Årets förvillare: Karolinska institutet
Publicerat: november 9, 2015 Sparat under: Biologiskt synsätt, Forskning, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin 7 kommentarer
Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) delar årligen ut ett pris till den person eller organisation, som man anser har utmärkt sig mest under året i att sprida ovetenskapliga förvillelser till allmänheten. Till årets utmärkelse tar jag mig friheten att nominera Sveriges mest välrenommerade universitet, Karolinska institutet. Jag kunde ha gjort detsamma redan förra året, och året dessförinnan, och jag har också skrivit om Karolinskas förvillelser i ett tidigare blogginlägg. (Riskerar därmed att bli tjatig, men är beredd att ta risken, eftersom det finns starka skäl att bekämpa institutets kontinuerligt pågående desinformation.)
På grundval av forskning, utförd av bl.a. Predrag Petrović vid Karolinska institutet, har Svenska Dagbladet nyligen publicerat en artikelserie och ett poddradioseminarium, där man hävdar att det psykiatriska tillståndet ”borderline” orsakas av avvikelser i hjärnans känsloreglerande funktioner. Slutsatsen drar man efter iakttagelser av avvikelser i de delar av hjärnan, där man anser att känslolivet regleras. Resonemanget är emellertid en grov, biologistisk övertolkning av det underlag forskningen har gett. Att iaktta en avvikelse i hjärnans struktur eller funktion innebär nämligen ingen förklaring om hur denna avvikelse har uppstått. Vi vet numera att hjärnan är plastisk och att den under hela livet formas i växelverkan med den omvärld den samspelar med. Det finns därmed en uppsjö av möjliga miljöfaktorer, som kan vara de primära orsakerna till de iakttagna avvikelserna i hjärnan, från hormonell och annan biokemisk påverkan i moderlivet, till psykosociala och sociokulturella faktorer efter födelsen. Detta bortser man helt från i sina analyser och tolkningar.
Samma svek mot vetenskap och heder har såväl Karolinska institutet som övriga, större svenska universitet ägnat sig åt i åratal, och det gäller i princip alla psykiatriska diagnoser – bipolär sjukdom, schizofreni, ADHD, ätstörningar, självskadebeteende osv. Man arbetar oförtrutet på att förvandla psykisk ohälsa, från ett psykosocialt och samhällsutvecklingsproblem, till en rent medicinsk och neurologisk angelägenhet. Vi har anledning att fråga oss vad som driver den här förnekelsen av människans sociala sammanhang. En korrumperad läkemedelsindustri? Forskarkarriärer med högre (medicinsk) status? En omvärld till de drabbade som vill undkomma ansvar? En nyliberalt präglad samhällsutveckling, som lägger allt ansvar på individen själv? De möjliga förklaringarna är många, och det gäller för oss alla att se världen med eftertanke och kritiska ögon.
/Hannes Qvarfordt
De mystiska, psykiska sjukdomarna…
Publicerat: juni 9, 2015 Sparat under: Biologiskt synsätt, Evidensbaserad, Forskning, Hannes Qvarfordt, Medicin, myter om psykisk ohälsa, sjukdom 5 kommentarerEn programserie i SVT om bipolär sjukdom, ledd av teologen och författaren Ann Heberlein, har precis avslutats. Den har hyllats i alla tonarter för att den ger röst och ansikte åt människor med denna form av psykisk ohälsa. Av precis det skälet är den också värd sina hyllningar. Det är modigt och beundransvärt av de medverkande att ställa upp med sina sårbara berättelser för att i bästa fall minska det stigma psykisk ohälsa oftast medför.
Medaljen har emellertid en baksida. I min mejlväxling med producenten för serien, Ann-Linn Guillou, hävdar hon att de inte tar ställning i frågan om vad ”bipolär sjukdom” är eller hur den uppkommer. De vill, enligt henne, bara låta de berörda förmedla sina berättelser. Inget kunde dock vara felaktigare. I serien sägs inte ett ord om psykosociala faktorer. I stället talas det mycket tydligt om just ”sjukdom”, ”skov”, behovet av medicinering osv. I anslutning till serien får ”experterna” Mikael Landén och Simon Kyaga uttala sig om både tillståndens natur och orsaker. Båda är utpräglade biologister i sina tolkningar av bipolära tillstånd.
