Praktik borde leda till arbete

PaulinaNio kronor i timmen. Billig arbetskraft, ska man vara tacksam!? Jag kan inte låta bli att bli förbannad, bitter och irriterad när jag tänker på detta. Dom kallar det habilitering/praktik, jag kallar det slavarbete!

Företag och kommuner borde skämmas! Företag borde inte få gratis arbetskraft om deras praktik aldrig leder till anställning! Det är bara ett system som utnyttjar människor! Det gör mig så förbannad!

Arbetsförmedlingen vet detta och de ska inte skicka folk till praktikplatser där man ser att folk kommer och går på löpande band utan att någonsin få anställning! Företagen och arbetsförmedlingen borde skämmas att man utnyttjar människor som desperat söker jobb via praktik. Där de är ett par månader och sen får dra vidare!

SKÄMS! Ni tror ni utnyttjar systemet till er vinning! Ni utnyttjar människor! Fy fan!

Den lilla andelen av praktik som leder till arbete är skrattretande, det är ett skämt. Ni har hittat det perfekta systemet där ni kan utnyttja människor för arbete gratis. Och ni är nöjda med detta? Klart ni är, det är gratis! Men inte jag, jag blir som vanligt förbannad.

När jag försöker argumentera för att synliggöra de problem jag ser blir jag nedtryckt:

Jag ska ju vara tacksam, jag borde vara glad att det finns möjligheter att komma in på arbetsmarknaden för människor som mig!? Varför ska jag alltid vara så negativ?

Är jag negativ!? Jag satt liksom inte hemma och hittade på detta! Detta är en del av ett system som vi lever i. Jag kom inte på detta ut tomma intet. Jag bara reflekterade över hur det såg ut efter att jag sett hur praktikanter kom och gick på det ställe jag befinner mig på. Jag började undra. Började tänka och ifråga sätta. Efter ett år kan jag inte hålla käften, detta är ett mönster!

Arbetsförmedlingen ska inte skicka människor på samma praktik på löpande band om de ser att denna inte leder till någon typ av anställning. Ändå händer detta dagligen översöt över hela Sverige och inte minst där jag befinner mig. Varför skall jag vara tyst, glad och tacksam och snäll när jag ser hur folk utnyttjas??

Snälla Paulina finns inte mer! Hon har blivit hård som sten! Arg och bitter över allt!

Hela samhället är utformat för en medelklass medborgare med familj jobb och lån på banken!

Jag har haft det stora privilegier att vara en sidomedborgare, en andraklass eller kanske tredjeklass medborgare som sett på från sidan. Jag har fått stå ut med så mycket skit för att samhället anser att jag skall vara tacksam för att ens få finnas till!

Nej jag har fått nog!
Min intelligens och mina ord är ett vapen!
Ignorans och blåögdhet kostar mig mycket i mitt liv!
Jag accepterar inte era idiotiska kommentarer, ologiska bortförklaringar, ignoranta åsikter, patetisk apati!

Nej, nu vill jag ha tillbaka lite efter allt jag gett!
Allt jag bidragit med och gjort för att göra detta samhälle till en bättre plats!

Samhället bara tar och tar, och säger åt mig hur tacksam jag ska vara att jag ens får! Nej, nu vill jag ha tillbaka lite! Det är samhället som skall vara tacksam för att det har mig! Inte tvärt om!

Så ja, jag kommer påpeka fel i systemet! För ord och intelligens är en av mina gåvor, vapen, drivkrafter!

Det är exakt det jag ska använda mina gåvor till.
Att granska, att påpeka, att avslöja att ifrågasätta att synliggöra.
Så länge vi lever i ett välfärdssamhälle kommer jag inte hålla käften!

/Paulina Tarabzcynska

 


Öppet brev till min behandlande läkare

regnHej!
Det är en sak jag vill ta upp med dig, och det är vår kommunikation. Hur mycket av ditt arbete gällande mig har jag rätt att ta del av?

1. Vad är motiveringen till varför du ordinerat medicin med ökad dos, från två sisordinol om dagen, som jag hade innan, till tre om dagen.

2. Varför kan inte vi ha en vanlig mejlkommunikation? Vore det inte bra om läkare och klient kommunicerade? Varför måste jag kontakta dig via externpost? Varför är kommunikationen en monolog? Har du inget att säga alls?

