Vardagskatastrofer
Publicerat: mars 5, 2015 Sparat under: Anna Isaksson, Ångest, Återhämtning, makt, Terapi 1 kommentar
Är det någon som känner igen sig?
Har för några månader sedan fått en ny samtalskontakt. Hon har ruskat om mig ordentligt när det gäller hur jag tänker och fungerar. Välbehövligt och skitbra!
När jag för några dagar sedan satt i soffan och virkade kom jag på alldeles själv utan terapi (eller kanske just därför) hur knasigt det kan bli alldeles i onödan och jag tror att jag delar det här med ungefär halva Sveriges befolkning.
Hur som helst så kunde jag inte hitta min lilla mycket spetsiga sax som jag klipper av garnet med. Vad händer? Pulsen blir skyhög, svetten rinner, paniken stiger. Jag blir helt övertygad om att saxen borrat sig in i min nya soffa och totalförstört den. Jag ställer mig på knä ( inte lätt för mig ) försöker med en dammvippa få fram saxen om den hamnat under soffan. Visserligen kom det fram en massa skräp men ingen sax. Nu var det bevisat att saxen på något vis borrat sig in i soffan. Jag höll säkert på i 20 minuter med mitt hysteriska letande. Till slut orkade jag inte mer utan sjönk ner i den berömda soffan, alldeles slut. Tar mobilen för att ringa ett samtal och vad ligger där under min mobil om inte saxen.
Vardagen är full av händelser som kan utlösa panik. Har man alltid fungerat så här så tror man att det är så här det ska vara, så har det i alla fall varit för mig.
Det är ju så onödigt att sådant här ska stjäla energi och välmående.
Nästa gång jag inte hittade min sax på direkten sa jag till mig själv på skarpen, ungefär som samtalskontakten skulle gjort om hon också suttit i soffan ” Anna, lugna ner dig, den kommer fram, det är ingen katastrof ” och vet ni, den kom fram alldeles utan hysteri.
Må väl.
/Anna Isaksson
Socialförsäkringsutredningen lämnar sitt slutbetänkande
Publicerat: mars 2, 2015 Sparat under: Jimmie Trevett, Socialförsäkringen | Tags: sjukskrivning 1 kommentar![NYbild[8]a](https://rsmhbloggen.se/wp-content/uploads/2015/03/nybild8a.jpg)
Äntligen! eller kanske inte ändå. Fjortonhundra dagar och tolvhundra sidor senare kommer då slutbetänkandet från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen måndagen 2 mars 2015. Slutbetänkandet i sig är resultatet av jämkningar och kompromisser för att uppnå en bred politisk samsyn om hur socialförsäkringarna kan förbättras och hur inriktningen av det fortsatta reformarbetet ska utformas.
Den bild man får av de i utredningen engagerade parlamentarikerna är att de inte fått gå två steg fram utan att vara tvungna att gå ett tillbaka dragna av det gemensamma gummibandet – politisk konsensus – parlamentarikerna emellan. Pikant nog kan man i teorin annars på fjortonhundra dagar gå jorden runt till fots om underlaget tillät. De parlamentariska utredarna kom som grupp med nöd och näppe 50 meter över bron från riksdagen till Rosenbad.
Lite grovt innebär utredningens förslag att allt gott bevaras och allt ont fördrivas med relativt begränsade förslag i politisk konsensus. Förslagen de lägger ska heller inte uttryckligen vara så omstörtande att de i grunden skulle reformera systemet och därigenom föranleda att tid och resurser skulle krävas för omställning. Dessutom har de inte tagit ställning till alla detaljer och många frågor blir hängande i luften.
Nej, för en verklig reform krävs nya, fräscha initiativ med kraft och samhällsresurser. Den mus som tittar ut från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (www.psfu.se , www.regeringen.se ) och aktuella budgetförslag är knappast svaret. Vissa förbättringar till trots. Socialförsäkringssystemet behöver rivas upp av lejon, med kraft och mod att göra om och göra rätt på ett större sätt, så att vi får ett fungerande samhällskontrakt för alla. Det politiska mandatet för detta har dock tråkigt nog inte lyckats överbrygga blockgränsernas politiserande.
