Karolinska väljer biologismen

Hannes 4Som förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.

I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.

Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.

I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.

I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!

Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?

/Hannes Qvarfordt


Önskelista inför 2014

Hannes 4Så här i början av det nya året kan det kännas naturligt att fantisera om vad det, eller de närmast kommande åren, helst kunde föra med sig, om man fick önska fritt. Jag nöjer mig dock med att fantisera om sådana händelser, som skulle beröra livsvillkoren för oss med psykisk ohälsa. Utan inbördes rangordning:

 

  • Att vi efter valet i september får en regering med solidarisk och humanistisk människosyn.
  • Att vi återfår en människovärdig socialförsäkring, som ger trygghet och anständiga, ekonomiska villkor även för dem, som inte har kunnat arbeta, inte kan arbeta eller inte får något arbete.
  • Att bluffmakeriet och skumrasket inom läkemedelsindustrin blir känt för den breda allmänheten och våra politiker.
  • Att psykiatrin reformeras i grunden, avmedikaliseras och inriktas mot psykologiska och socialpsykiatriska behandlingsmetoder, vid små, lokala och hemlika behandlingsenheter.
  • Att psykiatrisk tvångsbehandling förbjuds och att endast tillfälligt tvångsomhändertagande tillåts.
  • Att rättspsykiatrisk vård avskaffas som brottspåföljd.
  • Att människor med psykisk ohälsa tillerkänns mänskliga och medborgerliga rättigheter på samma villkor som alla andra.
  • Att alla kommuner erbjuder träffpunkter, aktiviteter och värdigt boende till alla med psykisk ohälsa, som behöver sådana insatser.
  • Att viktiga och allmännyttiga samhällsfunktioner åter drivs i offentlig och demokratisk regi, utan vinstintresse.
  • Att vi på våra viktigaste livsområden slipper spela eller själva befinna oss på en krass marknad.
  • Att RSMH gör ovanstående önskelista till del av sina målsättningar och sin verksamhetsinriktning.

 

/Hannes Qvarfordt


Vad är psykisk sjukdom?

Ganska nyligen sändes en dokumentär i SVT om den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Utöver den enda patient, som fick tillfälle att uttala sig om vården, fick vi huvudsakligen följa personalens arbete och beskrivningar av patienternas behov. Inte minst fick enhetens överläkare slå fast sin uppfattning om skillnaden mellan ”normalt”, psykiskt illamående och ”psykisk sjukdom” och att psykiatrin enbart är till för den senare gruppen. Hon menade t.ex. att en asylsökande, som hade försökt ta sitt liv av rädsla för att bli utvisad, inte hörde hemma i psykiatrin, därför att hon inte var ”psykiskt sjuk”. Likaså ansåg hon att förtvivlade ungdomar, som söker akut efter att pojkvännen eller flickvännen har gjort slut, av samma skäl inte är psykiatrins ansvar. Att de brutna förhållandena kan ha utlöst mer djupliggande sårbarhet, och att de hjälpsökande kanske är helt förkrossade, saknar uppenbarligen relevans i hennes värld, så länge hon inte betraktar dem som ”psykiskt sjuka”. Man undrar då vems ansvar dessa människors tillstånd och eventuella suicidrisk är?

Backar vi ytterligare något i tiden så kan vi alla erinra oss spektaklet kring bedömningen av den norska terroristen Anders Behring Breiviks mentala tillstånd. Den samlade norska expertisen fick två möjligheter att utreda saken, och två grupperingar kom fram till diametralt motsatta uppfattningar. Den ena ansåg att Breivik lider av ”paranoid schizofreni”. Den andra ansåg att han är, om inte frisk, så i varje fall inte heller psykotisk eller otillräknelig i någon annan psykiatrisk mening. Samma typ av vitt skilda bedömningar har gjorts av rättspsykiatriker i samband med flera svenska rättsfall. Vi kan nämna exempelvis Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailovic, och en småländsk pyroman (vars namn jag inte minns).

Absurditeter av det här slaget uppstår därför att man försöker konstruera gränser mellan ”alldaglig”, psykisk ohälsa och ”psykisk sjukdom”. Bland all psykisk ohälsa finns det en mycket begränsad andel, som uppenbart har kroppsliga orsaker. Till denna andel hör exempelvis effekterna av fysiska skador eller tumörer i hjärnan, Huntingtons sjukdom och vissa former av autism. Den helt dominerande andelen psykisk ohälsa har emellertid inga påvisbara och ursprungligen kroppsliga orsaker, som man känner till. (Däremot har den givetvis kroppsliga uttryck!) Det går inte att på vetenskaplig grund skilja ut ”psykisk sjukdom” från någon antaget ”övrig”, psykisk ohälsa. Sjukdomsbegreppet inom psykiatrin är därmed enbart en hypotes, utan saklig grund! Inser man det – och upphör att försöka dra en fiktiv gränslinje – så behöver man heller inte hamna i sådana dilemman som jag har givit exempel på ovan.

/Hannes Qvarfordt


(H)järnkoll underblåser biologiska myter

Attitydkampanjen (H)järnkoll – driven av regeringen, den statliga myndigheten Handisam och nätverket för brukar- och anhörigorganisationer, NSPH – har nu pågått i tre år och förlängts i ytterligare tre år. Undersökningar har visat, att attityderna till människor med psykisk ohälsa i vissa avseenden har förbättrats. Fler kan tänka sig att bo granne med oss, arbeta ihop med oss eller t.ex. låta oss passa deras barn, vilket givetvis är positivt. (Att det redan sker i stor omfattning, och uppenbarligen utan människors vetskap, borde kanske kampanjen ha varit tydligare med!) Många själverfarna ”attitydambassadörer” gör också ett stort och modigt arbete för att minska vår stigmatisering, genom att hos arbetsgivare, skolor och myndigheter, och ibland inför stora folkförsamlingar, berätta om sina personliga erfarenheter av psykisk ohälsa och psykiska kriser. De förtjänar all uppskattning för sina insatser!

Desto sorgligare att kampanjens namn, hemsida och informationsmaterial så ensidigt stöder det biomedicinska perspektivet på psykisk ohälsa. Det officiella materialet går t.o.m. så långt, att det bekämpar ”myter” om psykisk ohälsa med ”sanningar”, som helt saknar vetenskaplig förankring! Kampanjen underblåser på det sättet nya, biologistiska myter och kan därmed orsaka minst lika mycket skada som nytta! Jag undrar om alla dessa goda krafter – själverfarna brukare och modiga ”kändisar” t.ex. – är fullt medvetna om vilka budskap de ger sina namn åt. Eller ställer allihop faktiskt upp på det som sägs? I så fall misströstar jag om både psykiatrins och vårt samhälles framtid!

Jag har skrivit en debattartikel i Dagens Medicin om kampanjen (H)järnkoll, som ni kan läsa här.

/Hannes Qvarfordt