17 oktober – FN:s internationella dag för att utrota fattigdomen

Idag den 17 oktober 2022 är det FN:s internationella dag för att utrota fattigdomen. Som många sådana dagar sveper den snabbt förbi i flödet om man inte själv står utan jobbskatteavdrag, fast inkomst eller långsiktig försörjning på vettig nivå eller i sin bekantskapskrets har någon som inte får ihop det ekonomiskt. Att leva på pension eller sjukersättning på garantinivå är ingen lek, inte heller att stå länge utanför arbetsmarknaden som utförsäkrad eller med minimal sjukpenning.

Rent krasst säger Statistikmyndigheten SCB att andelen människor som är 16 år eller äldre och lever i materiell och social fattigdom legat konstant mellan 3 till 4 procent i Sverige länge vilket framhålls som den lägsta andelen i något EU-land. Men, i grova drag rör det sig om över 300 000 människor varav många varken får snabb eller effektiv hjälp med sin psykiska hälsa eller vettigt stöd till en långsiktig försörjning.

RSMH är främst en organisation för psykisk hälsa, men våra medlemmars erfarenheter är entydiga; fattigdom främjar inte psykisk hälsa utan ökar riskerna för motsatsen inte minst i oro, ångest och depression. På våra medlemmars uppdrag vill vi verka mot fattigdom och samverka med alla goda krafter som delar uppfattningen att i ett samhälle för alla kan fattigdom faktiskt fås att försvinna.

RSMH är medlemmar i EAPN Sverige och stödjer helhjärtat våra gemensamma krav och ståndpunkter:

att målet måste vara ett samhälle utan fattigdom och socialt utanförskap, ett samhälle som bygger på demokrati och delaktighet, solidaritet och jämlikhet i levnadsvillkor.

att det effektivaste sättet att motverka fattigdom och utslagning är en generell välfärds- och socialpolitik som omfattar alla medborgare. En generell välfärdspolitik är därför en viktig hörnsten i kampen mot fattigdom och utslagning.

att kampen mot fattigdom och social utslagning kräver en aktiv socialtjänst som utifrån ett ”brukarperspektiv”, demokratiska och solidariska värden, tillgodoser människors grundläggande behov, när dessa inte kan tillgodoses på annat sätt.

att ökade resurser behövs för att utveckla stödformerna, t.ex. olika former av rekryteringsstöd, lönebidrag etc., för att människor med sociala, psykosociala eller fysiska arbetshandikapp ska ha möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden. Liksom att satsning på verksamheter som bygger på en ”social ekonomi” är viktiga resurser för att tillgodose behovet av meningsfull sysselsättning, oavsett det handlar om arbetstillfällen eller andra sociala behov.

att ett annat viktigt ansvar för samhället är att tillgodose rätten till en god bostad för alla, till en rimlig kostnad för den enskilde.

att det är viktigt att man motverkar segregation genom att tillföra resurser till resurssvaga områden i form av nya arbetstillfällen, upprustning av bostadsmiljöer och utbyggnad av den kommunala servicen. Det finns också ett stort behov av mötesplatser och gemenskaps- och identitetsskapande verksamheter i folkrörelse- och organisationsregi i dessa områden.

Så tycker jag, så tycker RSMH och så tycker EAPN Sverige. Vad tycker du och vad tycker vår nya regering?

/Jimmie Trevett,
Ledamot av RSMH:s Förbundsstyrelse och aktiv inom EAPN Skåne


Kommunikation – något av det viktigaste vi har

Kommunikation är något av det viktigaste vi har och den finns ju i olika former; tal, skrift, verbal och ickeverbal det vill säga kommunikation utan ord såsom kroppsspråk/ställning, gester, ansiktsuttryck, ögonkontakt och röst, men det är också något av det svåraste som finns.

Såhär beskriver Wikipedia kommunikation:Kommunikation är en social process som innebär att dela tankar, känslor och erfarenheter med andra. Kommunikation bygger på ömsesidighet och gemenskap med omgivningen. Fungerande kommunikation är en förutsättning för lärande”. Så uppfattar jag också kommunikation. Intressant att se att kommunikation är så viktigt för lärande. Alltså; om vi inte kommunicerar, så kan det bli svårt att lära sig något. Visst, vi kan läsa innantill i en bok, men diskussioner/att bolla tankar, idéer, etcetera ger ökad förståelse och vidgat perspektiv kring det vi läser och det tror jag har väldigt stor betydelse.    

