De röd-gröna säljer sig till ekonomismen

Hannes 4Den parlamentariska socialförsäkringsutredningen har nyligen lämnat sitt slutbetänkande. Bland de femtiotalet mer eller mindre goda (eller dåliga) förslagen i det sönderkompromissade dokumentet har en ny doktrin sett dagens ljus: sjukvården skall ha arbetsrehabilitering som målsättning. Denna nya idé får nog anses följa i spåren efter alliansens hårda arbetslinje. I betänkandets sammanfattning kan man bland annat läsa följande formuleringar:

”en arbetsfokuserad hälso- och sjukvård”

”Hälso- och sjukvårdens hantering av sjukskrivningar måste fokusera mer på att hjälpa sjukskrivna tillbaka i arbete. Uppdraget är vidare än att ge medicinsk rehabilitering.”

”Återgång i arbete måste i högre utsträckning bli ett mått på hälso- och sjukvårdens resultat.”

Men är det då inte bra att sjukvården arbetar för att få tillbaka människor i arbete? Det kan låta självklart, och naturligtvis bör det finnas samhällsinstitutioner som arbetar för sjukskrivnas möjligheter att återgå i arbete. Ett flertal sådana finns också redan. Vi har t.ex. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen (med kompletterande aktörer), arbetsgivarna själva, företagshälsovården och de fackliga organisationerna. Sjukvården bidrar med automatik i sitt vårdande uppdrag, men om den dessutom får arbetsrehabilitering som självständigt mål, kan allmänhetens förtroende för sjukvårdsuppdraget skadas i grunden. Avsikten med sjukvårdande insatser är, och bör förbli, att i möjligaste mån återge patienterna en god hälsa och inget annat. Sjukvården korrumperas, om dess insatser dessutom skall styras av samhällsekonomiska hänsyn. Lojaliteten skall finnas med patienterna, inte med Försäkringskassan eller arbetsgivarna!

Genom att ställa upp på skrivningarna i socialförsäkringsutredningens betänkande, har utredningens röd-gröna ledamöter uppenbarligen accepterat sjukvårdens nya, arbetsrehabiliterande roll. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll har i intervjuer uttryckt likartade tongångar. Det förefaller därför som om de röd-gröna och regeringen numera går i alliansens och ekonomismens ledband.

/Hannes Qvarfordt

Blogginlägg med anknytning till ämnet:

Vård till vad?

Grundlösa påståenden från Ulf Kristersson

Arbetslinjen som frälsningslära


Forskarrapporterna bekräftar min verklighet, tyvärr

Anne Sofie HöijDet känns inte bra när forskare efter forskare helt sakligt konstaterar att fattiga kvinnor har fått det sämre under 1990-talet och därefter. Den faktiska inkomstskillnaden mellan de som har fått det bättre och de som har fått det sämre har ökat. Det är alltså en större andel som ligger under socialbidragsnormen i faktisk inkomst i månaden. Det är också en större andels som inte kan få fram 15 000 vid en akutsituation under en vecka. (Kvinnor Kan 2013)

Även den relativa skillnaden i inkomst mellan män och kvinnor har ökat sedan 1990-talet. Det leder till ökad dödlighet bland kvinnor, visar en studie från Göteborgs universitet.

Jag vill beskriva för er hur det är att ha fler dagar kvar i månaden än vad pengarna räcker till. Som låginkomstagande kvinna har jag fått låginkomst pension, i och med att man får pension efter de intjänade år man har. Och har man som mig, inte kunnat arbeta på ett lönejobb större delen av sitt liv så får man låg pension. Jag fick sjukpension 1979 och var 32 år. Det har jag levt på tills jag fick ålderspension.

Innan jag fick sjukpension var jag sjukskriven i ett halvår till nio månader per år så det var en trygghet att få sjukpension ekonomiskt. Men jag hatade mig själv som inte kunde jobba. Jag blev socialt isolerad, deprimerad och ensam. Inga arbetskompisar lägre.

För min del är det en vana att vända på pengarna så att man har mjölk och bröd, frukt och grönt varje dag. Däremot kan det vara svårt för andra att man inte har råd att gå ut och ta en öl eller fika på caféet, teater, kultur eller tandläkaren för man måste betala medicinen först, hyra och el, telefon och övriga kostnader.