Vad är det då för halvmessyrer som ligger på bordet idag? Tja, underlaget finns nu till beskådande här
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Även sjukskrivna har rätt till bra rehabilitering
Publicerat: februari 18, 2015 Sparat under: Jimmie Trevett, sjukskrivning, Socialförsäkringen 2 kommentarer
För att rehabilitering ska ge bäst effekt för personer med psykiatriska diagnoser bör den ske innan de sjukskrivs, enligt forskningen. Ungefär så skriver Inspektionen för Socialförsäkringen, ISF, i sammanfattningen till sin rapport Sjukfrånvaro och psykiatriska diagnoser. Den andemeningen är intressant och viktig att ta med sig nu när Socialförsäkringsutredningen, efter flera års arbeten, inom kort lägger fram ett förslag på hur bland annat sjukförsäkringen ska utformas.
Inget ont i att ISF betonar betydelsen av arbetsplatsen och arbetsgivaren i rehabiliteringsarbetet. Det håller vi med om. Men frågan som vi på RSMH ställer oss är – Vad händer med dem som redan är sjukskrivna? Ska de lämnas därhän, för att ”forskningen” har visat att det inte ger lika ”bra effekt” att satsa på denna grupp?
Nej, det är naturligtvis fel. Då drar man alla över en kam. Med rätt stöd och hjälp finns det möjlighet att arbeta igen, även om du har varit sjukskriven länge. Vi hoppas att Socialförsäkringsutredningen kommer med konstruktiva och bra förslag på att förbättra rehabiliteringsåtgärderna även för dem som hamnat utanför arbetsmarknaden. Rehabiliteringskedjan bör bli steg för att verkligen hjälpa folk att komma tillbaks till arbetet igen – inte ett sätt att ytterligare pressa folk som redan mår psykiskt dåligt som det är. Hjälpen måste bli bättre.
Med rätt insatser och tillräckligt med tid kan du komma tillbaks från psykisk ohälsa.
/Jimmie Trevett Förbundsordförande i RSMH
Det får aldrig hända igen
Publicerat: februari 17, 2015 Sparat under: Anneli Jäderholm, Tvångsvård 3 kommentarer
Min tvångsvårdsvistelse år 2009 har etsat sig kvar i minnet. Det sitter starkt. Jag går igenom det om och om i tanken, år efter år. Jag minns skriket. Jag minns en ung späd tjej. En tjej som blev sexuellt utnyttjad i rummet intill mitt. Dessutom av en medicinskt ansvarig personal. En man. Jag ser hans ansikte vart jag än går. Jag känner skräck, inte inför att möta honom, utan inför mig själv och mitt eget ursinne som letar efter honom, dag efter dag. Jag vill berätta för honom. Jag vill att han ska förstå. Jag finner inget så förnedrande som att sätta en kvinna på LPT, bakom lås och bom, höja hennes medicinering i smyg, våldta henne och sedan när hon fått genomgå provtagning hos polisen tvinga henne att återvända till ”brottsplatsen” för att tvångsvårdslagstiftningen sa att hon måste.
Som om det inte räckte med det. När det väl hade hänt behövde den ordinarie personalen springa på krismöte. In kom en hel hop vikarier. Totala främlingar för oss alla som bott på avdelningen i många veckor. Den unga sexuellt förnedrade kvinnan fick inte stopp på tårarna, på hulkandet inte heller på sin redan värkande själ som nu värkte än mer. Hon sökte sig till det välkända. Hon sökte sig till oss. Vi, jag och de andra olycksfåglarna, vi som var patienter. Nu hade vi bara varandra. Vi ställde oss i ring och höll om varandra, torkade hennes tårar och försökte trösta det otröstliga. Jag minns det som igår. Och nu kommer det fram att också andra har drabbats?
