Vänd på perspektiven från utbud till faktiska behov!
Publicerat: januari 22, 2024 Sparat under: Biologiskt synsätt, Demokrati, Gästbloggare, makt, Medicin Lämna en kommentar
Nya tankar betraktas ofta till att börja med som galenskap. Men, problem kan sällan lösas med samma tankesätt som skapade dem. Kanske är det vi som redan burit etiketten “galen” som måste föra fram nya idéer kring psykiatrin. Vi har på ”konsumentsidan” varit en del av det psykiatriska systemet länge nu och upplevt dess talrika dysfunktioner på nära håll, så vilka är mer lämpade att uttala sig om ämnet än vi som verkligen behöver en hållbar, tillgänglig och effektiv psykiatri? I en tid då de psykiatriska diagnoserna förlorar sin trovärdighet, de bio-medicinska förklaringarna om de psykiska problemens orsaker visar sig inte hålla och de vanligaste medicinska och psykologiska behandlingarna verkar sakna sin utlovade effektivitet, så finns förhoppningsvis en öppning för att lyfta vikten av att även beakta sociala perspektiv och utgå från individen. Så låt oss göra det!
Psykisk ohälsa och suicid orsakar stort mänskligt lidande och omfattande individuella och samhällsekonomiska konsekvenser varför det länge uttalats vara ett prioriterat område politiskt. Genom åren har olika regeringar genomfört ett otal större satsningar för att stärka arbetet med psykisk hälsa, med högst blandat resultat. Någon effektiv generallösning har uppifrån hitintills inte presenterats.
Det finns med andra ord fortfarande stora utmaningar inom området. Det handlar bland annat om att fler människor upplever olika psykiska besvär, i synnerhet unga, och att stöd, vård och behandling vid psykisk ohälsa brister.
Varför känner människor oro?
De insatser som behövs är kanske inte, i våra ögon, i första hand fler evidensbaserade metoder för de som far illa utan att färre far illa från början. Utopin är ett samhälle som inte industrialiserar den psykiska ohälsan utan istället förmår skapa trygga uppväxtmiljöer och att minska de ekonomiska klyftorna. Lösningen på den växande psykiska lidande är alltså inte enbart psykiatrisk. Det är dags att på allvar ifrågasätta den medicinska dominansen när det gäller diskussionen om psykisk hälsa. Om vi i stället för den sjukdomsbaserade frågan kunde lyfta blicken till vad det är som händer i Sverige som får människor att känna oro och otrygghet skulle vi kunna få helt andra svar och lösningar.
Staten och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) har sedan 2012 bedrivit ett gemensamt och långsiktigt arbete för att stärka och utveckla insatserna inom området psykisk hälsa och suicidprevention. Inom ramen för arbetet har staten årligen, genom överenskommelser med SKR, avsatt medel till kommuner och regioner i syfte att utveckla arbetet med att främja psykisk hälsa, förebygga psykisk ohälsa och suicid samt att skapa förutsättningar för en god och tillgänglig vård och omsorg för personer med psykisk ohälsa.
Överenskommelsen ser precis ut som den gjort i tio år
Sammantaget har staten genom riktade medel inom området psykisk hälsa och suicidprevention avsatt över 14,1 miljarder kronor under perioden 2012–2023. I dagarna slöts en ny överenskommelse som i stora drag ser ut precis som den gjort det senaste decenniet.
Frågan man då behöver ställa sig är vad har dessa satsade medel lett till? En positiv utveckling på området lyser med sin frånvaro. Även flertalet utvärderingar av vad de satsade medlen resulterat i uppvisar en högst tveksam effekt. Einstein har ett träffsäkert uttalande i att ”Dårskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat. Om du vill ändra resultatet, gör inte samma sak.”
Vi ser idag ökande och stora skillnader i hälsa mellan olika grupper i befolkningen. Förutom med ålder och kön varierar den psykiska hälsan med bland annat utbildningsnivå, inkomst, födelseland, funktionsnedsättning samt könsidentitet. Sådana ojämlikheter indikerar att arbetet med att främja psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid behöver prioriteras i folkhälsoarbetet, inte minst för barn och unga och för de med högre risk att drabbas av psykisk ohälsa.
