Någonting annat att tänka på

khai-bild-blogg-breddareDet är skönt när man kan engagera sig för någon annan människas liv eller en förening, då kan man för en stund ”glömma bort” sina egna bekymmer och därmed också få vila!

Vissa perioder under året, händer det att jag går på bio varje fredagskväll, av den anledningen.

Jag har faktiskt också lärt mig viktiga överlevnadskonster genom bio, för att kompensera mitt psykiska handikapp. Små små tankeknep eller filosofiska inställningar, som jag tillämpar till vardags. Jag har till och med ändrat lite på mina värderingar, efter att ha sett en film om någon speciellt ämne till exempel.

Filmterapi är förresten någonting som jag läste om i Illustrerad Vetenskap. Vissa moderna forskare hävdar att människor kan ha nytta av att se på film, för att må bättre mentalt.

/Khai Chau


Vi har rätt till bra sjukvård

JimmieTrevett-allvarlig1-lågupplöst (2)Det är ingen nyhet att personer med svårare psykisk ohälsa dör 10-15 år i snitt tidigare än övrig befolkning. Redan för sju år sedan publicerade Socialstyrelsen en utvärdering som visade på ökad dödlighet i kroppsliga sjukdomar för personer som har vårdats ofta eller under längre tid inom den psykiatriska heldygnsvården.

Sedan dess har Socialstyrelsen gett ut en mängd ytterligare rapporter som bekräftar att personer med psykisk ohälsa har kortare liv än genomsnittet, och att den största dödsorsaken är kroppsliga sjukdomar, såsom cancer och hjärt- och kärlsjukdomar, snarare än självmord, något som också har bekräftas av en mängd olika studier.

I oktober anordnas en konferens på ämnet av bland andra Svenska psykiatriska föreningen, SPF, och Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Det är bra, men det räcker inte. Det här är andra gången de anordnar konferens på samma tema, och nu några år senare ser vi fortfarande ingen effekt i vården.

Personer med psykisk ohälsa måste få vård i rätt tid. Här behöver psykiatrin ta ett huvudansvar för helheten. Dessa patienter kommer ofta för sent till den kroppsliga sjukvården, vilket gör det svårare att tillfriskna från exempelvis cancer. Men i princip har de alltid haft kontakt med en psykiatriker. Denna borde se till att personens fysiska hälsa följs upp så att personen får vård i rätt tid. Till exempel kan många kroppsliga sjukdomar upptäckas genom regelbundna kostnadsfria hälsokontroller, som skulle kunna ges i psykiatrins regi. Dessutom borde friskvårds- och livsstilsprogram alltid erbjudas av psykiatrin och primärvården, eller socialpsykiatrin i de fall där personen bor på ett psykiatriskt boende. Sådana tragiska händelser, såsom nyligen i Gävle, ska inte få hända!

Kroppssjukvården å andra sidan behöver en attitydförändring och ett kunskapslyft. Vi måste bli trodda på när vi söker för kroppsliga sjukdomar. De som arbetar inom somatiken behöver få ökad kompetens kring att det faktiskt är fullt möjligt, till och med väldigt vanligt, att både ha psykisk och kroppslig ohälsa samtidigt. Sjukvårdspersonal är idag inte alltid medveten om att de diskriminerar. Men likväl sker det fortfarande att en person med psykiatrisk diagnos som söker för smärtor blir skickad till psykiatrin, utan att smärtorna först utreds ordentligt inom kroppssjukvården.

Vi kräver att alla landstingspolitiker ser till att psykiatrin tar ett helhetsansvar för sina patienter. Dessutom bör socialminister Annika Strandhäll (S) som har ansvar för sjukvården, titta på åtgärder för att minimera risken att diskrimineras inom kroppssjukvården när man har psykisk ohälsa.

Nu är det dags att gå från ord (på konferenser) till handling.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

 


Jag fick rätt mot Försäkringskassan – men var det värt?

Jenny K LundgrenJag fick nyligen rätt mot Försäkringskassan och hela processen har varit bland det tyngsta jag har upplevt och min bitterhet över hur myndigheter får lov att behandla enskilda personer är möjligen för alltid skadad.

Efter att ha utfört några konstnärliga uppdrag som jag redan redovisat för min handläggare blev jag plötsligt granskad urskillningslöst. I alla sociala medier och överallt där mitt namn kunde läsas på internet blev grundligt dammsugat i syfte att gräva fram nya, skandalösa uppgifter om hur jag fuskat till mig sjukpenning. Förhöret på Försäkringskassan kontor blev sedan som en scen ur en Kafka-film, jag var verkligen redo för den madrasserade cellen efteråt. Eller psykakut då, men det är en annan historia.

