Försvunnen

Hej igen!

Nu kommer jag att skriva om något hemskt som gör mig så arg när jag fick höra det. 40 procent av de som försvinner utan anledning har någon form av psykisk ohälsa i livet. Varför det är ett så högt procentantal som det är kan man fråga sig. Handlar det om personer som skäms över att ha en psykisk sjukdom? Eller har de försvunnit för att avsluta sina liv? Eller är det för de inte vill vara till besvär för sin familj eller omgivning?

Ja det kan finnas hur många orsaker som helst till deras försvinnande. Men sen kan det även handla om personer som försvinner mot sin egen vilja. Det gör det väldigt svårt i den situationen som uppstår vid ett försvinnande.

Är man lika aktiv i sökandet när man vet att det är en person med psykisk ohälsa som när det handlar om att en 17 årig flicka är borta? Vad jag personligen tror så blir det inte samma nivå och omfattning i letandet efter någon av oss med psykisk ohälsa, tyvärr. Jag vet att vi med psykisk ohälsa inte har samma status i samhället fast det är år 2021 nu.

Det är en sak som gör mig arg och ledsen för i den tiden vi lever nu så anser jag att alla ska få samma förutsättningar och att alla ska vara lika mycket värda i vårt samhälle. Man ska inte bli dömd för det man har med sig i sin ryggsäck eller efter vilken sjukdom man har i sitt liv.

Sen är det inte bara den personen som är försvunnen som drabbas av det hela. Den försvunne kanske tror till 100 procent att hen har tagit rätt beslut med att förvinna. Man tror kanske att man bara hjälper sin familj och nära vänner och att man inte kommer belasta dem mer genom att försvinna.

Men det är så fel att tänka så och jag vet hur det är, av egen erfarenhet, för jag har också varit i den situationen. Jag vet nu efteråt att jag inte är någon belastning för min familj. De skulle sakna en i resten av sina liv och sen ha svårt att förlåta sig själva för att de inte räckte till i den sjukes liv. Det kan vara svårt att inse det just då, men man är ofta väldigt uppskattad och älskad av sin familj fast man inte tror det.

Min fundering är att av de 40 procent som har psykisk ohälsa, hur många av dem hittar man vid liv? Och vilka faktorer gör att man inte hittar dem vid liv? Har det med det människovärdet man tillskriver målgruppen att göra? Ställer inte lika många upp och letar efter de här människorna eller vad beror det på? Jag tycker faktiskt att det är en fråga som RSMH ska undersöka mer för det är en så viktig sak att få veta varför det är så.

Sen måste vi själva ställa oss frågan om vad vi som invånare kan göra tillsammans för att få personer i vårt gemensamma samhälle att se människor med psykisk ohälsa som vilka personer som helst och sudda ut alla idiotiska fördomar och okunskap som finns på detta  område i samhället.

/ Jonas Andersson