Med mina funktionsnedsättningar är det inte möjligt att strunta i att ta ut medicinen för att jag inte har råd. Då riskerar jag livet. Det är likadant med färdtjänst och sjukresor. Jag vill ta mitt ekonomiska ansvar och sköta mig själv. Om jag inte tar medicinen mår jag sämre och dör tidigare.

Jag är inte onormal utan jag är normal i min grupp bland kvinnor. Det är inte mitt fel att samhället ser ut så här. Jag har inte valt de strukturer som gör att kvinnor med funktionsnedsättning blir fattigare än andra kvinnor.

Jag vet att det är vanligt, vilket också bevisas i kvinnor kan rapporten att kvinnor har större sjukfrånvaro, lägre inkomst och pension. Ska det vara så här 2015? Hur länge ska det här fortgå?

Jag är både förbannad och ledsen. Varför ska kvinnor vara sämre värda än män? Varför ska funktionsnedsatta ha det sämre än friska? Varför ska vi straffas ekonomiskt för vår funktionsnedsättning? Den har vi inte valt.

/Anne-Sofie Höij


Socialförsäkringsutredningen lämnar sitt slutbetänkande

NYbild[8]aÄntligen! eller kanske inte ändå. Fjortonhundra dagar och tolvhundra sidor senare kommer då slutbetänkandet från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen måndagen 2 mars 2015. Slutbetänkandet i sig är resultatet av jämkningar och kompromisser för att uppnå en bred politisk samsyn om hur socialförsäkringarna kan förbättras och hur inriktningen av det fortsatta reformarbetet ska utformas.

Den bild man får av de i utredningen engagerade parlamentarikerna är att de inte fått gå två steg fram utan att vara tvungna att gå ett tillbaka dragna av det gemensamma gummibandet – politisk konsensus – parlamentarikerna emellan. Pikant nog kan man i teorin annars på fjortonhundra dagar gå jorden runt till fots om underlaget tillät. De parlamentariska utredarna kom som grupp med nöd och näppe 50 meter över bron från riksdagen till Rosenbad.

Lite grovt innebär utredningens förslag att allt gott bevaras och allt ont fördrivas med relativt begränsade förslag i politisk konsensus. Förslagen de lägger ska heller inte uttryckligen vara så omstörtande att de i grunden skulle reformera systemet och därigenom föranleda att tid och resurser skulle krävas för omställning. Dessutom har de inte tagit ställning till alla detaljer och många frågor blir hängande i luften.

Nej, för en verklig reform krävs nya, fräscha initiativ med kraft och samhällsresurser. Den mus som tittar ut från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (www.psfu.se , www.regeringen.se ) och aktuella budgetförslag är knappast svaret. Vissa förbättringar till trots. Socialförsäkringssystemet behöver rivas upp av lejon, med kraft och mod att göra om och göra rätt på ett större sätt, så att vi får ett fungerande samhällskontrakt för alla. Det politiska mandatet för detta har dock tråkigt nog inte lyckats överbrygga blockgränsernas politiserande.

Vad är det då för halvmessyrer som ligger på bordet idag? Tja, underlaget finns nu till beskådande här

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utredningar/Statens-offentliga-utredningar/Statens-offentliga-utredningar_H3B321d2/

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Även sjukskrivna har rätt till bra rehabilitering

Jimmieblogg2För att rehabilitering ska ge bäst effekt för personer med psykiatriska diagnoser bör den ske innan de sjukskrivs, enligt forskningen. Ungefär så skriver Inspektionen för Socialförsäkringen, ISF, i sammanfattningen till sin rapport Sjukfrånvaro och psykiatriska diagnoser. Den andemeningen är intressant och viktig att ta med sig nu när Socialförsäkringsutredningen, efter flera års arbeten, inom kort lägger fram ett förslag på hur bland annat sjukförsäkringen ska utformas.

Inget ont i att ISF betonar betydelsen av arbetsplatsen och arbetsgivaren i rehabiliteringsarbetet. Det håller vi med om. Men frågan som vi på RSMH ställer oss är – Vad händer med dem som redan är sjukskrivna? Ska de lämnas därhän, för att ”forskningen” har visat att det inte ger lika ”bra effekt” att satsa på denna grupp?

Nej, det är naturligtvis fel. Då drar man alla över en kam. Med rätt stöd och hjälp finns det möjlighet att arbeta igen, även om du har varit sjukskriven länge. Vi hoppas att Socialförsäkringsutredningen kommer med konstruktiva och bra förslag på att förbättra rehabiliteringsåtgärderna även för dem som hamnat utanför arbetsmarknaden. Rehabiliteringskedjan bör bli steg för att verkligen hjälpa folk att komma tillbaks till arbetet igen – inte ett sätt att ytterligare pressa folk som redan mår psykiskt dåligt som det är. Hjälpen måste bli bättre.

