Socialförsäkringsutredningen lämnar sitt slutbetänkande

NYbild[8]aÄntligen! eller kanske inte ändå. Fjortonhundra dagar och tolvhundra sidor senare kommer då slutbetänkandet från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen måndagen 2 mars 2015. Slutbetänkandet i sig är resultatet av jämkningar och kompromisser för att uppnå en bred politisk samsyn om hur socialförsäkringarna kan förbättras och hur inriktningen av det fortsatta reformarbetet ska utformas.

Den bild man får av de i utredningen engagerade parlamentarikerna är att de inte fått gå två steg fram utan att vara tvungna att gå ett tillbaka dragna av det gemensamma gummibandet – politisk konsensus – parlamentarikerna emellan. Pikant nog kan man i teorin annars på fjortonhundra dagar gå jorden runt till fots om underlaget tillät. De parlamentariska utredarna kom som grupp med nöd och näppe 50 meter över bron från riksdagen till Rosenbad.

Lite grovt innebär utredningens förslag att allt gott bevaras och allt ont fördrivas med relativt begränsade förslag i politisk konsensus. Förslagen de lägger ska heller inte uttryckligen vara så omstörtande att de i grunden skulle reformera systemet och därigenom föranleda att tid och resurser skulle krävas för omställning. Dessutom har de inte tagit ställning till alla detaljer och många frågor blir hängande i luften.

Nej, för en verklig reform krävs nya, fräscha initiativ med kraft och samhällsresurser. Den mus som tittar ut från den parlamentariska socialförsäkringsutredningen (www.psfu.se , www.regeringen.se ) och aktuella budgetförslag är knappast svaret. Vissa förbättringar till trots. Socialförsäkringssystemet behöver rivas upp av lejon, med kraft och mod att göra om och göra rätt på ett större sätt, så att vi får ett fungerande samhällskontrakt för alla. Det politiska mandatet för detta har dock tråkigt nog inte lyckats överbrygga blockgränsernas politiserande.

Vad är det då för halvmessyrer som ligger på bordet idag? Tja, underlaget finns nu till beskådande här

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utredningar/Statens-offentliga-utredningar/Statens-offentliga-utredningar_H3B321d2/

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Även sjukskrivna har rätt till bra rehabilitering

Jimmieblogg2För att rehabilitering ska ge bäst effekt för personer med psykiatriska diagnoser bör den ske innan de sjukskrivs, enligt forskningen. Ungefär så skriver Inspektionen för Socialförsäkringen, ISF, i sammanfattningen till sin rapport Sjukfrånvaro och psykiatriska diagnoser. Den andemeningen är intressant och viktig att ta med sig nu när Socialförsäkringsutredningen, efter flera års arbeten, inom kort lägger fram ett förslag på hur bland annat sjukförsäkringen ska utformas.

Inget ont i att ISF betonar betydelsen av arbetsplatsen och arbetsgivaren i rehabiliteringsarbetet. Det håller vi med om. Men frågan som vi på RSMH ställer oss är – Vad händer med dem som redan är sjukskrivna? Ska de lämnas därhän, för att ”forskningen” har visat att det inte ger lika ”bra effekt” att satsa på denna grupp?

Nej, det är naturligtvis fel. Då drar man alla över en kam. Med rätt stöd och hjälp finns det möjlighet att arbeta igen, även om du har varit sjukskriven länge. Vi hoppas att Socialförsäkringsutredningen kommer med konstruktiva och bra förslag på att förbättra rehabiliteringsåtgärderna även för dem som hamnat utanför arbetsmarknaden. Rehabiliteringskedjan bör bli steg för att verkligen hjälpa folk att komma tillbaks till arbetet igen – inte ett sätt att ytterligare pressa folk som redan mår psykiskt dåligt som det är. Hjälpen måste bli bättre.