Simon K diskuterar bland annat i programserien den genetiskt betingade kreativitet han menar är kopplad till det likaledes genetiskt betingade tillståndet. Man resonerar kring vilken nytta denna kreativitet kan ha haft för att förhindra att bipolära människor gallrades bort under evolutionens gång. Alltihop rena spekulationer! I en efterföljande chatt på SVT:s hemsida påstår sedan Simon K, att man skattar den ärftliga faktorn för bipolaritet till 60-80 procent – en gissning, byggd på en biologistisk tolkning av rådande forskningsunderlag. Faktum är att man inte känner till om de ”sårbarhetsgener”, som ofta är statistiskt överrepresenterade vid olika former av psykisk ohälsa, verkligen är ärftliga eller av typen ”de novo”, dvs. sådana som uppstår genom mutationer hos enskilda individer, men som inte ärvs.
Genom att tala om bipolaritet som en i ungdomen ”debuterande sjukdom”, och hänvisa till obelagda och oförklarade biologiska teorier, mystifierar man något som betydligt lättare skulle kunna förklaras med de berördas socio-emotionella livserfarenheter. Detta är en genomgående trend i dagens psykiatri och i samhällets syn på psykisk ohälsa. Men det är viktigt att hålla i minnet, att den strikt vetenskapligt står på lika ostadig grund som övriga förekommande förklaringsmodeller.
/Hannes Qvarfordt
Dags att klyva psykiatrin!
Publicerat: mars 24, 2015 Sparat under: Bemötande, Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt 4 kommentarerJag har nu haft uppdrag som brukarföreträdare i ett drygt decennium. De första åren skördade jag och min förening helt klart en del framgångar i vår samverkan med en av de psykiatriska klinikerna i Göteborg. Vi medverkade i personalens internutbildning, vi utformade riktlinjer för psykosvården, vi konstruerade patientenkäter och vi utarbetade modeller för arbetet vid akutmottagningen. Allt i konstruktivt samråd med klinikens företrädare.
Under årens lopp, och efter en stor omorganisation av psykiatrin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, har det blivit allt svårare att få till ett fungerande samarbete och få gehör för RSMH:s socialpsykiatriska perspektiv. Dels har den biopsykiatriska dominansen blivit allt starkare, med påföljande ointresse för socialpsykiatriska synsätt. Dels har motsättningarna mellan dessa två huvudriktningar blivit allt tydligare och skapat låsningar och dödlägen, inte bara inom psykiatrin, utan också på ett uppenbart sätt inom brukarrörelsen. Konflikten är minst lika stark tvärs igenom både professionen och brukarrörelsen, som den traditionellt har varit mellan professionen och rörelsen.
Mitt radikala men också fullständigt seriösa förslag är, för att lösa upp dödläget, att både psykiatrin och brukarrörelsen klyvs i två parallella grenar – en som arbetar utifrån hypotesen, att psykisk ohälsa huvudsakligen är miljö- och psykosocialt betingad, och en som arbetar utifrån hypotesen, att samma ohälsa huvudsakligen är biologiskt betingad. På det sättet ger man varje gren möjlighet att utvecklas med ett engagemang, som bottnar i övertygelsen om respektive synsätts riktighet. Självklart får det inte råda vattentäta skott mellan de båda grenarna. Båda bör kunna erbjuda kompletterande insatser av sådant slag, som egentligen hör hemma inom den andra grenens verksamhet, och patienterna måste förstås ha rätt både att välja inom vilken gren de vill behandlas och att byta till den andra grenen, om de tappar förtroendet för vården där de behandlas.
