Använd din makt

Anne Sofie HöijNu är det strax val. Använd din röst för det är din rättighet.

Jag var så stolt när jag röstade för första gången som 21 åring och är fortfarande glad att kunna gå och rösta som snart 71 åring.

Det är synd att många med psykisk ohälsa eller funktionsnedsättning inte tar sig möjligheten att rösta. Vi får ofta inte gehör i vardagen fast vi har laglig rätt till det. Därför är det extra viktigt att ta vara på sin möjlighet till inflytande när vi väl får chansen.

I år erbjuder många kommuner valskjuts och ambulerande valombud för att underlätta för personer som behöver hjälp för att kunna delta i valet. Ta med dig legitimation och rösta på det du tror på för det är din valfrihet.

Du är en maktfaktor. Använd din makt. Den är din.

Kram och tack! Var rädd om dig!

/Anne-Sofie Höij


Ni borde skämmas över hyrläkarna

Kära Regionen! Hur går det med ledningen?

Jag undrar, för ni som är styrande i vår kommun har nu lovat hela två tusen nya tjänster inom vården för att minska vårdköerna, det läste jag på en av era stora, fina skyltar i stan när jag var på väg till tåget i morse. En liten vedklabb på valbrasan kan tänkas eftersom ni redan haft styret i lång tid.

Såg inget i era vallöften om hur ni tänker lösa problemen med stafettläkare inom psykiatrin (en stafettläkare är en som täcker upp när det inte finns fasta läkare som kan göra jobbet). För det skulle ju också spara pengar! Och för, ni vet, patientsäkerheten och så där. Varför vi ens är här borde ni ju själva veta eftersom ni haft mandat i lång tid.

En erfarenhet från sommaren blev målande för varför jag har ställt mig frågande till er som styr sjukvården i min stad måste jag säga. På en privat mottagning i min stad fanns det i sommar fem läkare som jobbade samtidigt och dito övrig personal, medan det på mottagningen som utgör den offentliga vården bara fanns en fast läkare och denne var långtidssjukskriven, så det återstod bara en stafettläkare kvar på mottagningen, med en tredjedel av stadens psykpatienter, under sommaren.

I receptionen till denna offentliga mottagning mötte jag en mycket trött människa som beklagade svårigheten att få möta en läkare och få sina intyg och recept. Det gick inte att få träffa en läkare här trots att det var deras skyldighet att ta emot. Den här receptionisten belastas ju inte bara av mitt fall utan fick meddela samma dystra besked till alla som kom in, såklart, under hela dagen, hela sommaren. Den trötta kvinnan i luckan avslutade milt med att det i slutändan ju är ett “politiskt problem”. Så säger anställda i Regionen, tänkte bara ni ville veta det. Ett problem i styrningen alltså. Så, skärpning, va?

Och en så kallad newsflash till er: folk blir sjuka även fast det är sommar! Patienter behöver vård, uppföljning, medicin och intyg även när de som arbetar avnjuter sin välförtjänta semestertid. Men det måste ju gå att dirigera, så klart. Folk ska kunna arbeta och göra den insats de är beredda att göra och ni som styr ska se till att de får göra det, är vi överens där? Ni ska kunna samordna så att folk inte behöver lida av er ledningsproblematik, inte de som arbetar och inte de som är beroende av vård. Ni ska inte missbruka skattepengar, ni ska se till att de professionella kan leverera världens bästa vård som de är beredda att göra. Gör då det!

Som jag förstår det, och jag pratar en del med vårdpersonal, så vill läkare arbeta i den offentliga vården men att lönerna lockar i det privata. Och att i både det privata och det offentliga så går folk på knäna, har en heltidstjänst men jobbar mer, för det går inte att bara lämna folk som lider i sticket. Så, ja, det är nog ett “politiskt problem”. Att inte orka arbeta heltid är kanske också ett politiskt problem, kanske borde de flesta inte arbeta vad som kallas för heltid i dag. För att orka med, orka med livet för att orka med arbetet.

