Från vingklippt ängel till ansvarsfull mamma

Bild på Ylva Kristina Larsson2014 var året då jag räddade mej själv genom att våga be om hjälp.
Jag slängde mej handlöst in i en ny värld, och tack och lov blev jag uppfångad av mycket envisa och välvilliga yrkes- och medmänniskor.
Som har trott på mej när jag tvivlat.
Som har peppat när jag deppat.

2014 kom att förändra min tillvaro på ett positivt sätt.
Jag gick en utbildning till ambassadör för Hjärnkoll.
Då fick jag chansen att lära känna underbara människor med liknande mål. Nämligen att öka kunskapen och spräcka tabun och stigman kring psykisk ohälsa.
Vi skulle vara ansikten utåt och inge hopp.

Redan en vecka efter första utbildningstillfället var jag med i lokalnyheterna på TV4. Jag pratade om bipolaritet och Hjärnkoll.
Jag visade således upp mitt ansikte ganska snabbt och sedan dess har min självstigmatisering avtagit mer och mer.

Jag hade fått en gemenskap, ett sammanhang och en uppgift i tillvaron.
Att förmedla min historia och mina egna erfarenheter och berätta om det jag kan bäst: ”Mej själv”.
Men visst krävs det mod och förberedelser för att till exempel föreläsa.
Från utbildningen fick jag med mig hur man ska hantera det retoriskt.
”Nej-listan”. Den är viktigare än ”ja”.
Det är en påminnelse om vad jag inte vill dela med mej av, saker jag ännu inte är redo för eller annat som är för privat eftersom det är ”mitt”.
Jag har klarat det relativt bra.

Ett av ”nejen” låg dock i skymundan från början – även för mig.
Inte förrän jag skulle föreläsa om återhämtning så hade jag riktigt fattat att ”jag” var beroende och levde i ett aktivt missbruk.
I slutet av föreläsningen (som gick jättebra), så kände jag mej plötsligt som något av en lögnare. Jag var ju inte återhämtad!!!
Inte helt.

Jag kände att jag måste reda ut det här för att ens kunna fortsätta som ambassadör. Jag kunde inte samtidigt dölja ett missbruk …
Det var en otroligt stark insikt. Veckan därpå ”skvallrade” jag på mig själv för min läkare på Affektiva mottagningen i Uppsala.
”Jag skulle nog behöva antabus”, viskade jag.
Det tog inte lång stund förrän jag tillsammans med min läkare och en kurator knatade en våning upp i Psykiatrins Hus till Beroendemedicinska mottagningen. För att tillsammans prata igenom min situation där.

När jag kom till Beroendemedicinska mottagningen fanns det inte direkt någon vård eller plats för mej. Eftersom jag hade ett blandmissbruk.
Mitt beroende är från början läkemedelsrelaterat och därför blev läkemedel huvuddiagnosen på mottagningen. Trots att jag sökte hjälp för alkohol.

Tack för att ni i personalen visade mej vägen i denna djungel inom psykiatri och kommunen …
Faktiskt!
För jag var vilse och rädd.
Och det tog mej många år att våga känna tillit till mina vårdgivare.
Sedan 2014 har jag varit på beroendedelen och behandlar all min problematik där.

Om jag inte hade hoppat in i det här arbetet med så hade jag troligtvis inte haft min lilla familj eller mitt hem kvar idag.
Beroende är en mycket dödlig sjukdom.
Förödande.
Både för den drabbade och för de närmast anhöriga.
Det må vara bara en person som brukar substansen, men det påverkar många människor i omgivningen.
Jag tror att det behövs mer anhörigstöd i det här komplexa problemet. Barn och unga i ”dysfunktionella” familjer behöver få kunskap och även bli sedda och hörda.

Snälla, kan vi inte samtidigt radera ordet ”dysfunktionell” i det här sammanhanget?
Seriöst.
Det är ett diskriminerande samlingsnamn.
Jag fungerar.
I allra högsta grad funkar jag!

På grund av stigma och fördomar vågar inte alla söka hjälp för sitt beroende.
Vi är av lägre klass och standard, skräp helt enkelt, i gemene mans öga …
Vi måste tillsammans öka kunskapen kring denna sjukdom, och faktiskt inse att det är en sjukdom. Ofta börjar det som självmedicinering.
Jag tänkte liksom inte plötsligt en dag att ”Nä rackarns nu är det dags att bli alkoholist” ….
Det är inte ett val!
Som många vill hävda.
Det är något förrädiskt som smyger sej på.
Jag är ledsen över den tid då jag plaskade runt i survinsdunken, men också tacksam för att jag idag med hjälp av livboj är på land igen.

2014 var otroligt omtumlande.
Jag såg världen ur ett nyktert perspektiv. Den var tyvärr inte så vacker som jag trott/önskat. Men jag kom in i matchen igen.
Mina tankar och känslor var verkligheten.
De som jag dolt med olika substanser.
Det var minst sagt förvirrande.
Verkligheten var som en psykos i början.
Helt overklig.
Skrämmande och svår.

Det framstod ganska snart att jag dessutom led av PTSD (Posttraumatiskt stressyndrom), och får idag behandling för det.
För en sån behandling krävs en viss stabilitet och framför allt drogfrihet.

