Öka antalet slutenvårdsplatser!
Publicerat: oktober 13, 2014 Sparat under: ACT, Jimmie Trevett, Personligt ombud, PRIO, Tvångsvård 4 kommentarer![bild[8]lågupplöst](https://rsmhbloggen.se/wp-content/uploads/2014/10/bild8lc3a5gupplc3b6st.jpg)
Inom RSMH har vi länge haft som utgångspunkt att det är bättre med en bra öppenvård, än många platser inom slutenvården. Det är en ståndpunkt vi fortfarande står för, men det finns en gräns.
I går läste jag i SvD att slutenvårdsplatserna minskat med 70 procent under de senaste 20 åren. Samtidigt vet vi att den psykiska ohälsan ökar i samhället och inte sedan 1999 har så många unga tagit livet av sig, enligt TV4. Det är ett problem.
Lättillgänglig öppenvård kan minska behovet av slutenvård. För personer med svårare psykisk ohälsa är det till exempel viktigt med personliga ombud och ACT-team. Men under senare år har vi hört från alltfler medlemmar att det är nästintill omöjligt att bli inlagd och att de blir avvisade när de söker hjälp. Det leder ofta till att de bli ännu sjukare. Det tar längre tid att återhämta sig och risken ökar för att du i stället bli inlagd med tvång. I värsta fall begås självmord. Dessutom innebär platsbristen en osund konkurrens mellan patienterna när sjukvården skriver ut personer som de ur ett medicinskt perspektiv egentligen borde låta stanna, bara för att lämna plats åt någon som bedöms vara i ännu värre skick. Det är oetiskt.
I dag finns 47 slutenvårdsplatser per 100 000 invånare. I Europa är det bara Italien, Ungern och Spanien som har färre slutenvårdsplatser än så, skriver SvD. Att minska slutenvårdsplatserna så mycket som med 70 procent på 23 år är en kraftig reducering. Nu har vi alltså kommit till en punkt då slutenvårdsplatserna inte kan minska mer. Vi inom RSMH hoppas att den nya regeringen gör såsom Vårdanalys uppmanade dem till i sin senaste rapport om PRIO – att satsa på en långsiktig strategi för personer med psykisk ohälsa.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Du har rätt till Samordnad individuell plan, SIP!
Publicerat: oktober 9, 2014 Sparat under: Anneli Westling, Återhämtning, Hjälpmedel 1 kommentar
För ungefär tre veckor sedan hölls en temadag kring samordnad individuell plan, SIP i Täby på Åva gymnasium. RSMH i samma Båt var där och nu vill jag sprida information om vad vi fick veta.
Alla som är i behov av samordning kring insatser från kommunen, landsting, försäkringskassa, arbetsförmedling med mera, har rätt att få SIP. En samordnad individuell plan är lagstadgad sedan 2010. Kommunen och landstingen är alltså skyldiga enligt lag att erbjuda SIP.
Många inom RSMH har länge jobbat för en samordnad individuell plan. Jag minns hur vi kämpade ända sedan jag blev medlem år 2000 och kanske ännu längre innan dess.
Därför är jag så glad åt att det nu görs en stor satsning kring utbildning gällande SIP. Med regeringens PRIO-pengar ger landstinget i Stockholm nordöst en personalutbildning för att fler personer med psykiska funktionsnedsättningar ska kunna få SIP. Och SKL och Stockholms läns Landsting har upprättat en vägledning för användande av SIP.
Jag hoppas vi tillsammans hjälps åt att sprida informationen så att fler personer med psykisk ohälsa känner till att de kan be om samordnad individuell plan!
Ha det fint!
/Anneli Westling
Ps: Vill du veta mer? Kolla gärna in dessa länkar:
Det här är SIP, lättförståelig film: http://vimeo.com/105220510
Så här gör du för att få SIP: http://www.1177.se/Stockholm/Regler-och-rattigheter/Individuell-plan/
Vart vänder vindarna? Regeringsförklaringen väcker frågor och hopp
Publicerat: oktober 3, 2014 Sparat under: Jimmie Trevett, Schizofreni, Tillgänglighet 3 kommentarerOmstart Sverige tog idag fart med Stefan Löfvens regeringsförklaring och presentationen av hans tillträdande regerings ministrar. Med ett lite skakigt och svårtolkat mandat kommer nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet att bilda en minoritetsregering. Stefan Löfven vågade sig ändå på att lova ett och annat i sin regeringsförklaring.