3 a). Hur kan behandling med neuroleptika påverka den upplevelse av ett övergrepp på min sexualitet som jag beskrivit för dig som mitt främsta handikapp, (och som omöjliggör ett normalt socialt liv)?
3 b). Hur påverkar neuroleptika självbild och socialt liv?
3 c). Jag tycker behandling med neuroleptika mest gör mig dum och trög.

4. Vore inte psykosocial behandling (träning) för att överkomma känslan av utsatthet och utanförskap ett mer logiskt alternativ?

5. Var snäll att svara på åtminstone mina yrkanden om:
a) sysselsättning (arbetsplats)
b) social träning (arbetsplats)
c) friskvård med integritets-träning (som till exempel massage på remis)

6. (Sista frågan) Hur tänker du hjälpa mig?

/Henrik Larsson

 


Gemenskap kan minska självmordsrisken på storhelgerna

Barbro Hejdenberg Ronsten-lågOm bara några dagar är det midsommar. För en del innebär det en härlig storhelg med vänner och familj. För andra leder det till en tydlig påminnelse om ens egen ensamhet.

Under storhelgerna ökar antalet självmord, troligtvis på grund av man känner sig utesluten ur sammanhang och ensam. Nyligen uppmärksammade Aftonbladet att regeringen, oavsett politisk färg, inte har minskat antalet självmord, trots att riksdagen haft det som mål sedan över tio år tillbaka.

Det är fruktansvärt. Staten måste se till att göra rejäla fungerande satsningar på att minska självmorden. Även vården har ett ansvar att bli bättre på att fråga om självmordstankar vid minsta misstanke. Det räcker inte att bara förlita sig på att personen har kryssat nej på frågan om självmordstankar i ett formulär.

I det lilla kan även vi som medmänniskor försöka förhindra självmord genom att vara uppmärksamma på tidiga tecken.

Ökad risk finns till exempel i samband med att du börjar med vissa antidepressiva mediciner men också en del läkemedel mot epilepsi kan öka risken för självmord i inledningsfasen. Då gäller det att vara observant på ens känslor och söka hjälp i fall det blir värre.

Som anhörig är det också viktigt lyssna och prata med personen ifall hen uttrycker minskad lust att leva. Förr trodde man att det bästa var att släta över. Men det har visat sig vara helt fel. Det är bättre att gå in i det, och om du törs, till och med fråga personen hur hen tänkt att självmordet skulle gå till. Har personen en färdig plan är det fara och färde. Då måste ni söka professionell hjälp med en gång, det vill säga hos en vårdcentral, psykolog, närakuten eller psykakuten.

Att bryta ensamheten är också väldigt viktigt för att minska självmorden. Gemenskapen som många av våra lokalföreningar erbjuder gör att våra medlemmar får vänner, stöd och ett meningsfullt sammanhang.

På just midsommar är det flera lokalföreningar som anordnar egna tillställningar. RSMH Falun arrangerar till exempel ett stort midsommarfirande för alla medlemmar i RSMH:s lokalföreningar i Dalarna med catering, trubadur, lekar, tävlingar och lotterier, till ett subventionerat pris på bara 100 kronor.

På Gotland, där jag är aktiv, har vi istället under en del storhelger samlat ihop några bilar och åkt till offentliga firanden tillsammans. Andra dagar hittar vi på andra aktiviteter, till exempel åker och fikar. Vanliga caféer är för dyra, men på vissa storköp eller Röda korsets fik finns ofta lågbudgetalternativ med kaffe och en bulle för bara 10 kronor, och det har de flesta råd med. Om någon är ensam och isolerad åker vi hem till hen för att stötta.

Gemensamt kan vi bryta ensamheten och därmed minska risken för självmord. I bästa fall leder föreningslivet även till djupare vänskap.

Hoppas du får en fin midsommar, oavsett var du är eller befinner dig i livet!

/Barbro Ronsten
Förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

OBS! Har du självmordstankar?
Här finns telefonnummer och chattar din du kan vända dig!

 

 

 


Personcentrerad vård är viktig – men vård kan inte bryta ensamhet eller fattigdom

Fredrik-allvarig1-låg1För några veckor sedan var på NSPHs seminarium ”Visa Vägar”. Där talades det om en personcentrerad vård. Varje gång jag hör talas om detta blir jag lite kluven. På ytan låter det mycket bra med personcentrerad vård men att införa detta utan ökade kostnader ställer jag mig mer och mer frågande till.