Ett år skulle det ta att få det nya omprövningsbeslutet och där kunde man se att inga av de nya, framgrävda och uppblåsta uppgifterna hade tagits med i bedömningen, de var helt enkelt för oseriösa. De hade bara använt den information de redan hade om mig, den jag hade varit helt öppen med och som handläggarna godkänt från början. Egentligen var det väl snarare handläggarna som borde granskats, de som lät mina förehavanden passera och ändå betala ut sjukpenning, men nej, det blev den lilla människan som fick agera måltavla när den unge mannen från kontrollenheten lekte CSI-agent med mitt liv.

Under året som jag var avstängd från min sjukpenning och rehabilitering, sjönk jag på nytt ner i depression, tillvaron var nu helt tyst, helt grå. Inget vågade jag ta mig för och jag var helt isolerad, det var verkligen hopplöst att ens försöka. Det konstnärliga, det som hållit mig levande, var nu borta, det fick inte finnas.

Kampen jag förde för att kunna ompröva var fruktansvärt svår men det fanns hjälp, min läkare och kuratorn på mottagningen och mitt personliga ombud stöttade mig och skrev egna inlagor i omprövningen. Alla sa de att visserligen hade de märkt hur hårda Försäkringskassan hade blivit, men att det här var det värsta de hade sett.

Så gick det igenom, jag fick rätt till 75 procent. Vem skulle jag fira med? Ingen, för det fanns ingen kvar att fira med, ingen vuxen, annan än de ovan nämnda tog del av nyheten. Jag vågade inte tro att det var slut, att det var färdigt och det skulle snart visa sig att det var det inte heller.

Så småningom dök det upp några utskick från Försäkringskassan med olika belopp som nu skulle återbetalas i efterhand på grund av det ändrade beslutet, det var 50.000 kronor där och 29.000 kronor där och så med kommentaren ”statlig fordran” efter alla belopp. Jag såg alltså aldrig röken av de där pengarna. Eftersom jag varit hänvisad till att söka socialbidrag under tiden jag var avstängd (och fortfarande sjukskriven) så kvittade nu Försäkringskassan och socialen sinsemellan för pengarna de betalat ut för mig, det var väl det som ”statlig fordran” betydde. Det kom aldrig någonsin in några pengar på mitt konto.

Snart hörde jag från Försäkringskassan igen men denna gång från avdelningen för bostadsbidrag och där berättade en handläggare att då min inkomst blivit ändrad i efterhand så sänker de omedelbart mitt bostadsbidrag med 2 000 kronor i månaden.

Det kändes minst sagt en smula orättvist men eftersom jag kommer att tvingas fortsätta att söka en del av min inkomst från försörjningsstödet så tänkte jag att jag kommer att få söka de pengarna därifrån i stället. Det var väl tråkigt.

Sen kommer Skatteverket! De meddelar brevledes att de har noterat min i efterhand ändrade inkomst och det betyder att jag kommer att få 6 000 kronor i restskatt. Betalas inom tre månader.

Jag funderar på om de menar att jag ska använda mitt socialbidrag eller mitt sänkta bostadsbidrag till att betala det här fantasibeloppet.

Jag skulle kanske aldrig ha överklagat med allt vad det har inneburit i långvarigt extra lidande på så många plan, och kanske är det klokt när en är sjuk och egentligen inte har kraften och borde satsa på att göra andra, mer terapeutiska saker med den lilla energin en har – och så söker en bara sjukpenning på nytt när avstängningsperioden är över, och en har rätt att påbörja en ny så kallad bedömningskedja. Den som har varit med förr vet att inga handläggare vare sig på socialen eller på Försäkringskassan blir särskilt långvariga på sina jobb, nästa gång en ansöker är det nya handläggare överallt och ingen vet någonting om vad som har hänt en tidigare.

/Jenny K Lundgren

PS. Delar här med mig av det kanske allra mest fåniga ”beviset” som kontrollanten grävde fram. Det består av den här instagrambilden jag delat efter att ha deltagit i en mobilfotoutmaning som löper varje månad och där min bild en gång var en av de fyra utvalda. Det här användes alltså som ett bevis på att jag egentligen var 100 % arbetsför. Riktigt skarpt, granskningsenheten! Mitt foto längst upp till höger med ängeln.

Screenshot_insta


Åter till 1950-talets förmynderi?

