En osäker försäkring

Jenny K Lundgren

Det är dags att söka sjukpenning igen, på 50 procent, jag har gjort det många gånger förr och nu har jag under en tid levt på försörjningsstöd. Jag fyller i blanketten och bifogar de nödvändiga dokumenten och läkarintygen och skickar in.

Försäkringskassan har redan mycket information om mig i sina arkiv men handläggaren är såklart ny, det är de alltid. Handläggaren svarar på min ansökan och begär ytterligare beskrivningar av min läkare som kompletterar med att skicka in en lång och ganska uppretad harang på ungefär en tättskriven A4-sida till.

Efter en tid får jag får ännu ett brev från Försäkringskassan, på så hårt uppstyltad byråkratiska att det gör att man misstänker att det är en dator som har svarat, som säger att läkarens beskrivningar är fortfarande är bristfälliga och behöver kompletteras igen.

Jag ringer upp och undrar hur mer dokumentation egentligen är möjlig, vad har hänt med alla observationer och intyg som gjorts i dyra tester i år efter år? Jag får ett förslag om att vänta på avslag för att sedan överklaga det. För att ytterligare hjälpa mig (antar jag) börjar handläggaren sedan att i detalj beskriva för mig vad det är de vill ha av min läkare och då börjar det snurra rejält i skallen på mig: är det verkligen sant att jag, åter igen, sitter i ett samtal med Försäkringskassan som handlar om hur jag ska undervisa min läkare i hur han ska formulera sig i mitt sjukintyg?

Inombords darrar jag men anstränger mig för att svara artigt att den här situationen känns absurd, att jag inte kan göra det hon ber mig om, jag är inte läkare, det är jag som är patient i den här situationen. Ändå sitter jag lamslagen av ångest halva natten och söker på internet efter regler och formuleringar och skriver så tangentbordet glöder. För att jag är förtvivlad. Min son undrar när jag ska gå och lägga mig. Det ska jag inte.

Det finns inget säkert med en sådan här socialförsäkring. Om det är så att Försäkringskassan har direktiv från högre ort om att inte längre bevilja sjukpenning för psykisk ohälsa så kanske det är bäst att de går ut med det helt öppet. Ja, det kanske är så att Försäkringskassan sätter helt unga personer i sitt första jobb i handläggareledet och ger dem stränga åthutningar om hur de hellre ska fälla än fria, underkänna dokumentation och ge avslag där varje kryphål i byråkratin finns, att de ska efterfråga mer och mer bevis till den grad att den sjukskrivne eller hens läkare ger upp och ärendet läggs ner. Den sjukskrivne blir lidande, och utförsäkrad, och så håller man sjuktalen låga, siffrorna snygga.

Den oro detta ger upphov till är obeskrivlig, hur menar de att en dels ska handskas med sina egna problem som en är sjukskriven för, och dessutom själv skapa sitt eget sjukintyg? Jag önskar att jag aldrig ansökte om ny sjukpenning, varför kan jag inte bara fortsätta med försörjningsstödet? Men det får jag inte, med försörjningsstöd kommer krav om att vara ute på arbetsmarknaden och söka arbete samt att söka alla tänkbara bidrag och uppge varenda inkomst. Jag gör alla rätt men får ändå fel.

Jenny K Lundgren

 


Vad gör man när samverkan mellan myndigheter är så svårt?

Fredrik-allvarig1-lågVi har väl alla hört om en sådan historia någon gång? Arbetsförmedlingen säger att de inte kan hitta jobb åt en, psykiatrin säger att man bör arbetsträna och Försäkringskassan anser att man är arbetsför.

Insatsen kommer inte till stånd, man får inga pengar från Försäkringskassan och i bästa fall leder det bara till att ärendet tas om och man blir bidragsberoende.

Tänk på Polisen. Det finns fall som drar ut på tiden och blir allt svårare att lösa. Då kallar de antingen in sina bästa poliser eller låter fallet gå till Cold Case utredare som inte ger upp utan arbetar vidare på fallet. Förhoppningsvis hittar de en lösning.

Skulle inte myndigheter som ska samverka kring personer med psykisk ohälsa tänka likadant? När det får in ett fall kring samverkan där ingen myndighet gör formellt fel men samverkan ändå inte kommer till stånd eller då insats uteblir från klienten – vad bör göras? Att tänka sig att man kallar in en person på till exempel Försäkringskassan med god kompetens som ser över dessa ärenden. Denne tar kontakt med berörda myndigheter och jobbar med att ett beslut kring samverkan måste komma till stånd och klienten få en insats genom att utgå från klientens önskemål?