Och jag och människorna omkring mig har kämpat tillsammans för att ge mej den här chansen.
Jag kan bara hoppas och önska att jag sköter mej …. Nu har jag ett val – ett svårt men självklart val ….
Jag väljer livet.
I med och motgångar.
För inte har det varit – eller är – lätt!
Jag tror att ett beroende är en livslång kamp i olika stadier och intensitet.
Faktiskt.
Återfall är tyvärr en del av problematiken.
En skamfaktor att utsättas för.
Så med mitt vårdteam bygger vi upp mina muskler att hantera sådana situationer.

Ja det är ”lustigt” hur livet kan ta sig olika vändningar.
Jag har gått från att vara en beroende småbarnsmor med psykisk ohälsa …. till att bli en ansvarsfull mamma som står upp för mänskliga rättigheter!
Jag ger kanske beroende/missbruk ett ansikte idag som ambassadör.
Det är nog så viktigt!
Och ja …. jag bjussar på det ….
För jag vägrar att skämmas!
Den som vill se ner på mej, och sitta fast i sina fördomar – gör det.
Men jag väljer att gå vidare!

Jag får vara med om att modernisera vården för samsjuklighet idag.
”Jag?!?”
Jupp.
Jag utifrån min livshistoria påverkar.
Jag är glad att kunna fylla en funktion med det som jag tidigare gömt undan för världen.
Jag är glad att mina år av kamp inte varit förgäves, att det är användbart idag.
Jag är rätt glad åt min egna utveckling.
Som pågår konstant.

30 procent av de som lider av främst ångest och depressionssjukdomar har någon form av beroende på grund av att de självmedicinerar.
30 procent är många.
Jag vet inte om jag vill veta mörkertalet till detta …. Men vi måste alla öppna ögonen och välkomna, uppmuntra och stötta våra nära och kära att #vågaprata.
Det finns inget annat sätt.
Dessutom är det ju ett ganska enkelt sätt.

Idag är luften ren och lätt i mitt vårdteam, och jag kan bara hoppas att få andas i den tills mina egna vingar bär.
Jag kan.
Det tror jag allt.
Men jag sätter ingen press på målet, även om jag är ivrig och rastlös många gånger.
Det funkar inte så …
”Tålamod”.
Fy bubblans, vilket svårt tillstånd.
Som ändå är en viktig egenskap när man bygger upp sej själv, och ska stabilisera alla de bitar som tidigare farit vind för våg.
Men … jag, och människorna omkring mig, jobbar på det.

Jag vill med mitt inlägg bara påminna om att det finns hopp.
Det finns liv.
Och det finns människor utan dessa förödande fördomar.

Jag stärker mina brustna vingars frihet
att surfa runt här i denna verklighet.
Jag vänjer mej mer och mer
och jag ser.
Med klara ögon kan jag se
vad andra tänker
misstänker.
Självklart är inte människan särskilt olik sin jämlike
i så fall har man kört i dike.
Men vi är snabba med att döma
ödmjukheten bör vi inte glömma!
Lyft undan skammen och annan bråte som hindrar dej.
Det är ingen större grej.
Att respektera andra
istället för att klandra.

/Ylva Kristina Larsson


När livet skaver

Denna gång vet jag knappt i vilken ände jag ska börja. Det jag vet är att kartan ritas om sedan jag bestämde mig för att skriva ett inlägg om kroppsterapi, så det kommer handla om något helt annat – när livet skaver.

Självklart ställer pandemin till det för oss på alla håll och kanter, men det som jag tänker berätta om och som nyligen hänt och som jag försöker ta mig upp ifrån hade kunnat hända utan pandemi. Det har hänt förr, men denna gång var det på ett annat sätt. Låt mig berätta!

Jag är vanligtvis en väldigt aktiv och driftig person som ofta inte tycker saker går fort nog, på gott och ont. ”Det borde hänt igår”. Plötsligt blev det för mycket. Jag tappade gnistan och orkade och ville nästan inte göra någonting. Detta har hänt förr, men denna gång blev jag dessutom vilsen på vad jag ville i mitt liv, förutom att försöka få ett jobb igen. Jag tyckte slösat bort mitt liv hittills. Ett depressivt tillstånd. Tungt!

Dessutom har pandemin självklart en viss inverkan. Jag har faktiskt inte svårt att acceptera den, men den gör att vardagen blir annorlunda. Jag och många andra behöver ändra våra rutiner. Det känns jobbigt ibland.

Jag hade svårt att tåla andra människor. Den enda kontakt som fungerade med omvärlden vara i princip att handla mat och medicin, prata i telefon, maila och sms:a. Tyvärr blev jag inte så trevlig heller alla gånger. Jag som annars är vänlig, så länge folk är vänliga mot mig.

Jag var tvungen att stänga av omvärlden nästan helt, gå in i min egen bubbla och skala bort så mycket jag kunde. Egentligen borde jag lagt mobilen mer åt sidan för att vila hjärnan, men det klarade jag tyvärr inte av.

