Brukarrevision ökar patientens inflytande!

Fredrik-allvarig1-lågJag har precis börjat arbeta som teamledare för brukarrevisorer inom ett brukarrevisionsprojekt i Stockholms län. En brukarrevision är en granskning av en enhet eller en verksamhet som ger vård stöd och service till personer med psykiska funktionshinder som genomförs av brukare och/ eller närstående.

RSMH driver brukarrevisionsprojektet i samarbete med nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, där RSMH igår. Projektledare är Isabella Canow och tillsammans med två andra teamledare ska vi utbilda brukarrevisorer i Skåne, Värmland och Stockholm och planerar att genomföra brukarrevisioner i dessa tre län under två och ett halvt års tid.

I en brukarrevision intervjuar man brukare eller undersöker med hjälp av enkäter vad brukare tycker om verksamheten. Det görs för att få reda på vad som fungerar bra, vad som fungerar mindre bra och föreslå eventuella förbättringsområden. Undersökningen görs i kvalitetsförbättrande syfte och inte för att peka ut någon. Vi planerar att göra brukarrevisioner på verksamheter inom kommun, landsting och privata utförare.

Den traditionella bilden av psykiatrin för 30 år sedan är att läkaren bestämmer vad som ska göras medan patienten bara ska göra som den är tillsagd. Då kommer patienten att må bättre. Numera talas det om att vården ska vara evidensbaserad. Det innebär att vården ska ta hänsyn till forskarnas kunskap om behandling/vården, personalens kunskap och brukarens kunskap. Även idag förekommer att patientens åsikt om behandling inte skrivs ned i läkarens journal. Det finns också ett nationellt kvalitetsregister om behandling för olika psykiska diagnoser som ska leda till att vården blir bättre. Tyvärr registreras inte patienten egen åsikt om vården i registret.

Vad den här långa utläggningen vill säga är att brukarens kunskap om verksamhet/vård även idag många gånger är eftersatt eller nonchaleras i hög utsträckning. Brukarrevisioner är ett sätt att dokumentera brukarens kunskaper om den verksamhet man nyttjar. Utan att ta hänsyn till vad de som nyttjar verksamheten har för åsikt om densamma är det svårt att förbättra verksamheten. Som Anki Sandberg på NSPH sade: ”Om man ätit en god middag och vill veta hur maten smakar så frågar man inte kocken”. Det är ett argument för varför verksamheter bör göra brukarrevisioner.

Att brukare gör revisionen istället för att personal ställer samma frågor till brukare i verksamheten har visat sig ha vissa fördelar. Några av dessa är: Det har visat sig att brukare lämnar andra svar när brukarrevisorer ställer frågorna än när personal gör det. Brukarrevisorerna har också en inifrånförståelse av problemet och är i en position där de kan hitta relevanta frågor men också tolka svaren bättre. Likaså kan brukarrevisorerna förmedla hopp till de som intervjuas om att det går att återhämta sig. Om brukarrevisorn har kunnat återhämtat sig så kanske även jag skulle kunna det? Att arbeta som brukarrevisor kan också bidra till brukarrevisorns egen empowerment. Ibland är arbetet som brukarrevisor bara ett steg på vägen för brukarrevisorn. Det händer att denna går vidare och tar ett lönearbete på den reguljära arbetsmarknaden och går vidare i livet.

I projektet är det tänkt att vi ska prova olika metoder för brukarrevision för att sedan dra slutsatser angående metoderna och föreslå en modell/ modeller för brukarrevision som fungerar bra och är ekonomiskt hållbar. Frågan uppkommer dock om det finns en bästa metod eller om det finns olika modeller för brukarrevision som fungerar lika bra? En tanke med projektet kan vara att tillhandahålla verktyg för de som vill utföra brukarrevisioner på ett ekonomiskt hållbart sätt.

En annan tanke med projektet är att vi ska utbilda brukarrevisorer som kan göra brukarrevision på fler ställen i landet efter projektets slut. Det kan finnas brukarrevisorer som kan rycka in med kort varsel och göra brukarrevisioner inom hela Sverige. Själv anser jag att det måste göras som ett samarbete med andra revisorer/ revisionsbyråer, men det är min egen uppfattning och är inte ännu helt förankrad i projektet.