Jag är förvånad över att det faktiskt blir rätt så ofta som det blir med tanke på att det är rätt klurigt med kommunikation eftersom vi inte alltid säger det vi menar och menar det vi säger, inte alltid vågar uttrycka det vi vill och känner och det finns oskrivna regler om vad man inte bör prata om. Jag tänker främst på politik, religion och hur mycket man tjänar. Dessutom är det väldigt viktigt att komma ihåg att kroppsspråket brukar signalera mer än orden, liksom att det är lika viktigt hur vi säger något som vad vi säger. Här kommer ett exempel i form av en vits (verklig eller inte låter jag vara osagt). En dam och en herre som inte känner varandra kliver på bussen. Det finns bara ett säte ledigt som båda naturligtvis vill sätta sig på. Herren säger; två arslen och ett säte, damen säger; två själar och samma tanke.  

Ibland använder vi nog inte det lämpligaste kommunikationssättet på grund av exempelvis tidsbrist, brist på mod eller av någon annan anledning. Kanske mailar eller sms:ar vi när vi borde prata öga mot öga. Ett mail kan kanske ersätta ett möte vid vissa tillfällen.   

Det är inte sällsynt att vi tror att den andre förstått, men så visar sig sedan att den inte har gjort det – missförstånd uppstår eftersom vi inte tog oss tid att lyssna ordentligt och för att vi tolkar olika beroende på den “ryggsäck” vi har med oss från uppväxten och det vi varit med om i livet. Det med tolkningar är svårt och då är det viktigt att försöka tänka ur flera perspektiv framförallt utifrån den andres perspektiv och inte bara utifrån sin egen horisont. Lättare sagt än gjort, men det är möjligt.   

Ju rakare och tydligare vi är, desto lättare blir det att nå fram med sitt budskap och inte använder för mycket ord och inte upprepar oss alltför mycket. Jag trodde länge att ju fler ord för att förklara, desto bättre, men det är faktiskt precis tvärtom – “less is more”. Givetvis ska man inte använda för få ord för då finns det risk att budskapet inte når fram, men som sagt för mycket ord kan krångla till det. (Och det är viktigt att ha en bra studieteknik, det vill säga att kunna ta ut det viktigaste ur en text och sammanfatta/skriva ner det vid behov framförallt vid studier naturligtvis, men det är värdefullt att kunna även i en del andra sammanhang). Inte minst för oss autister är det är det viktigt med rak och tydlig kommunikation för vi kan sällan läsa mellan raderna och tolkar ofta det som sägs bokstavligt på grund av vår diagnos. ”Säg det du menar och mena det du säger”. 

Något annat som kan ställa till det vid kommunikation är tid och stress. Vi säger något i förbifarten och tror att mottagaren uppfattar, men det blev otydligt för denne och missförstånd uppstod. Tyvärr har många inte tid att lyssna någon längre stund nuförtiden och ibland lyssnar vi tyvärr bara med ”ett halvt öra” är min upplevelse. Samhällets tempo är väldigt högt och vi jagar vidare och surfar allt mer på våra mobiler. Ibland borde vi fundera (mer) på varför vi har så bråttom och vad vi gör med vår tid och om vi är nöjda med det. Såklart måste man hålla ett visst tempo för att saker ska bli utförda och man ska nå resultat, inte minst på arbetsplatser, men att ibland stanna uppochlyssna och verkligen se varandra tror jag kan ge bättre resultat i slutändan eftersom som samtal brukar ge nya tankar och infallsvinklar, skapa tillit, gemenskap, etcetera.   

Det händer att man glömmer bort att man har två öron och en mun – vi bör lyssna dubbelt så mycket som vi pratar! Det tycker jag är viktigt att ha med sig. Samtidigt ska man givetvis få prata av sig när man har behov med en människa man litar på som är idel öra, men att ständigt “tugga på” och inte lyssna på andra människor tycker jag inte är sunt.   

Internet för mycket positivt med sig och hade vi inte haft det kan man undra hur världen sett ut idag. Spännande tanke i och för sig! Likaså med datorer, plattor och mobiltelefoner och sociala medier, men medaljen har alltid en baksida. Många av oss överanvänder våra apparater och har dem som våra snuttefiltar, surfar bort delar av vårt liv ”i onödan” och blir då allt mer ensamma. Visst kan vi skapa gemenskap via skärmar, det såg vi inte minst under pandemin, men det gör också att vi till exempel inte pratar med folk i samma utsträckning som förr utan kommunicerar via skärmar istället, vilket inte enkom är positivt. Ibland ser jag föräldrar som till exempel är på badhuset med sitt/sina barn och surfar på mobilen, par som är på “datenight” på restaurang och sitter och surfar på varsin mobil hela kvällen, etcetera.   