Jag var hjärntrött och det hänger i litegrann fortfarande. För mig innebär det att hjärnan tagit in för mycket intryck och stimuli under lång tid. Jag är vetgirig, vill veta, lära mig och prova nytt mest hela tiden. Jag letar ”överallt” och tror jag missar något annars… Här spelar även mina tvångstendenser in som jag har på grund av Aspergers syndrom. Jag förstod tyvärr inte att allt jag tar in och deltar i påverkar mig på något sätt. Nyheter, samtal, med mera. Här måste jag sålla hårdare. Vad behöver jag, vad vill jag och vad orkar jag? De frågorna jag måste jag ställa mig ofta. Internet är bra och viktigt, men samtidigt en energi- och tidstjuv. Rätt använt erbjuder det mycket bra, men det är jätteviktigt att sålla, så man inte drunknar i all information som finns där.

En annan parameter som orsakat mitt sökande är ensamhet, men den har varit omedvetet för mig fram tills ganska nyligen.

Dessutom är jag högkänslig, vilket betyder att jag tar in stimuli och andra människors känslor lättare än gemene man. Det gör att min hjärna fort blir trött och därför bör jag undvika folkrika miljöer som till exempel köpcentrum och mingel. Dock är det ingen lösning att dra mig undan människor. Istället behöver jag söka mig till platser där jag trivs och mår bra och i bästa fall kan växa som människa. Mötesplatser för daglediga i till exempel församlingar är ofta passande för mig.

Det positiva med pandemin är att man får tid att stanna upp och reflektera. Det hjälper i alla fall mig lite grann. Jag är van vid det sedan tidigare då jag varit arbetslös och sjukskriven i perioder, men det blir en annan sak när det mesta i samhället sätts på paus och väldigt många sitter i samma båt.

En annan faktor som spökar oavsett pandemi eller inte, men pandemin förvärrar det mycket, är min arbetslöshet och svårigheten att komma in på arbetsmarknaden igen och få arbeta med det jag kan och vill – administration. Arbetsförmedlingen hjälper till på sätt och vis, men lämnar mer att önska och arbetsgivarna behöver bli bättre på att ta emot personer med funktionsnedsättning.

Hela samhället behöver jobba ännu mer med att informera om olika funktionsnedsättningar och erbjuda oss med funktionsnedsättning fler möjligheter, främst på arbetsmarknaden.

Nu känner jag att jag är på rätt väg igen och har fått till mig nya tankar bland annat med hjälp av en ny samtalskontakt – en diakoniassistent i Svenska kyrkan. Fast jag har mycket kvar att jobba med, inte minst att hitta ett jobb igen.

Jag håller inte för det höga tempo jag tvingat mig att hålla i massor av år och ibland är det bra att vänta och vänta in. Bida sin tid som det så fint heter.

/Caroline Nilsson


Tankar i pandemitider

Alltid roligt att skriva ett nytt blogginlägg tycker jag, men denna gång känner jag att det inte kommer in så mycket nya tankar & reflektioner på grund av att pandemin orsakar social distansering.

Jag, liksom många andra, bara längtar efter att bli vaccinerad. Samtidigt är informationen kring vaccin väldigt varierande och osäker, men i slutändan tror jag det är värt att vaccinera sig.

Det har gått drygt ett år sedan pandemin slog till i Sverige och mycket är sig inte likt och segdraget. Inte trodde vi för ett år sedan att det skulle bli på detta vis. Åtminstone jag är glad att det inte går att förutsäga framtiden med säkerhet, varken med kristallkula eller annat.

Som väl är har vi naturen att luta oss mot och sakta kommer vitsippor, vintergäck, smörblommor och andra blommor upp ur marken och förhoppningsvis får många mer tid för reflektion.

Jag väljer att hålla mitt inlägg kort denna gång och återkommer med ny kraft i nästa inlägg och då skriver jag om en intressant kroppsbehandling som jag går på regelbundet och som hjälper mig lite i min vardag.

Tills dess får vi fortsätta kämpa & stötta varandra!

/Caroline Nilsson


Försvunnen

Hej igen!

Nu kommer jag att skriva om något hemskt som gör mig så arg när jag fick höra det. 40 procent av de som försvinner utan anledning har någon form av psykisk ohälsa i livet. Varför det är ett så högt procentantal som det är kan man fråga sig. Handlar det om personer som skäms över att ha en psykisk sjukdom? Eller har de försvunnit för att avsluta sina liv? Eller är det för de inte vill vara till besvär för sin familj eller omgivning?

Ja det kan finnas hur många orsaker som helst till deras försvinnande. Men sen kan det även handla om personer som försvinner mot sin egen vilja. Det gör det väldigt svårt i den situationen som uppstår vid ett försvinnande.

Är man lika aktiv i sökandet när man vet att det är en person med psykisk ohälsa som när det handlar om att en 17 årig flicka är borta? Vad jag personligen tror så blir det inte samma nivå och omfattning i letandet efter någon av oss med psykisk ohälsa, tyvärr. Jag vet att vi med psykisk ohälsa inte har samma status i samhället fast det är år 2021 nu.

Det är en sak som gör mig arg och ledsen för i den tiden vi lever nu så anser jag att alla ska få samma förutsättningar och att alla ska vara lika mycket värda i vårt samhälle. Man ska inte bli dömd för det man har med sig i sin ryggsäck eller efter vilken sjukdom man har i sitt liv.

Sen är det inte bara den personen som är försvunnen som drabbas av det hela. Den försvunne kanske tror till 100 procent att hen har tagit rätt beslut med att förvinna. Man tror kanske att man bara hjälper sin familj och nära vänner och att man inte kommer belasta dem mer genom att försvinna.

