Pandemireflektioner

Nu har vi levt ett antal månader med coronapandemin. Aldrig i modern tid har vi behövt gå igenom en liknande kris. Pandemin har verkligen påverkat Sverige och hela världen med stora dödstal och ekonomisk härdsmälta i dess spår.

Men dödssiffrorna börjar tack och lov att sjunka nu och även om livet fortfarande inte gått tillbaka till som det var förut, börjar någon slags normalitet att infinna sig. Det har också gått så pass lång tid att det blivit möjligt att börja blicka tillbaka och att börja reflektera över det vi går igenom.

Jag tänker mycket på hur det var i början av pandemin, när dess allvar började bli känt. Det var inledningen på att många gick in i karantän, hemarbete och i vissa fall isolering. Folk var nervösa för att träffa människor överhuvudtaget och rädslorna tog över många.

I Sverige och i många andra länder blev toapapper plötsligt en trygghetsgrej. Det var lite som att gå in i en film, eller en psykosnära upplevelse att se folk bunkra toapapper i affärerna. Och att se rädslan i deras ögon när någon hostade till.

Karantänlivet har vi alla smakat på i varierande grad. Livet har blivit ganska annorlunda och ensamheten påtagligare. Alla har inte någon att ringa och när de sociala sammanhangen som arbetsplatsen, skolan och lokalföreningen stängde eller ställde om till hemarbete, blev livet tufft för många.

Personer med familj kände sig kanske lyckligt lottade att ha någon att dela tillvaron med men ställdes samtidigt också inför en tvåsamhetsutmaning – att spendera morgon, middag, kväll, ja dygnet runt med sin partner. Rutinerna ruckades även för dem med psykisk ohälsa som följd i vissa fall.

Den fulla effekten av pandemin har vi bara sett början av. Det förvärrade måendet hos personer som redan har allvarlig psykisk ohälsa, människor som blivit av med arbetet i krisens spår och hamnar i utanförskap, psykisk ohälsa och i värsta fall självmordstankar när deras sammanhang rycks undan.

Samtidigt har en våg av omtänksamhet gått genom samhället. Människor har ställt upp på och månat om varandra på nya sätt, tagit digitala kontakter med nära och kära i riskgrupp, ringt sin gamla släkting lite oftare och handlat åt grannen. Jag vill särskilt uppmärksamma dem jag kallar vardagsterapeuterna som grannen och kassörskan som alltid byter några extra ord och kan göra hela skillnaden för den psykiska hälsan.

/Jimmie Trevett



Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s