Unga och gamlas psykiska hälsa – fullspäckat schema i Almedalen

NYJimmieTrevettAlmedalsveckan är proppat med seminarier och debatter, varav flera handlar om psykisk ohälsa. Vi är fem personer från förbundskansliet som tillsammans med Gotlandsföreningen och tre andra medlemmar hjälps åt att bevaka och sprida information om RSMH här.

På ett seminarium som jag lyssnade på var det ungdomar från föreningen Tilia som berättade hur de hade blivit bemötta av psykiatrin. En av dem hade haft utmattningsdepression, men vårdpersonalen hade sagt till henne att ”du är för ung för att kunna ha det”. En annan hade sökt för ätstörningar, men då tyckte personalen att hon vägde för mycket för att det skulle kunna stämma. De blev helt enkelt inte trodda. Så får det inte vara! Unga måste få hjälp och tidiga insatser, annars riskerar måendet att försämras ytterligare.

Ett annat seminarium handlade om att riva 65-årsgränsen i samhället, men också inom psykiatrin. Vi blir alla äldre. Och gruppen äldre blir allt större i takt med befolkningsökningen. Trots detta är äldre med psykisk ohälsa inte prioriterat. Många äldre går runt med långa depressioner eller annan psykisk ohälsa utan att få hjälp. Det är en grupp som behöver mer stöd, också när det gäller psykisk ohälsa.

Själv har jag deltagit i många debatter, bland annat i ett samtal med RFSL, där jag inledde att tala generellt om psykisk ohälsa. HBTQ-personer har en högre risk för psykisk ohälsa, kanske bland annat på grund av påfrestningarna att leva utanför normen och allt det förakt som de då stöter på. Självmord är också vanligare än i övriga befolkningen.

I måndags hade vi tid i Handikappförbundens tält, som ligger i hamnen. Där hade vi ett samtal om psykiatrireformen och vad vi ska göra för dem som mår allra sämst. Någon timme senare tog vi i stället upp ämnet mat, träning och psykisk hälsa. På båda samtalen kom runt ett 40-tal personer för att lyssna och alla fick inte plats inne i tältet, utan flera stod utanför och kikade in.

I dag är det fullt upp på campus där nätverket Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa, NSPH, anordnar flera olika seminarier. Jag deltar i två debatter och Annika Bostedt, som driver RSMH:s projekt Ung Kraft och Unga som resurs i arbetslivet deltar i ett av dem som handlar om just unga. Sen på fredagen debatterar jag om hur arbetsmarknadspolitiken kan inkludera dem som står längst bort från arbetsmarknaden i Handikappförbundens tält. Vill ni se mer detaljerat vad vi är på för seminarier kan ni kika här.

Hoppas vi ses här någonstans! Om inte – ha en skön fortsättning på sommaren!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Självmord

PaulinaJag tänker dela med mig något som kommer från ett ställe i mitt liv då jag mådde som värst. Anledningen till varför jag gör det är för jag anser att det är så otroligt viktigt att våga prata om det som är svårt. Att sätta ord på det som är jobbigt är viktigt.

De senaste dagarna har man valt att uppmärksamma självmord i olika medier vilket gör mig glad! Varje dag tar en person under 19 år sitt liv. Jag kunde blivit en del av den statistiken men jag lyckades överleva. Det är jag idag otroligt tacksam för.

Jag minns hur otroligt ensam och missförståd jag kände mig. När jag försöker minnas hur många gånger jag försökte ta mitt liv när jag var yngre kommer jag inte fram till någon siffra. Det är helt enkelt för många gånger att jag inte ens kan minnas antalet, men jag är så otroligt glad idag för att jag misslyckades alla dessa gånger. När jag tänker tillbaka och tittar på min hand förvånas jag över vilken tur jag har haft. Jag ska inte ljuga för er. Än idag finns det dagar som jag bara vill försvinna, än idag känner jag mig ensam och missförstådd men dessa dagar kommer inte lika ofta som förut. Det jag minns mest från då är just denna känsla av total ensamhet men även hopplöshet. Inte ens sjukvården visste hur de skulle hjälpa mig.

Jag minns mitt första självmordförsök så tydligt, jag var 13 år då. Jag svalde massa tabletter. Den natten vaknade jag och var kissnödig men hur mycket jag än försökte öppna mina ögon kunde jag inte. Jag drabbades av panik för jag visste att något var fel och ropade på mamma. Hon rusade in och upptäckte rätt snart att något var fel och ringde ambulansen. Hela vägen till sjukhuset fick de hålla mig fast, jag vred och vände mig. Jag gjorde allt för att inte få hjälp jag skrek: ”Släpp mig fattar ni inte jag vill dö!”

