Kemikaliepsykiatrin vädrar morgonluft
Publicerat: augusti 5, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Depression, Hannes Qvarfordt, Medicin, självmord 2 kommentarer
Vi har nyligen nåtts av de sorgliga uppgifterna om att självmorden ökar igen, i synnerhet bland unga människor. Nyheten är kanske inte så överraskande, med tanke på de ökade klyftorna i samhället och ungas mycket svåra situation på inte minst arbetsmarknaden, men också på övriga marknader där de skall duga och prestera. De ökade svårigheterna att få hjälp hos BUP skall heller inte underskattas i sammanhanget. Kemikaliepsykiatrins representanter tar emellertid genast statistiken till intäkt för att propagera för ökad psykofarmakaförskrivning, även till barn och unga. Överläkaren och docenten vid Karolinska Institutet, Göran Isacsson, försöker i Läkartidningen övertyga oss om att det ökade antalet självmord bland unga beror på Läkemedelsverkets varningar för förskrivning av SSRI-preparat till unga. Han presenterar därför ett diagram, som i själva verket visar att försäljningen av sådana preparat till unga har ökat ganska dramatiskt under senare år. Självmordstalen var alltså lägre under 90-talet, när SSRI-preparat användes i betydligt lägre omfattning till unga.
Vidare refererar Isacsson till studier, som enligt honom visar i varje fall fluoxetins goda effekt på depressioner. Han bortser då från att man de senaste åren har kunnat visa, att stora delar av det vetenskapliga stödet för SSRI-preparaten bygger på vetenskapsfusk. Flera läkemedelsbolag har valt att inte publicera studier, som har visat negativa eller inga effekter alls av deras preparat, och de framstår därmed som mycket effektivare än de faktiskt är. Det oberoende Cochrane-institutet har kunnat påvisa, att om man räknar bort placebo-effekten av en läkemedelsbehandling, så finns det på sin höjd stöd för att en av tio blir hjälpta av SSRI-preparaten.
Överläkarens artikel är ren desinformation och till synes ännu ett beställningsverk för läkemedelsindustrin. (Läs gärna kommentarerna till artikeln!)
/Hannes Qvarfordt
PS. När jag själv hamnade i depression i slutet av 90-talet förskrevs jag det då populäraste SSRI-preparatet. Jag fick mardrömmar som uppmanade mig att ta mitt liv och jag var i vaket tillstånd mycket nära att göra det. I samband med att jag fick följa med min bror till vårt sommarställe, halverade jag dosen p.g.a. dessa upplevelser, efter samråd med läkaren. Det sociala stödet från min bror och hans familj fick mig att må påtagligt bättre. Vid återbesöket hos läkaren tolkade hon det emellertid direkt som ett behandlingsresultat av medicinen, tvärtemot min tydliga upplevelse av vad som hade hjälpt mig.
Redaktörens kommentar:
Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:
Nationella Hjälplinjen:
http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True
Självmordsupplysningen:
https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/
RSMH-bloggen 
Vilket bra inlägg.
Vill bara lägga min åsikt här, eftersom jag är en av alla ungdomar.
Chanserna på jobb för ungdomar betyder, självförsörjning, en andra chans för ens liv, ett sätt att träffa folk och kommunicera.
Om man inte får det chanser, då måste man konsumera läkemedel, i kanske 14 år som jag gjorde.
Ni tänker kanske jag är en medelklass snubbe som inte orkade kämpa för sitt eget liv. Så fel man kan ha när man vill döma någon ut från sitt eget perspektiv.
Jag är ganska tolerant nu mot alla fördomar, för jag har fått chansen att arbeta. Regeringen, FINSAM, arbetsförmedlingen m.m. har tänkt på oss handikappade, psykproblematiska folk, som lider konstant av kronisk sjukdom.
Vill man så kan man, men även rika folk kan hitta en väg ut i livet, och det är döden.
Självmordstankar i mig har inte tystnad än, eftersom den sitter inne djup i tanken. Jag kämpar varje dag likaså, och denna moderna världen når nu självmordsbenägna folk, jämför med innan, som var nästan omöjligt.
Tack RSMH, er blogg hjälper mig få ur allt jag har på hjärtat. Tack.
-Johan Castellon
Hej, Johan!
Tack för din kommentar!
Jag håller helt med dig om att det är avgörande för inte bara ungdomars, utan alla människors psykiska hälsa, att få finnas i ett socialt sammanhang, där man är behövd och blir bekräftad. Saknas ett sådant sammanhang kan man tyvärr tvingas bedöva sig med mediciner för att över huvud taget stå ut. Jag förstår att du har varit i en sådan situation, och jag är väl bekant med den själv.