Med rätt insatser och tillräckligt med tid kan du komma tillbaks från psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett Förbundsordförande i RSMH


Vakta, vårda, värna…

NYbild[8]aFör en tid sedan var jag i Kosovo. Tillsammans med John Stauffer, chefsjuristen vid Civil Rights Defenders, vår samarbetspartner i vårt spännande projekt Inlåst – men inte utan rättigheter, var vi på plats vid en fokuskonferens om mänskliga rättigheter och passade även på att besöka en lokal rättspsykiatrisk enhet i Pristina. Det var ett nedslag med inslag av både sliten deja-vu och överraskande inslag. Mycket där är som här och annat högst olikt. Den omedelbara reflektion jag fann på kudden till kvälls efter det att strömmen av möten och människor för dagen forsat färdigt var inte särskilt ny, men jag vill ändå dela den med er.

Människor som låsts in på institution är sällan pacifistiska helgon med järnhård självdisciplin från början. Situationen i sig premierar heller sällan i större utsträckning sådan själens förkovring. Men, när man inskränker rättigheter för människor måste man kunna förklara och stå för detta inför såväl de individer som berörs som för en extern granskning. Man ska inte bara göra rätt utan även förmå förklara varför och hur. Inskränkningar ska kunna förstås och i viss mån förutses.

De kollektiva restriktioner som en låst institution latent bär med sig måste balansers. Nu är ju The Stanford Prison Experiment* gudskelov desavouerat sedan länge och Zimbardos Lucifereffekt inte något som regelmässigt och konsekvent uppstår. Men, den maktdynamik som faktiskt finns mellan intagna och personal är i hög grad ett levande fenomen att förhålla sig till. I föreningen av de tre åtaganden som i vår moderna tid finns – i form av att vakta, vårda och värna – hamnar värnandet av rättigheter lätt på undantag. Men de kollektiva lösningar som tillämpas kan inte slentrianmässigt tillåtas att kraftigt inskränka och kränka individers rättigheter.

Jag ser fram emot fortsättningen av vårt samarbete med CRD och mobiliseringen av resurser för att öka genomlysningen av hur svenska låsta institutioner lever upp till de regler kring mänskliga rättigheter som trots allt gäller i Sverige. Inte minst hoppas jag att de goda exempel som faktiskt finns tillåts inspirera andra och bilda skola i högre grad.

/ Jimmie Trevett,

Förbundsordförande i RSMH

* The Stanford Prison experiment var en studie i de psykologiska effekterna av att ha rollen som fånge eller fångvaktare. Studien utfördes 1971 på Stanfords universitet av professorn Philip Zimbardo. 24 studenter valdes ut till experimentet, några skulle spela vakter och andra fångar. Deras beteende anpassade sig till sina roller i mycket högre grad än vad Zimbardos hade förväntat sig, på så sätt att fångvaktarna började bete sig extremt auktoritärt och till slut även utförde psykologisk tortyr mot dem som spelade fångar.


På tal om Personligt Ombud i Syd- och Västsverige

NYbild[8]För lite drygt 20 år sedan togs ett klokt och humant samhällsinitiativ till stöd för människor med psykiska funktionsnedsättningar genom införandet av möjligheten till Personligt Ombud (PO) genom 1995 års stora psykiatrireform. Bakom initiativet stod den samlade erfarenheten hos brukare och anhöriga i Sverige, förmedlat inte minst av RSMH och Schizofreniförbundet.

Införandet av Personligt Ombud (PO) i Sverige har inte bara räddat en del liv utan även bidragit till att många utsatta människor kunnat få en fungerande vardag och samhällets insatser kunnat samordnas mer effektivt. Det senare då inte bara till förmån för de människor vars behov tillgodosätts på ett bättre sätt utan även för det allmännas finanser då stöd och hjälp inte gått i otakt utan faktiskt tillåtits förstärka varandra i sund synergi. Med hänvisning till de svårigheter som finns att från ”utbudssidan” av samhällets stöd och service att nå och möta ofta komplexa och sammansatta behov hos människor med omfattande och långvarig psykisk funktionsnedsättning har införandet av Personligt Ombud varit en både en human och ekonomiskt effektiv reform.

