Ny ensamhet läggs till den gamla

Hannes 4Jag har alltid varit en mycket ensam människa, även i sällskap, till följd av en kylslagen och osynlig uppväxt. Ytterst få människor har kommit mig nära, och de som har gjort det har, så här långt, försvunnit eller dött. Denna i själen ingjutna ensamhet har inneburit en daglig kamp för att hitta mening att leva under hela mitt vuxna liv.

Några små andningshål har hjälpt mig på vägen: Ett arbete, i sig mördande trist, men där jag ändå har behövts, har skapat viss struktur i tillvaron och gett mig anledning att gå upp på morgonen. Jag kan känna sorg över att jag inte har fått möjlighet att syssla med något mer givande, men också viss tacksamhet för att alls ha ett jobb.

Min erfarenhet av psykisk ohälsa och dess orsaker har sedan decennier tillbaka gett mig skäl att organiserat engagera mig för radikala reformer av psykvården och för upprättelse för alla drabbade medmänniskor. Det arbetet kändes under lång tid meningsfullt, och jag fick också uppskattning för det perspektiv jag slogs för från både olyckssyskon och anställda hos motparterna.

Slutligen har en och annan resa med bröderna, och naturen och båtlivet vid vår gemensamma sommarstuga, betytt mycket för att i någon mån läka min trasiga själ.

Men tiderna har förändrats:

Arbetet har de senaste åren alltmer tömts på innehåll, och jag närmar mig dessutom arbetslivets slut. Någon förändring mot ett rikare innehåll är inte att vänta innan pensionsdags.

I psykiatrin har utvecklingen gått åt rakt motsatt håll mot det jag har arbetet för i många år. När psykiatrin har bytt inriktning, har tyvärr också patient-/brukarrörelsen följt efter, och numera känner jag sällan gemenskap ens bland mina olyckssyskon. Idag är det biologi som gäller på båda sidor om förhandlingsbordet.

Förr diskuterade jag inte särskilt mycket politik med andra människor, men jag kände mig ganska tryggt förankrad i den politiska huvudfåran och oroade mig inte för att drabbas av bannbullor och utfrysning av sådana skäl. Idag har den politiska atmosfären blivit extremt känsloladdad och polariserad, och trots att jag på inget sätt har följt med polariseringen till något ytterlighetsparti, finner jag mig placerad på den ”onda” sidan av den ”goda” sidans företrädare. Det har skapat en ny och påtagligt förstärkt känsla av ensamhet, ovanpå den jag redan kämpade med. Några bekanta har kanske övergett mig eller till och med tagit avstånd, men problemet ligger inte främst där, utan i min egen känsla av främlingskap i det samhälle där jag ju ändå måste leva.

Naturen, sommarstugan och båtlivet finns tack och lov kvar, men erbjuder bara hugsvalelse för själen några korta veckor om året. Det har svårt att fylla den övriga tiden med mening.

The story of my life…

/Hannes Qvarfordt


2 kommentarer on “Ny ensamhet läggs till den gamla”

  1. Jonas Bredford skriver:

    En brukarkollega sa till mig en gång att ingen vill ha med oss att göra, så vi tvingas umgås med varandra. Det håller jag inte med om. Det är ett stort privilegium att umgås med brukare, ingen annanstans hittar man så mycket begåvning, känslighet, humor och värme. Jag frågade min gamla mor på ålderns höst om hon aldrig önskat att hon var en ”normal” människa? Nej fy fan, dom är så jävla tråkiga!, blev svaret. Jag tycker att brukarna ska sluta längta efter grannens gröna gräsmatta eftersom den faktiskt är en illusion. Och vara glada över att vi har varandra!

    • Hannes Q skriver:

      Hej, Jonas!

      Tack för ditt svar, som jag dock inte riktigt vet hur jag skall tolka. Är det en kritik mot mitt inlägg eller bara en allmän betraktelse? Jag får väl försöka förhålla mig som om båda gällde.

      Jag har definitivt inget emot att umgås med ”brukarkolleger”, men jag känner dessvärre inte så mycket gemenskap med det växande antalet brukare, som helt har anammat psykiatrins diagnostänkande och biologistiska syn på psykisk ohälsa. Vi lever i olika världar.

      Sedan tycks du nästintill uppleva en artskillnad mellan människor med psykisk ohälsa och ”normala” människor. Det är för mig ett helt främmande synsätt. Människor med psykisk ohälsa är i grunden inte annorlunda, än dem vi ganska felaktigt kallar ”normala”. För mig finns det därför inte heller några principiella skillnader i umgänget med människor med dessa olika etiketter.


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s