Vård som tvång och straff måste avskaffas 

Med anledning av Revansch temanummer om rättspsykiatri (nr 2, 2023). 

Som intressepolitiskt ombud för dåvarande RSMH-Livet i Göteborg, och som ledamot i förbundets intressepolitiska utskott (IPU), medverkade jag i en referensgrupp för Psykiatrilagsutredningen (SOU 2012:17). Jag framförde då RSMH-Livets och mina synpunkter på tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, och dessa synpunkter ska jag kortfattat gå igenom nedan. 

1. Tvång och vård är oförenligt 

Tvång omöjliggör en förtroendefull relation mellan vårdgivare och vårdtagare, och eftersom god vård förutsätter en sådan relation – i synnerhet vid psykiatriska tillstånd! – kan vård inte ges under tvång. Som två tidigare förbundskongresser beslutade (2007 och 2011), på RSMH-Livets initiativ, bör begreppet ”tvångsvård” delas upp i de två begreppen ”tvångsomhändertagande” och ”tvångsbehandling”. Ett tillfälligt tvångsomhändertagande, med betoning på tillfälligt, kan accepteras när en person på grund av psykisk ohälsa är en fara för sig själv eller andra. Däremot måste tvångsbehandling av kommunicerbara människor förbjudas helt. Det gäller i synnerhet kroppsinvasiva behandlingar, som exempelvis läkemedel eller ECT. Att påtvinga människor sådana behandlingar, som dessutom är vetenskapligt djupt diskutabla, kan inte betraktas som något annat än en grov kränkning av mänskliga rättigheter. Rätten till kroppslig integritet är en av våra mest grundläggande rättigheter, och den är därför också stadgad i grundlagen. 

2. Vård som brottspåföljd måste avskaffas 

Eftersom även brottspåföljder är påtvingade, måste psykiatrisk vård som brottspåföljd avskaffas. I varje brottmål bör utgångspunkten vara, att den åtalade är ansvarig för sina handlingar. Den utdömda påföljden bör följa brottsbalkens normala straffskala, med eventuellt avdrag för nedsatt ansvarsförmåga som förmildrande omständighet. Vid behov av psykiatrisk vård ska sådan erbjudas den dömde i samband med fängelsevistelse eller vid särskilda, rättspsykiatriska vårdenheter. Vård måste alltid vara ett erbjudande, och den ska aldrig ges på andra än medicinska grunder. 

Frågan om internering som samhällsskyddsåtgärd lämnar jag därhän i den här genomgången. 

/Hannes Qvarfordt