I år ska vi genomföra en brukarrevision i Stockholms län för att under 2016 genomföra tre revisioner och sedan under 2017 ytterligare tre revisioner.

För de som är intresserade att genomföra en brukarrevision träffar jag er gärna för ett förutsättningslöst samtal kring brukarrevisioner. I Stockholm söker vi även personer som vill jobba som brukarrevisorer!

Läs mer här på RSMH:s hemsida, där du även hittar kontaktuppgifter!

/Fredrik Gothnier


Vardagskatastrofer

anna iÄr det någon som känner igen sig?

Har för några månader sedan fått en ny samtalskontakt. Hon har ruskat om mig ordentligt när det gäller hur jag tänker och fungerar. Välbehövligt och skitbra!

När jag för några dagar sedan satt i soffan och virkade kom jag på alldeles själv utan terapi (eller kanske just därför) hur knasigt det kan bli alldeles i onödan och jag tror att jag delar det här med ungefär halva Sveriges befolkning.

Hur som helst så kunde jag inte hitta min lilla mycket spetsiga sax som jag klipper av garnet med. Vad händer? Pulsen blir skyhög, svetten rinner, paniken stiger. Jag blir helt övertygad om att saxen borrat sig in i min nya soffa och totalförstört den. Jag ställer mig på knä ( inte lätt för mig ) försöker med en dammvippa få fram saxen om den hamnat under soffan. Visserligen kom det fram en massa skräp men ingen sax. Nu var det bevisat att saxen på något vis borrat sig in i soffan. Jag höll säkert på i 20 minuter med mitt hysteriska letande. Till slut orkade jag inte mer utan sjönk ner i den berömda soffan, alldeles slut. Tar mobilen för att ringa ett samtal och vad ligger där under min mobil om inte saxen.

Vardagen är full av händelser som kan utlösa panik. Har man alltid fungerat så här så tror man att det är så här det ska vara, så har det i alla fall varit för mig.

Det är ju så onödigt att sådant här ska stjäla energi och välmående.

Nästa gång jag inte hittade min sax på direkten sa jag till mig själv på skarpen, ungefär som samtalskontakten skulle gjort om hon också suttit i soffan ” Anna, lugna ner dig, den kommer fram, det är ingen katastrof ” och vet ni, den kom fram alldeles utan hysteri.

Må väl.

/Anna Isaksson


Självvald inläggning

fredrikNu drar projektet självvald inläggning igång i Stockholm som försöks verksamhet på psykiatri norra, psykiatri södra och på centrum för ätstörningar. Det är ett initiativ som går ut på att patienten ska få ett större inflytande över sin vård.

Till en början avsätts en säng på Hagsätra och två sängar på en av heldygnsvårdsavdelningarna på Norra Stockholms psykosavdelning. Kända patienter med psykosdiagnos skriver ett kontrakt med avdelningen som gäller ett år. Sedan kan de när som helst ringa avdelningen och säga att de behöver lägga in sig på självvald inläggning. De behöver inte träffa läkare om de inte vill, behöver inte gå genom länsakuten och dra sin historia flera gånger utan de ringer avdelningen de har kontrakt med som lägger in dem på sängplatsen för självvald inläggning. De kan ej nekas inläggning om sängen är ledig och får max stanna fem dagar i sträck. Om de behöver ligga inne längre tid så får de antingen få en ”normal” inläggning på avdelningen om det finns plats eller gå hem en dag och sedan ringa avdelningen och säga att de vill lägga in sig på självvald inläggning igen. Patienten får gå ut från avdelningen på självvald inläggning och det fungerar som frivillig vård.

Tanken med självvald inläggning är att sängen som är till för självvald inläggning inte får beläggas av någon som inte har ett kontrakt för självvaldinläggning utan sängen ska vara reserverad för patienter med kontrakt. Om ingen är inlagd av dessa patienter står sängen tom. Och det även om avdelningen har platsbrist.

Det är tänkt att man skriver kontrakt för självvald inläggning med ca 10-15 personer per säng av de sängar som ingår i självvald inläggning. På Hagsätra- en säng och på Norra två sängar. Om en patient med självvald inläggning vill lägga in sig och sängen är upptagen av någon annan med kontrakt sätts personen upp på en väntelista och när sängen blir ledig rings denne upp och blir tillfrågad om denne fortfarande vill lägga in sig.