Fördelarna med den föreslagna modellen är många. Som jag nämnde kan personalen inom respektive gren arbeta med större entusiasm. Patienterna får ett reellt inflytande över grundprinciperna för sin vård, och deras valmöjlighet skapar en ”marknadsstyrning” av vilken vård som bör betonas i framtiden. Brukarrörelsens representanter behöver inte längre ställas mot varandra, inbördes, utan kan helhjärtat rikta kraften mot att förbättra vården utifrån sina övertygelser. Sist men inte minst innebär uppdelningen också ett officiellt och manifesterat erkännande av att det inte existerar några obestridliga, vetenskapliga sanningar om den psykiska ohälsan, dess uppkomstmekanismer och dess rätta behandling.
/Hannes Qvarfordt
Förmynderi som metod mot stigmatisering?
Publicerat: februari 12, 2015 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Biologiskt synsätt, biverkningar, brukarinflytande, Diskriminering, Hannes Qvarfordt, Psykos | Tags: Diskriminering 3 kommentarerÖppet brev till Cecilia Brain, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och specialistläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset:
Som brukarföreträdare läser jag med beklämning dina slutsatser i din nyligen avlagda doktorsavhandling. Dina konstateranden och rekommendationer innebär direkt motstridiga budskap.
Du säger att läkemedelsbehandling är avgörande för schizofrenidiagnostiserade patienters återhämtning, vilket i sig är ett biologistiskt ställningstagande och inte en obestridlig sanning. (Det finns många exempel, runt om i världen, som visar att läkemedelsbehandling inte alls är nödvändig för återhämtning!) Du hävdar också att du vill arbeta mot stigmatiseringen av patienter med diagnosen. Nå, hur minskar man då stigmatiseringen av dessa patienter, om man samtidigt rekommenderar sjukvården att “räkna piller” för att förvissa sig om, att de är “följsamma” mot läkarnas ordinationer? Hur kan ett så utstuderat förmynderi bidra till minskad stigmatisering?
I presentationen av avhandlingen nämns inte med ett ord, att patienterna kanske gör ett medvetet val, när de avstår från att ta sina mediciner, helt enkelt för att dessa har så kroppsligt allvarliga och själsligt vitalitetssänkande biverkningar. Det är direkt anmärkningsvärt av en forskare, som säger sig vilja minska patienternas stigmatisering!
Lyft blicken från provrör och mikroskop, vidga dina perspektiv på människors livsvillkor och börja respektera dina patienter som de jämlika subjekt de är, Cecilia!
Med hälsningar!
Hannes Qvarfordt
Föreningen RSMH-Livet, Göteborg
Oskuldens land
Publicerat: december 12, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Diagnos, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag 1 kommentarDet finns en väldigt vacker, kvarlevande rest av det annars vittrande folkhemmet Sverige – och jag menar verkligen det på fullt allvar. I jämförelse med många andra länder har vi fortfarande en stor tillit, inte bara till varandra, utan också till våra samhällsinstitutioner och myndigheter. Vi litar på att etablissemanget representerar det korrekta och trovärdiga och att det i huvudsak vill oss väl. Så länge denna tillit har sin motsvarighet i flertalets ärliga vilja att uppträda hederligt, har vi anledning att vara stolta över den goda samhällsandan.
Baksidan av det oskuldsfulla förtroendet framträder, när krafter som inte enbart genomsyras av heder och ädla syften smyger in i sommarhagen. Vi tycks ännu inte ha lärt oss i Sverige, att vi inte längre lever i ett gemensamt samhällsprojekt, där allas bästa är vår gemensamma drivkraft. Vi ser inte skillnad på äkta vara och falsarier och bedrägerier. Få länder har exempelvis en så okritisk auktoritetstro, som vi fortfarande lever med i Sverige. Vad ekonomiska, akademiska, mediala eller statliga makteliter säger, sväljer vi med hull och hår, utan djupare analyser eller hälsosam skepticism.