När jag kommer fram till sjukhuset lägger man mig på en kall sjukhusäng, kalla händer trycker ner mig och det sista jag minns är en mörk basig röst som säger ”Vad tog du?” Sen blir det mörkt. Jag vaknar tre dagar senare, ikopplad massa sladdar och dropp.

Det som hände då är att jag slås av otrolig skam och ångest. Skam över vad jag hade gjort och ångest över att jag misslyckades. Jag minns att fick träffa en kvinna som skulle utvärdera mig. Jag ville inte ha hjälp då, jag var bara 13 och jag var så rädd. Jag visste inte bättre så jag gjorde det jag alltid brukade göra. Jag pratade mig ut ur situationen. Ni måste förstå, att prata är något jag alltid har varit duktig på. Jag brukar säga att när man dag in och dag ut krigar med sina demoner lär man sig snabbt att tala till sin egen fördel och det var det jag gjorde. Man bedömde att det inte var så farligt då. Jag menade ju inte det, jag visste inte att det var så många tabletter och jag ångrade mig. Efter detta åker jag fram och tillbaka som en jojjo mellan BUP och mitt hem. Det är här som mitt inferno börjar.

Jag har tänkt många gånger om det kanske skulle ha hjälpt om man reagerade då istället för att bara titta bort. Om jag hade fått hjälp då när jag var 13 år, skulle jag sluppit alla dessa år av dåligt självförtroende, återuprepande självmordförsök, vård på sluten psykiatri, för att inte tala om alla gånger jag grät mig till sömns. Känslan av totalt misslyckande, ensamhet. Men framför allt den där smärtan. Smärtan som kommer när man har riktigt ont i själen. Jag kan inte ens idag förklara eller beskriva i ord hur ont det gjorde. För det gjorde fruktansvärt ont när jag kröp ihop i sängen i fosterställning, kände mig totalt värdelös, ensam bortglömd oälskad, ful, otillräcklig. Det är då som tankarna på att lämna denna värld känns som den enda utvägen. För när det gör så ont i själen orkar man inte riktigt att kämpa. Det var då jag önskade att någon orkade kämpa för min skull.

Idag försöker jag ta en dag i taget, jag som många andra kämpar fortfarande med min självbild för den gick sönder rejält under alla dessa år. Jag försöker än idag att pussla ihop själen och letar efter de bitar som fattas. Jag har kommit en bra bit på väg men samtidigt kan jag inte låta bli att undra om mitt pussel hade varit lite enklare om någon hade agerat just då när jag för första gången försökte ta mitt liv.

/Paulina Tarabczynska


På TV: Anna Odells konstskandal inom psykiatrin

JimmiebloggI morgon startar SVT1 en serie om konstskandaler som förändrade Sverige. Först ut är Anna Odell med sitt konstverk ”Okänd kvinna 2009 – 349701” – ett verk som skapade stor debatt och där RSMH var inblandad.

Det var den 21 januari 2009 som Anna Odell spelade psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm. Några förbipasserande slog larm och hon hämtades av flera poliser och fördes till psykakuten på S:t Görans sjukhus. Där lades hon i bälte och tvångsmedicinerades. När hon nästa dag berättade i tidningarna att iscensättningen var en del av hennes examensarbete på Konstfack förstod många inom RSMH att Anna Odell hade speciella kunskaper om psykiatrin. Hon visste sådant som våra anhöriga och vi som har egen erfarenhet av att vårdas av psykiatrin vet.

Konstprojektet mötte en omfattande kritik. Det mesta var fel, enligt kritikerna bland politiker, vårdpersonal och allmänhet. Hon hade kränkt personalen och metoden hon använde att spela sjuk tog fokus från budskapet hette det. Ett av de mest märkliga uttalande gjorde chefen för psykakuten på S:t Göran, David Eberhard: ”Det är ju bara patetiskt. Måla en tavla istället. Men hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol så får vi se hur roligt hon tycker det är. Det blir en fin installation”. demonstration

Men vi höll inte med. När vi fick ta del av videoinstallationen såg vi att konstverket avslöjar de maktstrukturerna som finns inom psykatrin och den syn som fortfarande finns på människor med psykisk ohälsa. En okänd kvinna får beteckningen 2009 -349701, hon bältas och tvångsmedicineras.