Med rätt insatser och tillräckligt med tid kan du komma tillbaks från psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett Förbundsordförande i RSMH


Att välja bort ett val

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmote Då var strejken, förlåt nyvalet, avblåst och parterna, förlåt partierna, skakat hand på det nya avtalet om, ja om vad exakt? Från polarisering till samförstånd bakom lykta dörrar i mörkaste midnattstimme, när bara tomten var vaken, har något för de inblandande partitopparna klarnat. Riktigt vem som följt vems stjärna är dock mindre klart.

En sak är dock otvetydig. De svenska väljarnas demokratiska mandat från i höstas kvarstår och den parlamentariska förvirring som följde ska nu adresseras av de etablerade fyra Allianspartierna och de två regeringspartierna. En minoritetsregerings handlingsutrymme ska bli större. Vidare ska uppenbarligen Sverigedemokraterna isoleras och mycket av de politiska prioriteringarna i vårt samhälle kommer att först manglas i kabal – partitopparna emellan ­– innan vi enkla medborgare kommer att få se vart vår röst förde Sverige.

RSMH väntar fortfarande på att de inspel som gavs i Stefan Löfvens regeringsförklaring om ett bättre liv för den med funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa ska kläs i praktisk politik. En politik som gör skillnad för verkliga människor som idag utförsäkras i väntan på adekvat och samordnad rehabilitering, lever på försörjningsstöd i väntan på omprövning av Försäkringskassebeslut, aldrig får fotfäste på arbetsmarknaden eller i arbetslivet knäcks av en orimlig psykosocial arbetsmiljö. Om det blir socialdemokrater och miljöpartister som tar ansvar för detta eller andra har vi inga preferenser i.

Men, de marginaliserade som fortfarande lever på undantag efter Alliansens ”nödvändiga och riktiga reformer” och de som de föregående mandatperioderna fått ansluta sig till dem får inte kompromissas bort i ett parlamentariskt svälta-räv-spel i de högre moraliska sfärerna. Nyval eller icke nyval, något behöver göras för att ge faktisk rehabilitering och inte bara kedjor till människor som vill, men ännu inte kan försörja sig själva genom arbete. Sverige har inte råd att välja bort dem.

/Jimmie Trevett,

Förbundsordförande, RSMH


Rätten till försörjning

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteDe ekonomiska resurserna för de grupper RSMH organiserar har de senaste 20 åren utarmats allt mer och avståndet till de högavlönade på arbetsmarknaden har fördubblats gånger flera. Detta är inget nytt. Situationen på arbetsmarknaden har under perioden helt öppet varit sådan att våra grupper konsekvent ställts åt sidan. Brister i vård-, stöd- och rehabiliteringsinsatser från det allmännas sida har dessutom gjort det svårt för individer att mobilisera arbetsförmåga i den takt och utsträckning som kommenderats av den så kallade Rehabiliteringskedjan.

I huvudsak har inkomsterna för många i gruppen baserats på olika former av stöd på garanti- och miniminivå eftersom man aldrig på allvar fått fotfäste på arbetsmarknaden. Till detta kommer att de senaste årens reformer inom sjukförsäkringen inneburit en än mer osäker och försämrad ekonomi för de med psykisk ohälsa. Fattigdom främjar inte hälsa, vare sig kroppslig eller psykisk om det finns de vetenskaplig evidens till leda. Men, här står vi ändå.

RSMH kommer att fortsätta att driva frågan om rätten till försörjning och rätten till rimliga förutsättningar att få utnyttja 100 % av sin förmåga i meningsfullt arbete och sysselsättning för människor med psykisk ohälsa. Det är en av de viktigaste frågorna för våra grupper inför valet i höst och de förtjänar tydliga besked från de politiska partierna om hur vi kan komma dit.