Att vi nu sitter i den här sitsen med dyra stafettläkare är ju inget som har tillkommit i en hast, det måste vara resultatet av långvarig försummelse. Vi patienter vill inte ha tillfälliga läkare, i synnerhet inte vi som har mer långvariga problem, som måste ha uppföljning under flera år, kanske genom hela livet. Regionen borde inte vilja ha hyrläkare, eftersom det är dyrare och de som betalar för kalaset – skattebetalarna, vill ha fungerande sjukvård och värdig behandling när det krisar. Vi är väl ett välfärdsland? Det är ju ni i styrningen som måste se till att kompetent personal kan och vill jobba för er. Läkare och alla annan personal är här för att hjälpa, låt dem göra det. Det är ni som styr som borde skämmas.

/Jenny K Lundgren

 


Ekonomi – en (av)stressande faktor

Det går nog inte att blunda för att ekonomin har en stor betydelse, i vardagen och därmed för återhämtningen, speciellt för personer med psykisk ohälsa.

Denna grupp drabbas ofta svårare ekonomiskt, på grund av flera olika skäl: tidigt insjuknande i livet, oförmåga att hantera egna pengar, avsaknad av inkomster med mera.

Personligen blev jag hänvisad till socialbidrag, som det hette förr, fast jag hade läkarintyg. Dessutom var det upp till mig att ta kontakt med socialen själv, om jag orkade bry mig, trots svåra biverkningar av neuroleptika.
Det tog mig många år, innan jag äntligen fick sjukbidrag, alltså en tidsbegränsad sjukersättning som fanns då, vilket blev en betydlig förbättring av ekonomin.

Jag har träffat många människor inom olika verksamheter/träfflokaler, vilka säger sig inte ha råd med en kopp kaffe eller ett mål mat – inte ens till självkostnadspris. Vissa frågar om de kan köpa en halv kopp kaffe för halva priset eftersom de inte har råd med en hel kopp för 5 kronor. Då är det väldigt illa! Hur ska då dessa människor kunna ägna sig åt återhämtning – eller ens tänka på saken?

Grunden för att jag har kunnat ägna mig åt bowling, som är en grundpelare i min vardag, är att jag har haft råd med alla kostnader.

Medicinering och psykoterapi är nog så viktiga, men alla människor behöver ha pengar att ”röra sig med”. Och vi är en eftersatt grupp, ekonomiskt, i samhället!

Skulle vi ha en acceptabel ekonomi skulle de psykiska symtomen minska. Det är belagt med forskning.

/Khai Chau

PS. Läs också gärna RSMH:s organisationstidning Revansch temanummer om ekonomi och även artiklar på sidan 3 och 4 i detta nummer.


Orättvisan ökar och det är med flit

Anne Sofie HöijSemesterersättning 0 kronor. Sparat till semester 0 kronor. Och inget arbete att gå till. Arbetsmarknaden är inte öppen för mig på grund av funktionsnedsättning, ålder och bristande kompetens.

Ej fullföljd grundskola och gymnasium, eftersom jag försökte ta livet av mig. Orkade inte med mer mobbing och våld.

Jag har aldrig haft semesterpengar på grund av ovannämnda förutsättningar. Kan och får inte arbeta. För sånt ser inte samhället ut. Är du utsorterad som arbetsoförmögen på sextiotalet likväl som nu, har du inga chanser att få en bättre ekonomisk tillvaro annat än till lägsta möjliga lön, eller socialt bistånd.

Som funktionsnedsatt fixar du sällan arbete på hundra procent. Så du får aldrig mycket mer än existensminimum att leva på till hyra, mat, försäkringar och telefon.

Det samma gäller dina barn och ofta barnbarn. De fixar inte heller skolan för sociala arvet enligt Skå-Gustav lever än på 2000-talet. Det är svårt att med egen kraft bryta utslagningen som man är utsatt för.

De ekonomiska skillnaderna har ökat de senaste 20 – 30 åren. De är inte löneskillnaderna som har ökat mest utan de är allra rikaste med förmögenheter som har blivit ännu rikare, samtidigt som vi som inte kan arbeta knappt har fått någon förbättrad levnadsstandard alls. Vi har bara blivit fattigare.