Jag anser att försöket med självvald inläggning är bra- att kunna lägga in sig när man börjar må dåligt istället för att behöva vänta tills läget är akut är ett bra initiativ. I Norge där man provat självinläggning ett tag ledde detta till att patienterna var inlagda färre vårddygn men fler sammanlagt. Behovet av att bli inlagd minskade, likaså minskade antalet tvångsåtgärder mot dessa patienter. Det ledde också till att relationen mellan patient och personal förbättrades- jag anser att det beror på att patienten får vård när denne vill och att personalen inte måste bemöta patienten när läget är akut.

Läkare i Norge säger att när patienten fick vård tidigare bröts psykosen av och blev inte så djupgående som annars. Jag tror att patienterna mår bättre med större egen kontroll över sina inläggningar. Att veta att man kan lägga in sig när man behöver gör också att det känns lättare att bära bördan av att må dåligt vilket kan leda till att man inte behöver lägga in sig lika ofta. Att bara veta att möjligheten finns är lugnande. Kanske lugnar det även anhöriga. Jag applåderar initiativet Självvald inläggning och ser det som ett steg mot ökat inflytande över vården. Bravo!

/Fredrik Gothnier


Kränkt och osedd i Psykiatrins slutna rum – lyssna på Kristina, Sara och Denise

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteDet är inte alltid lätt att få rätt då ord står mot ord. Inte minst gäller det när man som privatperson eller patient ifrågasätter den som i det allmännas tjänst är satt att hjälpa och bistå en i livets svårare stunder.

Att utsättas för sexuella övergrepp av sin kontaktperson på den slutenvårdsavdelning man vårdas vid ställer saken på sin spets; något som illustreras i Daniel Velascos P1 Dokumentär: Patienten och tystnaden – ”Denises kamp”.

Varför skulle då läkare eller skötare ljuga eller neka till något? I uppdraget och yrket ska de ju interagera med dig utan personliga preferenser eller egna utlevelser. De åtnjuter i grunden ett förtroende för att de inte känner dig, inte har valt dig och för att du efter utskrivning inte förväntas ha något med dem att göra. Ni är inte vänner i en självvald privat relation.

Relationen kan dock bli ytterst nära och personlighet kan krypa fram bakom den professionella masken. Ofta är detta en tillgång i dina möjligheter att tillgodogöra dig vård, stöd och omsorg och nödvändigt för att du ska känna erforderligt förtroende för att våga bli så tydlig och själsligt naken som krävs för att psykiatrin ska kunna bistå dig i resan mot återhämtning.

Men, så länge som ni möts som vårdgivare och vårdtagare i skuggan av psykiatrins tvångslagstiftning är ni inte jämlika eller jämbördiga. Väljer någon av dem att svika ditt förtroende eller utnyttja din situation så är det inte lätt att våga eller få säga ifrån än mindre att få någon ursäkt eller upprättelse.

Några som kämpat med detta kan man höra i P1 nu söndag kväll den 19 oktober 2014. Det är inte bara skakande och upprörande utan visar också på en hissnande styrka hos ett antal unga kvinnor i att våga vittna om vad de utsatts för i Psykiatrins slutna värld. Lyssna på Denise och de andra och inse att vägen till ett anständigt samhälle där ett nej är ett nej och man inte utnyttjar någons underläge ännu är lång i Sverige.

Tack P1 och Daniel Velasco och skämmes ni som inte förmådde värna dem ni sattes att vårda! För förövarna själva finns faktiskt bara förakt. Yrkesförbud och fängelsestraff är bara förnamnet.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Sändningstiden för del 2 är söndag 19 oktober kl.15.03 i P1 och del 3: 26 oktober kl. 15.03 i P1. Det går även att lyssna på programmet i efterhand på www.sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play


Inget kan stoppa mig från att göra skillnad

PaulinaAlmedalen 2014.07.02

Det är så mycket som händer här, många platser att besöka och mycket folk som springer fram och tillbaka. Ett rent helvete för en person som har svårigheter med koncentration och är jättekänslig för mycket intryck. Men vad gör man inte för att göra sin röst hörd? Ibland handlar det om att utmana sig själv och att våga testa sina gränser. Allt behöver inte ske i samma fart, alla har olika förutsättningar, det vet ni säker redan. Men det är de där små knepen som gör en skillnad. Ibland letar jag efter en tyst avlägsen toalett att sätta mig i om så bara för fem eller kanske tio minuter. Jag sätter på mig mina öronproppar och mediterar bort stressen en stund sen är jag redo att möta Almedalens högljudda inferno någon timma till. Jag vet att detta är jobbigt för mig. Och det är inte enklare med tanke på att jag nyligen skadade min fot men jag ger mig inte!!