Insatsen Personligt Ombud (PO) riktar sig, som sagt, till personer med omfattande och långvarig psykisk funktionsnedsättning som har behov av en samordnare för att ta till vara sina rättigheter i samhället. PO är fristående från myndigheter och arbetar istället på uppdrag av personen som har insatsen. Därmed får PO också viktig insyn i hur olika myndigheter och funktioner som ska stötta utsatta personer i samhället fungerar och ger möjlighet till insamlandet av sammanhållen konstruktiv systemkritik och bättre resursanvändning inom inte minst psykiatri och socialpsykiatri.

Ombudens arbete finansieras av kommunala huvudmän, men staten subventionerar upp till ca 2/3-delar av de individuella ombudens kostnader. År 2015 är mer än 100 miljoner kronor i statliga medel öronmärkta för Personligt Ombud. Att ombuden har en fristående ställning från psykiatri och socialtjänst och endast arbetar på uppdrag av sin klient har varit viktiga principer för verksamheten och dess framgångar.

Ombudens fristående ställning hotas, tråkigt nog, idag alltmer av nedskärningar och åtstramningar inom kommunal verksamhet som inte sällan leder till, att uppgiften som personligt ombud kombineras med andra kommunala arbetsuppgifter. I lite drygt en av fem kommuner i Sverige finns dessutom fortfarande inte tillgång till Personligt ombud (PO) för människor med psykisk funktionsnedsättning som kan ha svårt att komma fram och hamna rätt i sina vård-, stöd och myndighetskontakter.

RSMH är i mångt och mycket både stolt och nöjd med hur denna samhällsreform utvecklats. Inte minst mot bakgrund av det fantastiska arbete som många eldsjälar lagt ned genom åren och som lagt ribban högt för yrkesutövning inom PO. Det som oroar är långsiktigheten och att kommuner har ögon för nyttan i den konstruktiva systemkritik PO:s arbete innebär. Tråkigt nog finns det fortfarande vita fläckar på den svenska PO-kartan ibland annat i delar av Skåne, Västra Götaland, Gotland och Stockholm. Där har ombud till och med dragits in, trots att de till mer än hälften kan finansieras med statliga medel.

RSMH vill därför sträcka ut en hand till de kommuner som skyggar för investeringen i Personligt ombud (PO) och vi har under hösten 2014 deltagit i samtal med berörda parter i några av de berörda delarna av Sverige. Vi har full förståelse för många små kommuners ansträngda ekonomiska läge, men menar att man genom samverkan mellan kommuner, utförare, brukarorganisationer och andra engagerade ändå kan nå fram till en rikstäckande verksamhet med konkreta nationalekonomiska vinster för det allmänna.

Det är oerhört viktigt att man inte läser av behovet av PO i sig som något slags kommunalt misslyckande eller nederlag. PO är ett stöd i att göra rätt sak i rätt ordning i myndighetsdansen runt sköra och marginaliserade människor och motverka ett cementerat utanförskap i accelererande ohälsa. Vågar och vill man släppa lite på prestigen och själv-är-bäste-dräng-andan finns här både mänskliga och ekonomiska vinster att göra. Former och finansiering går att lösa om man lyfter blicken regionalt och låter goda krafter samverka. PO fungerar, därför behöver verksamheten spridas och samordnas.

Låt oss hjälpas åt att göra 2015 till året då alla Sveriges kommuninnevånare med psykisk funktionsnedsättning kan få tillgång till Personligt Ombud!

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Att välja bort ett val

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmote Då var strejken, förlåt nyvalet, avblåst och parterna, förlåt partierna, skakat hand på det nya avtalet om, ja om vad exakt? Från polarisering till samförstånd bakom lykta dörrar i mörkaste midnattstimme, när bara tomten var vaken, har något för de inblandande partitopparna klarnat. Riktigt vem som följt vems stjärna är dock mindre klart.