Som jag ser det beror den vård som ska erbjudas mycket på vilken definition av psykisk ohälsa man använder. Den vård som ska erbjudas är olika beroende på om man talar om psykisk hälsa, psykisk ohälsa eller psykiskt välbefinnande osv.

Det talas också om att den sjukastes vårdbehov ska gå först. Och så ska det inte kosta mer än idag. Det är redan så att jag känner till fall där vården inte räcker till idag. Om jag inte ska nämna några av de värsta bristerna där liv hotas så är till exempel det faktum att störst vårdbehov ska gå först ett slagträ i huvudet på de mindre sjuka som kanske blir utan vård då resurser saknas. Ta till exempel en individ som mår väldigt dåligt och därför ringer vården. Vården frågar om vederbörande har självmordstankar och denne svarar nej. Då kan vården svara att de inte kan prata med denne och har tid då hen inte är så sjuk att det motiverar inläggning. Med till följd att hen inte får någon hjälp alls.

Systemet vi har för personer med psykisk ohälsa genererar också ibland vårdbehov. Ta bara som exempel den person som är färdigbehandlad men sitter hemma ensam och mår dåligt. Det kan vara någon med sjukersättning som inte har ekonomi för att kunna göra så mycket och därför sitter hemma ensam och mår dåligt. När denne mår dåligt som kan vara orsakad av ensamhet ringer hen psykakuten. Och får därmed en vårdkontakt när denne egentligen behöver en medmänniska att umgås och prata med. Men då hen är ensam utan vänner så får denne en vårdkontakt. Jag får ibland intrycket att vi nästan alla ska ha vår privata distriktssköterska som kan komma med medicin och vara tillgänglig dygnet runt för samtal och umgänge. Och det utan extra kostnad.

Det är väl känt att personer med psykisk funktionsnedsättning kan ha svårt att hitta arbete eller sysselsättning. Jag har nyligen varit en av dem som gjort tre brukarrevisioner på Mobilisering inför Arbete, MIA projekt i Stockholms län. Det går ut på att personer som står långt från arbetsmarknaden ska komma ut i praktik, arbete eller studier. Och våra revisioner visar att det faktum att personer kommer med i MIA projektet har en jättestor inverkan på deras livskvalité. Innan MIA kunde de sitta hemma ensamma, kanske bara lämna barn på dagis och sedan satt de hemma med depression, mediciner, gick inte ut och utan socialt umgänge. Efter De kommit med i MIA projektet har de ett så kallat normalt liv där de har arbete, fritid, skiljer på vardag och helg och även på fritiden kanske kommer ut i olika aktiviteter. Många i våra brukarrevisioner beskriver rena framgångssagor.

Det är med sådana exempel det blir viktigt för vårdens innehåll om vi använder målen för insatser med att brukaren ska ha psykisk hälsa, psykiskt välbefinnande eller om man bara ska behandla den psykiska ohälsan. Och hur definierar man i så fall den psykiska ohälsan? I många fall skapar systemet med psykisk sjuka såsom en målgrupp som ska ha bidrag men inte då får ta del av meningsskapande aktiviteter såsom att arbeta, ha sysselsättning eller studera utan att riskera att bli av med bidragen ohälsa. Som kunde avhjälpts med meningsskapande aktiviteter och socialt liv och lite bättre inkomst. Och ska vi erbjuda målgruppen sådan aktivitet och socialt liv som en del i att öka den psykiska hälsan? Och tillåta bidragstagare en liten extra statlig utgift med det att de kan bli lite produktiva och få behålla en del bidrag?

Som jag ser det går vi idag inom vården och debatten allt mer ifrån talet om enbart symtomlindring för att öka det psykiska välbefinnandet. Det gör att en liten ökad kostnad initialt såsom att erbjuda ett tillfälligt psykologsamtal eller avlastande samtal och se till individens bästa där individen är i ett sammanhang med andra så kan det psykiska välbefinnandet öka i längden även om det initialt kostar lite mera. Jag kan tänka mig att det minskar kostnaderna för psykiatrisk vård i längden. Men som jag ser det borde människor få kosta…..Att däremot sätta som krav att Vården måste kosta mindre och mindre och sedan ska bli än mer individanpassad, vilket borde ge mer mångfacetterade insatser, ser jag som ologiskt. Däremot tror jag att det går att bygga bort de allt mer ensamma individer där den psykiska ohälsan ökar i ett annat systemtänk. Men då måste fler insatser än idag ingå i ett basutbud för psykiskt välbefinnande. Och det kommer i alla fall att initialt kosta mera att avhjälpa ensamhet och ge folk en så bra ekonomi att det slipper oroa sig för hyra och mat.