På RSMH:s förbundsråd i maj 2009 diskuterades Anna Odells konstverk och det bemötande hon fått. Förbundsrådet gjorde följande uttalande:

När chefsöverläkare inom psykiatrin, politiker och journalister trycker ner Anna Odell och avfärdar hennes projekt om bemötandet av människor som har en psykisk funktionsnedsättning som oansvarigt och meningslöst, då förtrycker man och avfärdar samtidigt många människor med psykisk ohälsa som känner igen sig i hennes berättelse. Bara det faktum att Odell utsattes för samma behandling år 2009 som år 1995, med polistransport i handfängsel – som om hon vore kriminell – och bältesläggning på psykakuten på S:t Görans sjukhus, visar att det inte hänt mycket under de här femton åren. En debatt om den maktfullkomlighet som utmärker den slutna psykiatriska tvångsvården – lika mycket nu som då – som kommit igång till följd av Odells agerande, ser vi som ytterst nödvändig. RSMH vill därför ge Anna Odell vårt fulla stöd. Vi uppmanar åklagaren att dra tillbaka åtalet.

Anna Odell polisanmäldes och ställdes inför rätta för våldsamt motstånd, falskt larm och oredligt förfarande. Det kom mycket folk till rättegången och RSMH ordnade en demonstration utanför rättegångssalen till stöd för konstnären. Hon dömdes för oredligt förfarande och påföljden blev 50 dagsböter. Anna Odell har med sitt konstverk fört upp diskussionen om psykiatrin och de svåra beslut som fattas där och som kan leda till övergrepp om denna vård inte ständigt genomlyses. Tack Anna Odell!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Vägen vidare ur självmordstankars mörker

JimmiebloggMan kan moralisera om mycket. Men, jag skulle önska att vi kunde hitta ett annat sätt att möte de individuella människor som överväger att ta sina liv – i situationer där de inte kan se eller föreställa sig ett framtida meningsfullt liv – utan att våra egna värderingar, pekpinnar eller krav på moralisk samsyn tillåts överösta deras behov. 

Jag vill inte dö, jag orkar bara inte leva, skrev Ann Heberlein för något år sedan när hon ville klä känslan i ord. Resan till den plats som Ann Heberlein beskriver kan för olika människor te sig högst olika ut. Men, stationen där linjerna löper samman är stor och under utbyggnad i dagens svenska samhälle. 

Att orka. Att lyssna till och se världen och människorna omkring sig. Att inte utestänga de som älskar en och bottna i att man är värd att älska och att det man väljer och kommer att välja har ett värde för en själv och andra. Inget av detta är alltid lätt att förmå eller förstå.

Det är visserligen inte längre straffbart i svensk lag att försöka ta sitt eget liv. Men, någon ovillkorlig och självklar rätt till yttre stöd då man försöker freda sig mot dessa destruktiva tankar och impulser är ingen garanterad. I vårt sekulariserade och individualiserade samhälle finner sig idag alltför många alltför länge ensamma i sina tvivel och känslor av hopplöshet. 

Det positiva på senare tid är en ökad öppenhet i att våga prata om vad som föregripit självmord och självmordsförsök. Att man i skolor, vård, omsorg liksom på arbetsplatser och i andra sociala sammanhang lyfter på locket. Att ingen ska behöva skämmas för att må dåligt och att man synliggör var hjälp finns att få.

Vi behöver bli bättre på att se och uppskatta varandra i vårt samhälle. Vi behöver också ha tydligare och tillgängligare vägar till professionell hjälp och stöd för människor med sviktande psykisk hälsa och de som aktivt överväger att ta sitt liv. Vi måste bli bättre på det här.

Hur mår du – och med vem pratar du om det? 

Detta måste få vara en OK fråga att både få och reflektera över. Ensam är inte alltid stark och hälsan tiger inte alltid still.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH

 

Redaktörens kommentar:

Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:

Nationella Hjälplinjen:

http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True

Självmordsupplysningen:

https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/

 


Det går att rädda liv

Jimmieblogg2I sommar har siffror från Socialstyrelsen presenterats på att självmorden fortsätter öka. Mest ökar självmorden bland unga mellan 15 och 24 år. Antalet självmord har ökat från 1378 år 2011 till 1600 år 2013. Riksdagen har beslutat om nollvision för dödsolycker i trafiken och även för självmord. Förra året var självmorden 6 gånger fler än antalet döda i trafiken. Tyvärr uppmärksammas detta inte tillräckligt. Men det är hög tid att på allvar våga tala om självmord.