En sak är dock otvetydig. De svenska väljarnas demokratiska mandat från i höstas kvarstår och den parlamentariska förvirring som följde ska nu adresseras av de etablerade fyra Allianspartierna och de två regeringspartierna. En minoritetsregerings handlingsutrymme ska bli större. Vidare ska uppenbarligen Sverigedemokraterna isoleras och mycket av de politiska prioriteringarna i vårt samhälle kommer att först manglas i kabal – partitopparna emellan ­– innan vi enkla medborgare kommer att få se vart vår röst förde Sverige.

RSMH väntar fortfarande på att de inspel som gavs i Stefan Löfvens regeringsförklaring om ett bättre liv för den med funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa ska kläs i praktisk politik. En politik som gör skillnad för verkliga människor som idag utförsäkras i väntan på adekvat och samordnad rehabilitering, lever på försörjningsstöd i väntan på omprövning av Försäkringskassebeslut, aldrig får fotfäste på arbetsmarknaden eller i arbetslivet knäcks av en orimlig psykosocial arbetsmiljö. Om det blir socialdemokrater och miljöpartister som tar ansvar för detta eller andra har vi inga preferenser i.

Men, de marginaliserade som fortfarande lever på undantag efter Alliansens ”nödvändiga och riktiga reformer” och de som de föregående mandatperioderna fått ansluta sig till dem får inte kompromissas bort i ett parlamentariskt svälta-räv-spel i de högre moraliska sfärerna. Nyval eller icke nyval, något behöver göras för att ge faktisk rehabilitering och inte bara kedjor till människor som vill, men ännu inte kan försörja sig själva genom arbete. Sverige har inte råd att välja bort dem.

/Jimmie Trevett,

Förbundsordförande, RSMH


Utred polisens dödsskjutningar

 

NYbild[8]Sedan 1995 har polisen skjutit 22 personer så att de har avlidit. I en tidigare granskning som organisationen Civil Right Defenders gjort så hade troligtvis en tredjedel eller upp till hälften av dessa problem med sin psykiska hälsa.

I dag uppmärksammar Civil Right Defenders skjutningen i Varberg i en debattartikel i DN. Mannen led troligtvis av psykos och tingsrätten använder det som ett argument för att polisen handlade i nödvärn. I kungörelsen för hur polisen får använda skjutvapen står det att polisen får använda skjutvapen när de ska ”omhänderta en person som på grund av allvarlig psykisk störning (…) är farlig för annans liv eller hälsa”.

Men det tycker vi är helt fel. Polisen borde alltid utgå från hur farlig situationen är, inte vilken diagnos en person har, annars tenderar man att börja diskriminera människor. Det tycks som att polisen lever kvar i en förlegad uppfattning om att bara för att du har psykisk ohälsa så skulle du vara farligare än andra. Och kanske kan det påverka att personer med psykisk ohälsa är överrepresenterade bland dödskjutningarna.

Statistiskt sett vet vi att personer med psykisk ohälsa generellt inte är mer våldsamma än andra. Det finns visserligen en marginell förhöjning för vissa diagnoser men det är inget argument för att man ska bemöta alla med psykisk ohälsa med skjutvapen.  I de enstaka fall, som i Varberg, då personer blir våldsamma gäller det i stället för polisen att ha beredskap och kunna ta hand om dessa personer. För det finns sätt att bemöta människor i kris så att du inte triggar i gång att situationen trappas upp. Men polisen tycks i alltför låg grad skicka förhandlare som är duktiga på detta och vi tycker att alla poliser borde utbildas kontinuerligt i hur de bemöter personer med psykisk ohälsa, något vi hoppas sker under nästa år då polismyndigheterna slås samman till en enda myndighet. Vi välkomnar också Civil Rights Defenders debattartikel som uppmanar en översyn över lagstiftningen. Det är inte rimligt att personer med psykisk ohälsa ska målas ut som farligare än andra. Regeringen bör tillsätta en utredning.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Kränkt och osedd i Psykiatrins slutna rum – lyssna på Kristina, Sara och Denise

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteDet är inte alltid lätt att få rätt då ord står mot ord. Inte minst gäller det när man som privatperson eller patient ifrågasätter den som i det allmännas tjänst är satt att hjälpa och bistå en i livets svårare stunder.