Ett område, där vi förefaller vara unikt troskyldiga i Sverige, är vår relation till forskning och vetenskap (eller det som framställs som vetenskap). Den som uppträder med vit rock och kallar sig ”forskare”, läkare eller något annat med likartad statustyngd, kan påstå nästan vad som helst utan att vi ifrågasätter. Det är ett av skälen till att det snabbt växande antalet psykiatriska diagnoser har fått ett sådant förkrossande genomslag i vårt samhälle. I allians med läkemedelsindustrin har biopsykiatrin – som vill bli erkänd i den mer respekterade somatisk-medicinska världen – fabricerat ett stort antal biopsykiatriska diagnoser, som i grunden har svag vetenskaplig förankring. I underdånighet inför denna ekonomiska och akademiska maktelit har sedan allmänheten helt och fullt anammat diagnoserna. Det har i själva verket gått så långt, att människor idag slåss för att få en (identitetsskapande) diagnos, snarare än för att bli hjälpta ur sitt illamående och sin ohälsa.
Det kanske främsta exemplet på den beskrivna auktoritetstron är den epidemiska vågen av bokstavsdiagnoser, som sätts på barn som inte perfekt passar in i den samhällsanpassade mallen. Att samhällsutvecklingen och föräldrars egna tillstånd och livsvillkor kan vara faktorer av betydelse för barnens beteendestörningar har helt sopats under mattan idag, till förmån för rent biologistiska perspektiv. Det fyller både funktionen att gynna biopsykiatri och läkemedelsindustri och att lätta skuldbördor för föräldrar, men det är förvånande att så få reagerar på absurditeten i epidemin. På Gotland närmar sig andelen pojkar, som klassas som ”neuropsykiatriskt funktionsnedsatta” och sedan medicineras med centralstimulantia, tio procent. I vissa delstater i USA har andelen kommit upp i 20 procent, alltså var femte pojke! En sådan andel genetiskt funktionsnedsatta människor är en evolutionär omöjlighet.
Jag undrar stillsamt när den svenska allmänheten skall genomskåda biopsykiatrins kreationer och göra revolt mot utstämplingen av våra barn.
/Hannes Qvarfordt
Några länkar att studera:
Försummelse av barn – ett försummat problem (Läkartidningen)
ADHD kan vara omognad hos många pojkar (Dagens Nyheter)
New study claims ADHD ”has a genetic link” (BBC, klicka på filmen med psykologen Oliver James)
Dags att ifrågasätta att fler får ADHD-diagnos (Svenska Dagbladet)
ADHD – diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet (Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU)
Förskrivning av centralstimulantia vid ADHD (Socialstyrelsen)
Kemikaliepsykiatrin vädrar morgonluft
Publicerat: augusti 5, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Depression, Hannes Qvarfordt, Medicin, självmord 2 kommentarer
Vi har nyligen nåtts av de sorgliga uppgifterna om att självmorden ökar igen, i synnerhet bland unga människor. Nyheten är kanske inte så överraskande, med tanke på de ökade klyftorna i samhället och ungas mycket svåra situation på inte minst arbetsmarknaden, men också på övriga marknader där de skall duga och prestera. De ökade svårigheterna att få hjälp hos BUP skall heller inte underskattas i sammanhanget. Kemikaliepsykiatrins representanter tar emellertid genast statistiken till intäkt för att propagera för ökad psykofarmakaförskrivning, även till barn och unga. Överläkaren och docenten vid Karolinska Institutet, Göran Isacsson, försöker i Läkartidningen övertyga oss om att det ökade antalet självmord bland unga beror på Läkemedelsverkets varningar för förskrivning av SSRI-preparat till unga. Han presenterar därför ett diagram, som i själva verket visar att försäljningen av sådana preparat till unga har ökat ganska dramatiskt under senare år. Självmordstalen var alltså lägre under 90-talet, när SSRI-preparat användes i betydligt lägre omfattning till unga.
Vidare refererar Isacsson till studier, som enligt honom visar i varje fall fluoxetins goda effekt på depressioner. Han bortser då från att man de senaste åren har kunnat visa, att stora delar av det vetenskapliga stödet för SSRI-preparaten bygger på vetenskapsfusk. Flera läkemedelsbolag har valt att inte publicera studier, som har visat negativa eller inga effekter alls av deras preparat, och de framstår därmed som mycket effektivare än de faktiskt är. Det oberoende Cochrane-institutet har kunnat påvisa, att om man räknar bort placebo-effekten av en läkemedelsbehandling, så finns det på sin höjd stöd för att en av tio blir hjälpta av SSRI-preparaten.