Rätten till försörjning, jämlik hälsa och att det allmänna tar ansvar för de ofta livslånga negativa hälsoeffekter som idag insatta behandlingar av psykisk ohälsa innebär är några av de huvudfrågor inför valet i år RSMH kommer att driva. Det sätt som man hanterat den ofta undergrävda tandhälsan för gruppen är närmast en skandal idag. Mer om detta kommer.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Önskelista inför 2014

Hannes 4Så här i början av det nya året kan det kännas naturligt att fantisera om vad det, eller de närmast kommande åren, helst kunde föra med sig, om man fick önska fritt. Jag nöjer mig dock med att fantisera om sådana händelser, som skulle beröra livsvillkoren för oss med psykisk ohälsa. Utan inbördes rangordning:

 

  • Att vi efter valet i september får en regering med solidarisk och humanistisk människosyn.
  • Att vi återfår en människovärdig socialförsäkring, som ger trygghet och anständiga, ekonomiska villkor även för dem, som inte har kunnat arbeta, inte kan arbeta eller inte får något arbete.
  • Att bluffmakeriet och skumrasket inom läkemedelsindustrin blir känt för den breda allmänheten och våra politiker.
  • Att psykiatrin reformeras i grunden, avmedikaliseras och inriktas mot psykologiska och socialpsykiatriska behandlingsmetoder, vid små, lokala och hemlika behandlingsenheter.
  • Att psykiatrisk tvångsbehandling förbjuds och att endast tillfälligt tvångsomhändertagande tillåts.
  • Att rättspsykiatrisk vård avskaffas som brottspåföljd.
  • Att människor med psykisk ohälsa tillerkänns mänskliga och medborgerliga rättigheter på samma villkor som alla andra.
  • Att alla kommuner erbjuder träffpunkter, aktiviteter och värdigt boende till alla med psykisk ohälsa, som behöver sådana insatser.
  • Att viktiga och allmännyttiga samhällsfunktioner åter drivs i offentlig och demokratisk regi, utan vinstintresse.
  • Att vi på våra viktigaste livsområden slipper spela eller själva befinna oss på en krass marknad.
  • Att RSMH gör ovanstående önskelista till del av sina målsättningar och sin verksamhetsinriktning.

 

/Hannes Qvarfordt


Relativismen under Mammon

Hannes 4I mitt förra blogginlägg lovade jag att återkomma med konkreta exempel på vad en total relativism kan leda till. Möjligen lovade jag för mycket, eftersom det här blogginlägget snarare skall handla om den värdeförnekelse som kan uppstå i övrigt, när ett enskilt värde blir överordnat och dominerande över alla andra. I det här fallet rör det sig om de ekonomiska värdenas undertryckande av andra värden i samhället. (Total relativism kan, å andra sidan, enkelt sammanfattas som det lössläppta helvetet.)

Det kanske främsta exemplet på värdeförnekelsen under Mammon är den globaliserade marknadsliberalismen. I de heliga marknadskrafternas namn tävlar vi alla mot varandra, världen över. Länder mot länder, företag mot företag, grupper mot grupper och individer mot individer. I en tävling finns alltid vinnare och förlorare. Några måste krossas för att andra skall segra. Den som vill vinna måste ha bättre vapen än sina motståndare, och alla tvingas därför ständigt förbättra sina arsenaler. På den ekonomiska marknaden innebär det att produktivitet och lönsamhet hela tiden måste öka gentemot konkurrenterna – och idag är t.ex. Sveriges konkurrenter slavarbetsekonomierna i Kina, Indien, Brasilien, övriga Asien och i ökande grad Afrika. Skall vi i längden kunna konkurrera med dem, måste också våra lönekostnader, vår kunskap, vår produktivitet, våra arbetstider osv. vara konkurrenskraftiga. Marknaden framtvingar på det här sättet allt hårdare livs- och arbetsvillkor, och grundläggande, mänskliga värden devalveras.

Av samma konkurrensskäl tävlar världens länder mot varandra i skattesänkning, dels för att minska kostnader och dels för att locka till sig internationella företagsetableringar. Det blir en tävling mot välfärdens botten, där företagsägare och företagsledningar blir vinnare, medan andra länder eller den egna befolkningen blir förlorare. Som ersättning för den förlorade, gemensamma välfärden får vi i stället bli kunder på en marknad, där den mest välbeställda har företräde framför den ekonomiskt resurssvaga. Åter offras grundläggande, mänskliga värden i det makroekonomiska spelets namn.