Men det är så fel att tänka så och jag vet hur det är, av egen erfarenhet, för jag har också varit i den situationen. Jag vet nu efteråt att jag inte är någon belastning för min familj. De skulle sakna en i resten av sina liv och sen ha svårt att förlåta sig själva för att de inte räckte till i den sjukes liv. Det kan vara svårt att inse det just då, men man är ofta väldigt uppskattad och älskad av sin familj fast man inte tror det.

Min fundering är att av de 40 procent som har psykisk ohälsa, hur många av dem hittar man vid liv? Och vilka faktorer gör att man inte hittar dem vid liv? Har det med det människovärdet man tillskriver målgruppen att göra? Ställer inte lika många upp och letar efter de här människorna eller vad beror det på? Jag tycker faktiskt att det är en fråga som RSMH ska undersöka mer för det är en så viktig sak att få veta varför det är så.

Sen måste vi själva ställa oss frågan om vad vi som invånare kan göra tillsammans för att få personer i vårt gemensamma samhälle att se människor med psykisk ohälsa som vilka personer som helst och sudda ut alla idiotiska fördomar och okunskap som finns på detta  område i samhället.

/ Jonas Andersson


Är jag hög eller död?

***Triggervarning***
Texten innehåller väldigt starka beskrivningar av självmordstankar så läs inte om du själv känner dig skör.

Bild på Amanda AskerTankar som förtär, idéer som sprudlar, sömnlösa nätter, mörkret som stannar, ljuset som kommer tillbaka.

Vem är jag om en minut? Vem är jag imorgon? Vem är jag? Jag existerar inte i denna värld. Jag hör inte hemma här. Jag har en mening med livet. Jag älskar livet.

Jag vill dö. Jag vill leva. Jag vill sticka härifrån. Jag vill ha en familj. Jag ser en framtid. Jag vill bli överkörd. Jag vill skada mig själv. Jag älskar mig själv. Jag är fin. Jag är värdelös.

Olika tillstånd av en svartvit karaktär. Många gånger båda tillstånden – bipolär sjukdom och borderline och allt däremellan på samma gång. Det vänder när man minst anar det. Det här är min egen uppfattning om hur det är att leva med dessa psykiska sårbarheter.

Det är svårt att förklara för någon som aldrig har varit där. De har aldrig känt den tomheten jag har känt. De har aldrig känt ruset jag har haft. De har aldrig haft just mina tankar.  Givetvis blir det svårt att förstå… När inte ens jag själv förstår ännu hur jag fungerar, varför jag tänker som jag gör, varför jag är som jag är och känner som jag gör… fram och tillbaka, som en livslång berg-och-dalbana fylld av lycka, skratt, skräck, förtvivlan och ångest.

Alla kan må dåligt, alla kan ha ångest, alla går igenom livet som en berg-och-dalbana. Det är absolut sant, men det krävs och behövs mer information, förståelse och andra perspektiv om bipolär sjukdom och borderline/emotionell personlighetsstörning tycker jag. Det känns som att det finns många som inte tar det på allvar. Som om det enda bipolär sjukdom innebär är att man antingen är neråt eller uppåt. Som om det enda borderline innebär är att man är mer känslig än andra, att man ser allt i svart eller vitt. Visserligen är det på ett sätt sant, men det är mycket mer än så…

Tänk att ibland känna dig så hög på livet att du kan klara av vad som helst, när som helst och hur som helst. Du påbörjar olika projekt, får nya intressen som du kanske aldrig haft förut. Intressen du redan har kan du bli expert på, det blir svårt att hålla reda på och sortera allt du vill göra, en del kanske du slutför, annat inte. Du sitter uppe halva natten och gör något som bara SKA bli klart. Det blir svårt att hålla reda på tiden, att fullfölja dessa projekt och att bete sig normalt gentemot nära och kära. Du kan tjata hål i huvudet på alla. Du ser ingenting annat än just det du blivit manisk/hypomanisk för.  Samtidigt kan du handla upp alla dina pengar, köpa ”onödiga” saker som du bara känner att fan, det här ska jag ha, och varför inte köpa tre stycken av varje, bara för att du känner för det. Handla upp alla pengar… Du känner dig som världens bästa, vill fixa dig, sminka dig och göra dig fin, samtidigt som du har oerhört bra självförtroende.

Du kan göra och säga saker som om du aldrig någonsin skulle tro att det i efterhand kommer bli konsekvenser av dem… Du kan börja med droger, alkohol, ta olika piller, och hålla det hemligt för alla. Utan konsekvenstänkande. Du gör saker utan att ta hänsyn till andra, det finns liksom inte på kartan att vara kapabel till att bry sig. Du tänker inte på några följder, inget alls. Enbart på det du gör. Som om du vore i en tunnel och allt du ser är det som är längst bort. Du kan sluta med din medicin, skita i att gå till samtalskontakt/psykiatrin för du tror att du inte är sjuk längre. ”Det är inget fel på mig, jag mår hur bra som helst nu!” Återigen, tänker du inte på konsekvenserna…

Ibland kan det vara ett blandtillstånd av både mörker och ljus som är det absolut värsta enligt mig.

