Årets förvillare: Karolinska institutet

Hannes 4Föreningen Vetenskap och Folkbildning (VoF) delar årligen ut ett pris till den person eller organisation, som man anser har utmärkt sig mest under året i att sprida ovetenskapliga förvillelser till allmänheten. Till årets utmärkelse tar jag mig friheten att nominera Sveriges mest välrenommerade universitet, Karolinska institutet. Jag kunde ha gjort detsamma redan förra året, och året dessförinnan, och jag har också skrivit om Karolinskas förvillelser i ett tidigare blogginlägg. (Riskerar därmed att bli tjatig, men är beredd att ta risken, eftersom det finns starka skäl att bekämpa institutets kontinuerligt pågående desinformation.)

På grundval av forskning, utförd av bl.a. Predrag Petrović vid Karolinska institutet, har Svenska Dagbladet nyligen publicerat en artikelserie och ett poddradioseminarium, där man hävdar att det psykiatriska tillståndet ”borderline” orsakas av avvikelser i hjärnans känsloreglerande funktioner. Slutsatsen drar man efter iakttagelser av avvikelser i de delar av hjärnan, där man anser att känslolivet regleras. Resonemanget är emellertid en grov, biologistisk övertolkning av det underlag forskningen har gett. Att iaktta en avvikelse i hjärnans struktur eller funktion innebär nämligen ingen förklaring om hur denna avvikelse har uppstått. Vi vet numera att hjärnan är plastisk och att den under hela livet formas i växelverkan med den omvärld den samspelar med. Det finns därmed en uppsjö av möjliga miljöfaktorer, som kan vara de primära orsakerna till de iakttagna avvikelserna i hjärnan, från hormonell och annan biokemisk påverkan i moderlivet, till psykosociala och sociokulturella faktorer efter födelsen. Detta bortser man helt från i sina analyser och tolkningar.

Samma svek mot vetenskap och heder har såväl Karolinska institutet som övriga, större svenska universitet ägnat sig åt i åratal, och det gäller i princip alla psykiatriska diagnoser – bipolär sjukdom, schizofreni, ADHD, ätstörningar, självskadebeteende osv. Man arbetar oförtrutet på att förvandla psykisk ohälsa, från ett psykosocialt och samhällsutvecklingsproblem, till en rent medicinsk och neurologisk angelägenhet. Vi har anledning att fråga oss vad som driver den här förnekelsen av människans sociala sammanhang. En korrumperad läkemedelsindustri? Forskarkarriärer med högre (medicinsk) status? En omvärld till de drabbade som vill undkomma ansvar? En nyliberalt präglad samhällsutveckling, som lägger allt ansvar på individen själv? De möjliga förklaringarna är många, och det gäller för oss alla att se världen med eftertanke och kritiska ögon.

/Hannes Qvarfordt


De mystiska, psykiska sjukdomarna…

Hannes 4En programserie i SVT om bipolär sjukdom, ledd av teologen och författaren Ann Heberlein, har precis avslutats. Den har hyllats i alla tonarter för att den ger röst och ansikte åt människor med denna form av psykisk ohälsa. Av precis det skälet är den också värd sina hyllningar. Det är modigt och beundransvärt av de medverkande att ställa upp med sina sårbara berättelser för att i bästa fall minska det stigma psykisk ohälsa oftast medför.

Medaljen har emellertid en baksida. I min mejlväxling med producenten för serien, Ann-Linn Guillou, hävdar hon att de inte tar ställning i frågan om vad ”bipolär sjukdom” är eller hur den uppkommer. De vill, enligt henne, bara låta de berörda förmedla sina berättelser. Inget kunde dock vara felaktigare. I serien sägs inte ett ord om psykosociala faktorer. I stället talas det mycket tydligt om just ”sjukdom”, ”skov”, behovet av medicinering osv. I anslutning till serien får ”experterna” Mikael Landén och Simon Kyaga uttala sig om både tillståndens natur och orsaker. Båda är utpräglade biologister i sina tolkningar av bipolära tillstånd.

