Det är dags att avveckla den medicinska psykiatrin 

Den psykiatriska vården i Sverige och större delen av världen vilar inte på vetenskaplig grund, utan styrs av helt andra intressen. Dessa kan delas upp i fyra huvudgrupper: 

1. Läkemedelsindustrins kommersiella intressen och inflytande över forskningen. 

2. Den medicinska psykiatrins revirhävdande och korrupta samröre med industrin. 

3. Anhörigas behov av skuldavlastning genom sjukförklaring av närstående. 

4. Politikers behov av att individualisera den psykiska ohälsan för att slippa ett mer omfattande ansvar för att motverka dess uppkomst. 

Jag skall här koncentrera mig på de två förstnämnda grupperna. 

Utifrån uppfattningen att psykisk ohälsa är medicinska problem, som kan kategoriseras i diagnoser och underdiagnoser, omorganiseras den psykiatriska vården i Sverige sedan decennier tillbaka i alltmer specialiserade och centraliserade vårdenheter. Man lägger ned lokala mottagningar med närhet till patienterna med motiveringen, att det krävs diagnosspecialisering och därmed koncentration av resurserna. Utvecklingen strider emellertid mot det faktum, att psykiatrins diagnoser saknar hållbar, vetenskaplig grund. I en forskningsstudie från universitetet i Liverpool, publicerad 2019, kunde man påvisa att de psykiatriska diagnoserna är vetenskapligt oanvändbara för att identifiera psykisk ohälsa. Själva grunden för att demontera den patientnära vårdorganisation som tidigare fanns är följaktligen falsk. 

På många håll har man idag också kunnat konstatera, att den medicinska psykiatrin är ett fiasko. Trots massiv och ökad användning av ”läkemedel”, ökar samtidigt den psykiska ohälsan, världen över. Medicinerna bedövar känslolivet och håller på det sättet i bästa fall symptomen stången, men de botar ingen ohälsa och de medför både allvarliga biverkningar och risk för bestående, kroppsliga skador. Därutöver orsakar de också sänkt vitalitet och sexuell förmåga med mera. Både World Health Organization (WHO) och Förenta nationerna (FN, även här) vill numera se en övergång från medicinsk till socialpsykiatrisk behandling, och enda skälet till att detta paradigmskifte inte sker är, att de fyra krafter jag räknade upp i början av mitt blogginlägg motarbetar förändringen. Allra starkast av dessa krafter är Läkemedelsindustrin, med sitt mycket stora inflytande över både den egna forskningen och den forskning som bedrivs vid universiteten. 

/Hannes Qvarfordt