Mera ljus på vårdens skuggsida
Publicerat: oktober 23, 2013 Sparat under: Anhöriga, Jimmie Trevett 3 kommentarer
Många av RSMH:s medlemmar är personer som har eller har haft en långvarig och allvarlig psykisk ohälsa, inte sällan i kombination med olika psykiska funktionsnedsättningar. Människor vars behov av vård, stöd och service inte alltid matchats från det allmänna på samma sätt som för övriga medborgare. RSMH har genom åren fått ta del av erfarenheter av hur bland annat. sjukvårdssystemet fungerar för människor med psykisk ohälsa, inte minst med avseende på tillgänglighet, möjligheterna till ett mer eller mindre fritt val eller utrymmet att som patient/vårdtagare påverka vårdens innehåll och premisser.
Många av våra medlemmar har på nära håll bevittnat de förhållanden och processer som föregått självmord och självmordsförsök. Vi representerar dessutom människor som i många fall inte alls har något fritt val utan tvingas till vård ironiskt nog ofta efter att dessförinnan förgäves ha sökt hjälp från det allmänna.
Nu är maktfrågorna inom vården inte enkla att hantera. Något som kanske starkast framträder inom psykiatrin. Utöver det grundläggande beroendeförhållande som patienten, som vård-/hjälpsökande, befinner sig i till personalen finns här ytterligare maktproblematiska spänningar. Även en välinformerad patient, som är medveten om sina rättigheter och möjliga alternativ i vården, befinner sig här i ett djupare underläge i förhållande till vårdpersonalen.
De strukturer som finns stimulerar inte generellt någon patientmakt i djupare mening för människor med psykisk ohälsa. Maktutövningen är dessutom ofta dold och outtalad inom psykiatrin. Patienten vet att det alltid finns ett latent hot om tvång och fogar sig ofta i det som personalen erbjuder eller vill. Att ifrågasätta varför lokala alternativ för vård är sämre eller mer begränsade än vad som erbjuds på andra håll kräver alltså inte bara en orimlig kunskap för den hjälpsökande utan även en viss grad av mod och risktagande. Att säga nej till erbjudna former av vård med hänvisning till att man föredrar andra som ej finns lokalt kan vara nog så spännande för en av psykiatrins vårdkonsumenter.
Men, även professionens eldsjälar hämmas av den utarmning av resurser som skett och att man faktiskt inte har tillgång till hela repertoaren som vetenskap och beprövad erfarenhet rekommenderar i mötet med verklighetens patienter. Att vilja och veta det rätta utan att ha medel därtill är inte heller det särskilt roligt.
Generellt är RSMH av den åsikten att de insatser och resurser som står till buds för den med psykisk ohälsa borde vara mer tillgängliga, individanpassade och mindre beroende av olika huvudmäns utbudsfilosofi. Dagens översikt i SvD är därför ett välkommet steg ut i offentlighetens ljus för dessa frågor.
Tillgänglig valfrihet likväl som reell egenmakt för vårdtagaren är fortfarande i mångt och mycket främmande för den psykiatriska vården i Sverige. Patientrollen i psykiatrin och det allmänna bemötande som ges människor med psykisk ohälsa inom vården förtjänar en skarpare genomlysning. Även så grundläggande saker som att lyssna på, diskutera med och se människan i den journalförda patienten borde heller inte vara så svårt som man idag gör det för sig i vårdens verksamheter.
Att maktlösa och osedda patienter får sämre vård än andra är en skam för det svenska samhället. De strukturer som främjar detta behöver identifieras och rivas ned i grunden.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
RSMH-bloggen 
Du har helt rätt. Men bör inte RSMH kräva att landstingen & kommunerna tillämpar gällande lag?
HSL & SOL & LSS är tydliga.
2b § HSL: Läkaren ska informera om alternativa behandlingsmetoder
3 a § HSL: Patienten har rätt att välja behandlingsalternativ, t ex psykoterapi.
3 f § HSL: landsting & kommun ska göra en individuell vårdplan
5 kap 8 § SoL: Kommunen ska samverka med RSMH och landstinget vid planering av socialpsykiatri
5 kap 7 § SoL; Vi har rätt till bostad och sysselsättning
1 § LSS personkrets 3: Långvarigt sjuka har rätt till insatser enligt LSS
Enligt Stockholms fullmäktiges instruktion för funktionshindersråden har RSMH rätt till direkt samverkan med stadsdelsnämnden.
Låt oss kräva att landsting & kommun tillämpar de lagar som Riksdagen fastställt!
Per-Ola Larsson
Ett modigt- men ett välbehövligt inlägg. Jag anser att vården idag medikaliseras allt mer och det finns mindre intresse för sociala insatser. En behandling inom psykiatrin borde inte bara vara mediciner och bemötande på avdelningarna utan viktigt för återhämtningen är att ha ett hem, sysselsättning eller arbete, en god ekonomi och att ha vänner och ett socialt liv. Terapi kan också vara viktigt för att stärka självkänslan och för att uppmärksamma osynliga problem. Jag anser att dessa aspekter uppmärksammas för lite av psykiatrin
Att därför behöva välja utförare mellan olika vårdformer är absurt. Bra vård borde finnas tillgänglig för alla överallt och inte vara utsatt för olika modenycker. Varför avveckla allting som visar sig ha effekt bara för att beslutsfattare vill förändra den befintliga psykiatrin? Jag tänker t ex på psykodynamisk terapi, kontinuitet i behandling (samma behandlare och vårdare)mm. Borde inte det som fungerar finnas parallellt med nyare behandling tills man sett att den nya behandlingen är lika bra i alla aspekter som den gamla? Varför avveckla allt det gamla bara för att införa det nya?
Jag håller med om att valfrihet inom psykiatrin idag ställer orimliga krav på kunskap hos patienten om vilken vård som erbjuds. Men borde inte all befintlig vård vara bra? Det är enligt min mening här problemet ligger.
Visst är det så att psykiatrin medikaliseras. Syftet med psykiatrireformen var att kommun & landsting tillsammans skulle ansvara för vården. Men vet någon patient på sjukhuset att det finns ett socialt ansvar i kommunen? Generellt gäller i socialtjänstlagen att kommunens företrädare ska informera genom uppsökande verksamhet. Det innebär bl a att socialpsykiatrin redan vid det första inskrivningsmeddelandet – om nu landstinget sköter det åliggandet? – skulle uppsöka patienten på sjukhuset och informera om möjligheten att få kontaktperson, boendestöd, sysselsättningsstöd och möjligheten att komma till en träfflokal och att patientens önskemål ska skrivas in i vårdplanen, som bör göras innan patienten skrivs ut – ett dokument som sedan undan för undan måste kompletteras vid uppföljningar. Jag tror vi måste stimulera politikerna att verkligen tillämpa de lagar som Riksdagen efter långa utredningar har beslutat. Starka och kraftfulla sociala insatser kan minska behov av medicin. Nu kan föreningar göra röst hörd för att få PRIO-pengar till lämpliga projekt.