Det är orättvist. Jag tycker man ska sluta skuldbelägga oss fattiga och funktionshindrade. För vi har inte valt detta. Däremot den som är rik och frisk har helt andra valmöjligheter att skapa sig en trygg ekonomisk värdig tillvaro.

Samhället måste se de ökade skillnaderna i levnadsstandard. Politikerna bör se över förmögenhetsbildningen hos den bättre bemedlade övre medelklassen och de riktigt rika. Vad har hänt efter att föregående regering tog bort förmögenhetsskatten, fastighetsskatten, införde jobbskatteavdragen, rut- och rot, tillät stora avdrag på höga lån och bilar, båtar, sommarstugor och kapitalvaror? Vilka fick ta kostnaderna?

Skatter – borde inte vi betala det efter bärkraft? Liksom våra gemensamma sociala omkostnader, alltså sjukvård, tåg, bussar, skola, äldre- barn och handikappomsorg och stöd till personer med psykisk ohälsa. Vi betalar en orättvis större del av de kostnaderna procentuellt.

Det är fel.

/Anne-Sofie Höij


En meningsfull syssla kan skingra tankarna

khai-bild-blogg-breddareI dessa härliga sommartider, kan jag tänka mig att det finns också en baksida: nämligen de som sitter hemma och mår extra dåligt. På grund av alla utökade sociala krav som hör till sommaren…semesterresa, grilla, sol och bad och så vidare. Det är långt ifrån alla som har det så glamouröst. För det krävs att man har pengar och vänner att umgås med.

Dessutom när ordinarie personal tar sommarsemester så uppstår en inre oro hos patienten inför det nya och att invanda rutiner faller bort.

Personligen har jag fysiologiska problem med sommaren på grund av ljuset och hettan. En kombination som gör att jag både sover och äter sämre.

För övrigt när det gäller daglig meningsfull sysselsättning, som det så vackert heter, så har jag en fråga…Hur har kommunerna lyckats med det?

Jag är tacksam över att för egen del ha hittat till bowlinghallen sedan 21 år (!) tillbaka, där jag funnit min väg till återhämtning, plus genom mitt medlemskap i RSMH, såklart.

Dock får man inte glömma att utan skaplig ekonomi…så hade det inte heller blivit något bowlande för min del eftersom i början behövde jag betala samma pris som alla andra och skaffa mig egna bowlingklot…

Det är alltså på det sättet som saker och ting hänger ihop! Det kostar att bowla, det kostar att leva och att ha pengar till det hjälper en att återhämta sig. Mycket grundläggande fakta som ansvariga myndigheter tydligen missat!?

Jag känner utbildade akademiker som haft avancerade arbete, men har blivit sjuka och idag plockar elektroniskt skrot för 5 kr i timmen. Inte okej, enligt mig.

Det finns mycket kvar för ansvariga myndigheter att göra…

/Khai Chau


Ett högt pris – men när mitt foto hänger bland alla andras mår jag bra

Nog för att det är jobbigt att åka pendeltåg i en timme för att komma fram, kryssa över gator i en främmande stad och skubba axel mot människor jag inte känner och aldrig kommer att känna, främlingar och åter främlingar, på väg med sin tusenmilablick mot egna mål; arbetsplatserna där de hör hemma. Att tvingas vistas i detta folkhav, att ta sig fram med alla dessa nya blickar på sig, att befinna sig i stadskärnan. Att vara uppmärksam på trafiken, att ha solen skinande in i ögonen och att inte kunna springa hem och gömma sig ett tag, hämta andan eller släcka ljuset, dra ner rullgardinen och sova en stund, vara där ingen ser en, släppa självmedvetenheten. Men det går inte när en ska arbeta, vara en del av arbetslivet.

Hemma kommer den, den stora tröttheten, jag sover i flera timmar efteråt, varje gång jag har arbetat. Jag återhämtar mig med stor möda, isolerar mig och gör absolut ingenting, inte ens handarbetar. Migränen kommer varje gång, den ligger latent och skvalpar inne huvudskålen, tar sig olika uttryck under dagarna, går upp och ner i vågor. Det är priset av att känna delaktighet.