Samtidigt som allt detta jag skrivit ovan händer så känner du att hela världen är helt underbar, livet är underbart, det finns inga problem. I all kaos och eufori känner du dig arg, irriterad och får utbrott för minsta lilla, sover knappt om nätterna, kan inte hjälpa hur du beter dig mot människor i din omgivning. Du kan börja skrika mot en person helt utan anledning på grund av din ilska. Du kan börja gråta för minsta lilla, då du fortfarande känner dig ledsen inombords, men det döljer sig väl bakom alla lyckliga känslor och din utstrålning.

Allt detta, allt som nu har hänt, börjar nu vända mot ett annat håll…
Du börjar känna att sinnesstämningen mörknar, känslor av att vara apatisk och viljan att fortsätta leva sjunker drastiskt. Även fast det uppstår starka känslor av depression så finns det stunder då du enbart tittar ut i intet och inte tänker på någonting, du bara finns, fast ändå känner du inte att du existerar, och det spelar ingen roll. Du orkar inte bry sig om något, INGET alls… du isolerar dig, vill inte vara en börda gentemot andra. Till slut faller du ner i ett djupt mörkt hål, så långt ner det bara går, utan att kunna göra någonting åt det. Du börjar få dåligt självförtroende och självkänsla, får konstant ångest och panikkänslor, panikattacker. Du ångrar saker som du gjort i det hypo/maniska skovet, utan att tänka klart i stunden… Du tänker för dig själv:

”Jag duger inte till någonting, alla hade haft det bättre om inte jag fanns och var en börda för allihop. Allt är mitt fel. Allt som har hänt genom åren är MITT FEL. Jag är så sjuk i huvudet, så jävla dum. Jag är så dålig. Jag förtjänar inget bra, jag förtjänar inte att vara kvar här. Jag vill dö.” 

Ibland blir det så illa att man skadar sig själv. Slå huvudet i väggen, misshandlar sig själv, slår sig själv, river sig själv, skär sig själv…

Allt man tänker på är hur dålig och värdelös man är, och att man inte förtjänar att vara kvar vid liv. ”Förlåt för att jag finns. Ni hade haft det bättre utan att jag ska vara kvar här och oroa er.”

Även fast det är soligt ute och fint väder, ljust, så är allt man ser mörker. Även fast man ska göra det man älskar mest i hela världen så känner man inte för det. Man drar sig undan… man orkar inte svara folk, man orkar inte umgås. Man vill vara själv. Helt själv.

Oavsett hur bra man än VILL må så finns det ingenting som kan skingra de mörka tankarna. Det är här kunskapen om sjukdomen/diagnosen brister.

Människor tror att man inte vill må bra. Man kanske har varit sjukskriven länge, utan någon särskild förbättring. De tror att man är lat… Men jag undrar verkligen, vem VILL inte må bra? Vem VILL inte ha ett så kallat bra liv?

Sjukdomen kommer alltid finnas där, man kan aldrig bli frisk som i att den försvinner av medicinering, men det kan bli bättre och brukar bli det av särskild terapi och hjälp. Man kan lindra symptomen, bli symptomfri, så att man kan leva ett normalt liv, vilket gör att hoppet inte är helt borta.

Ibland märker man varningstecken och ibland inget alls. Att förebygga skoven går att lära sig men tyvärr har inte jag lyckats än till 100 procent, men jag har viljan att lyckas att se varningsklockor och kunna leva ett så normalt liv som möjligt.

För mig svänger det ibland flera gånger bara över en dag. Jag kan vara pepp på att hitta på någonting, storstäda mitt hem ena stunden till att lägga mig i soffan, börja störtgråta och slå mig själv i självhat och vilja dö. Därför är det otroligt svårt för mig att planera saker och ting. Det är min vardag. Jag vet inte vem jag är mestadels av tiden. Jag vet inte vad som är diagnoserna och vad som är JAG. Är jag diagnoserna? Är de en del av mig? Hur ska man se på det.

Jag vet däremot om att jag inte är ensam, vi som har psykiska sjukdomar och problem är inte ensamma… men jag vet att det oftast känns så. Vi är aldrig ensamma, det måste vi försöka komma ihåg! Varje dag är en kamp.

Jag är också trött på att skämmas över hur jag mår.
Jag har nu kommit i gång med mina framtidsplaner och ett bra sätt är att jag just fick chansen att få skriva den här bloggtexten. Oftast är det otroligt svårt att komma i gång med saker då man aldrig vet när det vänder. Att kämpa varenda dag för att känna igen varningstecken, det är något jag kommer behöva göra för resten av mitt liv.

Bara för att man piffar upp sig, ler, skrattar betyder det inte att det inte gör ont inombords. Många gånger är det ett sätt att dölja hur man mår, så att ingen får se… så snälla, var alltid snäll mot människor för vi kan omöjligt veta allting, bara det vi ser, vilket är en sådan liten del.

Jag vet att det heller inte är lätt att leva nära någon med bipolär sjukdom och/eller emotionell instabilitet, men man måste försöka förstå individen först. Annars kommer det definitivt inte bli lättare för någon. Det betyder absolut inte att den som lider av psykisk ohälsa är berättigad att såra människor hen bryr sig om, eller någon annan för del delen, men jag vet av egen erfarenhet, att blir man förstådd på djupet för att ens nära och kära vill förstå 

  • då blir allting plötsligt lite lättare och man känner sig inte lika ensam.
  • För vi är inte ensamma.
  • Vi står enade tillsammans.
  • Vi är en 💓

Tack till alla som läste. 