Överläkarens artikel är ren desinformation och till synes ännu ett beställningsverk för läkemedelsindustrin. (Läs gärna kommentarerna till artikeln!)
/Hannes Qvarfordt
PS. När jag själv hamnade i depression i slutet av 90-talet förskrevs jag det då populäraste SSRI-preparatet. Jag fick mardrömmar som uppmanade mig att ta mitt liv och jag var i vaket tillstånd mycket nära att göra det. I samband med att jag fick följa med min bror till vårt sommarställe, halverade jag dosen p.g.a. dessa upplevelser, efter samråd med läkaren. Det sociala stödet från min bror och hans familj fick mig att må påtagligt bättre. Vid återbesöket hos läkaren tolkade hon det emellertid direkt som ett behandlingsresultat av medicinen, tvärtemot min tydliga upplevelse av vad som hade hjälpt mig.
Redaktörens kommentar:
Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:
Nationella Hjälplinjen:
http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True
Självmordsupplysningen:
https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/
Karolinska väljer biologismen
Publicerat: maj 21, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, myter om psykisk ohälsa Lämna en kommentarSom förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.
I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.
Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.
I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.
I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!
Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?
/Hannes Qvarfordt
Tillbaka till framtiden?
Publicerat: april 17, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Schizofreni 4 kommentarerTvå händelser på psykiatriområdet har gett mig kalla kårar den senaste tiden. Den första är Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, som har kommit ut i sin slutliga version i dagarna. Remissversionen av dessa riktlinjer har kritiserats hårt av stora delar av brukarrörelsen, RSMH och mig. Kritiken har bland annat riktat sig mot det följande:
1. Att riktlinjerna påstår, att läkemedelsbehandling är en förutsättning för återhämtning. (Ett stort antal verkliga behandlingsfall motsäger uppfattningen.)
2. Att syftet med information och delaktighet är att öka brukarens följsamhet till ordinerad behandling. (Det handlar alltså inte om att tillgodose brukarens mänskliga och medborgerliga rättigheter!)
3. Att psykoterapi endast betraktas som ett komplement, när symtom kvarstår efter läkemedelsbehandling. (Terapin ses alltså inte som en självständig behandlingsform.)
4. Att behandlingsindikatorer införs, som anger att vården är bättre ju högre läkemedelsanvändningen är. (Strider mot patientens rätt att själv välja behandlingsform, enligt HSL 3 a §.)
5. Att riktlinjerna, i avsnittet om etik och i strid mot lagen, framför reservationer mot patientens rätt att själv välja behandlingsform.
Vi kan nu konstatera, att FN:s och Europarådets rättighetskonventioner, goda erfarenheter av psykosociala behandlingsmetoder och den samlade brukarrörelsens skarpa kritik inte har satt minsta spår i utformningen av riktlinjerna för läkemedelsbehandling. Det är inget mindre än en skandal!
Den andra händelsen som har gett mig kalla kårar är Dagens Medicins inbjudan till ”Psykiatridagen 2014”, i samverkan med bland annat läkemedelsbolaget janssen. Konferensen har temat ”Förändringens vindar sveper in över psykiatrin”, och att döma av programmet innebär dessa vindar, att såväl socialpsykiatrin som brukarrörelsen skall sopas bort från psykiatrin, som i stället skall få en renodlat biomedicinsk inriktning i samverkan med läkemedelsindustrin. Bland programpunkterna hittar vi till exempel följande:
1. ”Läkemedel och högriskpatienter – hur måste vi förändra uppföljning och monitorering”, där läkaren Cecilia Brain föreläser om hur patienterna bäst skall ”övertygas” om att ta ordinerad medicin. Här finns uppenbart inget intresse för patienternas egna önskemål! (Cecilia Brain är en av Sveriges mest extremt biologiskt inriktade psykiatriker. Hon betraktar psykisk ohälsa som rätt och slätt hjärnsjukdomar.)