Två sammanflätade förändringar, som föder varandra, har skett på psykiatrins område de senaste decennierna. Den ena är den medikaliserade synen på psykisk ohälsa, som nu i allt högre grad betraktas som rent biologiskt betingad ”sjukdom” eller ”funktionsnedsättning” (alternativt ”funktionsvariation”, som är det senaste uttryckssättet). Den andra förändringen är en förskjutning inom den samlade brukarrörelsen, från brukarnas perspektiv till de anhörigas. Det senare perspektivet har nu nått ett sådant genomslag, att man snarare kan tala om den samlade anhörigrörelsen, än om brukarrörelsen. (Några ytterligare exempel på trenden under senare tid: programserien Djävulsdansen i SVT, programmet Karlavagnen i Sveriges Radio och en kommande konferens i Socialpsykiatriskt Forums regi.)

Är det då något problem med den här utvecklingen? Till viss del nej, men i allt väsentligt – JA! Medikaliseringen av psykisk ohälsa innebär att drabbade människor i större eller mindre utsträckning uppfattas som ”sjuka”, avvikande och mindre tillräkneliga. Det göder människors föreställningar om att det krävs ett mått av förmyndarskap från den ”friska” delen av befolkningen. Detta är också skälet till att brukarnas erfarenheter alltmer får stå tillbaka, till förmån för anhörigas erfarenheter och önskemål. I jämförelse med brukarna betraktas anhöriga som de mer trovärdiga och tillförlitliga, både av de anhöriga själva och av samhället i övrigt. (Det arrangeras t.ex. numera anhörigutbildningar, där sjukvården ”informerar” anhöriga om ”sjukdomsförlopp” m.m.)

Vi kan idag se en anhörigrörelse, som generellt vill luckra upp sekretesskyddet i sjukvården och införa sanktioner – ”påföljder” – för psykiatriska verksamheter, som inte samverkar med anhöriga. Ett skäl man anför är att anhöriga måste få insyn för att kunna skydda sina närstående från psykiatrins övergrepp. Med den närstående brukarens medgivande kan sekretessen emellertid lätt lyftas, och det krävs därför ingen uppluckring av det lagstadgade sekretesskyddet. Många brukare har mycket goda skäl att säga nej till anhörigas insyn, till exempel på grund av dåliga relationer eller tidigare övergrepp i familjelivet. Utan att vara paranoid kan man därför ana, att det också finns önskemål från somliga anhöriga om att kunna diskutera vården direkt med vårdpersonalen, över huvudet på sina berörda närstående. En utveckling som naturligtvis är helt oacceptabel.

Självklart skall vi inte åter till det 70-tal, då anhöriga genom fyrkantiga, generella regler hölls utanför all kontakt med sina ohälsodrabbade närstående. I väldigt många fall är anhöriga en stor tillgång eller till och med ett livsviktigt stöd för sina närstående, och samverkan med psykiatrin kan då ofta fungera väl. I sådana fall får psykiatrin givetvis inte heller motsätta sig samverkan. Å andra sidan får vi heller inte falla tillbaka till 50-talets förmynderi, då anhöriga och sinnessjukvård i ohelig allians beslutade över patienternas huvuden. Det är alltid brukaren som, med sitt medgivande, avgör om samverkan skall ske mellan sjukvården och anhöriga. Både psykiatrin och anhöriga har sedan att rätta sig efter brukarens önskemål och beslut i den frågan. Plats för övertalningsoperationer finns inte i någon riktning!

/Hannes Qvarfordt


Andrum efter Almedalen 2017

Nyss hemkommen från årets nedslag i Gotlands Politikervecka i och kring Almedalen i Visby har ännu inte alla intryck och väckta tankar hunnit sätta sig. Mängder med människor, hög som låg och många kloka kamrater från RSMH, NSPH:s övriga organisationer och funktionshinderrörelsen i stort.

Under Almedalsveckan deltog RSMH i sex seminarier från frågan om barns och ungas rättigheter vid tvångsvård till vikten av att personer med psykisk ohälsa får bidra till att förbättra vård och behandling och hur psykiskt tufft läget är i Sverige för många ensamkommande unga flyktingar i väntan och utredning inför beslut. Därutöver fick undertecknad möjlighet att höra, se och möta mänger av intressanta människor i myllret inte minst medlemmarna i en av RSMH:s livaktigaste lokalföreningar; RSMH Kamratringen på Gotland.

Många av dem hade i veckan ännu en gång krängt på sig RSMH-jackan och gett sig ut för att tillsammans sprida information om psykisk hälsa och på gator och torg prata om vägar till återhämtning och värdet av inifrånperspektiv på psykisk ohälsa med tillresta fastlänningar. Sånt gör mig glad.