Styrkekramar, kärlek & omtanke till er!


Gör upp med ålderismen och synliggör årsrika kvinnors psykiska ohälsa

Vi kräver bättre vård och mer förebyggande insatser när det gäller psykisk ohälsa bland kvinnor, skriver Barbro Hejdenberg Ronsten, 
Christina Allaskog och 
Alexandra Charles von Hofsten i en debattartikel i Sydsvenskan inför internationella kvinnodagen.


Kvinnor över 65 har betydligt mer depression och ångest än män i samma ålder och än befolkningen i övrigt. Äldre kvinnor använder också mer antidepressiv medicin.

Enligt Folkhälsomyndighetens rapport Skillnader i psykisk hälsa hos äldre personer har en tredjedel av alla kvinnor över 65 år en ångestproblematik och 18 procent är drabbade av depressiva symptom.

Vi kräver bättre vård och mer förebyggande insatser när det gäller psykisk ohälsa bland kvinnor.
Redan för ett par år sedan konstaterade Folkhälsomyndigheten att depression bland äldre personer är så vanligt att det måste beskrivas som ett folkhälsoproblem.

Nu när coronapandemin
 lamslagit samhället och det sociala livet under mer än ett år ökar problemen med psykisk ohälsa i redan drabbade grupper. Kvinnor känner sig mer ensamma och har mer besvär med stress och sömnsvårigheter samt är mindre fysiskt aktiva än män enligt Folkhälsomyndigheten.
Antalet samtal till organisationen Minds äldrelinje har ökat under pandemin. Mind beräknar att 75 procent av dem som ringer är kvinnor. Det vanligaste skälet är att de känner sig ensamma. Många är också nedstämda och oroliga, säger att de inte längre har något att leva för. 

Situationen är minst sagt allvarlig.
Vårdens svar på psykiska besvär är ofta att sätta in mediciner och äldre är den grupp som får mest antidepressiva läkemedel.
Enligt Socialstyrelsens statistikdatabas fick 26 procent av alla kvinnor och 16 procent av alla män över 75 år antidepressiva läkemedel 2019. Bland kvinnor över 85 år får var tredje kvinna antidepressiv medicin. Samtidigt framhåller Socialstyrelsen i rapporten Psykisk ohälsa hos personer 65 år och äldre, att bristen på tillgång till psykologbehandling bland äldre är stor.

Att äldre blir 
deprimerade är ingen naturlag. Precis som när yngre drabbas av psykisk ohälsa behöver bakomliggande orsaker noga utredas. Till exempel har ensamhet och isolering stor inverkan på den psykiska hälsan. Av alla äldre lever mellan 10 och 15 procent socialt isolerade och äldre kvinnor toppar SCB:s statistik över grupper som är ensammast.

Svåra livskriser och social isolering liksom en rad medicinska tillstånd såsom ”tyst” (mindre) stroke, hormonrubbningar, undernäring, läkemedelsbiverkningar, alkoholmissbruk och sömnapné ökar risken för depressioner hos äldre.

Självmord är den yttersta konsekvensen av psykisk ohälsa. Siffror från Folkhälsomyndigheten visar att varje år försöker 9 av 100 000 kvinnor över 65 år begå självmord. Depression och social isolering har visat sig ha starkt samband med självmord hos äldre. Det understryker vikten av att vården kan identifiera och behandla depression, liksom aktivt utvärdera effekterna av insatt behandling, för att förebygga självmord.

För att minska
den psykiska ohälsan bland äldre måste
:
• Tillgången till psykologhjälp öka för både äldre kvinnor och män.
• Vårdpersonalens kunskap om antidepressiva läkemedels påverkan på äldre förbättras.
• Forskning om psykisk hälsa bland äldre öka.
• Äldrepsykiatrin utökas.
Det är dags att det svenska samhället, framför allt vården, gör upp med ålderismen och synliggör årsrika kvinnors psykiska ohälsa.

Barbro Hejdenberg Ronsten
, förbundsordförande för Riksförbundet för Social och Mental Hälsa.
Christina Allaskog, ordförande för Riksföreningen äldres hälsa.
Alexandra Charles von Hofsten, ordförande för 1,6 miljonerklubben för kvinnor & hälsa

Både ljus och mörker i pandemins spår

Nu känns det som uppförsbacke kan jag tycka ibland. Jag syftar på pandemin. Nu när man börjar skönja ljuset i tunneln det vill säga att vaccinet är i gång kan det kännas ännu segare. Man kan nämligen lätt bli mer otålig när man ser att det ljusnar.

Att vädret gör sitt till är jag ganska övertygad om. Vi har haft vinter länge till och med i Skåne där jag bor med många fina dagar med sol, men nu är det tö, grått och slask igen.

Man börjar vänja sig vid den annorlunda tillvaron, men samtidigt blir vardagen ibland monoton och rastlösheten kan smyga sig på har jag märkt. Hela situationen är minst sagt prekär och det är inte roligt att rekommenderas bära munskydd, hålla avstånd, inte träffas, tvätta och sprita händer och så vidare, men samtidigt slog tanken mig att det kan vara bra att man kan påverka situationen något genom att följa rekommendationerna. Därmed inte sagt att det är lätt. Det är ofta svårt att ta ställning till hur man ska göra i all sköns nyuppkomna situationer, särskilt i våras då vi var helt ovana och ingen riktigt visste säkert hur vi borde bete oss när pandemin drog in över stora delar av världen.