Det stycke man, som RSMH-medlem med inblick i utsatta människors vardag, nog starkast reagerade på var att vi äntligen får upp målbilden jämlik hälsa på den högre dagordningen och att en kommission ska tillsättas (Se Regeringsförklaring 2014 sidan 11 stycke 3).
För gruppen med allvarligare psykisk ohälsa, som till exempel schizofreni, har nämligen vår ”likvärdiga” vård i Sverige inneburit över 20 års kortare liv jämfört med övriga dödliga i befolkningen. Detta inte minst på grund av märkliga utfall i den mer renodlade kroppssjukvården för gruppen. Under de senaste fyra åren har Socialstyrelsen i rapport efter rapport rapporterat om de bakomliggande faktorer som kan kopplas till den nedslående statistiken utan att detta föranlett regeringarna som varit att lyfta frågan om jämlik hälsa i en regeringsförklaring.
Löfvens initiativ och löfte om tillsättande av en kommission för jämlik hälsa väcker hopp om att äntligen något på allvar kan göras. Efterlängtade är även de vackra orden om att människor med psykisk ohälsa och personer med funktionsnedsättning ska få bättre möjlighet till vård, boende, rehabilitering, delaktighet och sysselsättning (se Regeringsförklaring 2014 sidan 3 och 11). Vi hoppas även att frågan om tillgänglighet för personer med psykiska funktionsnedsättningar lyfts.
Nu är hoppet väckt och löftet gett. Vad den nya regeringen förmår leverera återstår dock att se.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i RSMH
Är tretton procent av svenskarna rasister?
Publicerat: oktober 2, 2014 Sparat under: Demokrati, Hannes Qvarfordt, svaghet 2 kommentarer
Frågan är förstås omöjlig att svara på. Det kan nog dessvärre vara fler, men det kan också vara färre. Sverigedemokraternas valresultat bör dock inte självklart tolkas så som min rubrik antyder. Mycket talar för att en stor andel av väljarna snarare vill uttrycka allmänt missnöje med att de etablerade partierna över huvud taget inte har velat möta den oro och de konflikter, som en stor invandring kan medföra. Självklart innebär den i första skedet kostnader för landet, och självklart kan den ge grund för ”friktion” mellan människor med väldigt olika kulturell bakgrund. Den verkligheten bör givetvis inte förnekas eller ignoreras, eftersom det snarare ökar både motsättningarna och politikerföraktet, än tvärtom.
Vad som är viktigt att peka på är förstås vad alternativet till en generös flyktingpolitik skulle vara. Skall vi av bekvämlighetsskäl stänga dörrarna för människor som flyr för sina liv eller från dödlig misär? Hur formar en sådan hållning oss som människor och moraliska varelser? Kan man vara humanist gentemot vissa människor, om man inte är det mot andra? I mina ögon är det omöjligt, eftersom man då ger människor olika värde.
Sverigedemokraterna rider på människors oro för att kostnaderna för invandringen skall tränga ut välfärden för behövande bland etablerade svenskar (exempelvis människor med psykisk ohälsa). För att inte förstärka oron och öka motsättningarna är det därför oerhört viktigt att man försöker möta alla svaga gruppers behov, såväl invandrares som barns och äldres, sjukas och arbetslösas. Då duger det inte med en politik som ökar klyftorna i samhället! Välviljan gentemot flyktingar är beroende av att utsatta grupper bland etablerade svenskar inte känner sin egen situation hotad, samtidigt som de kan konstatera, att bättre bemedlade medborgare får sina privilegier ytterligare förstärkta.
I ett längre perspektiv vet vi att invandringens ekonomiska nettoeffekt är positiv. För att inte tidsspannet till att den situationen inträder skall bli för långt, och i många människors sinnen utmanande, är det också oerhört viktigt att flyktingarna så snabbt som möjligt kan lära sig svenska, få egen bostad och komma ut på den svenska arbetsmarknaden. Här har samtliga kommuner(!), staten, näringslivet och vi alla ett stort, gemensamt ansvar att hjälpa till. Om detta kan ske i god ordning rycks grunden för segregation och motsättningar undan.
