I en attack av tvångstankar

kaisvvVad hjälper mot en attack av tvångstankar? Vart kan man vända sig? Man kan inte ringa ambulans, man kan inte ge syrgas, det finns inga tabletter som kan avhjälpa akut! Ändå kan man drabbas periodvis varje dag.

Vet ni vad tvångstankar är? Det vet jag knappt själv, men de lär vara väldigt jobbiga. Man dör inte av dem, man blöder inte och det känns inte fysiskt – men däremot förlamande psykiskt!

Man är helt utlämnad åt sig själv under den värsta attacken, just på grund av dess karaktär. Man kan inte be om hjälp av någon utomstående, eftersom de upplevs allt som oftast ”fientliga”, fast de behöver inte vara det.

Små detaljer i det förflutna väcks till liv och börjar spöka igen, känslan känns mycket påtaglig – lika obehaglig nu, som när det inträffade.Men varför har jag tagit upp det här, när det skulle handla om återhämtning? Genom att kunna formulera/se det hela i ord, så har man också lyft fram problemet i ljuset – och då blir chansen mycket större att hantera det!
/Khai Chau


Skåneveckan för psykisk hälsa

Jimmieblogg2Igår hade jag förmånen att tala på Skåneveckan för psykisk hälsa. Veckan har underrubriken för ökad kunskap, hopp och samtal. Jag passade på att prata om några visioner för ca 35 deltagare som behovet av vårdöverenskommelse mellan patient och vården, rätten till ett eget hem och rätten till en värdig vardag. Programmet fortsätter i Skåne under hela veckan. På Torsdag föreläser till exempel höjdhopparen Linus Törnblad om sina erfarenheter av psykisk ohälsa. Hela programmet hittar du här.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Om gåvan att drömma

kaisvvMånga olyckliga, ensamma människor är det, därför att de saknar ett Eget liv, faktiskt! Antingen har de aldrig haft det, eller också har det kommit bort med tiden.
Det finns ett ordspråk som säger: ”Den som har en boksamling och trädgård, känner sig inte ensam!” Med det menas att när man har någonting att hänge sig åt, så fylls man också av harmoni, så att man slipper oroa sig eller gå och må dåligt.

För att skaffa sig ett ”eget liv”, måste man först och främst ta reda på vad är det man verkligen vill göra med sitt liv! Till att börja med, kan man tillåta ganska fria tyglar och stora drömmar – då kommer man sanningen närmast. Det är en stor gåva att vi människor kan drömma och fanisera!Men många gånger, är vi också livrädda för att utnyttja det. Böcker, musik – och filmer – har nästan alltid funnits i människans historia och haft en stor verkan för vår välbefinnande
Det som kallas Kultur!

/Khai Chau


Schizofreni

Henrik LarssonJag tycker att empati är ett fint ord. Empati är en dimension av hälsa. Med erfarenhet av schizofreni känner jag väl till fenomenet att tolka in andra personer med hull och hår. Som jag förstod av min mor, psykolog med många år i branschen, finns det ett annat fenomen som definieras sympati. Sympati är, enligt min mor, när man känner samma sak som en annan person. Om det går riktigt illa, som det ofta gör när man är schizofren, så tappar man bort sig själv helt och hållet och känner endast vad den andre känner. Till råga på allt så vill man väl och önskar att allt går bra för personen man känner sympati för. Tyvärr måste jag meddela att detta tillstånd inte är produktivt på något sätt eftersom den man känner sympati för bara åker på en räkmacka på ens egen uppoffring. Alltså, ingen drar fördel utav detta, varken man själv som blir ensam och utblottad eller den andre som inte lär sig att uppskatta räddaren i nöden.

Vidare har jag uppmärksammat att schizofreni är en form av splittrad uppfattning. Där vissa bitar av verkligheten blir förstärkta meden andra går förbi. Med andra ord, man ser inte helheten. Att agera då i ett sådant tillstånd är med dåliga odds. Det är viktigt ”att stämma gitarrens alla strängar”.

Schizofreni är en också en psykossjukdom. Läkarna pratar om vanföreställning. Då är det viktigt att veta att bara för att ingen tror på din övertygelse eller så kallade vanföreställning innebär inte att din övertygelse är fel, den är bara inte kompatibel med omgivningen. När du kan hantera detta så har du kommit långt. Att de pratar om en eller till en på radion är per definition inget problem så länge du känner dig trygg i dig själv. Dessutom kan man inte tillfriskna från en psykossjukdom förrän man inser att det visst kan vara så att någon talar till en genom en inre värld och att det inte är något sjukligt utan något mystiskt.