Vad säger ni läsare? Är det här en idé att arbeta vidare med inom RSMH och göra en skrivelse till berörd beslutsfattare? Jag funderar på en skrivelse och kanske blir det så…..

/Fredrik Gothnier


Stoppa den ökande stressen i samhället!

NYbild[8]aI veckan gick fackförbundet Vision ut med nyheten om att stress gör allt fler sjuka. Vi välkomnar att de uppmärksammar denna fråga för den pekar på ett viktigt samhällsproblem.

Ökad stress ökar den psykiska ohälsan. Det gäller både för dem som redan har en psykisk diagnos och därmed är extra stresskänsliga, och för dem som aldrig haft psykisk ohälsa tidigare, men som nu mår så dåligt att de drabbas av exempelvis utmattningsdepressioner.

Många upplever ökad stress på jobbet. Arbetsgivaren har dragit åt tumskruvarna och tar samtidigt inte tag i arbetsmiljöproblem som handlar om organisation eller det sociala. Enligt Vision har många anställda orimligt hög arbetsbelastning, bristfälligt stöd och för lite inflytande. Så får det inte gå till!

Samtidigt behöver vi också komma ihåg att det är otroligt stressande att vara arbetslös, sjukskriven eller att jobba deltid. Då handlar stressen istället om ekonomiska bekymmer, ensamhet, brist på sammanhang och att inte ha något meningsfullt att göra om dagarna.

I de fallen måste samhället bli bättre på att erbjuda sysselsättning som är utvecklande och anpassat efter ens person. Fler borde få hjälp med exempelvis Individanpassat stöd till arbete, så kallat IPS, och Supported Education.

När det gäller stressen inom arbetslivet kan fack och arbetsgivare inte bara sitta och rulla tummarna. De behöver fråga sig – varför blir folk sjuka, vad beror det på och hur kan vi förbättra arbetsplatsen för att hindra detta?

Ansvaret för sjukskrivningarna och den ekonomiska belastning som det innebär för samhället får inte läggas på individen. Det viktiga är inte hindra människor från att sjukskriva sig när de mår dåligt, eller att begränsa tidsfristen för hur lång en sjukskrivning får vara, utan snarare att fråga sig varför? Vad är det som gör att arbetsplatsen och ens livssituation gör en sjuk? Först då kan politiker, arbetsgivare och facken hitta svaret.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Medvetna feltolkningar från Försäkringskassan

Hannes 4Ann-Marie Begler och Lars-Åke Brattlund från Försäkringskassan gör i sin debattartikel i Dagens Nyheter den 27 november minst två medvetna feltolkningar av hälsoläget i Sverige och av sjukskrivningens funktion. Detta i det uppenbara syftet att misstänkliggöra sjukskrivna människor.

De hävdar, för det första, att svenskarna är ”världens friskaste folk” (Svenskt Näringslivs uttryck!) och stöder sig då på statistiken över kroppslig ohälsa, som i sin tur nästan uteslutande baseras på medellivslängd och barnadödlighet. En sådan statistik kan dock svårligen fånga in den psykiska ohälsan, som råkar vara den ohälsa som dramatiskt ökar och leder till höjda sjukskrivningstal. Det faktum att Sverige hör till de länder i världen, där det förskrivs mest psykofarmaka, rimmar också mycket illa med talet om världens friskaste folk.

För det andra anser de att läkarna måste vara striktare i sin bedömning av när ”sjukskrivning är en lämplig behandling” (åter Svenskt Näringslivs formulering!). Beskrivningen är en uppenbar vantolkning av den försäkringsverksamhet de själva ansvarar för. Sjukskrivning är inte och har aldrig varit någon ”behandling”. Sjukskrivning tillgriper man som inkomstbortfallsförsäkring, när en patient på grund av sjukdom/ohälsa har helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Åtgärden är med andra ord i sig ett uttryck för bedömningen, att patienten helt eller delvis inte kan arbeta. Hur patienten sedan skall vårdas för att tillfriskna och återkomma i arbete är en helt annan fråga. Den läkare som använder sjukskrivning som behandling begår tjänstefel. En sjukskrivning skall alltid kompletteras med medicinsk eller annan behandling och/eller rådgivning för egenvård!

/Hannes Qvarfordt

Fotnoter:

  1. I Sverige är sjuktalen för psykisk ohälsa påtagligt högre för kvinnor, än för män. Den offentliga sektorn, där flest kvinnor arbetar, är idag hårt slimmad och stressbelastad. Vi har också fler ensamhushåll och högre sysselsättningsgrad bland kvinnor, än nästan något annat land i världen! Självklart har det stor betydelse för inte minst kvinnors psykiska livsvillkor.
  1. En replik till Försäkringskassans debattartikel, med ett innehåll snarlikt det ovanstående, sändes för publicering till DN Debatt. Genmälet refuserades dock, utan motivering.