Personcentrerad vård är viktig och bör få kosta – men vården kan inte själv bryta ensamheten eller fattigdomen. Det behövs förändringar av nuvarande system. Ersättningar för våra grupper behövs höjas och samhället måste skapa fler möjligheter till meningsfull sysselsättning för personer med psykisk ohälsa.

/Fredrik Gothnier


Gästblogg 17 maj: Brukarinflytande förbättrar den psykiska hälsan

Mental Helse-lågHej!
Vi representerar en norsk medlemsorganisation som heter Mental Helse Ungdom. Vi är en intresseorganisation för barn och unga upp till 30. Vi jobbar för ökad öppenhet om psykisk hälsa, förebyggande av psykiska plågor och för bättre hälsotjänster. Våra värdeord är mod, öppenhet och människors lika värde.

Vi har haft turen att få skriva om vår och våra medlemmars upplevelser av psykiatrin i Norge på RSMH-bloggen.

Upplevelser av brukarinflytandets effekt på psykisk hälsa

Personer som kämpar med psykisk ohälsa, kan uppleva ökad grad av makt, både individuell och systematisk. När vi upplever psykisk ohälsa så förlorar vi mer eller mindre kontroll över sidor hos oss själva. Att inte kunna styra känslor, bli överväldigad av sorg, ångest, ilska eller mista lust och energi är alla olika former av att tappa kontrollen. Precis som att förlora arbetsförmåga, vänskap och stigmatisering ifrån samhället kan upplevas som orimliga konsekvenser utanför personens kotroll.
Det viktigaste sättet att bearbeta psykiska hälsoplågor är därför att återupprätta vår upplevelse av mästrande och kontroll över eget liv.

Med tanke på detta så kanske det inte är så konstigt att personer som får möjlighet att medverka och påverka sin behandling, upplever ökad grad av välbehag. Eftersom de får känna att deras kunskap och insats faktiskt betyder något. Detta kommer fram i rapport ”Fra erfaring til kompetanse” som Mental Helse Ungdom utarbetat i samarbete med Nordlandsforskningen. Resultaterna pekar på att brukarinflytade i sig själv har en positiv inverkan på vår psykiska hälsa. Rapporten bygger på information från medlemmar i organisationerna Mental Helse Ungdom, Barn av Rusmissbrukare och Landsforeningen for Barnevernsbarn som nästan alla har upplevt psykisk ohälsa. Resultaten i rapporten pekar i riktningen mot att deltagarens medverkande har, i sig självt, varit med och stärkt respondentens psykiska hälsa. Det är alltså vår uppfattning att ökad brukarinflytande i psykiatrisk behandling inte bara bör präglas av medverkan som ett medel för att förbättra behandlingar och tjänster, men också som ett medel i sig själv.

Effekten av brukarinflytande i utformande av behandling

Brukarinflytande är en prinicip som bör behandlas med försiktighet när det ska implementeras i tjänster och behandling. Det ska behandlas med försiktighet eftersom det är väldigt lätt att säga att det ska göras, men inte alltid lika lätt att genomföra det.
Vi vet ifrån undersökningar gjorda på personer som lider psykiskt att upplevelsen av att inte bli sedd på som en människa kan vara väldigt skadligt.
Det händer ofta om brukarens medverkan inte blir införd på riktigt. Om behandling och tjänster inte planerar att brukaren ska delta personligt i förändringar och utvecklingsprocesser, så ignorerar man att brukaren är ett handlade och självständigt individ.
Om en tjänst har som mål att hjälpa personen med en given problematik, så är det helt nödvändigt att förhöra sig med dem som har erfaring med själva problematiken. Gör man inte det, så vill tjänsten enbart basera sig på teorier och antaganden om vad som hjälper eller inte hjälper, men det vill aldrig kunna ge ett konkret svar.
Därför blir brukarinflytande meningslöst om det bara förblir ett princip som inte förverkligas på riktigt.

Med utgångspunkt i detta vill vi gärna uppmana läsarna till att kommentera på hur brukarinflytande inom psykiatrin i Sverige upplevs. Genomförs den på riktigt?