Att arbeta för en bättre psykisk hälsa måste således handla om att arbeta strukturellt med livsvillkor och levnadsförhållanden, inom ramen för hela folkhälsopolitiken, med både hälsofrämjande och förebyggande åtgärder såväl på individ- som på befolkningsnivå. Det märkliga är att psykiatrin idag verkar sakna systemtänk gällande hur varje individ är en del av ett större system.
Vi behöver förstå bakomliggande orsakssamband
Det finns även ett stort behov av att i stället för dagens starka fokus på diagnoser, behöver vi förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Den syn på psykiska problem som dominerar inom dagens psykiatri har en stark biologisk prägel. Den hävdar till stor del att psykiska problem har genetiska och neurologiska orsaker. I stället för diagnoser behöver vi komplettera vår syn för att vi ska kunna förstå och bemöta psykiskt lidande och förstå de bakomliggande orsakssambanden till dess olika uttryck. Vi behöver en mer socialpsykologisk psykiatri där människors livsvillkor ställs i centrum när vi ska försöka förstå symtom och beteenden och lindra lidandet.
En socialpsykologisk psykiatri skulle förflytta fokus från att sätta diagnoser till att förstå människors lidande och symtom utifrån det livssammanhang de befinner sig i. Istället för medicinska termer som signalerar att det är onormalt med oro och nedstämdhet bör språket vara konkret och vardagligt och man ska få stöd att upptäcka och utveckla sin egen förmåga. I stället för att enbart inrikta sig på att minska symtomen måste det finnas ett långsiktigt perspektiv som handlar om mer djupgående förändringar.
Ett alltmer svårlevt samhälle gör vidare att fler riskerar att slås ut, vi behöver alla bidra till en diskussion som känns alltmer nödvändig i en tid när köerna till psykiatrin ständigt växer. Hur förändrar vi samhället? Hur gör vi världen till en bättre plats? Hur hjälper vi människor att uppnå sin sanna potential, som välmående, inte bara produktiva?
Det handlar om att omfördela resurser
Brukare och brukarrörelsen har länge lyft fram den relativa fattigdomen som många lever i som ett av deras främsta problem. Det handlar därmed om impopulära åtgärder i dagens politiska klimat, som att återställa ersättningsnivåerna på socialförsäkringarna och på socialhjälpen, så att sjukdom, arbetslöshet och andra nödsituationer inte innebär misär och otrygghet. Det handlar om att människor får trygga arbetsvillkor, att skolorna blir lugna och välkomnande läromiljöer. Det handlar om väsentligt förbättrade villkor för placerade barn och unga. Det handlar om att omfördela resurser Sverige. Vågar eller vill våra politiker anta denna utmaning?
Det utvecklingsarbete som har bedrivits inom området psykisk hälsa och suicidprevention behöver fortsätta men enligt RSMH ta en ny riktning. Dess utmaningar behöver adresseras genom ett strategiskt, långsiktigt, tvärsektoriellt och samordnat utvecklingsarbete som omfattar insatser inom ramen för alla de områden som är av relevans för den psykiska hälsan och det suicidpreventiva arbetet, däribland såväl folkhälsopolitiska insatser som hälso- och sjukvård och socialtjänst.
För varje enskild person ska det finnas tillgång till bästa möjliga personcentrerade vård eller omsorg vid det tillfälle som den behövs. Faktorer som kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionsnedsättning, socioekonomiska förhållanden eller bostadsort ska inte påverka vilken vård eller omsorg man får. För att hälso- och sjukvården och omsorgen ska bli mer jämlik, kunskapsbaserad och personcentrerad finns ett behov av att satsa på rätt saker men även att utveckla det systematiska patient-, brukar och anhöriginflytandet. Detta för att skapa en hållbar positiv förändring för oss själva och för våra medmänniskor, barn som vuxna, liksom för samhället. För att komma framåt måste vi börja gå åt rätt håll och utgå från människors hela verklighet.
/Jenny W
Personerna på bilden har inte med texten att göra. Foto: Rosie Sun/Unsplash
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.