Åter till 1950-talets förmynderi?
Publicerat: augusti 14, 2017 Sparat under: Anhöriga, Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt 2 kommentarer
Två sammanflätade förändringar, som föder varandra, har skett på psykiatrins område de senaste decennierna. Den ena är den medikaliserade synen på psykisk ohälsa, som nu i allt högre grad betraktas som rent biologiskt betingad ”sjukdom” eller ”funktionsnedsättning” (alternativt ”funktionsvariation”, som är det senaste uttryckssättet). Den andra förändringen är en förskjutning inom den samlade brukarrörelsen, från brukarnas perspektiv till de anhörigas. Det senare perspektivet har nu nått ett sådant genomslag, att man snarare kan tala om den samlade anhörigrörelsen, än om brukarrörelsen. (Några ytterligare exempel på trenden under senare tid: programserien Djävulsdansen i SVT, programmet Karlavagnen i Sveriges Radio och en kommande konferens i Socialpsykiatriskt Forums regi.)
Är det då något problem med den här utvecklingen? Till viss del nej, men i allt väsentligt – JA! Medikaliseringen av psykisk ohälsa innebär att drabbade människor i större eller mindre utsträckning uppfattas som ”sjuka”, avvikande och mindre tillräkneliga. Det göder människors föreställningar om att det krävs ett mått av förmyndarskap från den ”friska” delen av befolkningen. Detta är också skälet till att brukarnas erfarenheter alltmer får stå tillbaka, till förmån för anhörigas erfarenheter och önskemål. I jämförelse med brukarna betraktas anhöriga som de mer trovärdiga och tillförlitliga, både av de anhöriga själva och av samhället i övrigt. (Det arrangeras t.ex. numera anhörigutbildningar, där sjukvården ”informerar” anhöriga om ”sjukdomsförlopp” m.m.)
Vi kan idag se en anhörigrörelse, som generellt vill luckra upp sekretesskyddet i sjukvården och införa sanktioner – ”påföljder” – för psykiatriska verksamheter, som inte samverkar med anhöriga. Ett skäl man anför är att anhöriga måste få insyn för att kunna skydda sina närstående från psykiatrins övergrepp. Med den närstående brukarens medgivande kan sekretessen emellertid lätt lyftas, och det krävs därför ingen uppluckring av det lagstadgade sekretesskyddet. Många brukare har mycket goda skäl att säga nej till anhörigas insyn, till exempel på grund av dåliga relationer eller tidigare övergrepp i familjelivet. Utan att vara paranoid kan man därför ana, att det också finns önskemål från somliga anhöriga om att kunna diskutera vården direkt med vårdpersonalen, över huvudet på sina berörda närstående. En utveckling som naturligtvis är helt oacceptabel.
Självklart skall vi inte åter till det 70-tal, då anhöriga genom fyrkantiga, generella regler hölls utanför all kontakt med sina ohälsodrabbade närstående. I väldigt många fall är anhöriga en stor tillgång eller till och med ett livsviktigt stöd för sina närstående, och samverkan med psykiatrin kan då ofta fungera väl. I sådana fall får psykiatrin givetvis inte heller motsätta sig samverkan. Å andra sidan får vi heller inte falla tillbaka till 50-talets förmynderi, då anhöriga och sinnessjukvård i ohelig allians beslutade över patienternas huvuden. Det är alltid brukaren som, med sitt medgivande, avgör om samverkan skall ske mellan sjukvården och anhöriga. Både psykiatrin och anhöriga har sedan att rätta sig efter brukarens önskemål och beslut i den frågan. Plats för övertalningsoperationer finns inte i någon riktning!
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Hannes,
Jag håller med om att det är destruktivt med den pågående utvecklingen där egenerfarna tappar mark inom brukarrörelsen och gentemot samhället i stort. Men jag vill inte se en polarisering mellan egenerfarna och deras anhöriga.
Problemet ligger på en högre nivå: brukarrörelsen med NSPH:s alla samlade förbund och Hjärnkolls mycket framgångsrika kampanj gav en enad röst där vi trots våra skillnader lyckats ta en reell plats och tydligt framfört våra förbättringskrav. Detta belyser de brister som finns inom psykiatriska vårdenheter och stödinsatser, och har visat att bemötande spelar roll för återhämtning, att tillgång till arbete/sysselsättning är viktigt, att tvångsåtgärder förvärrar och skapar trauman, att mediciner ibland motverkar sitt ursprungliga syfte att mildra symtom och kan ge svåra biverkningar, och att psykisk ohälsa är en folksjukdom som mer än en fjärdedel av befolkningen lever med och som alla berörs av. Klart att detta är obekvämt!