Tillfrisknandet brukar ta sin form att den schizofrene lär sig att hantera sin inre värld, istället för att springa runt i livet och vara rädd för allt möjligt. Det är viktigt att komma ihåg att vanföreställning är en relativ sak, bara för att omvärlden inte hör eller ser det du ser betyder inte att du inte hörde eller såg. Och när det kommer till paranoia, så gäller samma sak där. Bara för att det inte finns någon logik i din rädsla betyder inte att du inte har anledning att vara rädd. Men att vara rädd är inte att vara sjuk. Alla är rädda ibland.
/Henrik Larsson


Sjukdom eller vad?

Hannes 4Under 70- och 80-talen var begreppet ”sjukdom” starkt ifrågasatt inom den kliniska psykologin och psykiatrin. I stället infördes begreppet ”psykisk störning” för att markera skillnad gentemot det medicinska ”sjukdom”. I det låg ett erkännande av den psykiska ohälsans mycket mer mångfasetterade bakgrund och koppling till sociala omvärldsfaktorer. Efterhand blev emellertid ”psykisk störning” väl så stigmatiserat, som det tidigare sjukdomsbegreppet hade varit, och inte minst brukarrörelsen ville ersätta det med något mindre laddat. Samtidigt förändrades både samhället och psykiatrin i en mer individualistisk riktning. I nyliberal anda betonades nu individens ansvar för sitt liv och sin hälsa, och inom psykiatrin innebar ny teknik för bland annat genetisk forskning, att det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa tog över och blev helt dominerande. I ett övergångsskede blev ”psykiskt funktionshinder” den mest använda ersättningen för det övergivna ”störning” (en aning oegentligt), men under det senaste decenniet har det gamla sjukdomsbegreppet fått en storstilad renässans, anammat främst av den biomedicinska psykiatrin, men också i stor utsträckning av brukarrörelsen.
Varför har då sjukdomstänkandet återerövrat sin tidigare förlorade mark inom psykiatrin? Från rent vetenskaplig synvinkel finns det inte starkare stöd för det biomedicinska perspektivet idag, än som fanns på 70- och 80-talen. Det finns fortfarande inga orsakande gener eller primärt biologiska, sjukliga processer identifierade. Eller med andra ord: Man har ännu inte funnit något, som ger hållbar grund för medicinska sjukförklaringar. Det handlar snarare om en rad andra, samverkande faktorer. Jag skall, utan inbördes rangordning, lista några av dem jag själv tycker mig se.
1. Nya möjligheter att identifiera genetiska variationer och kroppsliga avspeglingar av psykisk ohälsa har skapat myter om att forskningen har kommit närmare en biologisk förklaring till ohälsan. (Det är dock inte sant.)
2. Med stora resurser bevakar läkemedelsindustrin sina ekonomiska intressen och uppfinner sjukdomar/diagnoser, som skall säkerställa avsättningen för deras produkter.
3. Med stöd från läkemedelsindustrin bevakar den biomedicinska psykiatrin sitt vetenskapsrevir. (Numera lägger man mycket medvetet till ordet ”sjukdom” till tidigare diagnoser. Det heter inte längre schizofreni, utan ”schizofrenisjukdom”, inte längre psykos, utan ”psykossjukdom”, inte längre ångest, utan ”ångestsjukdom”, inte längre manodepressivitet, utan ”bipolär sjukdom”. Osv.)
4. Den allmänna utvecklingen mot ett alltmer individualiserat samhälle, där den enskilda individen själv görs ansvarig för sin framgång eller sitt misslyckande och där strukturella problem i samhället tonas ned eller förnekas.
5. Sjukdomstänkandet ger kortsiktiga fördelar för både brukare och anhöriga. Det avlastar skuld och ansvar och ger, i det individualiserade samhället, en av de få kvarvarande möjligheterna att få sitt icke-fungerande accepterat av myndigheterna och den övriga omgivningen. (Även benämnt ”sjukdomsvinst”.)
Som framgår här – och som har framgått i flera av mina tidigare blogginlägg – motsätter jag mig det grundlösa sjukdomstänkandet inom psykiatrin. Jag kommer också att fortsätta att bekämpa det, med all den kraft jag förmår uppbringa.
/Hannes Qvarfordt