Kontakt med psykiatrin

Livet var frid och fröjd. Jag gick på tekniskt gymnasium, fick stipendium och var klassens ljus. Med facit i hand, vill jag påstå att det som utlöste det hela var ett dödsfall i släkten. Kontrasterna blev för stora. I skolan var det stora drömmar om framtiden – hemma var döden så nära mig. Och den vann! Jag började tvivla på meningen med mina studier, och överhuvudtaget, meningen med livet.

Jag kom i kontakt med min psykos en junidag 1990. Det var soligt väder. Mina anhöriga hade sett symtomen sedan en tid, men den förmiddagen kunde de inte vänta längre med att få mig intagen på en avdelning.

Jag kom ihåg att läkaren som undersökte mig bröt på engelska. Det konstaterades att jag skulle vara kvar på avdelningen. Medicinen hette Haldol och dosen var ganska hög. Efter några dagar, blev det utskrivning och jag kunde lämna sjukhuset… jag hade börjat komma i kontakt med psykiatrin. Min läkare pratade om paranoid psykos.

Väl hemma igen blev jag sängliggande, nästan hela tiden. Myrkryppningar, som de kallas, var svåra att stå ut med. Annars var jag tung i skallen och hade inte lust med någonting. Sedan gick det en tid och jag upptäckte att jag började få svårt att sköta hygienen – jag ville överhuvudtaget inte stiga ur sängen.

Efter några tappra försök att stå ut med biverkningarna, pratade jag med läkaren och sa att jag ska sluta med medicinen. Framåt juldagarna några månader senare kände jag att det var något lurt med omgivningen… det var mitt första återfall. Första gången jag tillbringade nyårsafton på en psykavdelning.

/Khai Chau

En vanlig dag

Jag vill börja med att berätta hur en vanlig dag ser ut för mig och kanske för andra i min situation. Det är roligare att vakna upp till en vardag än till en helgdag. Jag ser fram emot dagstidningen i brevlådan och sedan den dagliga posten. En dusch och sen ut på stan. Att gå på biblioteket är ett av flera nöjen, som är gratis. På RSMH:s lokal är man alltid välkommen. Här fikar man, äter mat vissa dagar i veckan, pratar med andra medlemmar och så vidare. På kvällarna brukar jag hänga på bowlinghallen, det vill säga när säsongen är igång, det är alltid någon som håller på att tränar. En annan sak är att jag av princip vägrar att ha en TV i min lägenhet. Jag tror att man lätt fastnar framför burken, istället för att hålla på med något kreativt. Istället brottas jag med tristessen så gott som varje dag och större del av dygnet.

/Khai Chau