett från att ministrarna därmed avslöjar sin djupa misstro mot människors arbetsvilja, avspeglar uttalandet också en människosyn, där sjuka människors värde underordnas makroekonomiska målsättningar. Så ser relativismen under Mammon ut.
/Hannes Qvarfordt
PS. Vad tron på absoluta värden kan föra med sig har beskrivits många gånger av andra än mig. Religiösa föreställningar är t.ex. grunden för otaliga och sällsynt grymma krig och övergrepp genom historien.
Utlopp för frustration
Publicerat: oktober 23, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Bemötande, ekonomi, Fredrik Gothnier, sjukskrivning, Socialförsäkringen | Tags: sjukskrivning 8 kommentarer
Jag tänkte skriva något om myndigheters bristande samverkan och risken för att personer med psykisk ohälsa ska förlora sin sjukskrivning. Det är väl känt att personer med psykisk ohälsa kan bli utförsäkrade. Det har hänt att personer som skickas till Arbetsförmedlingen bedöms som inte arbetsföra. Det betyder dock inte att Försäkringskassan inte kan påstå att personen har arbetsförmåga. Det är också så att personer som Arbetsförmedlingen bedömer ha t ex 60 % arbetsförmåga bedöms annorlunda av Försäkringskassan. Försäkringskassan har bara bedömningarna 25%, 50% , 75% och 100% arbetsförmåga. En person som av Arbetsförmedlingen bedöms ha 60% arbetsförmåga kan av Försäkringskassan bedömas ha 75% arbetsförmåga enbart för att Försäkringskassan inte har samma procentsats arbetsförmåga i sina bedömningar. Personen uppgraderas då till en högre arbetsförmåga än vad Arbetsförmedlingen bedömt och får börja arbeta mer än vad arbetsförmedlingens bedömning medger att personen klarar av. Annars förlorar personen sin sjukskrivning.
Läkare kan i sina läkarutlåtanden om personer med psykisk ohälsa göra bedömningen att dessa inte är arbetsföra eller i varje fall skriva läkarutlåtandet på ett sådant sätt att personen bedöms ha nedsatt arbetsförmåga. Läkarutlåtanden som yttrar sig över personers arbetsförmåga bedöms annorlunda hos Försäkringskassan. Det beror på att läkaren enligt Försäkringskassan bara ska yttra sig över sjukdomen och inte över en eventuell arbetsförmåga. Därför tar Försäkringskassan ingen hänsyn till läkarens bedömning om andra saker än om personen bedöms ha en diagnos.
Arbetsförmedlingen kan se att personer inte har en realistisk chans att få ett jobb och att det inte finns några jobb som personen med psykisk ohälsa kan få då personen inte har tillräcklig arbetsförmåga. Det händer därför att Arbetsförmedlingen avslutar arbetet med en person då denne inte bedöms kunna få ett jobb. Försäkringskassan å andra sidan bedömer om personen antas ha en arbetsförmåga eller inte. Det har hänt att Försäkringskassan bedömer att en person med psykisk ohälsa har arbetsförmåga även om det inte finns någon realistisk chans för personen att hitta ett befintligt jobb som denne klarar av och hitta en arbetsgivare som skulle vilja anställa personen i fråga. Om det finns en realistisk chans för personen att få ett arbete intresserar inte Försäkringskassan som kan utförsäkra personen om denne bedöms ha någon arbetsförmåga.
Regeringen har skrivit en förordning (Svensk författningssamling 2013:522) som trädde i kraft 1 augusti 2013 där det skrivs att verksamheten personligt ombud ska bedrivas så att samverkan mellan vård- och omsorgsinsatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommer till stånd utifrån den enskildes behov. Dock har jag hört liknande historier som ovan av just personliga ombud. Det finns anledning att fråga sig om man kan uppnå en samverkan utifrån den enskildes behov när psykiatri, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska göra bedömningar utan att ta hänsyn till varandras expertis? För att en bra samverkan ska kunna uppnås så krävs en ändring av dessa myndigheters uppdrag så att individen sätts i centrum och att alla har individens bästa för ögonen.
Antalet sjukskrivningar har gått ner men blir människor mindre sjuka bara för att man ändrar i regelsystemet? Det finns historier, till exempel den onådiga luntan där personer har trillat mellan stolarna och förlorat sin inkomst (sjukersättning) på grund av förändrade bedömningar hos myndigheter snarare än att personen fått sin hälsa förbättrad, alla offentliga fina ord till trots!
Nu har jag skrivit av mig min värsta frustration.
Fredrik Gothnier
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.