Vi bör givetvis också stå upp för jämställdhet och demokratiska värderingar. Varhelst andra föreställningar dyker upp, vare sig de kommer från främlingsfientliga partier, religiösa fundamentalister, etablerade svenskar eller invandrargrupper, bör de bemötas med debatt och sakliga motargument. Annars finns det risk att landet faller isär och mörkare krafter tar över.
/Hannes Qvarfordt
Stämmer din diagnos?
Publicerat: oktober 1, 2014 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Bemötande, brukarinflytande, Diagnos, Patientjournaler 1 kommentar
Det är så mycket jag inte förstår. Jag har haft flera psykiatriska diagnoser genom åren. Mitt största problem har alltid varit återkommande depressioner, men plötsligt får jag läsa i remissen från vården till socialtjänsten att jag skulle ha schizofreni. Ingen har någonsin sagt det till mig och jag har aldrig blivit utredd för den diagnosen. Ändå står det där. Jag begriper inte varifrån det kommer.
Sedan 1962 har jag vårdats inom psykiatrin. Jag har visserligen haft ett fåtal psykoser och tar numera lägsta dosen av ett antipsykotiskt läkemedel för att slippa detta, men år 2008 utkristalliserades diagnosen affektiv störning. Det står svart på vitt i ett läkarintyg från en överläkare, som jag har stort förtroende för.
Att det nu står en helt annan diagnos i pappren till socialtjänsten gör att jag börjar undra. Förra året var jag hos en psykiatriker som jag hamnade i konflikt med. Jag kan ha verkat förvirrad i mötet med henne, eller så ville hon kanske hämnas för att jag ifrågasatte henne. Jag börjar undra om det kan ha varit hon som gav mig diagnosen, kanske som ett straff?
Eller kan det vara för att landstinget vill att jag ska vara med i psykosregistret? Jag vet att landstinget får extra ersättning för varje patient som är med i psykosregistret. Det var i varje fall vad den läkare som intervjuade mig till registret sa. Jag ifrågasatte att jag skulle vara med där, eftersom det var tio år sedan jag hade en psykos. Men då fick jag till svar att landstinget får mer pengar ju mer patienter man har i psykosregistret. Kan det vara så att ekonomerna i landstinget uppmuntrar läkarna att sätta in så många som möjligt i psykosregistret, för att det genererar mer pengar? Kan det vara därför jag har fått diagnosen schizofreni?
Tidigare när jag hade hemtjänst felmedicinerade hemtjänstpersonalen mig för min diabetes. De lyssnade inte på mina kunskaper om min sjukdom utan gav mig insulin trots att jag visste att blodsockret redan var för lågt. Nu när jag har fått den felaktiga diagnosen schizofreni är jag rädd för att samma sak ska hända med medicinerna där.
Det är något som inte stämmer när du inte har fått veta att psykiatrin gett dig en ny diagnos, när du inte får en ordentlig utredning eller om du som patienten intervjuas till ett register för att det ger mer pengar till sjukvården, och inte för att du faktiskt kan bidra med din kunskap. Jag trodde att vården var till för att hjälpa mig. Det här är inte riktig vård.
Jag vill uppmana er läsare att kolla upp detta:
Vad står det i din journal om dig? Stämmer det med dig egen uppfattning? Och blir du behandlad så att du blir hjälpt?
Hoppas ni har bättre erfarenheter än jag!
Ta hand om er!
/Anne-Sofie Höij
Bältning är ingenting annat än tortyr!
Publicerat: september 25, 2014 Sparat under: Anneli Jäderholm, Bältesläggning, Bemötande | Tags: Bältesläggning, Bemötande 2 kommentarer
Sedan en tid tillbaka engagerar jag mig helhjärtat i en kampanj som jag varit med och startat. Vi kallar den NO MORE – bältesläggning. Tillsammans i kampanjen reagerade vi häftigt på Uppdrag gransknings program i går.