Simon K diskuterar bland annat i programserien den genetiskt betingade kreativitet han menar är kopplad till det likaledes genetiskt betingade tillståndet. Man resonerar kring vilken nytta denna kreativitet kan ha haft för att förhindra att bipolära människor gallrades bort under evolutionens gång. Alltihop rena spekulationer! I en efterföljande chatt på SVT:s hemsida påstår sedan Simon K, att man skattar den ärftliga faktorn för bipolaritet till 60-80 procent – en gissning, byggd på en biologistisk tolkning av rådande forskningsunderlag. Faktum är att man inte känner till om de ”sårbarhetsgener”, som ofta är statistiskt överrepresenterade vid olika former av psykisk ohälsa, verkligen är ärftliga eller av typen ”de novo”, dvs. sådana som uppstår genom mutationer hos enskilda individer, men som inte ärvs.

Genom att tala om bipolaritet som en i ungdomen ”debuterande sjukdom”, och hänvisa till obelagda och oförklarade biologiska teorier, mystifierar man något som betydligt lättare skulle kunna förklaras med de berördas socio-emotionella livserfarenheter. Detta är en genomgående trend i dagens psykiatri och i samhällets syn på psykisk ohälsa. Men det är viktigt att hålla i minnet, att den strikt vetenskapligt står på lika ostadig grund som övriga förekommande förklaringsmodeller.

/Hannes Qvarfordt


Dags att klyva psykiatrin!

Hannes 4Jag har nu haft uppdrag som brukarföreträdare i ett drygt decennium. De första åren skördade jag och min förening helt klart en del framgångar i vår samverkan med en av de psykiatriska klinikerna i Göteborg. Vi medverkade i personalens internutbildning, vi utformade riktlinjer för psykosvården, vi konstruerade patientenkäter och vi utarbetade modeller för arbetet vid akutmottagningen. Allt i konstruktivt samråd med klinikens företrädare.

Under årens lopp, och efter en stor omorganisation av psykiatrin vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset, har det blivit allt svårare att få till ett fungerande samarbete och få gehör för RSMH:s socialpsykiatriska perspektiv. Dels har den biopsykiatriska dominansen blivit allt starkare, med påföljande ointresse för socialpsykiatriska synsätt. Dels har motsättningarna mellan dessa två huvudriktningar blivit allt tydligare och skapat låsningar och dödlägen, inte bara inom psykiatrin, utan också på ett uppenbart sätt inom brukarrörelsen. Konflikten är minst lika stark tvärs igenom både professionen och brukarrörelsen, som den traditionellt har varit mellan professionen och rörelsen.

Mitt radikala men också fullständigt seriösa förslag är, för att lösa upp dödläget, att både psykiatrin och brukarrörelsen klyvs i två parallella grenar – en som arbetar utifrån hypotesen, att psykisk ohälsa huvudsakligen är miljö- och psykosocialt betingad, och en som arbetar utifrån hypotesen, att samma ohälsa huvudsakligen är biologiskt betingad. På det sättet ger man varje gren möjlighet att utvecklas med ett engagemang, som bottnar i övertygelsen om respektive synsätts riktighet. Självklart får det inte råda vattentäta skott mellan de båda grenarna. Båda bör kunna erbjuda kompletterande insatser av sådant slag, som egentligen hör hemma inom den andra grenens verksamhet, och patienterna måste förstås ha rätt både att välja inom vilken gren de vill behandlas och att byta till den andra grenen, om de tappar förtroendet för vården där de behandlas.

Fördelarna med den föreslagna modellen är många. Som jag nämnde kan personalen inom respektive gren arbeta med större entusiasm. Patienterna får ett reellt inflytande över grundprinciperna för sin vård, och deras valmöjlighet skapar en ”marknadsstyrning” av vilken vård som bör betonas i framtiden. Brukarrörelsens representanter behöver inte längre ställas mot varandra, inbördes, utan kan helhjärtat rikta kraften mot att förbättra vården utifrån sina övertygelser. Sist men inte minst innebär uppdelningen också ett officiellt och manifesterat erkännande av att det inte existerar några obestridliga, vetenskapliga sanningar om den psykiska ohälsan, dess uppkomstmekanismer och dess rätta behandling.

