Vårdmonopol kräver odiskutabel vetenskaplighet

Den statliga utredningen Komplementär och alternativ medicin och vård (SOU 2019:28) lämnade i maj i år sitt slutbetänkande, där man föreslår ett förbud för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att behandla allvarlig sjukdom. För barn under 15 år och gravida ska förbudet gälla behandling av all sjukdom. Det ska dock vara tillåtet för andra än sjukvårdspersonal att utföra symtomlindrande åtgärder (som inte närmare definieras). Utredningen föreslår att förbudet ska omfatta ”både somatiska och psykiska sjukdomar”, det vill säga man jämställer psykisk ohälsa med kroppslig sjukdom. Förslaget är djupt problematiskt av flera skäl.

1. Den bristfälliga vetenskapligheten

I de fall man inte känner till och behandlar själva orsaken till en kroppslig sjukdom (exempelvis en infektion), finns det oftast tydliga, biologiska markörer och samband att utgå från. Den somatiska sjukvården har på det sättet en stark medicinsk-vetenskaplig förankring. Något motsvarande existerar inte inom psykiatrin och vården av psykisk ohälsa. Diagnostik och behandling baseras helt på subjektivt bedömda symptom och behandlingseffekter. Utan obestridlig, vetenskaplig förankring går det inte att rättfärdiga ett vårdmonopol.

2. Psykisk ohälsa är inte enbart ett medicinskt problem

Långt mer än hundraåriga, dokumenterade erfarenheter har påvisat att psykisk hälsa och ohälsa påverkas av en rad icke-medicinska faktorer, exempelvis psykosociala, socio-ekonomiska, kulturella och så vidare. Orsakssambanden är betydligt bredare och mer komplexa, än vid flertalet former av kroppslig sjukdom. Ett förbud för andra än sjukvårdspersonal att behandla psykisk ohälsa skulle låsa in både vården och synen på ohälsan i ett snävt, medicinskt perspektiv.

3. Utvecklingen av alternativ vård skulle hämmas

Väldigt många ohälsodrabbade människor har mycket goda erfarenheter av andra alternativ än medicinsk behandling. Det kan handla om kamratstöd inom brukarrörelsen, så kallad ”grön rehabilitering” (till exempel trädgårdsskötsel eller djurskötsel), familjehemsvård med mera. Man kunde faktiskt också här lägga till psykoterapi, eftersom sådan nästintill har försvunnit inom allmänsjukvårdens ram. Med ett behandlingsmonopol för hälso- och sjukvården skulle det bli betydligt svårare att utveckla alternativ av nämnda eller liknande slag.

För att markera vilken vård som understöds av staten borde det räcka att namnskydda vissa yrkestitlar och att legitimera sjukvårdens personal. Ett behandlingsförbud för andra vårdgivare är både grundlöst och missriktat på området psykisk ohälsa och innebär dessutom att man skjuter mygg med kanoner.

/Hannes Qvarfordt