Bättre ekonomi – viktigt för att uppnå Jämlik Hälsa

JimmieTrevett-leende-beskurenUnder helgen 20-22 november hade RSMH förbundsråd, där förbundsstyrelsen och runt 20 representanter från RSMH-distrikten träffades. Många viktiga frågor behandlades och en av dessa var Jämlik Hälsa.

Idag dör personer med psykisk ohälsa i snitt 15-20 år i förtid jämfört med övrig befolkning. För att detta ska få ett stopp var många av distriktsrepresentanterna eniga om att en viktig faktor är bra möjligheter till arbete, studier och ekonomi. Utan dessa sociala sammanhang riskerar vi att bli ensamma, vilket i sin tur förvärrar den psykiska ohälsan, men också den fysiska hälsan, vilket har visat sig i studier.

Ytterligare sätt att bryta ensamheten är  lite mer pengar i plånboken. Det möjliggör att du kan du fika med vänner, bjuda på middag och hälsa på släktingar i en annan stad. Faktum är att många psykiska symtom minskar drastiskt med bara några hundralappar extra i månaden, visar studier av Alain Topor och Ingemar Ljungqvist mfl.

I det sammanhanget är det viktigt att återigen lyfta frågan om handikappersättningen. I utredningarna till psykiatrireformen föreslogs att personer med psykisk funktionsnedsättning skulle ha rätt till handikappersättning, precis som personer med fysiska funktionsnedsättningar, i och med att funktionsnedsättningarna i sig ofta innebär ökade utgifter. Men när psykiatrireformen klubbades igenom, fanns förslaget inte längre med för vår grupp.

Det var ett stort misstag. Och det är läge att återigen lyfta frågan handikappersättning för personer med psykiska funktionsnedsättningar. Staten må klaga på att de har så stora utgifter för annat att de inte har möjlighet att införa ytterligare ett bidrag, men faktum är att vi är ganska säkra på att det skulle bli samhällsekonomiskt lönsamt.

Det är effektivare att ge några hundralappar extra i månaden så att personer mår bättre psykiskt, kan sänka dosen av läkemedel och undvika inläggningar, än att sjukvården i efterhand måste lägga tusentals kronor på kroppsliga biverkningar av psykofarmaka, slutenvådrsinläggningar och annat som ofta är ett resultat av ensamheten.

Nä nu får det bli ett stopp på det kortsiktiga tänkandet. Lägg pengarna på förebyggande, istället för på att lappa sådant som aldrig hade behövt gå sönder. Handikappersättningen är säkerligen samhällsekonomiskt lönsamt för vår grupp. Det är dags för politikerna att förstå det!

/Jimmie Trevett, förbundsordförande i RSMH


Dags att utveckla rehabiliteringsgarantin!

NYbild[8]aI dag kom vass kritik från myndigheten Riksrevisionen när det gäller rehabiliteringsgarantin: ”Gör om eller lägg ned”. Enligt deras granskning har rehabiliteringsgarantin inte lett till att fler sjukskrivna med psykisk ohälsa har fått jobb, trots att regeringen lagt sex miljarder på garantin sedan 2008 då den infördes.

Det är inget som förvånar oss. På RSMH har vi märkt bland våra sjukskrivna medlemmar att nästan det enda som rehabiliteringsgarantin har förknippats med är den extra stress som socialförsäkringens tidsgränser har inneburit. Nu har regeringen lovat att tidsgränserna ska bort och det är glädjande. Kanske kan Riksrevisionens rapport bidra till ytterligare förbättringar av rehabiliteringsgarantin?

För vi är emot att skrota den helt. I stället behöver den förändras. Rehabiliteringsgarantin behöver anpassas till verkligheten och de behov som finns. Det behövs kompetent personal som har kunskap om psykisk ohälsa och ger rätt stöd och hjälp. Det behövs riktade insatser och bättre samordning mellan berörda parter såsom arbetsgivare, arbetsförmedling, landsting, företagshälsovård och socialpsykiatrin. Det behövs rätt hjälp i tid. Nu får många vänta alltför länge innan de får stöd i att återhämta sig, och på den resan hinner många må sämre. Attityderna mot personer med psykisk ohälsa måste också förändras, både hos arbetsgivaren och hos de kollegor man återser eller träffar för första gången på sitt nya arbete efter en sjukskrivning.