I Daniel Velascos radiodokumentär Patienten och tystnaden, del 2, som sändes i höstas fick vi möta ”Denise” som blev utsatt för övergrepp av en mentalskötare när hon vårdades inom slutenvården. Hon lämnades ofta ensam med honom.
Liksom våldtäkten på min avdelning avslöjades han och var tvungen att sluta sitt jobb, men eftersom mentalskötare inte har legitimation gäller inte samma regler som för sjuksköterskor eller läkare, som riskerar att bli av med legitimationen. Han kan söka sig till nya arbeten där det går att utnyttja sköra personer. Att han hade ett överläge som hennes vårdare i slutenvården, hade sex med henne trots att hon var allvarlig deprimerad och att övergreppen ofta begicks då hon var helt borta efter att precis ha behandlats med ETC, spelar ingen roll.
Jag tror inte att det är vanligt med sexuella övergrepp inom slutenvården. Men det har uppenbarligen hänt mer än en gång. Det är allvarligt. Som patient ska vi kunna känna oss trygga, särskilt om vi mår så dåligt att vi är tvungna att läggas in. Psykiatrin måste förebygga så att det aldrig händer igen.
Mitt i allt detta är det glädjande att få veta att Patientförsäkringen (LÖF) beslutat att ge Denise och Sara, en annan patient som utnyttjats sexuellt, ersättning för psykiskt lidande. Även om pengar inte kan läka såren är det i varje fall som Sara säger: En form av upprättelse.
/Anneli Jäderholm
Förmynderi som metod mot stigmatisering?
Publicerat: februari 12, 2015 Sparat under: Återhämtning, Bemötande, Biologiskt synsätt, biverkningar, brukarinflytande, Diskriminering, Hannes Qvarfordt, Psykos | Tags: Diskriminering 3 kommentarer
Öppet brev till Cecilia Brain, doktorand vid Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet och specialistläkare vid Sahlgrenska Universitetssjukhuset:
Som brukarföreträdare läser jag med beklämning dina slutsatser i din nyligen avlagda doktorsavhandling. Dina konstateranden och rekommendationer innebär direkt motstridiga budskap.
Du säger att läkemedelsbehandling är avgörande för schizofrenidiagnostiserade patienters återhämtning, vilket i sig är ett biologistiskt ställningstagande och inte en obestridlig sanning. (Det finns många exempel, runt om i världen, som visar att läkemedelsbehandling inte alls är nödvändig för återhämtning!) Du hävdar också att du vill arbeta mot stigmatiseringen av patienter med diagnosen. Nå, hur minskar man då stigmatiseringen av dessa patienter, om man samtidigt rekommenderar sjukvården att “räkna piller” för att förvissa sig om, att de är “följsamma” mot läkarnas ordinationer? Hur kan ett så utstuderat förmynderi bidra till minskad stigmatisering?
I presentationen av avhandlingen nämns inte med ett ord, att patienterna kanske gör ett medvetet val, när de avstår från att ta sina mediciner, helt enkelt för att dessa har så kroppsligt allvarliga och själsligt vitalitetssänkande biverkningar. Det är direkt anmärkningsvärt av en forskare, som säger sig vilja minska patienternas stigmatisering!
Lyft blicken från provrör och mikroskop, vidga dina perspektiv på människors livsvillkor och börja respektera dina patienter som de jämlika subjekt de är, Cecilia!
Med hälsningar!