”Konsekvenspedagogik är inte förenlig med den vård som finns nu i sammanhanget. Det finns inte och det hör inte hemma” säger David Wirdelöv, biträdande verksamhetschef och vårdutvecklare på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö i Uppdrag Granskning den 24 september. Trots detta har jag/ vi i kampanjen NO MORE kontakt med ett stort antal patienter som vittnar om just detta; att de utsatts för hot om bältning och att de bältats som bestraffning. Detta är allvarligt, och… det är bara att instämma vad Johanna Rasmussen för fram i reportaget: när patienternas ord står mot läkarnas så har läkarna all makt och de förblir oemotsagda.
I reportaget framkommer även att personalen på Rättspsyk i Växjö uppmanats att inte prata med den som ligger i bälte eftersom bältet då skulle kunna upplevas som en komfortzon. En sådan idé vittnar om en djup oförståelse för hur det kan upplevas att ligga fastspänd på en brits flera timmar i sträck. Det finns inte en tillstymmelse till komfort i detta läge, snarare upplevs det inte sällan som tortyr. I kampanjen NO MORE kräver vi att svensk psykiatri avskaffar bältesläggning, inte bara för att det eventuellt kan missbrukas, utan för vi vet att det missbrukas gång på gång. Vi vet också att metoden av de allra flesta upplevs som djupt traumatiserande, och att bältesläggning kan ge bestående men.
Vi ställer oss bakom psykolog Bo Hejlskov Elvén, som menar att ” det finns vetenskapligt stöd för behandlingsmetoder när folk skadar sig själva. Jag kan inte se att det (bältning) är nödvändigt någon gång”. Bo Hejlskov Elvén menar också att så länge bältet finns kvar så kommer personal att spänna fast folk när de blir rädda, med konsekvensen att det självskapade beteendet förstärks. Vi håller med om detta.
Trots att bältet kan synas livräddande, så är det i själva verket oftast en kontraproduktiv metod. Vi vet också att det finns länder där detta sätt att bemöta människor i kris och kaos är förbjudet sedan många decennier tillbaka. Det går inte att skylla på att man inte vet vad man ska göra, för kunskap finns, vilket Bo Hejlskov Elvén vittnade om i reportaget. Nu gäller det bara att denna kunskap implementeras även inom den svenska psykiatrin.
Mer information och inspiration om alternativa behandlingsformer kan du läsa på http://www.no-more.se där vi också har låtit oss inspireras av den Isländska psykiatrin som varit utan mekaniska tvångsmedel sedan 1930 talet.
Vill du skriva på en protestlista klicka här: http://www.skrivunder.com/forum/93874/start/50
/Anneli Jäderholm
Uppdrag granskning: Rättspsyk använder olagliga metoder
Publicerat: september 24, 2014 Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Jimmie Trevett, Tvångsvård 2 kommentarer
Ikväll kommer jag att slå på TV I klockan 20.00 för att titta på Uppdrag granskning. Enligt text TV kommer programmet handla om att Rättspsykiatrin regionkliniken i Växjö använder olagliga metoder i behandlingen av självskadepatienter. Det ska bland annat handla om att patienter sövs ned och får armarna fixerade med gips. Att gipsa någon på detta sätt strider uppenbart mot lagstiftningen och är naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp.
Vissa andra uppgifter som ska komma fram i programmet är kända sedan länge och har lämnats utan åtgärd. Inom kriminalvården blandas inte män och kvinnor, men inom rättspsykiatrin ses alla som patienter och då spelar kön och eventuella brott mindre roll. Detta innebär bland annat att unga kvinnor med självskadebeteende placeras på samma avdelningar som personer som begått till exempel våldtäkter.
Det borde vara en självklarhet att vården av unga patienter med självskadebeteende ska vara laglig, kvalificerad och humanistisk. Det är en skandal att det inte verkar finnas någon vilja att rätta till fel och brister som varit kända sedan länge.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
Köpa bil
Publicerat: september 23, 2014 Sparat under: Det är vi som bloggar! Kommentarer inaktiverade för Köpa bil
Nej, jag har varken råd eller behov av att köpa bil. Vad det handlar om är egentligen ett tankeexperiment. Ett sätt att lura hjärnan att komma på bättre tankar. I de djupaste stunderna, i den största förvirring, kan jag komma på mig själv att det vänder till det positiva: när jag tänker mig att jag ska spara ihop till en dyr bil. Ju dyrare bil desto bättre.