Stor eloge också till Föreningen JAG och Funktionsrätt Sverige som vägrade acceptera normaliseringen av att nazistiska och anti-demokratiska organisationer får propagera för hatbrott och diskriminering vägg-i-vägg med representanter för människor med funktionsnedsättning. Deras gemensamma manifestation och uppsättningen av en utställning om T4 – Nazitysklands program för det systematiska mördandet av vuxna människor med fysisk och psykisk funktionsnedsättning som pågick mellan januari 1940 och augusti 1941 känns både modig och nödvändig.

Dessa brott mot mänskligheten var kulmen på år av propaganda mot utsatta grupper och för högerextrema samhällsvisioner där bara vissa människors värde erkändes. Med historien i backspegeln finns bara en sak att säga. Aldrig Mer!

Ett samhälle för alla kräver orädda och engagerade medborgare som vågar och vill värna varandra när hatets kolportörer knackar på. Vi får aldrig glömma när vi kämpar mot okunskaper och oförmågor i vårt samhälle som genererar ojämlikhet för människor med funktionsnedsättning att det finns de där ute som vill diskriminera hårt och direkt.

/ Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här


En osäker försäkring

Jenny K Lundgren

Det är dags att söka sjukpenning igen, på 50 procent, jag har gjort det många gånger förr och nu har jag under en tid levt på försörjningsstöd. Jag fyller i blanketten och bifogar de nödvändiga dokumenten och läkarintygen och skickar in.

Försäkringskassan har redan mycket information om mig i sina arkiv men handläggaren är såklart ny, det är de alltid. Handläggaren svarar på min ansökan och begär ytterligare beskrivningar av min läkare som kompletterar med att skicka in en lång och ganska uppretad harang på ungefär en tättskriven A4-sida till.

Efter en tid får jag får ännu ett brev från Försäkringskassan, på så hårt uppstyltad byråkratiska att det gör att man misstänker att det är en dator som har svarat, som säger att läkarens beskrivningar är fortfarande är bristfälliga och behöver kompletteras igen.

Jag ringer upp och undrar hur mer dokumentation egentligen är möjlig, vad har hänt med alla observationer och intyg som gjorts i dyra tester i år efter år? Jag får ett förslag om att vänta på avslag för att sedan överklaga det. För att ytterligare hjälpa mig (antar jag) börjar handläggaren sedan att i detalj beskriva för mig vad det är de vill ha av min läkare och då börjar det snurra rejält i skallen på mig: är det verkligen sant att jag, åter igen, sitter i ett samtal med Försäkringskassan som handlar om hur jag ska undervisa min läkare i hur han ska formulera sig i mitt sjukintyg?

Inombords darrar jag men anstränger mig för att svara artigt att den här situationen känns absurd, att jag inte kan göra det hon ber mig om, jag är inte läkare, det är jag som är patient i den här situationen. Ändå sitter jag lamslagen av ångest halva natten och söker på internet efter regler och formuleringar och skriver så tangentbordet glöder. För att jag är förtvivlad. Min son undrar när jag ska gå och lägga mig. Det ska jag inte.

Det finns inget säkert med en sådan här socialförsäkring. Om det är så att Försäkringskassan har direktiv från högre ort om att inte längre bevilja sjukpenning för psykisk ohälsa så kanske det är bäst att de går ut med det helt öppet. Ja, det kanske är så att Försäkringskassan sätter helt unga personer i sitt första jobb i handläggareledet och ger dem stränga åthutningar om hur de hellre ska fälla än fria, underkänna dokumentation och ge avslag där varje kryphål i byråkratin finns, att de ska efterfråga mer och mer bevis till den grad att den sjukskrivne eller hens läkare ger upp och ärendet läggs ner. Den sjukskrivne blir lidande, och utförsäkrad, och så håller man sjuktalen låga, siffrorna snygga.

Den oro detta ger upphov till är obeskrivlig, hur menar de att en dels ska handskas med sina egna problem som en är sjukskriven för, och dessutom själv skapa sitt eget sjukintyg? Jag önskar att jag aldrig ansökte om ny sjukpenning, varför kan jag inte bara fortsätta med försörjningsstödet? Men det får jag inte, med försörjningsstöd kommer krav om att vara ute på arbetsmarknaden och söka arbete samt att söka alla tänkbara bidrag och uppge varenda inkomst. Jag gör alla rätt men får ändå fel.

