Schizofreni
Publicerat: oktober 4, 2013 Sparat under: Återhämtning, Henrik Larsson, Schizofreni 3 kommentarer
Jag tycker att empati är ett fint ord. Empati är en dimension av hälsa. Med erfarenhet av schizofreni känner jag väl till fenomenet att tolka in andra personer med hull och hår. Som jag förstod av min mor, psykolog med många år i branschen, finns det ett annat fenomen som definieras sympati. Sympati är, enligt min mor, när man känner samma sak som en annan person. Om det går riktigt illa, som det ofta gör när man är schizofren, så tappar man bort sig själv helt och hållet och känner endast vad den andre känner. Till råga på allt så vill man väl och önskar att allt går bra för personen man känner sympati för. Tyvärr måste jag meddela att detta tillstånd inte är produktivt på något sätt eftersom den man känner sympati för bara åker på en räkmacka på ens egen uppoffring. Alltså, ingen drar fördel utav detta, varken man själv som blir ensam och utblottad eller den andre som inte lär sig att uppskatta räddaren i nöden.
Vidare har jag uppmärksammat att schizofreni är en form av splittrad uppfattning. Där vissa bitar av verkligheten blir förstärkta meden andra går förbi. Med andra ord, man ser inte helheten. Att agera då i ett sådant tillstånd är med dåliga odds. Det är viktigt ”att stämma gitarrens alla strängar”.
Schizofreni är en också en psykossjukdom. Läkarna pratar om vanföreställning. Då är det viktigt att veta att bara för att ingen tror på din övertygelse eller så kallade vanföreställning innebär inte att din övertygelse är fel, den är bara inte kompatibel med omgivningen. När du kan hantera detta så har du kommit långt. Att de pratar om en eller till en på radion är per definition inget problem så länge du känner dig trygg i dig själv. Dessutom kan man inte tillfriskna från en psykossjukdom förrän man inser att det visst kan vara så att någon talar till en genom en inre värld och att det inte är något sjukligt utan något mystiskt.
Tillfrisknandet brukar ta sin form att den schizofrene lär sig att hantera sin inre värld, istället för att springa runt i livet och vara rädd för allt möjligt. Det är viktigt att komma ihåg att vanföreställning är en relativ sak, bara för att omvärlden inte hör eller ser det du ser betyder inte att du inte hörde eller såg. Och när det kommer till paranoia, så gäller samma sak där. Bara för att det inte finns någon logik i din rädsla betyder inte att du inte har anledning att vara rädd. Men att vara rädd är inte att vara sjuk. Alla är rädda ibland.
/Henrik Larsson
Sjukdom eller vad?
Publicerat: oktober 2, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, sjukdom 30 kommentarer
Under 70- och 80-talen var begreppet ”sjukdom” starkt ifrågasatt inom den kliniska psykologin och psykiatrin. I stället infördes begreppet ”psykisk störning” för att markera skillnad gentemot det medicinska ”sjukdom”. I det låg ett erkännande av den psykiska ohälsans mycket mer mångfasetterade bakgrund och koppling till sociala omvärldsfaktorer. Efterhand blev emellertid ”psykisk störning” väl så stigmatiserat, som det tidigare sjukdomsbegreppet hade varit, och inte minst brukarrörelsen ville ersätta det med något mindre laddat. Samtidigt förändrades både samhället och psykiatrin i en mer individualistisk riktning. I nyliberal anda betonades nu individens ansvar för sitt liv och sin hälsa, och inom psykiatrin innebar ny teknik för bland annat genetisk forskning, att det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa tog över och blev helt dominerande. I ett övergångsskede blev ”psykiskt funktionshinder” den mest använda ersättningen för det övergivna ”störning” (en aning oegentligt), men under det senaste decenniet har det gamla sjukdomsbegreppet fått en storstilad renässans, anammat främst av den biomedicinska psykiatrin, men också i stor utsträckning av brukarrörelsen.
Varför har då sjukdomstänkandet återerövrat sin tidigare förlorade mark inom psykiatrin? Från rent vetenskaplig synvinkel finns det inte starkare stöd för det biomedicinska perspektivet idag, än som fanns på 70- och 80-talen. Det finns fortfarande inga orsakande gener eller primärt biologiska, sjukliga processer identifierade. Eller med andra ord: Man har ännu inte funnit något, som ger hållbar grund för medicinska sjukförklaringar. Det handlar snarare om en rad andra, samverkande faktorer. Jag skall, utan inbördes rangordning, lista några av dem jag själv tycker mig se.
1. Nya möjligheter att identifiera genetiska variationer och kroppsliga avspeglingar av psykisk ohälsa har skapat myter om att forskningen har kommit närmare en biologisk förklaring till ohälsan. (Det är dock inte sant.)
2. Med stora resurser bevakar läkemedelsindustrin sina ekonomiska intressen och uppfinner sjukdomar/diagnoser, som skall säkerställa avsättningen för deras produkter.
3. Med stöd från läkemedelsindustrin bevakar den biomedicinska psykiatrin sitt vetenskapsrevir. (Numera lägger man mycket medvetet till ordet ”sjukdom” till tidigare diagnoser. Det heter inte längre schizofreni, utan ”schizofrenisjukdom”, inte längre psykos, utan ”psykossjukdom”, inte längre ångest, utan ”ångestsjukdom”, inte längre manodepressivitet, utan ”bipolär sjukdom”. Osv.)
4. Den allmänna utvecklingen mot ett alltmer individualiserat samhälle, där den enskilda individen själv görs ansvarig för sin framgång eller sitt misslyckande och där strukturella problem i samhället tonas ned eller förnekas.
5. Sjukdomstänkandet ger kortsiktiga fördelar för både brukare och anhöriga. Det avlastar skuld och ansvar och ger, i det individualiserade samhället, en av de få kvarvarande möjligheterna att få sitt icke-fungerande accepterat av myndigheterna och den övriga omgivningen. (Även benämnt ”sjukdomsvinst”.)
Som framgår här – och som har framgått i flera av mina tidigare blogginlägg – motsätter jag mig det grundlösa sjukdomstänkandet inom psykiatrin. Jag kommer också att fortsätta att bekämpa det, med all den kraft jag förmår uppbringa.
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.