Även på de områden som närmare berör oss inom RSMH gör sig Mammons påtvingade värderelativism gällande. Antalet vårdplatser i psykiatrin skärs t.ex. kontinuerligt ned, trots politikernas fagra tal om prioritering av psykvården. Platserna i min hemregion Västra Götaland har de senaste åren minskat mest i hela Sverige, med hänvisning till att vi dessförinnan låg över riksgenomsnittet. Eftersom alla landsting och regioner på det sättet kan jämföra sig med ett ständigt sjunkande riksgenomsnitt, skapas åter ett race mot botten. Ingen hänsyn tas till att riksgenomsnittet i sig kanske redan är alldeles för lågt i relation till det faktiska behovet. (Det går också att få behovet att framstå som sjunkande, genom att kontinuerligt strama åt kriterierna för inläggning: ”Se här, vår beläggning är nu bara 80 procent, så vi kan ta bort fem vårdplatser.”)

Ett pinfärskt exempel på devalveringen av människovärdet står socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson för. I en debattartikel i Dagens Industri (och på regeringens hemsida) skriver de att ”Höjda skatter för att finansiera höjda ersättningar kommer att leda till att långtidssjukskrivningarna ökar igen eftersom det blir mindre attraktivt att arbeta.” Alldeles bortsett från att ministrarna därmed avslöjar sin djupa misstro mot människors arbetsvilja, avspeglar uttalandet också en människosyn, där sjuka människors värde underordnas makroekonomiska målsättningar. Så ser relativismen under Mammon ut.

/Hannes Qvarfordt

PS. Vad tron på absoluta värden kan föra med sig har beskrivits många gånger av andra än mig. Religiösa föreställningar är t.ex. grunden för otaliga och sällsynt grymma krig och övergrepp genom historien.


Utlopp för frustration

fredrikJag tänkte skriva något om myndigheters bristande samverkan och risken för att  personer med psykisk ohälsa ska förlora sin sjukskrivning. Det är väl känt att personer med psykisk ohälsa kan bli utförsäkrade. Det har hänt att personer som skickas till Arbetsförmedlingen bedöms som inte arbetsföra. Det betyder dock inte att Försäkringskassan inte kan påstå att personen har arbetsförmåga. Det är också så att personer som Arbetsförmedlingen bedömer ha t ex 60 % arbetsförmåga bedöms annorlunda av Försäkringskassan. Försäkringskassan har bara bedömningarna 25%, 50% , 75% och 100% arbetsförmåga. En person som av Arbetsförmedlingen bedöms ha 60% arbetsförmåga kan av Försäkringskassan bedömas ha 75% arbetsförmåga enbart för att Försäkringskassan inte har samma procentsats arbetsförmåga i sina bedömningar. Personen uppgraderas då till en högre arbetsförmåga än vad Arbetsförmedlingen bedömt och får börja arbeta mer än vad arbetsförmedlingens bedömning medger att personen klarar av. Annars förlorar personen sin sjukskrivning.

Läkare kan i sina läkarutlåtanden om personer med psykisk ohälsa göra bedömningen att dessa inte är arbetsföra eller i varje fall skriva läkarutlåtandet på ett sådant sätt att personen bedöms ha nedsatt arbetsförmåga. Läkarutlåtanden som yttrar sig över personers arbetsförmåga bedöms annorlunda hos Försäkringskassan. Det beror på att läkaren enligt Försäkringskassan bara ska yttra sig över sjukdomen och inte över en eventuell arbetsförmåga. Därför tar Försäkringskassan ingen hänsyn till läkarens bedömning om andra saker än om personen bedöms ha en diagnos.

Arbetsförmedlingen kan se att personer inte har en realistisk chans att få ett jobb och att det inte finns några jobb som personen med psykisk ohälsa kan få då personen inte har tillräcklig arbetsförmåga. Det händer därför att Arbetsförmedlingen avslutar arbetet med en person då denne inte bedöms kunna få ett jobb. Försäkringskassan å andra sidan bedömer om personen antas ha en arbetsförmåga eller inte. Det har hänt att Försäkringskassan bedömer att en person med psykisk ohälsa har arbetsförmåga även om det inte finns någon realistisk chans för personen att hitta ett befintligt jobb som denne klarar av och hitta en arbetsgivare som skulle vilja anställa personen i fråga. Om det finns en realistisk chans för personen att få ett arbete intresserar inte Försäkringskassan som kan utförsäkra personen om denne bedöms ha någon arbetsförmåga.