Jenny K Lundgren

 


Sommar, framtidsfullmakter och Almedalen 2017

JimmieTrevett-leende-beskuren

Den första juli 2017 träder den nya Lag (2017:310) om framtidsfullmakter i kraft i Sverige. Det är med lite blandade känslor jag noterar detta.

RSMH har under många år diskuterat frågan om hur man skulle kunna göra klart på förhand hur man vill ha det när man mår för dåligt för att enkelt få andra att förstå detta där och då. Detta gentemot såväl vården, socialpsykiatrin och myndigheter som civilrättsliga motparter som hyresvärdar med flera.

Ett förslag från brukarrörelsen har bland annat varit så kallade Nätverkskontrakt

När det gäller legala ställföreträdare som förvaltare och god man har RSMH genom åren noterat att det inte är alla som fullföljer sitt uppdrag – Överförmyndarnämnderna till trots – på exakt det sätt som de som de företrätt önskat. Vi har därför samverkat med organisationer som Riksförbundet Frivilliga Samhällsarbetare för att ta fram stöd både för de som accepterar uppdrag som exempelvis god man och för den som får god man eller förvaltare så att det ska vara mer lätt att få det rätt.

När det gäller förslaget till den lag som nu kommer om Framtidsfullmakter lyfte RSMH en rad kritiska synpunkter som inte självklart besvarats genom det slutgiltiga lagförslaget.

Men, nu är det dags. Var och en av oss har nu möjlighet att upprätta en framtidsfullmakt åt någon vi själva väljer och känner förtroende för. Konsekvenserna av ett sådant dokument är dock fortfarande inte alldeles helt glasklara.

Kort kan dock sägas att:

  • En fullmakt är en förklaring av fullmaktsgivaren (den som utfärdar fullmakten) att fullmäktigen (den som tar emot fullmakten) har rätt att agera för fullmaktsgivarens räkning. Fullmakter är företrädesvis skriftliga för att undvika oklarheter. I vissa fall accepteras endast skriftliga fullmakter, som när man säljer eller ger bort fast egendom.
  • Vare sig en fullmäktig (eller förvaltare, god man eller anhöriga för den delen) får fatta beslut om medicinsk vård avseende fullmaktsgivaren.
  • En framtidsfullmakt kan upprättas av den som fyllt 18 år och är beslutskapabel. Framtidsfullmakten ska i likhet med ett testamente bevittnas av två samtidigt närvarande personer, vilka ska känna till att det är en framtidsfullmakt de bevittnar. Fullmakten kan omfatta både ekonomiska och personliga angelägenheter, som att ansöka om särskilt boende eller att kunna bistå fullmaktsgivaren vid vårdkontakter men omfattar inte vård eller tandvård. Inte heller familje- och arvsrättsliga ärenden, som exempel äktenskapsskillnad och upprättade av testamente, omfattas.
  • En framtidsfullmakt gäller från och med att fullmaktsgivaren är i ett sådant tillstånd att denne inte själv kan fatta beslut åt sig. Det är upp till fullmaktshavaren att avgöra när det inträffar. Fullmaktsgivaren får som villkor inkludera att ikraftträdandet av fullmakten ska prövas i tingsrätt. Domstolen tar då ställning till om fullmaktsgivaren förlorat sin beslutsförmåga i tillräckligt hög grad. Återfår fullmaktsgivaren sin beslutsförmåga får framtidsfullmakten anses ha förlorat sin verkan även om det inte uttryckligen framgår av lagtexten i sig.
  • En framtidsfullmakt kan återkallas av fullmaktsgivaren så länge denne är beslutskapabel. Återkallandet sker lämpligen genom att dokumentet förstörs. En framtidsfullmakt ska kunna lämnas till fler än en person.
  • Fullmakten saknar verkan i den utsträckning godmanskap eller förvaltarskap har anordnats för fullmaktsgivaren.

Som synes är Framtidsfullmakter i den form som nu införs inte någon generallösning på hur människor ska kunna göra klart på förhand hur man vill ha det när man mår för dåligt för att enkelt få andra att förstå detta där och då. Men, på ett principiellt plan är det givetvis en delseger för visionen om att i första hand utgå från den berördes egen vilja snarare än andras bedömningar von oben om vad som är bäst.

Sommaren 2017 är dock Sverige ännu inte på långt när ett jämlikt land för människor med psykisk ohälsa vars möjligheter att få bestämma över liv, kropp och själ ännu alltför ofta är satt på undantag.

Med den insikten i bagaget bär det av mot årets politikervecka i Almedalen.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH

Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här