Visserligen är det ett jättejobb att spara ihop till en dyr bil, men det är ingenting mot att må dåligt i själen. Dessutom är problemet mera verkligt på något sätt – men framför allt sunt! Det är det som är poängen med det hela! Ett sunt problem är att föredra framför ett sjukt problem. Och om det råkar bli så att jag får råd att köpa bil, så är det inget fel heller.
/Khai Chau
På väg till återhämtning
Publicerat: september 19, 2014 Sparat under: Anneli Westling, Återhämtning Kommentarer inaktiverade för På väg till återhämtningDet har varit, och är en process – en resa som vi i vår familj har fått göra, till den plats vi är på idag. Vår dotter och vi föräldrar har fått kunskaper om Asperger Syndrom. Kunskapen om funktionsnedsättning, gör att vi alla – vår dotter, vi föräldrar och boendestöd, kan hantera situation bättre. Vi får faktiskt äntligen den hjälp och stöd vår dotter behöver. Vår dotter är nu 36 år och har en bra livskvalité. Idag ser jag att min och min dotters kamp ger resultat. Till min glädje talade min dotter om för mig att hon får semester från sina röster och upplevelser.
/Anneli Westling
På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin
Publicerat: september 16, 2014 Sparat under: Bältesläggning, Bemötande, Diagnos, Jimmie Trevett, Journal, Medicin, självmord, Självskadebeteende, Tvångsvård, Våld Kommentarer inaktiverade för På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin
I morgon startar SVT1 en serie om konstskandaler som förändrade Sverige. Först ut är Anna Odell med sitt konstverk ”Okänd kvinna 2009 – 349701” – ett verk som skapade stor debatt och där RSMH var inblandad.
Det var den 21 januari 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Några förbipasserande slog larm och hon hämtades av flera poliser och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där lades hon i bälte och tvångsmedicinerades. När hon nästa dag berättade i tidningarna att iscensättningen var en del av hennes examensarbete på Konstfack förstod många inom RSMH att Anna Odell hade speciella kunskaper om psykiatrin. Hon visste sådant som våra anhöriga och vi som har egen erfarenhet av att vårdas av psykiatrin vet.
Konstprojektet mötte en omfattande kritik. Det mesta var fel, enligt kritikerna bland politiker, vårdpersonal och allmänhet. Hon hade kränkt personalen och metoden hon använde att spela sjuk tog fokus från budskapet hette det. Ett av de mest märkliga uttalande gjorde chefen för psykakuten på S:t Göran, David Eberhard: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. 
Men vi höll inte med. När vi fick ta del av videoinstallationen såg vi att konstverket avslöjar de maktstrukturerna som finns inom psykatrin och den syn som fortfarande finns på människor med psykisk ohälsa. En okänd kvinna får beteckningen 2009 -349701, hon bältas och tvångsmedicineras.
På RSMH:s förbundsråd i maj 2009 diskuterades Anna Odells konstverk och det bemötande hon fått. Förbundsrådet gjorde följande uttalande:
”När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse. Bara det faktum att Odell utsattes för samma behandling år 2009 som år 1995, med polistransport i handfängsel – som om hon vore kriminell – och bältesläggning på psykakuten på S:t Görans sjukhus, visar att det inte hänt mycket under de här femton åren. En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då – som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig. RSMH vill därför ge Anna Odell vårt fulla stöd. Vi uppmanar åklagaren att dra tillbaka åtalet.”
Anna Odell polisanmäldes och ställdes inför rätta för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Det kom mycket folk till rättegången och RSMH ordnade en demonstration utanför rättegångssalen till stöd för konstnären. Hon dömdes för oredligt förfarande och påföljden blev 50 dagsböter. Anna Odell har med sitt konstverk fört upp diskussionen om psykiatrin och de svåra beslut som fattas där och som kan leda till övergrepp om denna vård inte ständigt genomlyses. Tack Anna Odell!
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.