Jag tror helt klart på kommunikation och samtal. Däremot tror jag att antalet möten kan minskas på många arbetsplatser och framförallt kortas ner. Min upplevelse är att en del möten i arbetslivet är nästintill helt onödiga. Där kan mail eller liknande fylla en viktig funktion. För när det blir mycket upprepningar, urvattnat och så vidare tror jag att människor slutar lyssna och tiden kunde använts bättre, till exempel till ett kort samtal med en kollega.   

Ytterligare en dimension av kommunikation tycker jag handlar om vad man inte säger och då syftar jag inte på att man ska fara med osanningar det vill säga lögner, men man behöver inte berätta allt utan enbart så mycket som man känner sig bekväm med. Att dra en vit lögn någon gång (men sparsamt) kan man få göra för att inte såra någon eller av andra orsaker, men man behöver inte berätta allt utan bara så mycket man känner sig bekväm med, särskilt när det gäller ens innersta och sådant som är känsligt för en. 

Jag komma att tänka på att tystnad i och för sig kan ses som en typ av kommunikation eller snarare brist på kommunikation för “tystnad kan tala” till exempel när det är dämpad stämning i ett rum på grund av något tråkigt som hänt eller om det varit en konflikt där eller vid något annat tillfälle. Eller för att man är blyg, osäker, nervös eller inte vill outa sig själv. 

Böcker, filmer och musik är andra former av kommunikation. Film lockar sällan mig, men däremot tv-serier. Läser och lyssnar på musik gör jag gärna och regelbundet. Jag tycker att texterna i böcker och text och melodi i musiken ofta talar till en och kommer med ett budskap och musik fungerar för mig vid i stort sett alla sinnesstämningar.   

En viktig sak som på sätt och vis kan kopplas till kommunikation är beröring. En tanke som slog mig är att om man vill kan man kanske kalla beröring för en icke-verbal kommunikation. ”Utan beröring dör man” sägs det. Det visar på att beröring har enormt stor betydelse för alla människor. För spädbarn verkar det rentav vara avgörande för deras överlevnad, så en hand på axeln, en kram eller en ryggdunk kan kanske vara på sin plats ibland i samband med kommunikation, när orden tar slut eller inte kommer fram eller inte når fram och inte minst när man ser att någon är ledsen eller arg, såvida personen inte signalerar att den vill bli lämnad ifred. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att alla inte tycker om beröring, så det är ofta på sin plats att fråga först.   

Det finns mycket att skriva om kommunikation. Ett jättebrett ämne som jag finner väldigt intressant, men allt får tyvärr inte plats i ett blogginlägg. Jag plockade upp det jag fann viktigast.   

Låt din röst höras, men gör dig förstådd!   

/Caroline Nilsson   

  


Vilket stöd behövs för att anställa någon med npf?

Mina hjärtefrågor handlar mycket om personer med osynliga funktionsnedsättningar och deras rättigheter. Jag läser väldigt mycket för att vara insatt.  
Riksförbundet Attention har gjort en enkätundersökning riktad till personer med npf om hur de upplever arbetsmarknaden och de stödinsatser som finns att få. Tyvärr visar undersökningen att väldigt få faktiskt får stödinsatserna beviljade och bland dem som får är det ändå svårt att få en anställning. Jag tycker det är skandal att så mycket arbetskraft går förlorad i vårt samhälle.   

Jag har funderat mycket kring vad orsaken skulle kunna vara och vill därför rikta frågan till företag och kommuner. Vad behöver ni för stöd för att anställa någon som har npf och har fått beviljat lönebidrag? 

Min teori är att om arbetsgivaren får rätt stöd och verktyg så skulle fler våga anställa någon med npf.  Samhället måste bli tydligare med vilket stöd som finns.  

Alla som kan ska jobba är något man ofta hör. Men då måste samhället skapa rätt förutsättningar så att fler får den möjligheten. Potentiella arbetsgivare behöver rätt stöd, men även Arbetsförmedlingen behöver se över sitt sätt att arbeta med klienter som har npf. Det borde vara särskilda handläggare som har mer tid och resurser att lägga på varje enskild klient. En handläggare med kompetens kring npf.  

Tillsammans måste vi se till att detta blir verklighet. 

/Lindha Holmqvist 

Läs mer om npf-diagonser på Attentions hemsida.


Inget mellanting – rapport från en läkeprocess

Marina Sångängel porträtt

Nu när jag börjat skolan och fått en resurs och är så tacksam för det uppstår nästa dilemma. Skolpersonalen och deras oförmåga att förstå när jag behöver min resurs och när jag behöver utrymme och integritet. De vill väl men både jag och min resurs tycker det är lite irriterande. Hon märker att jag behöver utrymme, men de andra i skolpersonalen ringer min resurs även om jag är på skolan på min privata tid.  

