Självmord
Publicerat: maj 21, 2015 Sparat under: Barn, Depression, ensamhet, fattigdom, Min berättelse, Paulina Tarabczynska, självmord, sjukskrivning 5 kommentarer
Jag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.
De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.
Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.
Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”
När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.
Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.
Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.
Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.
/Paulina Tarabczynska
RSMH-bloggen 
Tja!
Sorglig inlägg, fick mig krypa inombords.
Tänka sig alla går igenom den period för att inte känna sig ensam.
Försöker själv tänka positiv i allting med många krav men det är omöjligt, för man måste vara beredd att man kan inte vara perfekt hela tiden.
Som människa, jag tror detta berör alla. Älskar RSHM blogg eftersom man får läsa saker som påminner om ens liv, att kolla bakåt hjälper mig, lägga värde det som jag har nu, där jag finns nu.
Tack!
Mvh
Johan R.C
Hej Johan.
Jag minns när jag mådde som dåsigast, det värsta var just känslan av ensamhet.
Men som du skriver man är långt ifrån ensam men hur skall man veta det när ingen pratar om det. Därför tror jag det är så viktigt att våga dela med sig så som jag gjorde.
Jag klarade mig, jag kunde blivit en del av statistiken men jag överlevde.
Idag lever jag och är glad att jag gör det.
En sak jag har lärt mig är att hur dåligt man än mår, hur kört man än tror det är så blir det bättre.
Man måste bara hitta ork att kämpa vidare, för saker blir bättre och till och med jätte bra.
Men jag vet, när är där nere är det som att fall ner i ett svart hål inget kommer in inte ens en glimma av ljus.
Att försöka tänka positivt fungerade inte för mig, det fungerar bara när man orkar och mår bättre. Det jag gör idag är att jag tillåter mig tänka det som gör ont, samtidigt finer jag tröst i att veta att det passerar. Det går över.
Tålamod har aldrig varit min starka sida men jag har tagit den resan så många gånger att jag vet att hur ont det än gör( och det kangöra så jävla ont) så blir det bättre.
Tack för din fina kommentar! Jag hoppas kraven lättar, kanske är det så att vi är våra värsta fiender. Ingen ställer så höga krav på oss som vi gör på oss själva. Bara en tanke.
Jag vill önska dig allt gott, ge dig massa kramar och tacka dig för att du läste och kommenterade!
Hej! Läste igenom ditt inlägg, sorglig historia:( Jag tycker det finns förbättringsområden inom psykvården som att det borde vara fler som avgör vilken kontakt man ska ha med psykiatrin efter uppvaknandet efter suicidförsök än bara läkare , där tid och empati från vårdsidan ofta är avgörande för en bra kontakt, där det inte finns så mycket tillfälligheter som ska avgöra patientens inställning till psykiatrin, också att det vid empati från vårdsidan finns en förstående och tröstande sida som inte fokuserar på värdet av att leva utan att ”dem” visar förståelse och uppmuntrar till kreativitet slutligen att man borde byta roller inom psykiatrin där patienterna kan sköta vårdarens jobb på mottagningarna för att öka patientens delaktighet och trygghet och att ta bort rollerna patient/skötare. Dem som kan vara med och avgöra vilken kontakt man ska ha med psykiatrin är präst , kurator e.t.c.
Ha det bra !
Med vänliga hälsningar : Manfred
Hej Paulina! Jag skrev just till dig på Facebook, men skriver här också för säkerhets skull.
Mathilda heter jag och är journalist på mediekooperativet Fria Tidningar. Jag skriver just nu om psykisk ohälsa och vill gärna intervjua dig – du har viktiga historier att berätta! Vill du bli intervjuad?
Hej mathilda,
jag är administratör för sidan. Har du möjlighet att ge din mejladress och ett nummer så kan jag vidarbefodra detta till Paulina, i stället för att kommentaren läggs ut offentligt?