Bipolär vardag

Ylva kristina Unt PS


 





Jag skäms.
Över mej själv…
Att jag skulle vara sämre på så många vis än de flesta andra omkring mej.
På grund av mina återkommande depressioner.
Det är främst för dem jag skäms….
Och jag skäms att jag skäms för det.
Förlåt mej. 

Så ligger jag på soffan igen sen några dagar.
Nånstans mellan vaken och sömn är jag.
Nånstans mellan natt och dag är det.
Jag vet inte.
Jag vill inte ligga så här men förmår mej inte att komma upp.
Jag ser min familj otåligt trampa runtomkring lite uppgivna men accepterande att deppen tar plats och tid.
Jag vill skynda på…
Det funkar inte så.
Jag skäms och blir hatisk min obrukbara gestalt.
Fan!

Dottern har sin kompis hemma igen.
Jag låg tyst nedbäddad på soffan sist hon var här också.
Hon tänker väl att jag måste vara lataste morsan ever…
Förlåt.
Jag brukar kunna ha en massa energi.
Men när den sinar…
Ja då försvinner den helt.
Jag försöker att pressa fram styrka.
Men orkar inte ens titta upp att möta ditt ”hej”.

Jag skäms men försöker att intala mej att de säkert förstår…
Förstår vadå?!
Finns det ens nåt att förstå?
Jag undrar efter alla dessa deppskovs tid.
Om inte förståndet lämnats bredvid. 

Nästa gång.
Snart.
Imorron.
Kanske det är annorlunda.
Det är det nog.
Då kanske jag sitter upp i soffan i alla fall.
I bättre fall.
Hoppas. 

Jag vill visa att jag är bra.
För när jag ligger så här orkeslös inför livet då känner jag mej så otroligt dålig.
”känn inte så”
”tänk inte på det viset”
”så är det ju inte”
JO – exakt SÅ är det!
Värdelöst.
Och jag skäms hela tiden då depressionen känns som ett inre svek som sveper in och över mej.
Som får mej att framstå på visst sätt.
Det är inte rätt!

Jag skäms.
Men jag är glad att dotterns vän fortsätter att hälsa på.
Att jag inte skrämt bort hen.
Hen vet att jag kommer att sätta mej igen. 

Det är onödigt många onda tankar jag lägger över mej själv när jag ligger så här.
Tynger ner det redan tunga.
Lägger börda över bröst och lunga.
Skäms.
Om den här skammen ändå inte vore så total.
Och vad bottnar den i?!
Kunde jag så satte jag skammen fri.
Förbi. 

Jag har en bipolär sjukdom som går i skov.
Jag kan faktiskt vara riktigt rolig också.
Som om jag måste förklara det.
Ska det vara så…
Att jag behöver intyga min existens.
I de lägen där jag inte längre känns. 

Förlåt mej.
Jag enkelt komplicerade tjej. 

Att skämmas hjälper inte.
Tvärtom.
Ändå är det vad jag gör.
Ligger tyst och dödar tiden.
Överbliven.

/Ylva Kristina Larsson

 



Kommentera

Logga in med någon av dessa metoder för att publicera din kommentar:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s