Aktivitetsersättning utan aktivitet – Riksrevisionens granskning

Den 29 april i år kom en granskning från Riksrevisionen vad det gäller Försäkringskassans aktivitetsersättning: Aktivitetsersättning – en ersättning utan aktivitet?

Vi vet att cirka 30 000 ungdomar upp till 30 år har aktivitetsersättning idag, så som ni förstår berör detta rätt många. När man är ung och av någon anledning mår dåligt eller har en bakomliggande neuropsykiatrisk problematik tar det inte långt innan man märker att det är svårt att få rätt för sig.

Dels är Försäkringskassans granskningssystem inte uppdaterad och halkar efter när det gäller neuropsykiatriska funktionshinder. Detta leder till fel slags bedömningar, tvång till meningslös sysselsättning eller i värsta fall ingen sysselsättning alls.

Jag minns själv när jag fick min aktivitetsersättning. Man skulle ta reda på vad jag behövde för sysselsättning, men det man hittade var inte anpassat till mina behov och funktionshinder. Jag kämpade med att komma till sysselsättningen och när det blev klart för mig att den var totalt meningslös, och gjorde så att jag till och med mådde sämre, slutade jag dyka upp. För höga krav, ingen förståelse eller tålamod.

Det som hände efter detta var att jag blev utan sysselsättning i flera år. Jag minns hur väggarna blev mindre och mindre. Ibland kändes det som jag höll på att bli tokig. Jag är inte ensam om att ha upplevt detta, jag är inte heller ensam om att tycka att detta är fel. Det är väl självklart att jag ville ha en sysselsättning. Men inte bara för att det skulle se fint ut på papper, inte bara för att politikerna hade bestämt så.

Det jag önskade då var en meningsfull sysselsättning som var anpassad och förstod mitt funktionshinder. När man mår så dåligt som jag gjorde tar det tid att bli bra och det är ett steg fram och två bak. Så när man inte dyker upp till sin sysselsättning, för att ens funktionshinder och ångest gör så att man inte kommer ut genom dörren, hur mycket man än försöker, och sen får höra att jag måste sluta på sysselsättningen för att någon annan behöver min plats mer, någon som dyker upp – då har vi misslyckats. Då känner jag mig misslyckad.

Jag har alltså ett funktionshinder som gör att jag inte kan jobba. Man hittar en sysselsättning istället för jobb. Jag kommer dit och får höra att jag inte kan gå här för att jag har mitt funktionshinder, som man inte tar någon hänsyn till. Ni hör hur det låter, absurt!

Jag minns att jag låg nere redan. Jag visste att jag hade svårt att ta mig från plats A till B, men att sen ta ifrån mig min sysselsättning bara för att jag hade ett funktionshinder som de inte förstod gjorde att jag kände mig ännu mer omotiverad och misslyckad.

Att leva på en aktivitetsersättning innebär total fattigdom. Jag önskar att man kunde se mig då och alla unga idag som en tillgång i samhället, en resurs och alla människor kan tillför något. Jag vet att jag själv har resurser och gåvor som är fantastiska om jag får tillfälle att visa dem på en plats där jag trivs. Där man tror på mig och uppmuntrar mig.

Självklart har jag inte valt att vara sjuk. Jag har inte valt att vara så här. Jag har mina svårigheter, det är jag medveten om, men jag har talanger med. Jag vet vad som funkar och inte, det har jag provat mig fram genom alla år. Jag kan se mina svagheter men jag fokuserar på mina tillgångar och det är här samhället brister. Dom ser mig som något trasigt, jag ser mig som en begåvad person med vissa svårigheter. Och så länge samhället ser mig som en trasig sak som behöver fixas istället för en människa med ofantliga resurser kommer jag aldrig kunna känna mig normal och jag kommer inte kunna tillföra något till samhället. Hur kan jag? Samhället visar tydligt att det inte finns en plats för mig. Det finns bara en mall att anpassa sig efter.

Om jag kunde få jobba på mina villkor i en flexibel miljö. Självklart ville jag då, och även nu, få jobba, men samtidigt är jag rädd.

I ett system som inte förstår mitt funktionshinder brukade jag ibland ligga vaken på nätterna. Jag ville vara sysselsatt men vågade inte. Jag är nog inte den enda som levde i den rädslan över att inte bli förstådd och fråntagen den enda lilla ekonomiska tryggheten jag hade. Även om den är liten så innebär den mat på bordet och betald hyra. Ibland önskar jag att jag hade råd att gå på bio utan att behöva prioritera bort en annan nödvändighet. Jag önskar även och hoppas än idag att snart kommer politikerna och Försäkringskassan förstå att många av oss som har aktivitetsersättning lever i en kluven värld där man å ena sidan vill jobba men vågar inte.

Att revisionen granskade aktivitetsersättningen och gav politikerna skarp kritik gläder mig. Jag hoppas man tar till sig kritiken och gör en förändring. En förändring där individens intresse står i centrum. För ingen kommer kunna återhämta sig om man lever instängd i sin lägenhet, känner sig misslyckad värdelös och otillräcklig. Men samtidigt mår ingen bra av att tvingas till en sysselsättning som gör oss ännu sjukare för den inte är anpassad, ställer för höga krav eller inte tar hänsyn till våra svårigheter.

Ge oss en anpassad meningsfull sysselsättning med en extra slant för arbetet vi gör. En plats där vi känner att vi duger, utför ett meningsfullt arbete och får vara så som vi är. Låt oss slippa leva i rädslan över att om man gör lite extra kanske man blir av med sin lilla ekonomiska trygghet man har.

Om inte allt det jag har skrivit hjälper oss att rehabilitera oss, våga och vilja komma tillbaka till samhället, då vet jag inte vad som kan göra det.

/Paulina Tarabczynska