/Hannes Qvarfordt


Förmynderi som metod mot stigmatisering?

Hannes 4Öppet brev till Cecilia Brain, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och specialistläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset:

Som brukarföreträdare läser jag med beklämning dina slutsatser i din nyligen avlagda doktorsavhandling. Dina konstateranden och rekommendationer innebär direkt motstridiga budskap.

Du säger att läkemedelsbehandling är avgörande för schizofrenidiagnostiserade patienters återhämtning, vilket i sig är ett biologistiskt ställningstagande och inte en obestridlig sanning. (Det finns många exempel, runt om i världen, som visar att läkemedelsbehandling inte alls är nödvändig för återhämtning!) Du hävdar också att du vill arbeta mot stigmatiseringen av patienter med diagnosen. Nå, hur minskar man då stigmatiseringen av dessa patienter, om man samtidigt rekommenderar sjukvården att “räkna piller” för att förvissa sig om, att de är “följsamma” mot läkarnas ordinationer? Hur kan ett så utstuderat förmynderi bidra till minskad stigmatisering?

I presentationen av avhandlingen nämns inte med ett ord, att patienterna kanske gör ett medvetet val, när de avstår från att ta sina mediciner, helt enkelt för att dessa har så kroppsligt allvarliga och själsligt vitalitetssänkande biverkningar. Det är direkt anmärkningsvärt av en forskare, som säger sig vilja minska patienternas stigmatisering!

Lyft blicken från provrör och mikroskop, vidga dina perspektiv på människors livsvillkor och börja respektera dina patienter som de jämlika subjekt de är, Cecilia!

Med hälsningar!

Hannes Qvarfordt

Föreningen RSMH-Livet, Göteborg


Oskuldens land

Hannes 4Det finns en väldigt vacker, kvarlevande rest av det annars vittrande folkhemmet Sverige – och jag menar verkligen det på fullt allvar. I jämförelse med många andra länder har vi fortfarande en stor tillit, inte bara till varandra, utan också till våra samhällsinstitutioner och myndigheter. Vi litar på att etablissemanget representerar det korrekta och trovärdiga och att det i huvudsak vill oss väl. Så länge denna tillit har sin motsvarighet i flertalets ärliga vilja att uppträda hederligt, har vi anledning att vara stolta över den goda samhällsandan.

Baksidan av det oskuldsfulla förtroendet framträder, när krafter som inte enbart genomsyras av heder och ädla syften smyger in i sommarhagen. Vi tycks ännu inte ha lärt oss i Sverige, att vi inte längre lever i ett gemensamt samhällsprojekt, där allas bästa är vår gemensamma drivkraft. Vi ser inte skillnad på äkta vara och falsarier och bedrägerier. Få länder har exempelvis en så okritisk auktoritetstro, som vi fortfarande lever med i Sverige. Vad ekonomiska, akademiska, mediala eller statliga makteliter säger, sväljer vi med hull och hår, utan djupare analyser eller hälsosam skepticism.

Ett område, där vi förefaller vara unikt troskyldiga i Sverige, är vår relation till forskning och vetenskap (eller det som framställs som vetenskap). Den som uppträder med vit rock och kallar sig ”forskare”, läkare eller något annat med likartad statustyngd, kan påstå nästan vad som helst utan att vi ifrågasätter. Det är ett av skälen till att det snabbt växande antalet psykiatriska diagnoser har fått ett sådant förkrossande genomslag i vårt samhälle. I allians med läkemedelsindustrin har biopsykiatrin – som vill bli erkänd i den mer respekterade somatisk-medicinska världen – fabricerat ett stort antal biopsykiatriska diagnoser, som i grunden har svag vetenskaplig förankring. I underdånighet inför denna ekonomiska och akademiska maktelit har sedan allmänheten helt och fullt anammat diagnoserna. Det har i själva verket gått så långt, att människor idag slåss för att få en (identitetsskapande) diagnos, snarare än för att bli hjälpta ur sitt illamående och sin ohälsa.