Med det så säger vi gratulerar till både den internationella dagen mot trans- och homofobi och till den norska grundlagsdagen!

Glada 17 maj – hälsningar från Mental Helse Ungdom i Oslo 😊

/Terje Reed och Thisbe Verner- Carlsson

 


Kongressuttalande 2019: Förbättra stödet för socialt utsatta med psykisk ohälsa

Hej!

Det här är första gången jag skriver på RSMHbloggen, men detta är inte min egna text utan det kongressuttalande som vi gemensamt kom fram till på RSMH:s kongress den 10-12 maj.

Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, brinner för att förbättra levnadsvillkoren för personer med psykisk ohälsa, bland annat genom att förbättra sjukförsäkringsreglerna och förebygga självmord.

Vid kongressen 2019 valde vi att lyfta frågan om psykisk ohälsa och samtidig beroendesjukdom, då frågan har debatterats i media på sistone.

Några har ifrågasatt siffran som vi tar upp i denna text, och nämnt att den är lägre än antalet personer som avlider av självmord. Men bland de 900 som dör årligen av överdoser från läkemedel eller droger är en del självmord. Dessutom blir siffran högre i fall man skulle lägga till antalet personer som dör av alkoholrelaterade skador.

Hoppas ni är nöjda med kongressuttalandet!

/Barbro Hejdenberg Ronsten,

Ny förbundsordförande i Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH

 

RSMH:s kongressuttalande år 2019:

Krisläge: Stödet måste förbättras för socialt utsatta med psykisk ohälsa

Varje år dör över 900 personer av överdoser från läkemedel eller narkotika. Många av dessa hade även samtidigt psykisk ohälsa. Det är tre gånger fler personer än vad som dör i trafiken. Samhället måste se till att ge bra vård och omsorg till dessa extremt utsatta människor.

Åren efter psykiatrireformen satsades mycket på personer med psykisk ohälsa som hade samtidigt beroende[i]. Men sedan dess har det gått utför. Bostadspolitiken leder till att många ur gruppen blir hemlösa, vården är ofta bristfällig och socialtjänstens stöd har utarmats. Det saknas samordning, omhändertagande där hela människan är i centrum, och där du får behandling för både den psykiska ohälsan och beroendesjukdomen samtidigt – något som forskningen och Socialstyrelsen rekommenderar[ii].

Under de senaste 15 åren har den narkotikarelaterade dödligheten i Sverige dubblerats och är nu uppe i över 900 personer om året[iii]. Det är tre gånger fler än antalet personer som dör i trafiken[iv]. Många av dessa hade också samtidigt psykisk ohälsa, men fick inte tillräckligt med stöd och hjälp för sina problem.

Vi anser att samhället måste ändras radikalt för denna grupp. Metoder som man vet hjälper att minska dödligheten måste införas över hela landet. Därtill måste alla personer med psykisk ohälsa som har omfattande sociala problem få det stöd och den hjälp de har rätt till. Att du mår psykiskt dåligt eller har ett skadligt bruk av alkohol eller droger handlar inte om dåliga karaktärsdrag, där det räcker att skärpa sig, utan för att återhämta sig krävs förståelse, respekt och ett stöd som utgår från hela människan och hens historia.

Detta är en akut kris och vi kräver att följande förändringar genomförs:

– Regeringen inför en kriskommission som tar fram strategier för hur insatserna kring personer med psykisk ohälsa och sociala problem samordnas på ett fungerande sätt, både mellan psykiatrin och socialtjänsten, men också inom olika enheter i psykiatrin respektive socialtjänsten. Samordnad Individuell Plan, SIP räcker inte alltid.

– Välfungerande Assertive Community Treatment, så kallade ACT- team, införs över hela landet.

– Regeringen tilldelar Personligt ombud mer pengar så att funktionen införs i alla kommuner i landet och har resurser att ta hand om alla personer med psykisk ohälsa som har behov.

– Bostad Först införs över hela landet och samtidigt underlättas byggandet av billiga bostäder. Dessutom förändras allmännyttans krav, så att personer med låg inkomst och/eller sociala svårigheter har möjlighet att få förstahandskontrakt.

– Psykiatrin ska ha större kontroll över förskrivningen av narkotikaklassade läkemedel.

– Motgiftet naloxon, som häver överdoser mot opiater och opioider, sprids bland grupper som har missbrukare i sin närhet.