2. ”Testmiljöprojektet – ökad patientnytta genom nya samarbeten mellan landsting och läkemedelsindustrin”. Här presenteras helt ogenerat ett avtal om nära samarbete mellan allmänsjukvården i Stockholms läns landsting och den kommersiella läkemedelsindustrin. Den första verksamheten skall erbjuda patienterna så god vård som möjligt på demokratisk grund. Den andra verksamhetens yttersta syfte är att sälja så mycket läkemedel som möjligt! Var kommer patienten själv in i detta samarbete?
3. ”Folkhemmets största hemlighet”, där den starkt biologiskt inriktade journalisten och anhöriga Maria Borelius ger sin bild av en medicinsk psykiatri under fantastisk utveckling. Citat från adlibris.se: ”De sista 60 åren har läkarvetenskapen stormat fram på området och kan idag både bota och normalisera. Antidepressiva och antipsykotiska läkemedel har ökat livskvaliteten och minskar antalet självmord dramatiskt.” En beskrivning som inte på något sätt står i överensstämmelse med verkligheten! (Se t.ex. Peter Gøtzsches framställningar via mitt tidigare blogginlägg i ämnet.)
Om dessa händelser avspeglar vilka ”förändringens vindar” som ”sveper in över psykiatrin”, får vi kanske med sorg konstatera, att vindarna håller på att blåsa oss tillbaka till det som var framtiden någonstans på 1950-talet!
/Hannes Qvarfordt
Schizofreniforskningen tar nya genvägar
Publicerat: januari 29, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Det är vi som bloggar!, Forskning, Hannes Qvarfordt, Schizofreni 4 kommentarerI dagarna har vi ännu en gång kunnat läsa braskande rubriker om genetiska orsaker till schizofreni (eller egentligen den mångfald av tillstånd, som kan få denna subjektivt bedömda diagnos). Den här gången slår man fast, att det ligger ”tusentals gener bakom schizofreni”. De tre forskarna Anna Kähler, Sarah E Berger och Christina Hultman vid Karolinska Institutet har, tillsammans med ett antal andra universitet och institutioner, genomfört en studie, där man har kartlagt arvsmassan hos drygt 5000 svenskar. Man har funnit ”ovanliga mutationer”, som dock inte är ovanligare än att de förekommer i tusental och hos både ”friska” och ”sjuka” människor! I pressuttalanden säger också Anna Kähler, att ”även friska har dessa förändringar, men vad som skiljer sjuka och friska åt är i vilka gener de sitter”.
Det beklämmande är att hon därmed går ut med påståenden, som i sak är felaktiga. Det är nämligen inte alls så, att alla ”sjuka” har dessa förändringar i vissa gener, medan alla ”friska” har dem i andra gener. Det handlar om en statistisk överrepresentation av förändringarna i vissa gener hos diagnostiserade. Eller annorlunda uttryckt: Det finns ”sjuka” som inte har förändringarna i dessa gener (eller har dem i ”normal” utsträckning), och det finns ”friska” som har förändringarna i dessa gener. Mutationerna i de berörda generna är varken nödvändiga eller tillräckliga för att ett schizofrenitillstånd skall uppstå. Det betyder i praktiken, att det krävs andra påverkansfaktorer för att man skall bli ”sjuk”. Det betyder också, att genförändringarna och deras effekter kan betraktas som mänsklig normalvariation!
I Svenska Dagbladets artikel sägs också att forskarna länge har misstänkt ett genetiskt samband, därför att ”sjukdomen” är vanligare inom vissa släkter. Den genomförda studien kan emellertid inte skilja ärftliga mutationer från s.k. de novo-mutationer, dvs. sådana som uppstår hos en enskild individ, men som inte ärvs. Det betyder att studien över huvud taget inte har något att säga om schizofrenitillståndens eventuella ärftlighet!