Det är mycket enklare att tänka i termer av ”vi” och ”dom” – det skyddar den ”friska” delen av befolkningen från oro att drabbas själv. Man kan istället härleda problemen till individen som lever med sin problematik. Att våga se det större perspektivet – att kanske vårt samhälles strukturer i sig orsakar vissa av svårigheterna som sen får en diagnostisk etikett är ytterst hotfullt och obehagligt. Och tanken på att jag själv kan få ångest, bli deprimerad, reagera med psykos eller få ett utmattningssyndrom är inte kul. Då kanske man väljer att dämpa de egenerfarnas röst, splittra sammanhållningen mellan organisationerna, och lyfta vissa, med en mer bekväm hållning, till bekostnad av andras viktiga åsikter och erfarenheter.
Att skapa förändring inom ett system eller ett samhälle är en långsam och svår process. Det kommer motkrafter, reaktioner, och byten av personer i viktiga funktioner som gör att man ofta står på ruta ett igen. Man måste gång på gång till informera och utbilda från grunden. Sådant som man antog för ett par år sedan var självklarheter år återigen okänt och nygammal kunskap måste än en gång vinnas, fast denna gång av andra individer.
Förändring sker oftast genom att man övertygar och vinner kunskap och förtroende hos en person i taget. Det är frustrerade när man tror sig ha uppnått en klar förbättring och så är den borta nått år senare. Vad har hänt? Kanske något eller flera av följande: Personalomsättning? Nytt ledarskap? Ny politisk majoritet? Nya direktiv eller riktlinjer? Något annat som prioriteras, som exempelvis ett nytt journalsystem som tar tid och som alla måste lära sig? Ekonomiska bekymmer eller nedskärningar? Ja, den listan kan bli lång.
Det jag tror är att vi inom brukarrörelsen behöver värna om varandra och vår gemensamma starka röst. Vi behöver träffas mer och prata oss samman kring våra prioriteter både lokalt och nationellt. Vi behöver överbygga de skillnader som finns i våra åsikter och erfarenheter utan att förminska någons erfarenhet eller perspektiv. Och inte falla in i den fälla av splittring som periodvis har delat oss.
En fjärdedel av befolkningen, det ger en stark röst. Och att dessutom få med de 3 av 4 som är anhöriga, vänner, och närstående, det ger oss en kraft som inte går att hindra. En positiv kraft till att skapa vård och insatser som hjälper och inte stjälper, ett bemötande som är respektfullt, varmt och empatiskt, ett samhälle där alla får plats och kan vara delaktiga i gemenskap, arbetsliv och övrigt samhällsliv utifrån egna önskemål och förutsättningar. Vi behöver varandra för att lyckas skapa ett bättre, socialt hållbart samhälle för alla våra medborgare.
/ Elisabet Alphonce, medlem i RSMH
Hej, Elisabet!
Tack för ditt långa och engagerade svar! Jag håller med om att vi inte bör polarisera oss och om principen att vi så långt det är möjligt bör arbeta tillsammans för gemensamma mål. I många avseenden har också brukare och anhöriga gemensamma intressen, där vi bör ta vara på den samlade kraften i det. Samtidigt bör vi inte – och vill jag inte, som brukare – sopa faktiska intressemotsättningar under mattan. Relationen mellan brukare och anhöriga är varken okomplicerat enig eller okomplicerat motstridig, utan det finns en hel del komplexa frågor att öppet erkänna och hantera. I dagsläget ligger allt fokus på anhörigas ”oegennyttiga” hjälpinsatser för sin närstående, och komplexiteten har helt försvunnit ur bilden.
Bakom utvecklingen ligger också den förändrade synen på psykisk ohälsa, som ju numera allmänt betraktas som rätt och slätt ”hjärnsjukdom” (se en av mina länkar från NSPH:s anhörigprojekt). Det synsättet innebär också en trovärdighetsförskjutning, från brukarna till de anhöriga. Brukarna har ju en ”sjuk” bild av verkligheten, gubevars! Inte minst den här delen av utvecklingen är djupt skrämmande och fullständigt oacceptabel. Det är backlash till 1950-talet!