Oskuldens land

Det finns en väldigt vacker, kvarlevande rest av det annars vittrande folkhemmet Sverige – och jag menar verkligen det på fullt allvar. I jämförelse med många andra länder har vi fortfarande en stor tillit, inte bara till varandra, utan också till våra samhällsinstitutioner och myndigheter. Vi litar på att etablissemanget representerar det korrekta och trovärdiga och att det i huvudsak vill oss väl. Så länge denna tillit har sin motsvarighet i flertalets ärliga vilja att uppträda hederligt, har vi anledning att vara stolta över den goda samhällsandan.

Baksidan av det oskuldsfulla förtroendet framträder, när krafter som inte enbart genomsyras av heder och ädla syften smyger in i sommarhagen. Vi tycks ännu inte ha lärt oss i Sverige, att vi inte längre lever i ett gemensamt samhällsprojekt, där allas bästa är vår gemensamma drivkraft. Vi ser inte skillnad på äkta vara och falsarier och bedrägerier. Få länder har exempelvis en så okritisk auktoritetstro, som vi fortfarande lever med i Sverige. Vad ekonomiska, akademiska, mediala eller statliga makteliter säger, sväljer vi med hull och hår, utan djupare analyser eller hälsosam skepticism.

Ett område, där vi förefaller vara unikt troskyldiga i Sverige, är vår relation till forskning och vetenskap (eller det som framställs som vetenskap). Den som uppträder med vit rock och kallar sig ”forskare”, läkare eller något annat med likartad statustyngd, kan påstå nästan vad som helst utan att vi ifrågasätter. Det är ett av skälen till att det snabbt växande antalet psykiatriska diagnoser har fått ett sådant förkrossande genomslag i vårt samhälle. I allians med läkemedelsindustrin har biopsykiatrin – som vill bli erkänd i den mer respekterade somatisk-medicinska världen – fabricerat ett stort antal biopsykiatriska diagnoser, som i grunden har svag vetenskaplig förankring. I underdånighet inför denna ekonomiska och akademiska maktelit har sedan allmänheten helt och fullt anammat diagnoserna. Det har i själva verket gått så långt, att människor idag slåss för att få en (identitetsskapande) diagnos, snarare än för att bli hjälpta ur sitt illamående och sin ohälsa.

Det kanske främsta exemplet på den beskrivna auktoritetstron är den epidemiska vågen av bokstavsdiagnoser, som sätts på barn som inte perfekt passar in i den samhällsanpassade mallen. Att samhällsutvecklingen och föräldrars egna tillstånd och livsvillkor kan vara faktorer av betydelse för barnens beteendestörningar har helt sopats under mattan idag, till förmån för rent biologistiska perspektiv. Det fyller både funktionen att gynna biopsykiatri och läkemedelsindustri och att lätta skuldbördor för föräldrar, men det är förvånande att så få reagerar på absurditeten i epidemin. På Gotland närmar sig andelen pojkar, som klassas som ”neuropsykiatriskt funktionsnedsatta” och sedan medicineras med centralstimulantia, tio procent. I vissa delstater i USA har andelen kommit upp i 20 procent, alltså var femte pojke! En sådan andel genetiskt funktionsnedsatta människor är en evolutionär omöjlighet.

Jag undrar stillsamt när den svenska allmänheten skall genomskåda biopsykiatrins kreationer och göra revolt mot utstämplingen av våra barn.

/Hannes Qvarfordt

Några länkar att studera:

Försummelse av barn – ett försummat problem (Läkartidningen)

ADHD kan vara omognad hos många pojkar (Dagens Nyheter)

New study claims ADHD ”has a genetic link” (BBC, klicka på filmen med psykologen Oliver James)

Dags att ifrågasätta att fler får ADHD-diagnos (Svenska Dagbladet)

ADHD – diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet (Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU)

Förskrivning av centralstimulantia vid ADHD (Socialstyrelsen)