– Insatser genomförs för att öka förståelsen för gruppens problem, och du ska inte kunna straffas för narkotikainnehav om du larmar vid en överdos.

– Regeringen genomför förslagen i utredningen 2018:90 som kräver att Folkhälsomyndigheten får ett större ansvar för att samordna myndigheternas ansvar. Det krävs en helhetssyn kring insatserna för personer med psykisk ohälsa, inklusive personer med samtida beroendeproblematik.

/RSMH:s kongress 2019

[i] https://www.regeringen.se/48ddbb/contentassets/906430d9feb248e984afbed18a37e65c/for-att-borja-med-nagot-nytt-maste-man-sluta-med-nagot-gammalt—forslag-for-en-langsiktigt-hallbar-styrning-inom-omradet-psykisk-halsa-sou-2018_90.pdf

(Sid 173-174)

[ii] https://www.regeringen.se/48ddbb/contentassets/906430d9feb248e984afbed18a37e65c/for-att-borja-med-nagot-nytt-maste-man-sluta-med-nagot-gammalt—forslag-for-en-langsiktigt-hallbar-styrning-inom-omradet-psykisk-halsa-sou-2018_90.pdf

(Sid 56 ff)

[iii] https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/folkhalsans-utveckling/halsa/narkotikarelaterad-dodlighet/

[iv] https://www.transportstyrelsen.se/sv/vagtrafik/statistik/Olycksstatistik/officiell-statistik-polisrapporterad/nationell-statistik/


Stödet och vården måste bli bättre för dem som mår sämst!

jimmie trevett-allvarlig-2018 lågupplöst beskurenNyligen sände Uppdrag Granskning en uppföljning om Sanne, där tittaren fick möta flera personer med allvarlig psykisk ohälsa och en vidare bild av psykiatrin och socialtjänsten presenterades.

Programmet stämmer väl in på hur vi på Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH, ser på situationen. Misslyckandet inom vården och socialtjänst innebär att det skördas liv.

Stödet och vården fungerar dåligt idag, både för personer med allvarlig psykisk ohälsa och de som har samtida missbruk. Det finns attityder och stigman som gör att man inte bryr sig om den här gruppen, och samordningen är ofta usel. Föräldrar och syskon kämpar för att få hjälp, och det är hänsynslöst att denna grupp inte får hjälp.

På den här fronten var Felipe Costa, som också var med i Uppdrag Granskning, långt före sin tid. Han är sedan länge aktiv i RSMH och redan på 1980-talet menade han i sitt yrke som psykiater att mediciner inte var avgörande för hur folk mådde, utan det viktigaste var att hela vardagen måste fungera – boende, sysselsättning och bemötande. För att personer med psykisk ohälsa ska må bättre behövs jämlikhet mellan patienten och vårdgivare, ett förhållningssätt som gör att personalen lyssnar på patienten och ger vården ett meningsfullt innehåll.

Du ska inte heller behöva vara inlagd för att få vård utan du ska kunna bo hemma och få stöd i din vardag. Vi ser gärna att sådana insatser byggs ut i en mycket större omfattning än vad som finns idag. Det behövs!

Något annat som bör förändras genast är psykiatrins attityder till sexövergrepp som drabbar patienter medan de är inlagda. I Uppdrag granskning intervjuas en ung kvinna som utsatts för övergrepp av en skötare i den psykiatriska heldygnsvården. Det är förkastligt och tyvärr är hon inte ensam. Vi hör och har länge hört berättelser om patienter som har utsatts för sexövergrepp och våldtäkter av antingen medpatienter eller vårdpersonal. Det ska inte kunna hända, särskilt inte på en plats där det är extra viktigt att du känner dig trygg.

Vården måste införa ordentliga strategier för att undvika att patienter utsätts för detta. Det räcker inte att baka in det i policys om hur man arbetar för att minska våld på avdelningen. Sexövergrepp sker ofta i det dolda och har en annan karaktär. Detta måste erkännas.

Om det trots strategier förekommer övergrepp måste vården alltid göra en polisanmälan. Det är inte psykiatrins sak att själva utreda huruvida övergreppet är sant eller inte – utan polisens. Vården måste utgå från att patienten talar sanning när hen kommer med så allvarliga anklagelser. Så är det i hela samhället. Andra regler borde inte gälla bara för att du befinner dig på en vårdavdelning.

Stödet och vården måste bli bättre för dem som mår sämst!

/Jimmie Trevett, förbundsordförande i RSMH