Var tog satsningen på effektiv och strukturerad rehabilitering vägen?

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteNu är Ulf Kristersson, regeringens minister för socialförsäkringen, på TV igen. Med sig har han både staplar och grafer i svala blå färger. Någonstans i hans drivna presentation bubblar några obehagliga fakta fram i förgrunden av hans makro-systemanalyser av statistik över sjukfrånvaro och ersättningsuttag ur våra socialförsäkringar. Försäkringskassan larmar om att anslagen inte räcker då sjukfrånvaron ökar igen. Bakom ökningen finns framförallt stressrelaterad ohälsa och psykisk ohälsa som kräver längre sjukskrivning som bipolär sjukdom och återinsjuknande i depressioner.

Ministerns snabba och handlingskraftiga respons är att med fast röst och blicken rakt i kameran berätta att Försäkringskassan nu ska få ytterligare ett analys- och utredningsuppdrag. Om detta kan man tänka och tycka lite olika. Mer kunskap är ju inte fel. Beslut ska definitivt vara underbyggda av en korrekt bild av verkligheten för att inte göra ont värre.

Men, när RSMH de senaste fem åren kritiserat Alliansens reform av sjukförsäkringssystemet är det huvudsakligen för att man med ofullständiga underlag, i trots mot förutsägbara risker och i brist på kompletterande satsningar på effektiv och strukturerad rehabilitering extremt fort forcerar igenom en samhällsomstöpning i våra gemensamma trygghetssystem som vi inte sett maken till i Sverige på ett halvt århundrade. Nu när systemskiftets barnsjukdomar börjar bli kroniska är det inte bråttom längre?

Låt oss återvända ett ögonblick till läget då behovet, nödvändigheten och riktigheten av en reform konstaterades för ett drygt decennium sedan. Sjukfrånvaron var hög, samhällsekonomin pressad och den demografiska kurvan oroväckande för hur arbetskraftsutbudet skulle stå sig framöver. Men, var detta nu för att lata och arbetsskygga levde högt på socialförsäkringen eller fanns där andra förklaringar?

En kunskapsöversikt över läget då det begav sig från Arbetslivsinstitutet, Den galopperande sjukfrånvaron – Sken, fenomen och väsen (Larsson, Marklund & Westerholm, Arbetslivsinstitutet 2005), ger en bild befriad från politiska skygglappar. Det man fann här var att, bortsett från en betydande ökning av psykiska utmattningsdepressioner, så var diagnospanoramat ungefär som det varit i alla tider. Men, situationen för de rehabiliteringsansvariga hade drastiskt förändrats till det sämre under 1990-talet. Människor fick inte i samma utsträckning som tidigare individualiserade, sammanhållna och fokuserade insatser från det allmänna till stöd för sin rehabilitering då deras arbetsförmåga sviktade på grund av ohälsa. Många av RSMH:s medlemmar kan också vittna om bristerna i rehabilitering under perioden och ett tryck mot förtidspensionering snarare än konkret stöd till återhämtning vid psykisk ohälsa.

Har då Alliansen under dess tid vid makten på allvar intresserat sig för rehabiliteringsfrågan? Detta med socialförsäkringssystemet kommunicerande kärl. Inte på allvar och inte på ett genomtänkt sätt är det intryck man får. När såg man senast en gemensam presskonferens med både Ulf Kristersson och Göran Hägglund där de tillsammans fick beskriva analysen, planen och visionen för ett samhälle där man vågar bli sjuk, har råd att bli frisk och får tillgång till ett arbete man orkar med?

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


3 kommentarer on “Var tog satsningen på effektiv och strukturerad rehabilitering vägen?”

  1. Per-Ola Larsson skriver:

    Kopia av mitt brev till socialförsäkringsministern:
    ”Hej! Du klagar på att Försäkringskassan får högre kostnader för korttidssjukdom. Det torde inte drabba FK, eftersom Ni ordnat så att arbetsgivaren måste betala sjuklön de första 2 veckorna.
    Att psykisk ohälsa ökar är inte så konstigt. Trots att Alliansregeringen har stiftat en rad positiva lagar är problemet att varken landsting eller kommun i Stockholms län tillämpar lagarna. Det är ganska egendomligt att alliansmajoriteterna i Stockholms län inte är solidariska med Regeringen. Ta t ex Er prop 2008/09:193. 3 f § HSL och 2 kap 7 § SoL trädde i kraft 1/1 2010. Om landsting och kommun verkligen tillämpade vårdplaneringen skulle den psykiska hälsan markant förbättras. Om också Landstinget enligt HSL ville bedriva preventiv hälsovård skulle arbetsmiljöerna förbättras med mindre ohälsa som följd. Tala med Filippa Reinfeldt om det! För psykiatrin behövs inga fler utredningar. Se till att Dina partikolleger i Stockholm tillämpar Era utmärkta lagar. Det skulle drastiskt minska sjukvårdskostnaderna!
    Jag vågar påstå det efter att ha följt psykiatrin i Stockholm sedan 1988.
    Stiftad lag ska tillämpas. Varför stiftar man eljest lag?”

    Det är angeläget att RSMH inför nästa val kräver av politiker att tillämpa gällande lag.

  2. ragnevi skriver:

    Bra inlägg, men det finns ingen rehabilitering i rehabiliteringskedjan. Det är bara fasta tidsgränser för när nya intyg ska fyllas i. Finns det någon evidens på att fylla i papper gör människor friskare? Jag får inga hjälpmedel för mina problem, ingen förtur till någon vård för intyg som de kräver konstant. De skickar mig till Stadsmissionen för att jag ska prata med en kurator, som främst arbetar med hemlöshet. De har en telefon som alltid rekommenderar mig att återkomma senare. När nu senare är…

  3. Hannes Q skriver:

    Ett synnerligen bra inlägg, Jimmie!


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s