Hannes Qvarfordt
Föreningen RSMH-Livet, Göteborg
Den inbillade sjukdomen
Publicerat: februari 11, 2015 Sparat under: brukarinflytande, Hannes Qvarfordt, Psykos 6 kommentarerSom lokal företrädare för RSMH kämpar jag dagligen med att hålla hoppet och modet vid liv i mina kontakter med en psykvård, som allt hårdare tycks sitta fast i biopsykiatrins och läkemedelsindustrins (h)järngrepp. Under ett möte – inom ett projekt för stärkta, mänskliga rättigheter för psykiatripatienter! – får jag höra, att man åter börjar propagera för en ökad användning av depåinjektioner till psykospatienter. Syftet är att öka ”följsamheten” till läkarens ordination, så att man därmed minskar antalet ”återfall i psykossjukdom”, med påföljande återinläggningar på sjukhus. Om vi nu bortser från det etiska problemet med att sätta in en långtidsbehandling, som kan skada hjärnan och som man inte kan ångra på flera veckor, så utgår psykiatrin också från ett sjukdomsperspektiv på psykosen, som det saknas vetenskaplig grund för.
Man kan absolut minska antalet återinläggningar med neuroleptikabehandling. Preparaten bedövar de kaotiska tanke- och känslostormar, som den psykotiska patienten tampas med och som åtminstone tillfälligt kan omöjliggöra ett hyggligt normalt vardagsliv. Tillståndet blir ”neutraliserat” och patienten behöver inte läggas in. Det diskutabla i åtgärden är att man aldrig frågar sig vad det är man bedövar och vad psykossymtomen möjligen kan stå för. Är det verkligen sjukdomssymtom? Eller kan det vara en normal reaktion på en, utifrån individens behov, omöjlig och otillfredsställande livssituation? Något hållbart, vetenskapligt svar finns inte. Och är det verkligen bara symtomen som bedövas av medicineringen? Vad kan den så vanliga devitaliseringen och depersonaliseringen säga om behandlingens totala effekter – eller om vad det egentligen är man bedövar? Kanske är det livet självt som sätts på sparlåga?
Om man föreställer sig att neuroleptikabehandling faktiskt undertrycker känslolivet och sådana livserfarenheter, som skulle behöva uttryckas och samspela med en förhoppningsvis förstående och välkomnande omvärld, så är det kanske inte så överraskande att det leder till kaotiska eruptioner, om och när medicinerna sätts ut? Är det då återfall i sjukdom, eller handlar det om att det undertryckta livet väller fram i okontrollerad och strukturlös form? Den totala ignoransen inför andra perspektiv än det medicinska sjukdomstänkandet är förödande för utvecklingen inom psykiatrin och vården av själsligt betryckta människor. Psykotiska tillstånd och symtom är naturligtvis i sig inga inbillningar, utan tvärtom ofta mycket plågsamma upplevelser. Däremot är det inbillning, när man påstår att det är uttryck för biologiskt betingade sjukdomar, eftersom det saknas vetenskapligt stöd för påståendet!
/Hannes Qvarfordt
PS. Liknande tillstånd kan utlösas, sekundärt, av droger och kroppsliga sjukdomar, vilket dock är en helt annan historia.
Vakta, vårda, värna…
Publicerat: februari 5, 2015 Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Jimmie Trevett, Tvångsvård 2 kommentarerFör en tid sedan var jag i Kosovo. Tillsammans med John Stauffer, chefsjuristen vid Civil Rights Defenders, vår samarbetspartner i vårt spännande projekt Inlåst – men inte utan rättigheter, var vi på plats vid en fokuskonferens om mänskliga rättigheter och passade även på att besöka en lokal rättspsykiatrisk enhet i Pristina. Det var ett nedslag med inslag av både sliten deja-vu och överraskande inslag. Mycket där är som här och annat högst olikt. Den omedelbara reflektion jag fann på kudden till kvälls efter det att strömmen av möten och människor för dagen forsat färdigt var inte särskilt ny, men jag vill ändå dela den med er.
Människor som låsts in på institution är sällan pacifistiska helgon med järnhård självdisciplin från början. Situationen i sig premierar heller sällan i större utsträckning sådan själens förkovring. Men, när man inskränker rättigheter för människor måste man kunna förklara och stå för detta inför såväl de individer som berörs som för en extern granskning. Man ska inte bara göra rätt utan även förmå förklara varför och hur. Inskränkningar ska kunna förstås och i viss mån förutses.