Rehabilitering måste finnas. Det bidrar till att personer med psykisk ohälsa återhämtar sig snabbare och kan återgå i arbete. Det gäller bara att hitta rätt form för det. Det är dags att utveckla rehabiliteringsgarantin!

Jimmie Trevett

/Förbundsordförande i RSMH


Att gå sin egen väg för en meningsfull sysselsättning

khai-bild-blogg-breddareJag sa till min bror nyss, att det känns märkligt att Socialpsykiatrin pratar om daglig meningsfull sysselsättning… men inte har lyckats, i verkligheten!

Medan jag har min bowlinghall: Hallchefen ringde mig i morse och bad om hjälp som tävlingsfunktionär, knappa in resultat på data osv…hur meningsfullt är inte det?

Men Försäkringskassan lyser med sin frånvaro… de har inte uppmuntrat mig genom en enda krona, utan jag har fått gå min egen väg, ekonomiskt sett. Nu senast kräver de också tillbaka 3 800 kr, för en period, som jag har diskat i hallen!

Men jag överklagar och ärendet ligger nu uppe hos Förvaltningsrätten.

Och ja, jag har bett dem att ändra alternativt stifta ny lag! På grund av det stora systemfel hos Försäkringskassan, som jag också uttryckligen påpekat.

‪Som jag ser och upplever det: De flesta bidragen, såsom till exempel handikappersättning, går till fysiska handikapp, mer än till psykiska – samt att Försäkringskassan inte tar hänsyn till hela livet och levnadssituationen, för mig och andra som drabbats av psykisk sjukdom eller ohälsa. Jag anser att man borde ha olika bidrag för olika typer av handikapp. Handläggarna säger att handikappersättning är till för ”alla” men för mig som är sökande gäller det inte.

‪Jag har ”fått på moppo” av alla möjliga, hittills, för att jag ”ställer grupp mot grupp”… medan det är verklighet, varje dag, för mig och många andra…

‪Det känns som något stort general-fel som bara jag ser…? Ibland känner jag mig som Don Quijote som strider mot väderkvarnar.

Plus detta, som jag och många andra som insjuknar i ung ålder: Man är nollklassad, för att man inte hunnit ut på arbetsmarknaden, och istället hänvisas till socialbidrag, när man faktiskt borde kunna få sjukpenning!

/Khai Chau


Folkföraktet breder ut sig på borgerliga ledarsidor

Hannes 4Sjukskrivningarna har åter börjat öka i Sverige och kostnaderna i sjukförsäkringen förväntas stiga dramatiskt de kommande åren. Det väcker självklart frågor om orsaker och om hur de ökande ohälsotalen skall kunna hejdas. Den i brist på belägg avsomnade hetsjakten på sjukskrivna från mitten av 00-talet börjar åter vakna till liv. I förtruppen återfinner vi de stora, borgerliga dagstidningarnas ledarredaktioner.

Främst i ledet går, precis som tidigare, Dagens Nyheters Hanne Kjöller. I många år har hon förfasat sig över att människor tillåts sjukskriva sig för, i hennes ögon, inbillad eller försumbar ohälsa. Så här skrev hon i en ledarkrönika den 20 augusti i år, till stöd för moderaternas förslag om en ny karensdag efter 14 dagars sjukskrivning:

”Den som ligger i respirator på intensiven kommer inte tillbaka till jobbet snabbare.

Men det är en minoritet av de försäkrade som har en sådan glasklar sjukdomsbild. Varierande grad av värk och psykisk ohälsa utgör lejonparten av alla fall.”

Uppenbart anser Hanne Kjöller, att människor med värk eller psykisk ohälsa behöver en ekonomisk piska för att ta sig tillbaka till jobbet, till skillnad från den som ligger i respirator.

Den 24 augusti skriver Susanna Birgersson följande i Göteborgs-Posten:

“Kostnaden för sjukpenningen ökar med flera miljarder varje år. 2014 kostade försäkringen 27,5 miljarder, 2018 beräknas den kosta 40 miljarder. Och det i landet där folkhälsan ständigt förbättras och livslängden stiger.”

Som folkhälsomarkörer brukar barnadödlighet och medellivslängd användas som viktiga mått, eftersom de helt enkelt är mätbara. Dessa mått kan emellertid inte på något säkert sätt fånga in psykisk ohälsa, och Susanna B visar, i likhet med Hanne Kjöller, att hon rätt och slätt misstror psykisk ohälsa som sjukskrivningsorsak. Därutöver gör hon en avsiktlig övertolkning av vår förbättrade folkhälsa. En nyligen gjord studie visar nämligen att många av åren i våra förlängda liv framlevs i ohälsa.