Å andra sidan, när jag kommer fram till den öppna psykiatriska mottagningen där jag arbetar med brukarrevisioner, hämtar nyckeln till mitt arbetsrum i receptionen, säger hej till sekreterarna, hämtar en kopp kaffe i automaten och lägger min lunchbox i kylskåpet med de andras, då är jag verkligen en del av personalen. Jag tillhör just idag inte dem som är där för att söka hjälp, idag är jag på andra sidan. Det ger mig en styrka och ett skydd, för jag är en av dem som bidrar till den här funktionen, jag är här för att hjälpa till med ett litet bidrag. Det är något inget simulerat arbete kan göra.

Under mina sjukskrivningar har jag hela tiden blivit tilldelad meningslös sysselsättning i sammanhang där alla deltagare är svårt sjuka. Då mår jag bara sämre, jag dras ner av att se sjukdom och att veta att det jag gör är bara något som en arbetsterapeut har hittat på för att patienter inte ska sitta utan något för händerna, inte vara onyttiga. Som kreativ person känns det mer som en förolämpning, jag kan nog hitta mer meningsfulla sysslor om jag vill. Jag kan följa det spår jag redan har på det konstnärliga planet, fortsätta på den inslagna vägen och då blir klipp- och klistra-aktivitet på förskolenivå bara en distraktion. Och en förolämpning. Jag har sex års högskoleutbildning inom design och konst, något det tydligen aldrig kan tas hänsyn till i dessa ordnade aktiviteter.

Vad jag skulle behöva i de situationerna när jag tappar aktivitet är uppmuntran att fortsätta jobba på mina livslånga projekt, skriva de texter, uppfinna nya tekniker och avpröva färg och formidéer, skriva synopsis och projektbeskrivningar, göra stipendieansökningar, fortsätta på tråden där jag en gång lade ner den. Det hade varit det mest konstruktiva och mest gynnande, för alla, för det är ju vad jag vill återgå till i en högre grad när jag mår bättre. Tyvärr är ju samhället fortfarande stelbent där, alla sjuka förväntas vara på samma nivå och hänsyn tas inte till bakgrund eller utbildningsnivå. Alla ska må bättre av ganska enkelt hantverkspyssel. Och det går det ju inte att tacka nej till erbjudna aktiviteter även om det är något de säger, eftersom ens ersättning är beroende av det, inget deltagande, ingen ersättning, alltså förväntas du motprestera även när du är sjuk. Hur sjukt är inte det?

Men idag har jag kommit hit jag aldrig trodde var möjligt, jag har ett meningsfullt arbete på deltid. Och trots att i stort sett all min lediga tid går åt till återhämtning när jag jobbat mina tio timmar i veckan, så är jag ändå delaktig på riktigt och det är ganska värdefullt. När jag går hem ser jag att min bild nu hänger bland alla de andra fotona av personalstyrkan på väggen i väntrummet. Den känslan går inte att simulera.

/Jenny K Lundgren

 


Med pengar kan du prata med någon

khai-bild-blogg-breddareDet är ett trist faktum att bristen av pengar, är ett stort hinder i återhämtningen. Vår målgrupp brukar ligga efter i penningligan på grund av flera olika skäl.

För det första, om man som jag insjuknade i ganska tidig ålder, utan att ha hunnit gå ut på arbetsmarknaden, så får man inte heller någon sjukpenning, även om det finns läkarintyg. I normala fall, ska ett sjukintyg också berättiga till sjukpenning. Istället har jag blivit hänvisad till socialbidrag, som det hette då 1990.
Idag har jag fått sjukersättning på egen begäran. Men någon form av handikappersättning därutöver finns inte – i alla fall är det svårt att få den beviljad för många av oss med psykisk ohälsa.

Ett förslag till handikappersättning är Telebidrag, som jag vill arbeta för. Psykiska handikapp kräver knappast några fysiska hjälpmedel, men däremot så är till exempel behovet av att ringa och prata i telefon ganska stort.

Det lindrar faktiskt mycket att kunna prata med någon, när man känner sig ensam eller mår dåligt. Numera kan man också ”prata” via internet, genom att delta i den diskussionsfloran som finns där.

/Khai Chau