De kollektiva restriktioner som en låst institution latent bär med sig måste balansers. Nu är ju The Stanford Prison Experiment* gudskelov desavouerat sedan länge och Zimbardos Lucifereffekt inte något som regelmässigt och konsekvent uppstår. Men, den maktdynamik som faktiskt finns mellan intagna och personal är i hög grad ett levande fenomen att förhålla sig till. I föreningen av de tre åtaganden som i vår moderna tid finns – i form av att vakta, vårda och värna – hamnar värnandet av rättigheter lätt på undantag. Men de kollektiva lösningar som tillämpas kan inte slentrianmässigt tillåtas att kraftigt inskränka och kränka individers rättigheter.
Jag ser fram emot fortsättningen av vårt samarbete med CRD och mobiliseringen av resurser för att öka genomlysningen av hur svenska låsta institutioner lever upp till de regler kring mänskliga rättigheter som trots allt gäller i Sverige. Inte minst hoppas jag att de goda exempel som faktiskt finns tillåts inspirera andra och bilda skola i högre grad.
/ Jimmie Trevett,
Förbundsordförande i RSMH
* The Stanford Prison experiment var en studie i de psykologiska effekterna av att ha rollen som fånge eller fångvaktare. Studien utfördes 1971 på Stanfords universitet av professorn Philip Zimbardo. 24 studenter valdes ut till experimentet, några skulle spela vakter och andra fångar. Deras beteende anpassade sig till sina roller i mycket högre grad än vad Zimbardos hade förväntat sig, på så sätt att fångvaktarna började bete sig extremt auktoritärt och till slut även utförde psykologisk tortyr mot dem som spelade fångar.
En vecka med Tuffe
Publicerat: januari 27, 2015 Sparat under: Återhämtning, Det är vi som bloggar!, Helena Isaksson Kommentarer inaktiverade för En vecka med Tuffe
Tuffe är en bedårande jack Russel terrier. Det är min sons hund och de bor hos exet. Min dotter har en schäfer och när den löper tar jag hand om Tuffe.
Jag har fruktansvärt svårt att komma upp på morgonen, så när jag ska vara hundvakt får jag lätt panik. Jag tänker alltid att det här kommer aldrig att gå.
I julas var det dags. På julafton kom ädelstenen och jag blev slickad i öronen. Nu hade jag en uppgift. En tydlig mening med livet. Att rasta denna vovve. Upp tidigt på morgonen och ut ytterligare fyra promenader varje dag i en vecka.
Och så mycket kärlek man kan få av ett djur. Vad gör man inte 0530 på morgonen när man hör ett hjärtskärande gnäll. Han är kissnödig. Det vet man ju hur det känns. Jag kunde ju inte låta honom hålla sig. Djurplågeri. Så det var bara att hoppa i kläderna och ut.
Vet inte hur det gick till men vi hade en underbar vecka och tur med vädret. Det var kallt och vitt. När han skulle hem grät jag fast jag tyckte nog att det skulle bli skönt med sovmorgon.
Så här är det ofta. Jag tror att jag inte ska klara saker och när jag står inför faktum så fungerar det på något sätt. Synd bara att jag inte kan känna att jag ska klara det innan utan badar i oro och katastroftankar.
Jag hade en uppgift! Det var viktigt för att bli motiverad. Ofta tänker jag att allt är meningslöst. Det är därför ytterst viktigt att hitta saker som är roliga och motiverar.
Fast nu detta uppdrag gick som en dans oroar jag mig redan för nästa gång. Hur sjukt får det bli. Jag blir så trött på mig själv. Jag hatar när jag inte har kontroll över mina känslor. Men jag älskar ju Tuffe. Det vet jag.
Kram på er
/Helena
Vård till vad?
