Missa inte barnen

När jag insjuknade i psykos 1995 vårdades jag inom slutenvården under fem månaders tid. Under tiden fick min dotter bo hos en annan familj som kom att betyda mycket för oss genom åren. Jag behöll dem som kontaktfamilj under en längre tid, och fick därmed avlastning en helg i månaden. Det hjälpte mig att orka med föräldraskapet trots mina då rätt stora funktionsnedsättningar.

Jag återhämtade mig så småningom, och vi flyttade till samma by som kontaktfamiljen. Jag fick möjlighet att bolla idéer kring uppfostran i barnets olika utvecklingsskeden. Numera är dottern vuxen och vi är alla goda vänner som umgås och ömsesidigt hjälper varandra.

Något jag saknade under min dotters barndom var möjligheten för stöd och information till henne om min sjukdom. Det var sällan ens någon som frågade om henne när jag var inlagd eller på besök i öppenvården. Nu hade jag ordnat allt för henne innan jag sökte vård, så hon var redan tryggt hos kontaktfamiljen. Men jag fasar över risken att någon missar att fråga om barn vid en inläggning, och att det kanske finns ett litet barn ensamt hemma.

Dessutom har barn många frågor och idéer kring en förälders sjukdom. Barnet kan till exempel få för sig att föräldern kommer att dö eftersom hon varit inlagd på sjukhus. Det är viktigt att någon lyssnar på barnet, tar sig tid att möta rädsla och ge svar på frågorna.

Som ett sätt att börja närma sig ett samtal kring psykisk ohälsa har jag skrivit ett antal små böcker. Det är: ”Emmas pappa får mani”, ”Kalles mamma får en psykos”, ”Lenas mamma får en depression”, ”Jonas pappa har tvångssyndrom”, ”Hannahs mamma får en fobi” och ”Annas pappa får rättspsykiatrisk vård”. Dessutom håller jag på att skriva en liten bok om borderline för barn. Böckerna är tänkta att läsas för barn i åldern 4 till 10 år. En ungdomsbok, ”Maria får en psykos”, håller på att tryckas just nu. Den lämpar sig för ungdomar i åldern 16-25 år. Alla böckerna går att beställa från Infoteket om Funktionshinder, och vissa av böckerna kan laddas ned gratis här.

Det finns numera även lagstöd, exempelvis i Patientsäkerhetslagen 6 kap. 5 §, för att ge barn information och stöd när föräldern lever med psykisk ohälsa. Den informationen måste naturligtvis ges på ett sätt som barnen kan förstå. I Uppsala finns nu Trappans verksamhet för barn som erbjuder både gruppverksamhet och enskilt stöd till barn till föräldrar med psykisk ohälsa, missbruk, eller våld i familjen. Jag önskar att en sådan verksamhet hade funnits då min dotter var liten.

Jag föreläser ofta om psykisk ohälsa. Ibland föreläser min dotter tillsammans med mig om hur det är att vara barn till en förälder som lever med psykisk ohälsa. Det brukar bli mycket uppskattat av åhörarna. Det visar också på ett stort behov av kunskap hos personal inom kommuner och landsting om barnperspektivet. Det är i mötet med den egna erfarenheten som attityder förändras och kunskapen ökar som mest.

Varma hälsningar,

 /Elisabet Alphonce



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s