Naomi Abramowicz menar i en ledare i Göteborgs-Posten den 2 oktober att ”Sverige går en sjuk framtid till mötes”. Den sjukskrivna framtiden beror i hennes ögon inte på ökande ohälsa, utan på att den bortre tidsgränsen för sjukförsäkringen skall tas bort. Ett skäl till att tidsgränsen behövs är, säger hon:

”Patienterna begär att bli sjukskrivna och de konflikträdda läkarna vågar inte säga emot.”

Någon tanke om att patienterna kan ha goda skäl för att begära sjukskrivning tycks inte föresväva henne. Inte heller att de sjukskrivande läkarna kanske inte är konflikträdda, utan gör en professionell bedömning. Vidare skriver hon att:

”Kvinnor är sjukskrivna i större utsträckning än män och det blir ännu tydligare vid familjebildande. Många menar att det beror på att kvinnor tvingas ta ett större ansvar i hemmet än män. Det må så vara. Men det borde innebära att andra länder som är betydligt mindre jämställda än Sverige skulle dras med skyhöga sjuktal, vilket inte är fallet.”

Jaså? Varför borde det innebära det? Sysselsättningsgraden är mycket högre bland svenska kvinnor, än bland kvinnor i t.ex. det kontinentala Europa. De både förvärvsarbetar och dubbelarbetar därmed mycket mer än sina systrar i Europa. Dessutom har vi i Sverige världsrekord i ensamhushåll, dvs. väldigt många av våra förvärvsarbetande kvinnor är också ensamstående mödrar, vilket naturligtvis ökar belastningen!

I brist på hårda fakta kring varför ohälsotalen ser ut som de gör i Sverige, kan vi alla bara spekulera och framföra hypoteser. Det intressanta med de borgerliga ledarskribenterna är deras förkärlek för de mest cyniska och folkföraktande tolkningarna av vad som kan ligga bakom. Hur skall vi tolka den förkärleken?

/Hannes Qvarfordt


Självmord

PaulinaJag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.

De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.

Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.

Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”

När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.

Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.

Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.

Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.

/Paulina Tarabczynska


De röd-gröna säljer sig till ekonomismen

Hannes 4Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har nyligen lämnat sitt slutbetänkande. Bland de femtiotalet mer eller mindre goda (eller dåliga) förslagen i det sönderkompromissade dokumentet har en ny doktrin sett dagens ljus: sjukvården skall ha arbetsrehabilitering som målsättning. Denna nya idé får nog anses följa i spåren efter alliansens hårda arbetslinje. I betänkandets sammanfattning kan man bland annat läsa följande formuleringar:

”en arbetsfokuserad hälso- och sjukvård”

”Hälso- och sjukvårdens hantering av sjukskrivningar måste fokusera mer på att hjälpa sjukskrivna tillbaka i arbete. Uppdraget är vidare än att ge medicinsk rehabilitering.”

”Återgång i arbete måste i högre utsträckning bli ett mått på hälso- och sjukvårdens resultat.”

Men är det då inte bra att sjukvården arbetar för att få tillbaka människor i arbete? Det kan låta självklart, och naturligtvis bör det finnas samhällsinstitutioner som arbetar för sjukskrivnas möjligheter att återgå i arbete. Ett flertal sådana finns också redan. Vi har t.ex. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen (med kompletterande aktörer), arbetsgivarna själva, företagshälsovården och de fackliga organisationerna. Sjukvården bidrar med automatik i sitt vårdande uppdrag, men om den dessutom får arbetsrehabilitering som självständigt mål, kan allmänhetens förtroende för sjukvårdsuppdraget skadas i grunden. Avsikten med sjukvårdande insatser är, och bör förbli, att i möjligaste mån återge patienterna en god hälsa och inget annat. Sjukvården korrumperas, om dess insatser dessutom skall styras av samhällsekonomiska hänsyn. Lojaliteten skall finnas med patienterna, inte med Försäkringskassan eller arbetsgivarna!

Genom att ställa upp på skrivningarna i socialförsäkringsutredningens betänkande, har utredningens röd-gröna ledamöter uppenbarligen accepterat sjukvårdens nya, arbetsrehabiliterande roll. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har i intervjuer uttryckt likartade tongångar. Det förefaller därför som om de röd-gröna och regeringen numera går i alliansens och ekonomismens ledband.

/Hannes Qvarfordt

Blogginlägg med anknytning till ämnet:

Vård till vad?

Grundlösa påståenden från Ulf Kristersson

Arbetslinjen som frälsningslära