Forskning i gatlyktans sken – en halv sanning värre än en hel lögn
Publicerat: maj 13, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar! 1 kommentar
En morgon i sköna maj satte jag kaffet i vrångstrupen då jag kom till slutklämmen på en vetenskaplig artikel i the Lancet av svenska forskare verksamma vid kungliga Karolinska i Stockholm. Man sammanfattar nämligen en registerstudie över tiotusentals människor som ordinerats läkemedel av olika slag inom psykiatrin med att av de som fått en ordination men – av för forskarna okända skäl – inte hämtat ut sin medicin var vissa delar av gruppen överrepresenterad i register över lagförda våldsbrottslingar. Den tolkning man förleds till i artikeln i original eller i svensk media är helt enkelt att om du får vissa diagnoser inom psykiatrin så måste du ta din medicin annars blir du en våldsam kriminell nästa fullmåne.
Man har givetvis en mer finrumsanpassad diskurspresentation och i en vakuumförpackad verklighet där inga andra faktorer komplicerar och kompletterar bilden ljuger säkert inte studien i sig. Den lyfter dock inte en viktig detalj. Psykisk ohälsa som inte initialt eller i förlängning möts med adekvat vård, stöd och insatser är en hög riskfaktor för att utveckla missbruk. Missbruk är en hög riskfaktor för att figurera i våldsbrottsstatistik (både som offer och förövare). Detta gäller särskilt för missbruk av droger som distribueras via nätverk av grovt kriminella människor. När man i olika studier särskiljer på grupper utifrån parametern missbruk kan man nyktert konstatera att människor i psykos eller annan psykisk ohälsa inte är särskilt överrepresenterade bland våldsutövare. Något som pikant nog vissa av medlemmarna i just denna forskningsgrupp också tidigare gjort i till exempel en studie från 2009.
Allt detta fick mig att komma och tänka på en mer eller mindre rolig historia som i snarlika former berättats i mer än 200 år. Den har publicerats och illustrerats i engelska Punch, svenska Söndagsnisse-Strix och Kalle Anka. Det finns varianter med såväl Bellman som Mulla Nasruddin i huvudrollen.
En man/kvinna vandrar genom natten och under en gatlykta på en mörk gata möter denne en annan människa som förtvivlat letar efter sina tappade nycklar till hemmet. Nattvandraren stannar till och hjälper den nödställde att leta och efter en timme eller två har de letat igenom varje millimeter på platsen utan resultat. Då frågar den hjälpsamme till slut: ”Är du säker på att det var här du tappade nycklarna?” och får svaret ”Nej, inte alls. Men, här ser jag i varje fall att leta.”. Ridå.
I dag trivs tydligen vissa forskare mot bättre vetande bäst i gatlyktans sken med förenklade registerstudier med ofullständig bild av verklighet och underliggande förutsättningar och förlopp.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
RSMH-bloggen 
Mycket bra liknelse i den roliga historien med hur man i den populärt publicerade vetenskapen gör tydliga analyser och slutsatser av helt irrelevanta frågeställningar medans där skon klämmer råder total tystnad. Inte ofta det finns vetenskapliga studier publicerade på hur någon blir missbrukare eller kriminell eller hur någon kommer till att betala för och hämta ut sina ordinerade mediciner bara för att sedan slänga dem i slasken under diskbänken och som följd vara rädd att boendestödet skall se dem där av misstag. Kanske tror inte patienten ett dugg på mediciner men saknar intrigitet att säga det till läkaren. Kanske tror patienten att den skall friskförklaras och skickas till arbetsförmedlingen om hon inte låtsas ta mediciner. Jag skulle vilja se fler vetenskapliga studier av hur makt över andra människor kan gå snett. Läkare/patient, lärare/elev eller polis/gatumusiker. Spindelmannens far sa till sin son, med stor makt kommer stort ansvar. Kanske sådana frågeställningar endast går att ställa inom litteraturen…