Det kanske främsta exemplet på den beskrivna auktoritetstron är den epidemiska vågen av bokstavsdiagnoser, som sätts på barn som inte perfekt passar in i den samhällsanpassade mallen. Att samhällsutvecklingen och föräldrars egna tillstånd och livsvillkor kan vara faktorer av betydelse för barnens beteendestörningar har helt sopats under mattan idag, till förmån för rent biologistiska perspektiv. Det fyller både funktionen att gynna biopsykiatri och läkemedelsindustri och att lätta skuldbördor för föräldrar, men det är förvånande att så få reagerar på absurditeten i epidemin. På Gotland närmar sig andelen pojkar, som klassas som ”neuropsykiatriskt funktionsnedsatta” och sedan medicineras med centralstimulantia, tio procent. I vissa delstater i USA har andelen kommit upp i 20 procent, alltså var femte pojke! En sådan andel genetiskt funktionsnedsatta människor är en evolutionär omöjlighet.

Jag undrar stillsamt när den svenska allmänheten skall genomskåda biopsykiatrins kreationer och göra revolt mot utstämplingen av våra barn.

/Hannes Qvarfordt

Några länkar att studera:

Försummelse av barn – ett försummat problem (Läkartidningen)

ADHD kan vara omognad hos många pojkar (Dagens Nyheter)

New study claims ADHD ”has a genetic link” (BBC, klicka på filmen med psykologen Oliver James)

Dags att ifrågasätta att fler får ADHD-diagnos (Svenska Dagbladet)

ADHD – diagnostik och behandling, vårdens organisation och patientens delaktighet (Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU)

Förskrivning av centralstimulantia vid ADHD (Socialstyrelsen)


Kemikaliepsykiatrin vädrar morgonluft

Hannes 4

Vi har nyligen nåtts av de sorgliga uppgifterna om att självmorden ökar igen, i synnerhet bland unga människor. Nyheten är kanske inte så överraskande, med tanke på de ökade klyftorna i samhället och ungas mycket svåra situation på inte minst arbetsmarknaden, men också på övriga marknader där de skall duga och prestera. De ökade svårigheterna att få hjälp hos BUP skall heller inte underskattas i sammanhanget. Kemikaliepsykiatrins representanter tar emellertid genast statistiken till intäkt för att propagera för ökad psykofarmakaförskrivning, även till barn och unga. Överläkaren och docenten vid Karolinska Institutet, Göran Isacsson, försöker i Läkartidningen övertyga oss om att det ökade antalet självmord bland unga beror på Läkemedelsverkets varningar för förskrivning av SSRI-preparat till unga. Han presenterar därför ett diagram, som i själva verket visar att försäljningen av sådana preparat till unga har ökat ganska dramatiskt under senare år. Självmordstalen var alltså lägre under 90-talet, när SSRI-preparat användes i betydligt lägre omfattning till unga. 

Vidare refererar Isacsson till studier, som enligt honom visar i varje fall fluoxetins goda effekt på depressioner. Han bortser då från att man de senaste åren har kunnat visa, att stora delar av det vetenskapliga stödet för SSRI-preparaten bygger på vetenskapsfusk. Flera läkemedelsbolag har valt att inte publicera studier, som har visat negativa eller inga effekter alls av deras preparat, och de framstår därmed som mycket effektivare än de faktiskt är. Det oberoende Cochrane-institutet har kunnat påvisa, att om man räknar bort placebo-effekten av en läkemedelsbehandling, så finns det på sin höjd stöd för att en av tio blir hjälpta av SSRI-preparaten.

Överläkarens artikel är ren desinformation och till synes ännu ett beställningsverk för läkemedelsindustrin. (Läs gärna kommentarerna till artikeln!)