Jag är här för att bland annat, som aktiv i RSMH, delta på en paneldebatt imorgon som heter Självbild på minus. Vi vet att många unga vuxna saknar grundutbildning och försörjning. Vi vet att närmare 40 procent av våra barn går ut skolan utan att ha grundutbildning. Hur kan vi få myndigheter att samarbeta bättre för att öka chansen för alla dessa unga vuxna att lyckas och bli en del av samhället igen? Alla är värda, alla har kapacitet att jobba utifrån sina förutsättningar. Det kanske är dags att granska den svenska skolan och arbetsmarknaden. I takt med att tiden förändras är det kanske dags för alla inblandade att inse att här har vi mycket kvar att göra. Vi har ju knappt börjat än. Än så länge är det mest diskussioner och forskningsresultat. Under tiden är det allt fler som går runt och känner sig totalt misslyckade, som om det var deras fel att skolan inte kan anpassa sig.

Det är ju alltid enklare att skylla på individen istället för att förstå att problemet är mycket djupare än så. Det är systemet som felar. Vi behöver en förändring för att inkludera alla, för att ge alla en chans att känna sig värda och behövda. Jag anser inte att det är okej att våra ungas självkänsla och framtid står på spel för att vår politik inte inkluderar alla.

Jag kan förstå att förändring är läskigt och att se utanför mallen är svårt. Denna systemet är ju trots allt vad vi vet, det vi har skapat. Det är en trygghet som vi håller fast vid. Men förändring är oundvikligt och den måste hända för att vårt samhälle skall kunna ge alla dessa unga en chans att kunna skapa sig en framtid.

Jag är här både med RSMH och med En Stärkt röst. På torsdag kommer en stärkt röst hålla i en aktion som heter Skola med knuff, vågar du gå i skolan med våra spelregler, Björklund?

Almedalen-fotoVi har en jättefin t-shirt och ett stort fiaspel som vi skall spela imorgon på Österväg i Visby så kom gärna och delta på manifestationen. Jag själv kommer inte delta då jag deltar i paneldebatten Självbild på minus, men om ni är här och har vägarna förbi kom och var med. Skola med knuff är handikappanpassat för alla och väldigt kul! Så kom gärna och spela.

Trots den onda foten och koncentrationssvårigheterna och problemen med mycket intryck tänker jag inte ge mig. Inget kan stoppa mig från att göra skillnad, för jag vet att man kan göra skillnad. Det vet jag utan tvekan av egen erfarenhet. Att sätta armarna i kors och säga att det ändå inte spelar någon roll är kanske inte den bästa lösningen. Jag har provat den metoden med och den fungerar inte.

Att vara här och delta just i år är extra viktigt med tanke på att det är ett valår. Jag blundar för en stund och ser i mitt inre att Almedalen är ett stort hav, här finns massa makrill stim, flundror och andra exotiska fiskar, musslor med pärlor men även hajar. Alla simmar i samma vatten i hopp om att fånga uppmärksamhet från en exotisk fisk  och dela med sig av sina åsikter, att få skina i medians glans för bara en sekund.

Jag känner att oavsett hur många vi är så befinner vi oss i samma vatten och oavsett vem vi är så är vi alla hungriga på förändring. Varför skulle vi annars simma här i detta trånga utrymme? Desperata kretsar vi som hajar, på jakt efter våra offer byten. För visst är vi alla trötta på orättvisor och visst vill vi ha förändring. Vi är alla sammanlänkade oavsett om vi vill tro det eller inte. Vi simmar alla i samma hav så låt oss ta hand om varandra.

