RSMH bör söka nya allianser

Hannes 4Sedan många år har både psykiatrin och brukarrörelsen glidit mot ett alltmer biologiskt synsätt på psykisk ohälsa, och idag dominerar helt medicinsk behandling och begrepp som ”sjukdom” och ”funktionsnedsättning” (eller ”funktionsvariation”). De allra senaste åren har emellertid en ny opposition* väckts mot dessa perspektiv av flera skäl. Dels kommer det alltfler rapporter om allvarliga biverkningar, för att inte säga direkta skadeverkningar, med de kroppsinriktade behandlingarna psykofarmaka och ECT. Dels visar alltfler studier, att dessa behandlingar i varje fall långsiktigt har mycket dålig effekt. Samtidigt visar andra nyare studier, att traumatiska erfarenheter eller långsiktigt ogynnsamma livsbetingelser, under framförallt barndomen, lägger grunden för både psykisk och kroppslig ohälsa. Det är helt enkelt ett stort paradigmskifte på gång i synen på psykisk ohälsa, och som vanligt är Sverige dessvärre bland de sista länderna att upptäcka det.

Genom åren har jag tyvärr också kunnat konstatera, att RSMH steg för steg har glidit med i det biologiserande perspektivet. Numera inte minst genom samarbetet i paraplyorganisationen Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH), dominerad av bland andra anhörigföreningar, som stöder den traditionella psykiatrin. Både NSPH och dess medlemsorganisationer, nu senast Suicide Zero, har exempelvis ett nära samarbete med Psykiatrifonden, som står den biopsykiatriska forskningen och därmed också läkemedelsindustrin nära.

Det är dags även för RSMH att bryta sig loss från det förlegade, biopsykiatriska paradigmet och söka modernare och mer brukarförankrade allianser. Jag föreslår att förbundet lämnar NSPH och i stället söker samverkan med den nya men trots det väletablerade Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP). Denna förening utgår från det kanske framförallt i USA framväxande traumaperspektiv, som söker ECT- och psykofarmakafria behandlingsalternativ i psykvården och som tolkar psykisk ohälsa på ett helt annorlunda sätt än biopsykiatrin. Inte minst menar man att det är brukarnas egna livserfarenheter som skall styra förståelsen av deras tillstånd och de behandlingsinsatser som görs. Det handlar alltså om en helt annan brukarförankring, än både biopsykiatrin och NSPH står för.

Visa nu var vi hör hemma, RSMH!

/Hannes Qvarfordt

* Mad in America – en god startpunkt för att bekanta sig med dagens psykiatrikritiska forskning och debatt.


2 kommentarer on “RSMH bör söka nya allianser”

  1. angina mortis skriver:

    Att förorda medicinfrihet är oansvarigt och orealistiskt, särskilt för de människor som saknar sjukdomsinsikt. Att inte bry sig om de anhöriga som det skrivs om i artikeln är också att inte bry sig om de sammanhang som den drabbade lever i. Isolering, missbruk, självmordsrisk; allt kan samverka i en ohållbar situation som ingen klarar.

    Man ska naturligtvis inte övermedicinera utan målet för medicinering måste vara något som man kan beskriva som en minsta möjliga risk.

    Därmed inte sagt att psykoterapi inte är bra. Har själv gått sammanlagt gått 12 år i terapi och lärde känna mig själv på djupet. Men mina symptom kvarstannade till viss del vilket resulterade i att jag var och är i behov av medicinering. Det går inte att stå på max när man inte klarar av livet på maxnivå.

    Den biomedicinska inriktningen inom psykiatrin har faktiskt minskat och det är mycket bra men låt inte utvecklingen drivas på till dess motpol. Ingen mår bra av detta.

    • Hannes Q skriver:

      Hej!

      Tack för ditt svar! Jag har aldrig föreslagit eller förordat medicinförbud. Framförallt ångestdämpande medel kan ha sin plats som tillfällig, livräddande insats. Psykofarmaka är emellertid inte behandlande och skall därför nyttjas med så låg dos och under så kort tid som möjligt. I synnerhet som vi vet alltmer om deras skadliga verkningar i kroppen.

      Det skapas alltfler medicinfria vårdalternativ, inte minst i Norge, och jag avvisar påståendet att det skulle vara ”oansvarigt och orealistiskt”. ”Sjukdomsinsikt”, som du nämner, är också ett djupt diskutabelt begrepp. Vad är det för ”sjukdom” man bör ha insikt om? Frågan handlar om hur man generellt ser på psykisk ohälsa – som biologisk sjukdom eller som naturlig, psykosocial reaktion på dysfunktionella livsvillkor.

      Jag skriver heller inget om att man inte skall bry sig om anhöriga. Däremot är deras bekymmer först och främst deras egna, och den ohälsodrabbade personens vård är en sak för honom eller henne själv. Jag vänder mig definitivt mot att anhöriga skall styra vården för den drabbade.

      Delar slutligen inte alls uppfattningen, att den biomedicinska psykiatrin har minskat. Tvärtom har den nästan tagit över helt inom allmänsjukvårdens psykiatri. Den psykoterapi som bedrivs är en spillra av vad den en gång var.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s