Jag har tagit upp det här exemplet i mitt blogginlägg för att varna RSMH:s medlemmar för att okritiskt svälja ”nya forskningsrön” inom psykiatrin med hull och hår. Det påstås oerhört mycket från biopsykiatriskt håll – och i vetenskapens namn – trots att påståendena saknar hållbart, vetenskapligt stöd.
/Hannes Qvarfordt
Sjukdom eller vad?
Publicerat: oktober 2, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, sjukdom 30 kommentarerUnder 70- och 80-talen var begreppet ”sjukdom” starkt ifrågasatt inom den kliniska psykologin och psykiatrin. I stället infördes begreppet ”psykisk störning” för att markera skillnad gentemot det medicinska ”sjukdom”. I det låg ett erkännande av den psykiska ohälsans mycket mer mångfasetterade bakgrund och koppling till sociala omvärldsfaktorer. Efterhand blev emellertid ”psykisk störning” väl så stigmatiserat, som det tidigare sjukdomsbegreppet hade varit, och inte minst brukarrörelsen ville ersätta det med något mindre laddat. Samtidigt förändrades både samhället och psykiatrin i en mer individualistisk riktning. I nyliberal anda betonades nu individens ansvar för sitt liv och sin hälsa, och inom psykiatrin innebar ny teknik för bland annat genetisk forskning, att det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa tog över och blev helt dominerande. I ett övergångsskede blev ”psykiskt funktionshinder” den mest använda ersättningen för det övergivna ”störning” (en aning oegentligt), men under det senaste decenniet har det gamla sjukdomsbegreppet fått en storstilad renässans, anammat främst av den biomedicinska psykiatrin, men också i stor utsträckning av brukarrörelsen.
Varför har då sjukdomstänkandet återerövrat sin tidigare förlorade mark inom psykiatrin? Från rent vetenskaplig synvinkel finns det inte starkare stöd för det biomedicinska perspektivet idag, än som fanns på 70- och 80-talen. Det finns fortfarande inga orsakande gener eller primärt biologiska, sjukliga processer identifierade. Eller med andra ord: Man har ännu inte funnit något, som ger hållbar grund för medicinska sjukförklaringar. Det handlar snarare om en rad andra, samverkande faktorer. Jag skall, utan inbördes rangordning, lista några av dem jag själv tycker mig se.
1. Nya möjligheter att identifiera genetiska variationer och kroppsliga avspeglingar av psykisk ohälsa har skapat myter om att forskningen har kommit närmare en biologisk förklaring till ohälsan. (Det är dock inte sant.)
2. Med stora resurser bevakar läkemedelsindustrin sina ekonomiska intressen och uppfinner sjukdomar/diagnoser, som skall säkerställa avsättningen för deras produkter.
3. Med stöd från läkemedelsindustrin bevakar den biomedicinska psykiatrin sitt vetenskapsrevir. (Numera lägger man mycket medvetet till ordet ”sjukdom” till tidigare diagnoser. Det heter inte längre schizofreni, utan ”schizofrenisjukdom”, inte längre psykos, utan ”psykossjukdom”, inte längre ångest, utan ”ångestsjukdom”, inte längre manodepressivitet, utan ”bipolär sjukdom”. Osv.)
4. Den allmänna utvecklingen mot ett alltmer individualiserat samhälle, där den enskilda individen själv görs ansvarig för sin framgång eller sitt misslyckande och där strukturella problem i samhället tonas ned eller förnekas.
5. Sjukdomstänkandet ger kortsiktiga fördelar för både brukare och anhöriga. Det avlastar skuld och ansvar och ger, i det individualiserade samhället, en av de få kvarvarande möjligheterna att få sitt icke-fungerande accepterat av myndigheterna och den övriga omgivningen. (Även benämnt ”sjukdomsvinst”.)
Som framgår här – och som har framgått i flera av mina tidigare blogginlägg – motsätter jag mig det grundlösa sjukdomstänkandet inom psykiatrin. Jag kommer också att fortsätta att bekämpa det, med all den kraft jag förmår uppbringa.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.