/Paulina Tarabczynska

 


I skuggan av valet – mindre än 100 dagar kvar…

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteBåde ton och tempo har stigit i det politiska spelet inför höstens hägrande val till såväl riksdag som kommunfullmäktige runt om i Sverige. Kampen om din röst är hård och du står fri att lägga den som du vill.

Många av de val du annars får göra i din vardag är mer begränsade. Detta gäller särskilt om du står utanför arbetsmarknaden på grund av psykisk ohälsa. Vägen till jämlik hälsa (inte minst genom likvärdig kroppssjukvård som andra), en trygg och förutsägbar grundförsörjning och tänder som både tål att tittas på och tuggas med är idag, trots styrkan hos många sköra själar, en orimlig individuell börda. Här behöver förutsättningarna i vårt samhälle förändras radikalt. RSMH är för valfrihet för brukare av vård, stöd och omsorg. Men, det ska vara informerade val med värde och möjlighet för brukaren själv, och formerna för valet får inte överskugga innehållet.

Min tro är att varje människa äger en inneboende kraft att kunna återhämta sig och förändra sitt liv i positiv riktning. Tyvärr inte alltid i den takt och utsträckning som krävs av en stelbent omvärld för att slippa negativ särbehandling.

Prova att se på valfläsket med de glasögonen på och lägg din röst där du tycker den gör mest nytta innan vardagslunken går vidare efter valet.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

PS I dagarna kommer RSMH:s valbilaga med titeln Vi kräver ett bättre liv ut. Läs den gärna, men glöm inte att varje val är frihet och dina val i livet måste få vara just det; dina. DS


Kapten klänning behöver mer vård

Anne-SofieJag blev förtvivlad och nedstämd när jag i vintras läste att Kapten Klänning har blivit fri efter att ha avtjänat två tredjedelar av straffet.

Han var dömd för våldtäkt och sadism i flera fall och satt bara fyra år i fängelset. Under tiden valde han inte att delta i behandling av psykolog. Han tycks fortfarande inte se något fel i sin sadism och har inte brutit med sin glädje i att göra övergrepp på kvinnor och barn. En psykolog sa så sent som i höstas att han till och med är ännu farligare än förut. Trots detta friges han.

Annat hade det varit om han hade blivit dömd till rättspsykiatrisk vård. Där är kravet att förövaren deltar i vården och att han eller hon hittar strategier för att sluta våldta och misshandla. Om gärningsmannen inte uppfyller sin vårdplan eller om det finns risk för att återfalla i brott släpps han eller hon inte.

Varför har vi inte likhet inför lagen när det gäller psykiskt sjuka förövare och psykisk friska förövare? Varför har inte fängelset ett ansvar för att brottslingen ska ha lärt sig hitta strategier för att hantera sina behov av att utöva våld?

Jag vet att kriminalvården satsar mycket på vården av sexualbrottslingar, jämfört med andra brottslingar. Och genom att övertalas till att genomgå behandling så kan de faktiskt lära sig att hantera sina drifter. Terapi kan minska återfallsrisken bland sexualbrottslingarna från 16 procent till tio procent läste jag i Revansch. De lyckas kanske inte alltid hitta medkänsla för sina offer, men kan hitta andra motiv till att inte återfalla i brott, såsom att allt smusslandet med sin läggning skulle innebära en livsstil som gör en ensam och utsatt.

Jag vet också att återfallsrisken bland majoriteten av sexualbrottslingar är låg. Och egentligen är jag tveksam till att människor ska tvingas till vård.

Tvångsvård är inte vård, det är en av RSMH:s viktigaste ståndpunkter och något som jag i vanliga fall ställer mig bakom. Men sexualbrottslingarna utgör ju en fara för oss tidigare offer.

I artikeln i Aftonbladet antyder en jurist att han inte tror att Kapten Klänning skulle begå fler brott för att han är 67 år. Varför skulle åldern vara ett hinder att begå nya brott? Den man som våldtog mig som femåring var säkert 70 år.

Jag är rädd för hur man ser på Kaptens Klännings rätt till frihet. Jag blev deprimerad av att läsa artikeln om hans frigivning och ännu mera skrämd.

Var rädd om er i den inte varsamma verkligheten.

Ha så bra som möjligt!

/Anne-Sofie