Regeringen har skrivit en förordning (Svensk författningssamling 2013:522) som trädde i kraft 1 augusti 2013 där det skrivs att verksamheten personligt ombud ska bedrivas så att samverkan mellan vård- och omsorgsinsatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommer till stånd utifrån den enskildes behov. Dock har jag hört liknande historier som ovan av just personliga ombud. Det finns anledning att fråga sig om man kan uppnå en samverkan utifrån den enskildes behov när psykiatri, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska göra bedömningar utan att ta hänsyn till varandras expertis? För att en bra samverkan ska kunna uppnås så krävs en ändring av dessa myndigheters uppdrag så att individen sätts i centrum och att alla har individens bästa för ögonen.

Antalet sjukskrivningar har gått ner men blir människor mindre sjuka bara för att man ändrar i regelsystemet? Det finns historier, till exempel den onådiga luntan där personer har trillat mellan stolarna och förlorat sin inkomst (sjukersättning) på grund av förändrade bedömningar hos myndigheter snarare än att personen fått sin hälsa förbättrad, alla offentliga fina ord till trots!

Nu har jag skrivit av mig min värsta frustration.
Fredrik Gothnier

 


Var tog satsningen på effektiv och strukturerad rehabilitering vägen?

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteNu är Ulf Kristersson, regeringens minister för socialförsäkringen, på TV igen. Med sig har han både staplar och grafer i svala blå färger. Någonstans i hans drivna presentation bubblar några obehagliga fakta fram i förgrunden av hans makro-systemanalyser av statistik över sjukfrånvaro och ersättningsuttag ur våra socialförsäkringar. Försäkringskassan larmar om att anslagen inte räcker då sjukfrånvaron ökar igen. Bakom ökningen finns framförallt stressrelaterad ohälsa och psykisk ohälsa som kräver längre sjukskrivning som bipolär sjukdom och återinsjuknande i depressioner.

Ministerns snabba och handlingskraftiga respons är att med fast röst och blicken rakt i kameran berätta att Försäkringskassan nu ska få ytterligare ett analys- och utredningsuppdrag. Om detta kan man tänka och tycka lite olika. Mer kunskap är ju inte fel. Beslut ska definitivt vara underbyggda av en korrekt bild av verkligheten för att inte göra ont värre.

Men, när RSMH de senaste fem åren kritiserat Alliansens reform av sjukförsäkringssystemet är det huvudsakligen för att man med ofullständiga underlag, i trots mot förutsägbara risker och i brist på kompletterande satsningar på effektiv och strukturerad rehabilitering extremt fort forcerar igenom en samhällsomstöpning i våra gemensamma trygghetssystem som vi inte sett maken till i Sverige på ett halvt århundrade. Nu när systemskiftets barnsjukdomar börjar bli kroniska är det inte bråttom längre?

Låt oss återvända ett ögonblick till läget då behovet, nödvändigheten och riktigheten av en reform konstaterades för ett drygt decennium sedan. Sjukfrånvaron var hög, samhällsekonomin pressad och den demografiska kurvan oroväckande för hur arbetskraftsutbudet skulle stå sig framöver. Men, var detta nu för att lata och arbetsskygga levde högt på socialförsäkringen eller fanns där andra förklaringar?

En kunskapsöversikt över läget då det begav sig från Arbetslivsinstitutet, Den galopperande sjukfrånvaron – Sken, fenomen och väsen (Larsson, Marklund & Westerholm, Arbetslivsinstitutet 2005), ger en bild befriad från politiska skygglappar. Det man fann här var att, bortsett från en betydande ökning av psykiska utmattningsdepressioner, så var diagnospanoramat ungefär som det varit i alla tider. Men, situationen för de rehabiliteringsansvariga hade drastiskt förändrats till det sämre under 1990-talet. Människor fick inte i samma utsträckning som tidigare individualiserade, sammanhållna och fokuserade insatser från det allmänna till stöd för sin rehabilitering då deras arbetsförmåga sviktade på grund av ohälsa. Många av RSMH:s medlemmar kan också vittna om bristerna i rehabilitering under perioden och ett tryck mot förtidspensionering snarare än konkret stöd till återhämtning vid psykisk ohälsa.

Har då Alliansen under dess tid vid makten på allvar intresserat sig för rehabiliteringsfrågan? Detta med socialförsäkringssystemet kommunicerande kärl. Inte på allvar och inte på ett genomtänkt sätt är det intryck man får. När såg man senast en gemensam presskonferens med både Ulf Kristersson och Göran Hägglund där de tillsammans fick beskriva analysen, planen och visionen för ett samhälle där man vågar bli sjuk, har råd att bli frisk och får tillgång till ett arbete man orkar med?

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH