Tillbaka till framtiden?
Publicerat: april 17, 2014 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Schizofreni 4 kommentarer
Två händelser på psykiatriområdet har gett mig kalla kårar den senaste tiden. Den första är Socialstyrelsens Nationella riktlinjer för antipsykotisk läkemedelsbehandling vid schizofreni och schizofreniliknande tillstånd, som har kommit ut i sin slutliga version i dagarna. Remissversionen av dessa riktlinjer har kritiserats hårt av stora delar av brukarrörelsen, RSMH och mig. Kritiken har bland annat riktat sig mot det följande:
1. Att riktlinjerna påstår, att läkemedelsbehandling är en förutsättning för återhämtning. (Ett stort antal verkliga behandlingsfall motsäger uppfattningen.)
2. Att syftet med information och delaktighet är att öka brukarens följsamhet till ordinerad behandling. (Det handlar alltså inte om att tillgodose brukarens mänskliga och medborgerliga rättigheter!)
3. Att psykoterapi endast betraktas som ett komplement, när symtom kvarstår efter läkemedelsbehandling. (Terapin ses alltså inte som en självständig behandlingsform.)
4. Att behandlingsindikatorer införs, som anger att vården är bättre ju högre läkemedelsanvändningen är. (Strider mot patientens rätt att själv välja behandlingsform, enligt HSL 3 a §.)
5. Att riktlinjerna, i avsnittet om etik och i strid mot lagen, framför reservationer mot patientens rätt att själv välja behandlingsform.
Vi kan nu konstatera, att FN:s och Europarådets rättighetskonventioner, goda erfarenheter av psykosociala behandlingsmetoder och den samlade brukarrörelsens skarpa kritik inte har satt minsta spår i utformningen av riktlinjerna för läkemedelsbehandling. Det är inget mindre än en skandal!
Den andra händelsen som har gett mig kalla kårar är Dagens Medicins inbjudan till ”Psykiatridagen 2014”, i samverkan med bland annat läkemedelsbolaget janssen. Konferensen har temat ”Förändringens vindar sveper in över psykiatrin”, och att döma av programmet innebär dessa vindar, att såväl socialpsykiatrin som brukarrörelsen skall sopas bort från psykiatrin, som i stället skall få en renodlat biomedicinsk inriktning i samverkan med läkemedelsindustrin. Bland programpunkterna hittar vi till exempel följande:
1. ”Läkemedel och högriskpatienter – hur måste vi förändra uppföljning och monitorering”, där läkaren Cecilia Brain föreläser om hur patienterna bäst skall ”övertygas” om att ta ordinerad medicin. Här finns uppenbart inget intresse för patienternas egna önskemål! (Cecilia Brain är en av Sveriges mest extremt biologiskt inriktade psykiatriker. Hon betraktar psykisk ohälsa som rätt och slätt hjärnsjukdomar.)
2. ”Testmiljöprojektet – ökad patientnytta genom nya samarbeten mellan landsting och läkemedelsindustrin”. Här presenteras helt ogenerat ett avtal om nära samarbete mellan allmänsjukvården i Stockholms läns landsting och den kommersiella läkemedelsindustrin. Den första verksamheten skall erbjuda patienterna så god vård som möjligt på demokratisk grund. Den andra verksamhetens yttersta syfte är att sälja så mycket läkemedel som möjligt! Var kommer patienten själv in i detta samarbete?
3. ”Folkhemmets största hemlighet”, där den starkt biologiskt inriktade journalisten och anhöriga Maria Borelius ger sin bild av en medicinsk psykiatri under fantastisk utveckling. Citat från adlibris.se: ”De sista 60 åren har läkarvetenskapen stormat fram på området och kan idag både bota och normalisera. Antidepressiva och antipsykotiska läkemedel har ökat livskvaliteten och minskar antalet självmord dramatiskt.” En beskrivning som inte på något sätt står i överensstämmelse med verkligheten! (Se t.ex. Peter Gøtzsches framställningar via mitt tidigare blogginlägg i ämnet.)
Om dessa händelser avspeglar vilka ”förändringens vindar” som ”sveper in över psykiatrin”, får vi kanske med sorg konstatera, att vindarna håller på att blåsa oss tillbaka till det som var framtiden någonstans på 1950-talet!
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Det jag inte kan förstå är att man blundar för det faktum att det går att förebygga psykiska sjukdomar genom att hjälpa föräldrar att relatera till sina barn på ett hälsofrämjande sätt. Samtliga de schizofrena som jag har kontakt med har bakom sig en barndom som saknat den positiva miljö som krävs för att bygga psykisk styrka. Detta är förstås ”en het potatis” att röra vid, för det innebär att man måste erkänna vårdarnas ansvar för utveckling av bl a schizofreni. Men det tjänar inget till att blunda för verkligheten. Det går att lära sig vad barn behöver, och om man själv är oförmögen att ge detta (kanske för att man själv blivit berövad detta under uppväxten) ska man få den hjälp man behöver för att kompensera för brister i föräldraförmågan (eller inte skaffa barn).
Hej, Peter!
Principiellt instämmer jag helt i din kommentar, samtidigt som jag inser svårigheterna att erbjuda ett sådant föräldrastöd i den omfattning som krävs. Jag vill också betona vikten av att samhället öppet erkänner de samband du beskriver, utan att man för den sakens skull moraliserar över eller fördömer vårdnadshavare, som gör sitt bästa men ändå inte förmår tillgodose sina barns emotionella och sociala behov.
Oavsett varifrån schizofrenin kommer så är det skamligt att den medicinska behandlingen skall komma före terapi/annan ickemedicinsk behandling. Detta gäller hela psykiatrin, jag har varit med i trettio år och de psykiater som behandlar nu är så övermåttan förtjusta i piller att man tror det är ett skämt. Har en jättestor dosett som de nära på har fyllt vartenda fack på. För drygt tio år sedan gick det bra utan dosett. De är galna nu med sina piller, jag har nio! olika sorter per dygn. Kanske ett tjugotal tabletter in alles/dygn.
Gabriella Olsson
Är helt enig med dig på den punkten, Gabriella.