Publicerat: januari 16, 2015 Sparat under: Hannes Qvarfordt Kommentarer inaktiverade för Vård till vad?För ganska precis två år sedan skrev jag ett blogginlägg om Arbetslinjen som frälsningslära. En nyligen presenterad forskningsstudie från Inspektionen för socialförsäkringen (ISF) ger mig anledning att ta upp frågan på nytt. I studien utvärderar man tidiga rehabiliteringsinsatser utifrån frågeställningen om de leder till snabbare återgång i arbete. Man konstaterar då att de i stället kan medföra längre sjukskrivningar, vilket i sin tur får forskarna att dra slutsatsen, att insatserna saknar positiva effekter.
Att forskningen sker i ISF:s regi kan möjligen förklara frågeställning och slutsatser, men det finns ändå goda skäl att filosofera en smula över varför rehabiliteringsinsatser utvärderas endast med avseende på hur de påverkar tiden till återgång i arbete. Vad är målet med vård och rehabilitering? Är arbete den yttersta lyckan och meningen i människors tillvaro? Eller bör vården rikta in sig mot att återskapa så god hälsa och livskvalitet som möjligt för patienterna? Min uppfattning är tveklöst att vårdens uppgift är det senare och att återgång i arbete i bästa fall kan bli en följd av att patientens hälsa har förbättrats.
Arbete kan förvisso ofta bidra till förbättrad hälsa och livskvalitet, men det är långtifrån självklart eller alltid så. Om kraven på snabb återgång i arbete är för hårda, eller om det arbetsliv man skall slussas tillbaka till är ohälsosamt, kan återgången i stället leda till försämrad livskvalitet och sämre möjligheter att återfå en god hälsa. Enligt en Gallup-undersökning upplever endast 13 procent av befolkningen att de har ett utvecklande, engagerande och meningsfullt arbete. 24 procent vantrivs och övriga 63 procent är oengagerade och tycker att arbetet är tråkigt!
Varför bedömer man då tidiga rehabiliteringsinsatser enbart utifrån effekten på återgång i arbete? Det kan knappast vara uttryck för omsorg om patienterna, eftersom arbete näppeligen i sig är livets yttersta mening. I synnerhet inte så som arbetslivet idag fungerar och som det upplevs av flertalet människor. Den enda slutsats man kan dra är, att forskarnas och myndigheternas omsorg gäller samhällsekonomin snarare än patienterna. Det är mindre viktigt hur patienterna mår än hur de snabbast möjligt kan återföras i arbete och inte ”ligga samhället till last”.
/Hannes Qvarfordt
Jag skriver
Publicerat: januari 9, 2015 Sparat under: Återhämtning, Helena Isaksson Kommentarer inaktiverade för Jag skriverJag skriver varje dag i en tankebok. Jag skriver för att lätta på trycket. Det är så skönt att låta pennan fara fram över pappret. Se vad som kommer. Det kan bli hur osammanhängande som helst, men vad spelar det för roll. Jag skriver ju inte blogg i min tankebok. Den är till för att lugna hjärnan. Sortera, rensa, bearbeta, tänka högt, komma vidare med jobbiga saker.
Jag tror att det är hälsosamt att skriva. Det finns forskning på detta. Det är som meditation för hjärnan. Man stimulerar båda hjärnhalvorna och det sker bra saker. Att skriva för hand är bäst. Man är kreativ en stund. Viktigt att uttrycka sig. Man kan ju göra många olika saker men penna och papper finns alltid lätt till hands. Jag tycker det är så spännande att se vad som kommer. Sen använder jag ibland materialet till att skriva blogg. Då måste det vara lite mer sammanhängande och det är rolig utmaning.
Att skriva blogg är att byta funderingar med andra. Jag blir så glad när jag får kommentarer. Man ska inte tala om för andra vad de ska göra men jag vill ändå förmedla att skrivandet faktiskt hjälper mig. Om du inte gör det redan så testa lite. Tankeboken blir en kompis som man kan berätta vad som helst för. Jag brukar ta ut svängarna ordentligt ha ha. Hoppas ingen läser den, då blir jag tokigförklarad på riktigt.
Kram på er,
Helena
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.