Att sitta isolerad länge är inte bra för någon och det kan få hemska konsekvenser för en del, tror jag. Inte minst för oss som redan tidigare mådde dåligt på grund av psykisk ohälsa i form av till exempel ångest.

Det är av enorm betydelse och kanske till och med nästan avgörande för många människor att vi har det digitala under pandemin, inte minst när det gäller att skaffa sig information om viruset och pandemin, läget, samt vad som gäller. 

Vi matas med extremt mycket information om pandemin och här är det viktigt sovra och begränsa sig, så man inte tar in för mycket och blir allt för orolig och nedstämd. Att vara källkritisk är också väldigt viktigt. Det är det alltid, men inte minst när det gäller så viktiga saker som pandemin. Att vara källkritisk innebär kortfattat att man kontrollerar om källan är sanningsenlig och pålitlig och vilka som står bakom den. Givetvis behöver vi nyheter och information, men sanningsenlig fakta och i lagom dos.

Det digitala ersätter definitivt inte det fysiska fullt ut, men är till stor hjälp exempelvis när man sitter isolerad och när viktiga möten ska genomföras. Detta kan vara till gagn för många även efter pandemin då fler kan mer digitalt som de behövt lära sig under pandemin. Avstånd kan kännas mindre när man ses digitalt.

Det positiva med pandemin är för många att det slås av lite på takten och man hinner tänka och känna efter (mer) och fråga sig om man gör det man verkligen vill och lever det liv man vill leva. Till viss del kan jag tycka det är skönt då takten innan pandemin ibland varit för hög för mig och intrycken för många då jag är högkänslig.

Det kommer bli bättre och en mer normal tillvaro igen det vill säga att man kan träffas igen, även inomhus och besöka till exempel museer, fika på café, gå på bio, med mera, men Covid 19/Corona kommer finnas med oss även i fortsättningen, vilket lär göra att vi i framtiden bör vara försiktigare än vi varit, men inte i lika stor utsträckning och det är stort och avgörande att vi får vaccin.

Hoppet är definitivt inte ute för de allra flesta och utomhus kan man göra mycket. Allt från promenader till äventyr. Själv promenerar jag 45–60 minuter varje dag och mår överlag bättre sedan jag började med det. Framför allt sover jag bättre. Det är bara fantasin och ibland vädret som sätter stopp.

Samtidigt ska vi absolut inte förglömma de som strukit med i pandemin och deras nära & kära. För dem blir det aldrig som förut. Vi ska inte heller glömma att vara rädda om varandra och inte minst värna om våra äldre och alla andra i riskgrupp.

Håll i, håll ut och håll avstånd! Det ljusnar så småningom!

/Caroline Nilsson


Psykiatriambulans borde finnas i hela landet

Hej alla RSMH:are!

Idag kommer jag skriva om psykiatriambulanser som har börjat bli en allt vanligare företeelse i vårt samhälle. Där jag bor finns det inte men jag ska försöka förklara i denna text hur förekomsten av dem skulle kunna hjälpa mig.

Oftast när jag insjuknade så fick man ringa till jourläkaren och polisen och det var egentligen ingen bra lösning på problemet som låg till grunden. Jag kan se att polisen har väldigt liten kunskap på det psykiatriska området måste jag säga er. Det är väldigt mycket av ett stort lotteri om man ska få en bra polis eller inte. Jag har själv varit med om övervåld från poliser i de situationerna. Jag har även hört av poliser att de inte vill åka på de här ärendena för att de är svåra och för att de har för lite utbildning inom området psykiatri.

Det jag kan se som är perfekt med den här verksamheten med psykiatriambulanserna är att det kommer ut någon som oftast vet vem man är och hur man fungerar som människa när man mår extremt dåligt. Sen vet man att det kommer en som verkligen har bra utbildning inom ämnet. Det kan ge mig en väldigt stor trygghet och förhoppningsvis så kan jag bli lugnare som person.

Det behöver inte bli så mycket aggressioner då som det blir när polisen kommer hem till mig för jag anser att det är mycket provocerande för mig när polisen ska spela tuffa med mera. Sen kan jag tycka att det ser mycket bättre ut när en ambulans kommer hem till mig. Kommer det en massa polisbilar hem till mig så bildar grannarna sig fort en egen uppfattning om att man är en kriminell person. Men vad jag vet så är psykisk ohälsa inget kriminellt.

Men det viktigaste med psykiatriambulansen är att personalen är utbildad och jag utgår från att de även skulle har ett mycket bra bemötande mot mig. Skulle jag få hjälp av dem så kan det göra så att jag känner mig tryggare i den situationen som jag är i just då. Sen kan de börja behandla med en gång på ett helt annorlunda sätt än vad polisen eller den vanliga ambulansen kan göra.