Plötsligt dyker hon upp och då har de ringt henne bara de sett mig utan henne. 

Jag behöver kunna utvecklas, men än så länge förstår den övriga skolpersonalen att även om jag har särskilda behov klarar jag mycket på egen hand, bara jag har trygghet.  

Det ger sig med tiden men jag hade inte förväntat mig det alls. 

Jag har precis förstått och accepterat hur tungt belastad jag är och det är en insikt som jag känner är mycket tung att bära och nu i skolan blir det extra tydligt.  

Annars är skolan för mig en asyl från mitt förra liv.  

När jag kommer hit blir jag en människa som betraktar min omgivning lite i stillhet. Tycker om att vara på plats mycket tidigt och bara känna hur fri jag är och kommer in i det behagliga tillstånd som är mycket nytt för mig. 

I skolan välkomnas inte mitt gamla liv och jag har lärt mig att kontrollera läkartider och annat på tider när jag kan kontrollera vad jag kan klara att missa i skolan. Inga fler akutbesök tack! 

En läkeprocess har inletts! 

/Marina Sångängel


Se människan, inte testresultatet när ni anställer 

Jag hatar verkligen när det förekommer diskriminering och att människor behandlas illa. Vi är olika och har olika förutsättningar, men i mångt och mycket vill samhället pressa in alla i samma fyrkant. Arbetsmarknaden är tydligen inte till för alla. Alla som kan ska jobba pratar vi om, men då måste arbetsmarknaden anpassas och sluta göra fyrkanter av alla. Samhället behöver mångfald för att fungera. Följande skrev jag både som insändare och som ett brev till olika företag:  

Det har kommit till min vetskap att många rekryteringsföretag använder sig av logiktester och iq-tester när de ska rekrytera personal. Jag anser att det är diskriminering att använda sig av ett sådant verktyg när man ska rekrytera. Många människor blir uteslutna från arbetsmarknaden på grund av sådana tester. Hur kan ett logiktest visa hur bra någon är på att till exempel arbeta på ett lager eller stå i kassan i en butik? 
Ni som använder er av denna typ av urval när ni rekryterar personal, tänk på hur många potentiella arbetssökande ni missar. Anser ni att någon med lägre iq eller någon som får lågt resultat på ett logiktest inte är anställningsbar? 

Många med funktionsnedsättningar skulle klara av ett arbete hur bra som helst om de bara får rätt förutsättningar för det. Men på grund av dessa tester får de inte ens chansen att söka arbetet.  

Jag ber er som rekryterar personal att tänka efter. Vill ni vara en attraktiv arbetsgivare som välkomnar mångfald, eller är bara vissa välkomna att arbeta hos er? 

De företag som valt att svara på kritiken säger att det är legitimt för vissa tjänster, de ser det inte som ett urval utan mer säkerställa rätt person på rätt plats. Märkligt svar tycker jag. Se personen och inte ett resultat på något test.  

Ett samhälle ska vara till för alla, arbetsmarknaden ska vara öppen för alla som vill och kan arbeta.  

/Lindha Holmqvist 


When mom went crazy

Where did I go? 

När barnen möts på skolgården av en nära släkting så vet de att det är dags igen.  

Mamma är på sjukhus.  

Riktigt varför eller hur länge får de aldrig veta.  

Den största frågan i deras huvuden just då.  

De har sina packade ryggsäckar med sej som sällskap till den nya tillfälliga miljön.  

Men inte tryggheten eller hemkänslan.  

Ingenting är sej likt fastän de varit där förut. 

De har tusen frågor men de kommer aldrig fram, de längtar bara hem igen.  

Om de kanske varit tystare eller mer hjälpsamma så hade det kanske funkat.  

Medberoendet är stort hos de små liven.  

Allt för att skydda hemmiljön.  

Fastän den just då inte ens fungerar så känns den för barnet ändå bäst.  

Men mamma behöver hjälp på oviss tid.  

Medicinjusteringar oftast.  

Suicidprevention ibland.  

Men för barnen är mamma alltid mamma och de behöver få vara med i behandlingen.  

Det borde finnas anhörigsamtal även för barn anser jag.  

Där mammans (jag) läkare berättar om sjukdomen, att barnen får se den insida av sjukhuset där mamma vistas.  

Det finns besöksrum att boka.  

Men ibland räcker inte orken till att ta emot besök och då behöver jag nån som kan föra min talan under tiden.  

Vi i familjen hjälps åt och är mycket öppna om min bipolaritet, adhd, cptsd.  