/Hannes Qvarfordt

PS. När jag själv hamnade i depression i slutet av 90-talet förskrevs jag det då populäraste SSRI-preparatet. Jag fick mardrömmar som uppmanade mig att ta mitt liv och jag var i vaket tillstånd mycket nära att göra det. I samband med att jag fick följa med min bror till vårt sommarställe, halverade jag dosen p.g.a. dessa upplevelser, efter samråd med läkaren. Det sociala stödet från min bror och hans familj fick mig att må påtagligt bättre. Vid återbesöket hos läkaren tolkade hon det emellertid direkt som ett behandlingsresultat av medicinen, tvärtemot min tydliga upplevelse av vad som hade hjälpt mig.

 

Redaktörens kommentar:

Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:

Nationella Hjälplinjen:

http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True

Självmordsupplysningen:

https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/

 


Karolinska väljer biologismen

Hannes 4Som förbundsordförande Jimmie Trevett skrev om den 13 maj har ett forskarlag vid Karolinska Institutet nyligen presenterat en studie, där man hävdar att medicinering gör psykospatienter 45 procent mindre våldsbenägna. Man antyder därmed dels att patienterna rent generellt är mer våldsbenägna än andra och dels att medicinering kan få stor betydelse för att minska våldet i samhället.

I studien påstår man att risken för våld från psykospatienter är fyra gånger högre än hos ”normalbefolkningen”. Därmed frångår forskarlaget sin egen slutsats från en tidigare studie (2009), där det framgick att våldsbenägenheten hos befolkningen som helhet var 5,3 procent, medan den hos psykospatienter utan missbruksproblem var 8,5 procent, dvs. i själva verket bara drygt en halv gånger högre! Den nya studien tar alltså inte hänsyn till det faktum, att missbruk är den främsta orsaken till våldsbenägenhet, oavsett om man är psykospatient eller tillhör ”normalbefolkningen”.

Vidare får medicinsk behandling av psykospatienter under alla omständigheter oerhört liten betydelse för våldet i samhället, eftersom psykiatripatienter står för en mycket liten andel av det samlade våldet. De slutsatser forskarlaget drar av studien får därför betraktas som ren populism och som ett beställningsverk för läkemedelsindustrin.

I ett tidigare blogginlägg har jag också pekat på, att ett annat forskarlag vid Karolinska har gått ut i media med påståenden om genetiska orsaker till schizofreni, som deras studie inte ger någon som helst grund för. De gör grova övertolkningar av statistiska samvariationer.

I dagarna har regeringen, via Vetenskapsrådet, anslagit 500 miljoner kronor för att Karolinska skall kunna rekrytera toppforskare, som skall stärka Sverige som ”varumärke” i den akademiska världen. Två av de fyra forskare man har värvat för den nätta summan representerar den utpräglat biologistiska psykiatrin. Det rör sig om amerikanen Patrick Sullivan, som forskar inom psykiatrisk genetik, och amerikanskan Cynthia Bulik, som forskar om ätstörningar. Enligt en presentationsartikel i Dagens Medicin har den senare bland annat ”visat att ätstörningar har en stark genetisk grund”. Påståendet är lika grundlöst i det sammanhanget, som det är beträffande nästan all annan psykisk ohälsa. Det rör sig även i det fallet om statistiska överrepresentationer av vissa genvarianter, som på sin höjd kan anses ge en ökad sårbarhet för psykisk ohälsa. Intressant nog är ätstörningar dock ett relativt modernt fenomen, som dessutom har varit nästintill okänt utanför den industrialiserade (väst-)världen. Ett faktum som direkt talar mot genetiska orsaker!

Varför satsar då Karolinska Institutet konsekvent, och med svagt vetenskapligt underlag, på just det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa? Kan man ana en ohelig allians mellan universitetet, en sponsrande läkemedelsindustri och den utbredda önskan om att avbörda ansvar från samhället och de drabbades omgivning?

/Hannes Qvarfordt