Att utsättas för sexuella övergrepp av sin kontaktperson på den slutenvårdsavdelning man vårdas vid ställer saken på sin spets; något som illustreras i Daniel Velascos P1 Dokumentär: Patienten och tystnaden – ”Denises kamp”.

Varför skulle då läkare eller skötare ljuga eller neka till något? I uppdraget och yrket ska de ju interagera med dig utan personliga preferenser eller egna utlevelser. De åtnjuter i grunden ett förtroende för att de inte känner dig, inte har valt dig och för att du efter utskrivning inte förväntas ha något med dem att göra. Ni är inte vänner i en självvald privat relation.

Relationen kan dock bli ytterst nära och personlighet kan krypa fram bakom den professionella masken. Ofta är detta en tillgång i dina möjligheter att tillgodogöra dig vård, stöd och omsorg och nödvändigt för att du ska känna erforderligt förtroende för att våga bli så tydlig och själsligt naken som krävs för att psykiatrin ska kunna bistå dig i resan mot återhämtning.

Men, så länge som ni möts som vårdgivare och vårdtagare i skuggan av psykiatrins tvångslagstiftning är ni inte jämlika eller jämbördiga. Väljer någon av dem att svika ditt förtroende eller utnyttja din situation så är det inte lätt att våga eller få säga ifrån än mindre att få någon ursäkt eller upprättelse.

Några som kämpat med detta kan man höra i P1 nu söndag kväll den 19 oktober 2014. Det är inte bara skakande och upprörande utan visar också på en hissnande styrka hos ett antal unga kvinnor i att våga vittna om vad de utsatts för i Psykiatrins slutna värld. Lyssna på Denise och de andra och inse att vägen till ett anständigt samhälle där ett nej är ett nej och man inte utnyttjar någons underläge ännu är lång i Sverige.

Tack P1 och Daniel Velasco och skämmes ni som inte förmådde värna dem ni sattes att vårda! För förövarna själva finns faktiskt bara förakt. Yrkesförbud och fängelsestraff är bara förnamnet.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Sändningstiden för del 2 är söndag 19 oktober kl.15.03 i P1 och del 3: 26 oktober kl. 15.03 i P1. Det går även att lyssna på programmet i efterhand på www.sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play


Öka antalet slutenvårdsplatser!

bild[8]lågupplöstInom RSMH har vi länge haft som utgångspunkt att det är bättre med en bra öppenvård, än många platser inom slutenvården. Det är en ståndpunkt vi fortfarande står för, men det finns en gräns.

I går läste jag i SvD att slutenvårdsplatserna minskat med 70 procent under de senaste 20 åren. Samtidigt vet vi att den psykiska ohälsan ökar i samhället och inte sedan 1999 har så många unga tagit livet av sig, enligt TV4. Det är ett problem.

Lättillgänglig öppenvård kan minska behovet av slutenvård. För personer med svårare psykisk ohälsa är det till exempel viktigt med personliga ombud och ACT-team. Men under senare år har vi hört från alltfler medlemmar att det är nästintill omöjligt att bli inlagd och att de blir avvisade när de söker hjälp. Det leder ofta till att de bli ännu sjukare. Det tar längre tid att återhämta sig och risken ökar för att du i stället bli inlagd med tvång. I värsta fall begås självmord. Dessutom innebär platsbristen en osund konkurrens mellan patienterna när sjukvården skriver ut personer som de ur ett medicinskt perspektiv egentligen borde låta stanna, bara för att lämna plats åt någon som bedöms vara i ännu värre skick. Det är oetiskt.