Men just det ögonblicket när barnen möts av sin släkting på skolgården faller hela deras liv i spillror.  

Barn är starka.  

Men de är sköra.  

Psykisk ohälsa drabbar hela familjen.  

Men barnen sätts oftast åt sidan.  

Det pratas mycket om anhörigstöd, men var kommer barnen in? 

Barn förstår.  

Och speciellt om de släpps in i det som sker.  

Vi pratar om att öka kunskapen kring psykisk ohälsa.  

Det är ju alldeles ypperligt att börja bland barnen.  

Det om nåt vore ett preventivt arbete.  

Inför psykisk ohälsa på skolschemat.  

Och framför allt var öppen med de barn som lever och växer upp i den miljön.  

Psykisk ohälsa kan drabba vem som helst.  

Det är bra att vara rustad då.  

Att ha lite kunskap i bagaget redan som liten underlättar en hel del i framtiden.  

För ens egna existentiella utveckling.  

Mina barn är tonåringar idag.  

Väl insatta i psykisk ohälsa.  

Men självklart sätter det vissa spår i dem att de som små gått och undrat, aldrig riktigt vetat.  

Har de litat på mej? 

Jo, jag tror att de kunnat det.  

Jag har tagit ansvar för min sjukdom och gjort allt i min makt för att hålla balansen.   

Jag har självklart utvecklats under åren.  

Vi har gjort resan tillsammans.  

Jag var sjuk långt innan jag fick barn.  

Trodde kanske naivt att jag skulle bli frisk, jag hade i alla fall inga tankar på sjukdomen då när jag blev gravid, eller några tvivel på att bli mamma.  

Jag vet att jag är en bra mamma.  

Ingen är väl fulländad.  

Det är en uppgift jag växt med.  

Jag är tydlig, ärlig och öppen om mitt mående och barnen har fått god kunskap om känslor från mej.  

För det är stor skillnad på känslor och en sjukdom.  

Känslor är friskt.  

Jag ville bara göra en liten headsup på att sätta sej in i barnets värld.  

Barnet till en bippo (bipolär, reds anm).  

Den värld och vardag vi har är fin.  

Men den kan raseras på ett ögonblick.  

Dessa barn skulle behöva ett kristeam.  

Vi har en krisplan, men den har inte alltid fungerat då barnens medberoende velat dölja eventuella sjukdomstillstånd och jag inte haft förmågan att ta ansvaret själv.  

Men ett tips är att sitta med barnet och skriva denna krisplan, vilka som ska stå med och deras telefonnummer, punkter för i vilka situationer de ska kontaktas.  

Att sen skriva under det som ett avtal.  

Att då och då ta fram planen och prata om den, viktigt att föräldern säger att det är vad den vill och vad som behövs när det gäller.  

Huvudansvaret ligger självklart alltid hos den vuxna.  

Det är bra om vårdteamet har en kopia av krisplanen och sjäkvklart de släktingar det berör.  

Men fråga gärna oxå om det finns möjlighet till ett anhörigsamtal på sjukhuset för barnen.  

Jag tror att det kan hjälpa enormt.  

Det är faktiskt barnens tillvaro det handlar om oxå i dessa fall.  

Det bör fokuseras mer på barnen till de som lider av psykisk ohälsa.  

Dels kan det förebygga egen psykisk ohälsa. 

Och chansen att få förstå är otroligt viktig.  

Det är nåt jag i alla fall märker tydligt på mina.  

Det är inte helt enkelt att anpassa sej när man rycks upp ur sin hemmiljö.  

Så kommer ofta dessa orosanmälningarna till kommunen på grund av att det är psykiatri.  

Så vitt jag förstått så anmäls inte andra sjukdomar.  

Jag kan förstå om nånting hänt, men en vanlig frivillig inläggning ska man inte anmälas för.  

(Min bestämda åsikt) 

Det kan leda till att man inte vågar be om hjälp till exempel, vilket kan sluta dramatiskt.  

Vi har tyvärr inga goda erfarenheter av vårt skyddsnät genom åren.  

Tvärtom.   

Och kommunen äger för lite kunskap om psykisk ohälsa att de snarare ställer till det.  

Det behövs nån form av samspel mellan kommun och region i dessa situationer om de ens ska lägga sej i.  

Jag ledsnade på handläggarna som redan bestämt sej för att inte lyssna på mej att jag bad dem vara med på ett sip-möte.  

Då fick de förklarat för sej mina diagnoser.  

Man måste vara frisk för att orka vara sjuk.  

Men det ska inte behöva vara så.  

En kamp.  

Att överleva.  

Så ge barnen främst en chans att leva.  

//Ylva Kristina Larsson 


Ingen ska behöva vara rädd att förlora sin försörjning på grund av ideellt engagemang

Detta inlägg riktar jag till samtliga riksdagspartier. 

Idag har människor med sjukersättning bara rätt att engagera sig i ideellt ”arbete” fem timmar i veckan. Lägger de ner fler timmar, som bedöms motsvara ”arbete”, riskerar de att bli av med sin försörjning. Det finns kommuner som kräver att de sprider ut engagemanget till en timme om dagen på vardagarna, sedan måste de gå hem. 

Den här texten handlar inte om dem som till exempel orkar vara föreningsordförande på halvtid, utan om dem som har full sjukersättning eftersom de bedöms sakna arbetsförmåga. Att ha förmågan att hjälpa till med disk eller städning på en fest eller att sälja på en loppis innebär inte att de sedan är kapabla att arbeta fullt ut i en affär, på städbolag eller restaurang. 

I början av 2021 medverkade jag och sex andra organisationer i en skrivelse som gjordes på initiativ av NSPH, Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa. Där föreslås utökade möjligheter till ideellt arbete vid sjukersättning, med motiveringen att ideella engagemang är rehabiliterande vid psykisk ohälsa. Vårt förslag är att möjligheten till ideellt engagemang ska utökas från fem till tio timmar i veckan.  

Utredaren frågade mig om det räcker med tio timmar. Enligt min mening ska man inte behöva vara rädd att förlora pengar till mat och hyra för att man engagerar sig ideellt. Man ska ha möjlighet att vara en samhällsmedborgare som alla andra i Sverige, kunna ha en hobby, kunna engagera sig i politiken. Ideellt engagemang kan vara ett sätt att bryta isolering, få sociala kontakter och ha något att stiga upp till på morgonen. Genom ideellt engagemang kan man vara med och påverka opinionsarbetet i viktiga frågor som berör en. 

Nu är det dags att följa upp detta. Ska det egentligen finnas någon begränsning för människor att delta i politiken och samhället? 

//Jimmie Trevett


Stöd ditt parti med din kunskap om psykisk ohälsa

Valet närmar sig med stormsteg och vi möter dagligen vallöften och slogans från partierna.  
Det finns så mycket jag vill göra och förändra i samhället. Jag lider själv av psykisk ohälsa, är anhörig och förälder inom NPF. Mina hjärtefrågor handlar om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar. Jag vill ha ett samhälle där alla är välkomna och har möjlighet att delta.  
Alla som kan ska jobba, ja självklart. Men vi måste ställa krav på arbetsgivare om att anpassa och dessutom ge arbetsgivare verktygen de behöver för det extra jobb det medför.  
Skolan behöver mer resurser i form av viktiga vuxna som kan möta barnen och ungdomarna där de befinner sig. Det behövs också resurser till att erbjuda en meningsfull fritid för alla. Plånboken ska inte avgöra om du kan ha fritidsaktiviteter. 

Sverige har bestämt att vi ska ha en nationell anhörigstrategi, det är toppen och nu ska politiken se till att det blir verklighet också.  

Jag vill uppmana alla som får och kan rösta att göra det. Vad du än väljer att rösta på så är det viktigt att värna om demokratin i vårt land. Har du kunskap och erfarenhet kring psykisk hälsa som kan berika och utveckla ”ditt” parti; engagera dig, berätta att du finns! 

Jag följer aktivt debatter och utfrågningar och är själv idag kandidat för Socialdemokraterna till kommunfullmäktige i min hemkommun Oskarshamn.  
Och även om det är både en förmån och lite jobbigt att sitta på två stolar så känner jag att diskussionerna där jag har förmånen att få vara med ger utrymme för verklig erfarenhet och kunskap. Så snälla, stöd ditt parti med din kunskap och erfarenhet och låt oss mötas i en dialog om verkligheten för människor med psykisk ohälsa. Alldeles för många pratar om annat. 
 


Att inte passa in – en udda pusselbit

Att livet är tufft många gånger skriver nog många under på. För oss med autism är det ofta ännu lite tuffare i vardagen, i mitt fall Aspergers syndrom. En lindrig form av autism som har utgått och ersatts av autismspektrumtillstånd – AST, men betydelsen är i stort sett densamma och jag har Aspergers syndrom fortfarande, inget annat. 

Miss Li beskriver det så bra i sin låt Instruktionsboken – att inte få rätt på det hela och att det verkar så lätt för andra. Hon har inte autism så vitt jag vet, men hennes beskrivning är klockren och visar att det kan vara kämpigt även för dem utan autismdiagnos. 

 
Jag tycker det är svårt att hitta sammanhang där jag passar in och att bibehålla vänskapsrelationer, vilket är oerhört slitsamt. Jag är ett gränsfall, vilket betyder att jag inte uppfyller diagnoskriterierna fullt ut. Jag känner mig faktiskt sällan hemma i grupper med personer med samma diagnos. Det beror på att jag är ett gränsfall och därmed inte har så stora sociala svårigheter, och mycket annat som diagnosen betecknar har jag inte. Utöver det har jag jobbat med min personliga utveckling sedan 2004/05 och då tränat bort vissa svårigheter jag haft på grund av diagnosen. Samtidigt varken trivs eller fungerar jag i så många sammanhang med människor utan diagnos och/eller utan kunskap om eller erfarenhet av autism. Det som kan fungera är umgänge med andra personer med någon form av psykisk ohälsa. Då kan vi förstå varandra, hitta gemensamma nämnare, men även prata om annat och eventuellt hitta på saker tillsammans.  

 
Jag får ibland en skavande känsla i sociala sammanhang, inte minst när man ska sammanföra sig två och två eller föras ihop med en främling. Det känns inte bra, det känns inte rätt, likt ett plagg som skaver mot huden. Det som mest förstör är att min ögonkontakt och till viss del mitt kroppsspråk. Folk har ofta svårt att tolka mig så länge jag inget säger, med all rätt. Det är när jag får en chans att lära känna en person och samtala som förståelse brukar uppstå och personen får en chans att lära känna mig. I vissa fall uppstår inte kemi, precis som för andra människor, och det är inget konstigt. Jag är oerhört känslig och känner för det mesta av direkt i samtal om jag kommer fungera med personen ifråga eller inte. Samtidigt försöker jag att inte trampa andra på tårna för jag vill varken såra eller skada någon annan. Tack och lov blir jag sällan varken utpekad eller utanför. Ingen brukar säga något, men vissa tittar konstigt när min ögonkontakt brister, vilket jag kan förstå, men jag tycker det känns obehagligt. Ju mer jag anstränger mig för att inte göra det, desto värre blir det för det är inget som går att kontrollera, tyvärr. Om jag är trött eller är stressad blir det värre. 

Jag är troligtvis även Hsp – Highly Sensitive Person, vilket är ett karaktärsdrag som 15–20 procent av världens befolkning har. Begreppet introducerades av psykologen och forskaren Elaine Aron. Hennes studier har visat att högkänslighet är medfött. Man föds med ett känsligare nervsystem än genomsnittet, vilket ger en personlighetsdraget. Man tar in fler intryck och tänker mer över dem än andra. Det kan det medföra att man lätt blir sårad eller otroligt glad av andras kommentarer och handlingar eller att man märker av direkt om någon annan blir sårad eller glad även om ingen mer runtomkring tycks se det. Källa: mabra.com 

Eller tycker jag det är jobbigt med mycket sociala intryck på grund av att min autismdiagnos orsakar att jag inte fullt ut kan stänga av/filtrera bort ovidkommande intryck/stimuli? Mingel och shoppingcenter och liknande är ingenting för mig. Havet, naturen och djur är däremot lugnande för mig. Lyssna på musik känns bra ibland, det beror på vilken sinnesstämning jag är i. 

Det där med tankar och känslor är också ett svårt kapitel för många, med eller utan autismdiagnos. Men, vi med autism är ofta rigida i vårt tankesätt och kan ha svårt att tänka om och har ofta svårt  för förändringar, särskilt utan förvarning. Sker det så kan det bli kaos i hjärnan och känslotrassel samtidigt, vilket är väldigt oangenämt. 

 
Samtal med få personer åt gången och skriva är mina styrkor och därmed mina verktyg. Där kan jag utrycka det jag känner och tänker och förklara mig och förhoppningsvis öka förståelsen hos läsaren. Det är en skön känsla!  

 
Det som också brukar fungera bra för mig är små samtalsgrupper om personlig utveckling, psykologi och dylikt, och återhämtning, antingen inomhus, ute i naturen eller vid havet vid bra väder, med eller utan djur närvarande. Ämnen som jag brinner för! Även pysselgrupper kan fungera. Pärlpyssel, främst örhängestillverkning, är avkopplande för mig ibland. Händerna arbetar och hjärnan vilar liksom vid träning. Som när jag dansar fridans i grupp i mörker med avslutande meditation/avslappning. 

 
Jag mår också bra av och utvecklas av att i viss mån utmana mig i sociala sammanhang och där göra något tillsammans med andra utan att direkt arbeta i grupp, till exempel på redaktion/administration på ett Fontänhus. Var och en gör sitt och man hjälper varandra vid behov och sedan förs det ihop, exempelvis i form av en tidning några gånger/år. Jag har även deltagit i några av deras sociala aktiviteter, bland annat dressincykling. 