Jag kan tycka att det här är en väldigt nödvändig sak att ha tillgång till i vårt samhälle. Min stora önskan är att de ska kunna finnas överallt i vårt avlånga land inom en snar framtid. Med den här möjligheten så kommer vi att avlasta polisen väldigt mycket för jag tycker inte att en som polis behöva åka ut på dessa ärenden om nu inte ett brott ligger bakom något.

Jag har även fått för mig att man kan förhindra många självmord och självmordsförsök genom att införa de här ambulanserna. Jag skulle själv ha uppskattat att de hade kunnat komma till mig när jag var som allra sjukast. Då hade jag fått hjälp direkt av kunnig personal och jag hade inte blivit så onödigt aggressiv heller som jag annars kan bli.

Sen kan jag se att man kan spara väldigt mycket tid i och med att man kan börja behandla patienten med en gång. Som det är nu kan det ta väldigt lång tid innan jourläkaren och polisen kan komma ibland.

Slutligen känner jag som så att min sjukdom blir behandlad som vilken annan sjukdom som helst i och med att en vanlig ambulans kommer och det har allmänheten lättare att acceptera. Jag har enbart hört positiva saker om psykiatriambulansen och att personer har fått väldigt bra hjälp av dem och det gör mig så glad att höra. Jag kommer fortsätta att följa detta med psykiatriambulanser och hoppas att de inom en snar framtid finns över hela landet.

/Jonas Andersson


Social distansering och psykisk ohälsa

Ensamheten och bristen på sociala sammanhang börjar verkligen att nöta på många av oss.
Mer än ett år in på coronapandemin har tiden av social distansering börjat ta ut sin rätt. Oro, ångest, ensamhet och sömnsvårigheter är mer utbredda bland befolkningen i stort, det visar bland annat en studie från Uppsala universitet. Likaså tror jag att människor känner mer depressiva känslor och ensamhetskänslor med paranoida inslag. Instängdheten drabbar alla – skolungdomar, pensionärer, arbetande människor, men ännu hårdare drabbas människor med psykisk ohälsa sedan innan.

Det är svårt att hålla humöret uppe med tanken på att en vaccinering är några månader bort när depressiva tankar och ensamheten hälsar på. Jag undrar vad distansundervisningen gör med alla ungdomar som är vana vid en skolmiljö, hur hemarbetet påverkar alla vuxna som sitter och knackar på sina laptops vid hemmakontoret och inte minst hur det egentligen är med alla de äldre som isolerar sig hemma på grund av pandemin. När det gäller människor med psykisk ohälsa behövs verkligen ökade insatser från samhället. Jag skulle vilja se att alla människor får någon att prata med som behöver det.

Kamratstödet är en grundpelare i RSMH:s verksamhet och det har också varit en grundpelare i mitt liv – att ge och ta emot stöd tillsammans med andra som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Det är samtidigt en utmaning att nå ut med kamratstödet nu när många lokalföreningar har stängt eller kraftigt minskat ner på sin verksamhet på grund av pandemin. Men det betyder inte att vi får sluta att försöka nå ut och finnas där för varandra. Ett telefonsamtal eller mejl kan göra en stor skillnad för den som känner sig ensam. Eller en promenad i snön och det vackra vädret.

Jag menar också att skolan och arbetsplatsen och pensionärsföreningar måste vara beredda på att människor behöver någon att prata med. Psykiatrin måste tillföra resurser för här kan finnas ett ökat behov av stöd och samtal då pandemin har påverkat personer med svårare psykisk ohälsa. Politiken har uppmärksammat den ökade psykiska ohälsan och då måste man också tillföra lämpliga resurser till elevhälsan, till företagshälsan och till pensionärsorganisationer.

/Jimmie Trevett


Ingen frågade min mamma

Bild på Ylva Kristina LarssonDet var tidigt 90-tal.
Boken Prozac hade precis slagit igenom.
”Lyckopillren” blev satta på kartan.
Jag har inte läst den. 

Då gick jag första året på gymnasiet på undersköterskelinjen.
Jag mådde hemskt dåligt psykiskt själv. 

En dag kommer det en läkare till klassen som presenterar en studie på depressioner hos tonåringar.
Samtidigt som han satte in antidepressiva läkemedel, SSRI på minderåriga.
Jag hoppade på och var med i studien.
Det var hundratals papper att fylla i och frågor till precis allting.
Så var det intervju också.
Det skulle sållas bland alla deltagare till en mindre grupp och jag blev med i den också.
Då togs det blodprov.
Jag fick en chokladask efteråt. 

Sen hände en massa annat i mitt liv som gjorde att min medverkan i studien avbröts.
Men så mörklades i och för sig hela studien också så det var inte mycket att fortsätta med…

Det sattes in SSRI och placebo på utvalda ungdomar och när de som fick SSRI började få självmordstankar
och även göra självmordsförsök så ansåg forskarna att SSRI fungerade.
Detta eftersom ökad ångest är en vanlig biverkning.
Men… logiskt…?!
Kan man verkligen se självmordsförsök som ett lyckat resultat av en studie?
Jodå det gjorde de. 

Under tiden låg jag på BUP och fick SSRI. 

Men ingen frågade min mamma.
Jag var minderårig.
De gjorde studien utan att fråga mina föräldrar.
Vem fan tillät detta påhitt egentligen?
DET skulle jag vilja veta idag!
Och jag skulle vilja få ett svar.
”Varför”?!?

/Ylva Kristina Larsson