Regeringen och riksdagen måste ta de höga självmordstalen och ökningen på allvar och ta initiativ till en systematisk satsning för att ge människor stöd och vård. På samhällsnivå handlar det om att skapa framtidstro, god välfärd till alla och speciella stöd- och vårdinsatser till dem som behöver det.

Hannes Qvarfordt har i ett tidigare blogginlägg bland annat uppmärksammat att förskrivningen av SRRI-preparat till unga ökar och även antalet självmord. Ett skäl till den ökade förskrivning är att människor med depression får dessa preparat utskrivna av primärvården som har för få möjligheter att erbjuda annan psykologisk behandling.

Det finns starkt stöd för att terapi är effektiv behandling av lindriga och medelsvåra depressioner. Men tillgången på dessa vårdinsatser är starkt eftersatta. Det är väsentligt att ha någon att prata med om sina självmordstankar. Tyvärr är det fortfarande så att självmord och tankar om självmord är kopplade till känslor som skam och skuld. Inte minst unga människor saknar ofta någon vuxen att tala med.

Eftersom det bland annat är primärvården som i hög grad möter patienterna är det viktigt med en bred utbildningssatsning. Personalen inom vården måste känna trygghet i sina bedömningar om någon är självmordsbenägen och i bemötande av människor med självmordstankar. Personalen måste också få tillgång till de resurser i form av stöd och vård som människor verkligen behöver.

Det går att rädda liv och det går att finna en meningsfull tillvaro.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande,RSMH

 

Redaktörens kommentar:

Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:

Nationella Hjälplinjen:

http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True

Självmordsupplysningen:

https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/


Kemikaliepsykiatrin vädrar morgonluft

Hannes 4

Vi har nyligen nåtts av de sorgliga uppgifterna om att självmorden ökar igen, i synnerhet bland unga människor. Nyheten är kanske inte så överraskande, med tanke på de ökade klyftorna i samhället och ungas mycket svåra situation på inte minst arbetsmarknaden, men också på övriga marknader där de skall duga och prestera. De ökade svårigheterna att få hjälp hos BUP skall heller inte underskattas i sammanhanget. Kemikaliepsykiatrins representanter tar emellertid genast statistiken till intäkt för att propagera för ökad psykofarmakaförskrivning, även till barn och unga. Överläkaren och docenten vid Karolinska Institutet, Göran Isacsson, försöker i Läkartidningen övertyga oss om att det ökade antalet självmord bland unga beror på Läkemedelsverkets varningar för förskrivning av SSRI-preparat till unga. Han presenterar därför ett diagram, som i själva verket visar att försäljningen av sådana preparat till unga har ökat ganska dramatiskt under senare år. Självmordstalen var alltså lägre under 90-talet, när SSRI-preparat användes i betydligt lägre omfattning till unga. 

Vidare refererar Isacsson till studier, som enligt honom visar i varje fall fluoxetins goda effekt på depressioner. Han bortser då från att man de senaste åren har kunnat visa, att stora delar av det vetenskapliga stödet för SSRI-preparaten bygger på vetenskapsfusk. Flera läkemedelsbolag har valt att inte publicera studier, som har visat negativa eller inga effekter alls av deras preparat, och de framstår därmed som mycket effektivare än de faktiskt är. Det oberoende Cochrane-institutet har kunnat påvisa, att om man räknar bort placebo-effekten av en läkemedelsbehandling, så finns det på sin höjd stöd för att en av tio blir hjälpta av SSRI-preparaten.

Överläkarens artikel är ren desinformation och till synes ännu ett beställningsverk för läkemedelsindustrin. (Läs gärna kommentarerna till artikeln!)

/Hannes Qvarfordt

PS. När jag själv hamnade i depression i slutet av 90-talet förskrevs jag det då populäraste SSRI-preparatet. Jag fick mardrömmar som uppmanade mig att ta mitt liv och jag var i vaket tillstånd mycket nära att göra det. I samband med att jag fick följa med min bror till vårt sommarställe, halverade jag dosen p.g.a. dessa upplevelser, efter samråd med läkaren. Det sociala stödet från min bror och hans familj fick mig att må påtagligt bättre. Vid återbesöket hos läkaren tolkade hon det emellertid direkt som ett behandlingsresultat av medicinen, tvärtemot min tydliga upplevelse av vad som hade hjälpt mig.

 

Redaktörens kommentar:

Har du självmordstankar? Här kan du få stöd och hjälp:

Nationella Hjälplinjen:

http://www.1177.se/Stockholm/Om-1177/Om-Hjalplinjen/?ar=True

Självmordsupplysningen:

https://mind.se/var-hjalp/sjalvmordsupplysningen/