 
Svårigheten och saknaden ligger för mig i att hitta vänner och eventuellt en kärlekspartner att på tu man hand att sitta och samtala med, umgås med och hitta på saker tillsammans med över tid. På grund av min diagnos har jag inte fullt ut hittat nyckeln till hur jag kan bibehålla relationer över tid, men kanske ger övning färdighet även på detta område. Jag får väl samla mer mod och ta nya tag :). 

 
//Caroline Nilsson  


Skrämmande utspel från Moderaterna och Liberalerna

Rätten till jämlik vård, stöd, omsorg och tillgänglig utbildning för alla oavsett var de bor och deras socioekonomiska förutsättningar är idag tyvärr inte självklar i Sverige; det är ett reellt problem. 

RSMH verkar sedan 1967 för ett samhälle där människor med psykisk ohälsa får stöd och hjälp till ett värdigt, jämställt och självständigt liv. Ett samhälle där psykisk ohälsa generellt motverkas och psykisk hälsa främjas. 

Därför har RSMH i över ett halvt århundrade arbetat för att främja: 

  • Förståelse hos allmänhet, beslutsfattare och myndigheter för de problem och utmaningar som sammanhänger med olika former av psykisk och psykosocial ohälsa. 
  • Mänskliga, medicinska och sociala rättigheter för dem som berörs av psykisk ohälsa. 
  • Vidgat samarbete mellan de grupper som yrkesmässigt arbetar på detta fält, de berörda själva samt deras representanter. 
  • Tillräckliga resurser och goda villkor inom psykiatrisk hälsovård, sjukvård, eftervård, socialpsykiatri, rehabilitering, arbetsvård, socialförsäkring och socialvård. 
  • Starkare inriktning av insatserna på den enskilda människans behov. 

RSMH arbetar för att förändra.

Vi har på resan mött mycket god vilja och personligt engagemang från företrädare från i princip alla politiska partier. I slutändan har dock tyvärr många reformer utarmats eller frusit inne i beredning på Regeringskansliet; oavsett den då för stunden rådande kulören på regeringen. Om detta har RSMH tänkt och tyckt en hel del. 

Men i årets valrörelse har vi sett något nytt och obehagligt ta form i den extremt jämna kampen mellan blocken. I en tävlan om de sista avgörande rösterna blir utspelen grövre och mer oförankrade i en grundläggande humanistisk människosyn. De mest flagranta övertrampen står i stunden Moderaterna och Liberalerna för. Partier som historiskt faktiskt värnat mänskliga och medborgerliga rättigheter i Sverige. 

Moderaterna vill kunna testa alla femåringar i så kallade socioekonomiskt utsatta områden för att upptäcka adhd. Syftet med förslaget är enligt partiets företrädare att fler ska medicineras och färre därmed ska hamna i gängkriminalitet. Men den ensidiga kopplingen till kriminalitet riskerar göra att adhd i allmänhetens ögon ensidigt kopplas till ett brottsligt beteende, vilket givetvis inte alls är typiskt. Det kan i förlängningen också föra med sig att föräldrar blir tveksamma till att söka utredning och hjälp för sina barn. En sådan utveckling vore förödande. 

Liberalerna vill införa obligatorisk språkbedömning för alla barn i tvåårsåldern som inte är inskrivna i förskolan. Även det ett förslag som riktar sig mot familjer i socioekonomiskt utsatta områden. Om svenskkunskaperna är bristfälliga ska föräldrarna uppmanas att skriva in sitt barn i förskolan och om detta inte sker ska samhället kunna omhänderta barnet – ett hot som givetvis oroar och skrämmer invandrarfamiljer. Och det måste påpekas att Liberalerna här ser helt bortom det faktum rätt många helsvenska tvååringar också skulle ha svårt att passera ett språktest.  

Både Moderaternas och Liberalernas utspel här är i första hand populistiska, stigmatiserande och xenofobiska och inte på ett förtroendeingivande sätt kopplat till ett övergripande perspektiv eller för den delen en plan för effektiva insatser i relation till det reella problemet. Även om interna kritiska röster höjts i bägge partierna så går man ut med dessa utspel i en överhettad valrörelse. Något av partierna själva givet utrymme att faktiskt erkänna feltänk eller tokformulering av problem/lösning veckorna före valet lär vi inte kunna förvänta oss.  

Ännu ett lågvattenmärke i svensk politik och något som RSMH tar starkt avstånd ifrån. 

//Barbro Ronsten 

Förbundsordförande, RSMH