I dag finns 47 slutenvårdsplatser per 100 000 invånare. I Europa är det bara Italien, Ungern och Spanien som har färre slutenvårdsplatser än så, skriver SvD. Att minska slutenvårdsplatserna så mycket som med 70 procent på 23 år är en kraftig reducering. Nu har vi alltså kommit till en punkt då slutenvårdsplatserna inte kan minska mer. Vi inom RSMH hoppas att den nya regeringen gör såsom Vårdanalys uppmanade dem till i sin senaste rapport om PRIO – att satsa på en långsiktig strategi för personer med psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Vart vänder vindarna? Regeringsförklaringen väcker frågor och hopp

bild[8]lågupplöstOmstart Sverige tog idag fart med Stefan Löfvens regeringsförklaring och presentationen av hans tillträdande regerings ministrar. Med ett lite skakigt och svårtolkat mandat kommer nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet att bilda en minoritetsregering. Stefan Löfven vågade sig ändå på att lova ett och annat i sin regeringsförklaring.

Det stycke man, som RSMH-medlem med inblick i utsatta människors vardag, nog starkast reagerade på var att vi äntligen får upp målbilden jämlik hälsa på den högre dagordningen och att en kommission ska tillsättas (Se Regeringsförklaring 2014 sidan 11 stycke 3).

För gruppen med allvarligare psykisk ohälsa, som till exempel schizofreni, har nämligen vår ”likvärdiga” vård i Sverige inneburit över 20 års kortare liv jämfört med övriga dödliga i befolkningen. Detta inte minst på grund av märkliga utfall i den mer renodlade kroppssjukvården för gruppen. Under de senaste fyra åren har Socialstyrelsen i rapport efter rapport rapporterat om de bakomliggande faktorer som kan kopplas till den nedslående statistiken utan att detta föranlett regeringarna som varit att lyfta frågan om jämlik hälsa i en regeringsförklaring.

Löfvens initiativ och löfte om tillsättande av en kommission för jämlik hälsa väcker hopp om att äntligen något på allvar kan göras. Efterlängtade är även de vackra orden om att människor med psykisk ohälsa och personer med funktionsnedsättning ska få bättre möjlighet till vård, boende, rehabilitering, delaktighet och sysselsättning (se Regeringsförklaring 2014 sidan 3 och 11). Vi hoppas även att frågan om  tillgänglighet för personer med psykiska funktionsnedsättningar lyfts.

Nu är hoppet väckt och löftet gett. Vad den nya regeringen förmår leverera återstår dock att se.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Uppdrag granskning: Rättspsyk använder olagliga metoder

Jimmieblogg2Ikväll kommer jag att slå på TV I klockan 20.00 för att titta på Uppdrag granskning. Enligt text TV kommer programmet handla om att Rättspsykiatrin regionkliniken i Växjö använder olagliga metoder i behandlingen av självskadepatienter. Det ska bland annat handla om att patienter sövs ned och får armarna fixerade med gips. Att gipsa någon på detta sätt strider uppenbart mot lagstiftningen och är naturligtvis ett fruktansvärt övergrepp.

Vissa andra uppgifter som ska komma fram i programmet är kända sedan länge och har lämnats utan åtgärd. Inom kriminalvården blandas inte män och kvinnor, men inom rättspsykiatrin ses alla som patienter och då spelar kön och eventuella brott mindre roll. Detta innebär bland annat att unga kvinnor med självskadebeteende placeras på samma avdelningar som personer som begått till exempel våldtäkter.

Det borde vara en självklarhet att vården av unga patienter med självskadebeteende ska vara laglig, kvalificerad och humanistisk. Det är en skandal att det inte verkar finnas någon vilja att rätta till fel och brister som varit kända sedan länge.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH