Tillgång till tillgänglighet – i väntan på vad då ?

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteTillgänglighet för människor med funktionsnedsättning behöver inte i sig vara alltför komplicerat, men lätt och billigt har det aldrig varit. Härav de pinsamma långbänkar och segdragna utredningar som de senaste decennierna präglat frågan på svensk botten. I internationell och europeisk rätt har dock mycket skett de senaste åren för att säkerställa tillgänglighet då man sett detta som nyckeln till att fullt ut kunna ta andra medborgerliga och mänskliga rättigheter i anspråk för människor med funktionsnedsättning.

Nu har till slut proppen lossnat även i det svenska tillgänglighetsarbetet och den svenska regeringen spurtar för att komma ikapp våra europeiska grannländer när det gäller adekvat lagstiftning för att värna det konkreta innehållet i medborgerliga rättigheter för människor med funktionsnedsättningar. RSMH med flera inom funktionshinderrörelsen har med rörelse och befrielse noterat att hjulen, nästan ett halvt decennium efter det att  promemorian Bortom fagert tal
(Ds  2010:20) lagts på regeringens bord, börjat röra sig.

Men, de forcerade förslag som regeringen nu presenterat har som lagrådet öppet påpekar en del inneboende svagheter. Dels finns märkligt omfattande undantag (läs: kryphål) för de omständigheter som ska föranleda att bristande tillgänglighet inte skulle vara lagstridigt jämte förslagens huvudregel och dels har man måhända överarbetat exemplifieringen av fysiska funktionsnedsättningar och i vilken kontext funktionshinder kan förutses jämfört med vid psykiska funktionsnedsättningar.

Efter snart 50 år som föreningsdemokratisk organisation har RSMH ackumulerat en del kunskap om var det svenska samhället skaver i tillgänglighetsfrågan för människor med psykiska funktionsnedsättningar.

Generellt är RSMH av den åsikten att de insatser och resurser som i samhället står till buds för den med psykiska funktionsnedsättningar borde vara mer tillgängliga, inte minst genom möjlighet till konkret individanpassning, och mindre beroende av olika huvudmäns utbudsfilosofi eller ekonomiska prioriteringar. Särskilt allvarlig är därför lagrådets kritik av de kryphål i lagen regeringens förslag lämnar när det gäller verksamhetsutövares ekonomiska situation eller civilrättsliga förpliktelser genom avtal eller motsvarande.

När det gäller att, genom exemplifieringar i såväl den allmänna motiveringen som författningskommentaren, tydliggöra de gränssnitt och förutsättningar som för människor med olika psykiska funktionsnedsättningar riskerar att resa funktionshinder är, precis som lagrådet påpekar, regeringens underlag en smula torftiga. Men, detta är heller inte alltid helt lätt att översiktligt och pedagogiskt illustrera. Det kanske främsta tillgänglighetshindret för människor med psykisk ohälsa rör emotionella svårigheter: rädsla, ångest, självförakt osv. där motpartens kunskap, kontinuitet och bemötande kan vara avgörande för att inte tillgänglighetshinder ska uppstå. Men, psykisk ohälsa kan också i vissa fall leda till nedsatt kognitiv förmåga vilket ställer ytterligare krav på utformning av adekvat tillgänglighet.

Ett försök till illustration, utifrån frågan om hjälpmedel, har RSMH gjort för något år sedan. En spännande parantes är annars vår pågående samverkan med Funka Nu AB (inom ramen för deras forskningsuppdrag kring tillgänglighet) i syfte att på ett strukturerat sätt belysa tillgänglighetsfrågorna ur perspektivet psykiska funktionsnedsättningar.

En fristående grupp professionella i det allmännas tjänst med motsvarande insyn är annars givetvis de Personliga Ombuden i Sverige. Tyvärr har de senare haft svårt att få föra fram sin konstruktiva systemkritik på nationell nivå utan främst hänvisats till kommunala arenor vilket påtagligt utarmat den övergripande diskursen om tillgänglighet för människor med psykiska funktionsnedsättningar i Sverige.

Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


(Ny)liberalismen är fascismens demokratiska kusin

Hannes 4Låt oss först som sist slå fast att det finns väsentliga skillnader mellan liberalism och fascism. Liberalerna bekänner sig till den demokratiska parlamentarismen och accepterar inte våld som konfliktlösningsmetod. I varje fall inte under fredstid. Fascismen är i stället en totalitär ideologi med våldsromantiserande inslag. Om vi sedan jämför liberalismen som samhällssystem med den klassiska (italienska) fascismen finner vi också avgörande skillnader. I det liberala samhället skall staten vara så liten som möjligt och medborgarna och det civila samhället skall vara så fria att styra sig själva som möjligt. I det fascistiska samhället är staten stark och det civila samhället en del av statsapparaten (så kallad korporativism).

När vi har konstaterat dessa viktiga olikheter finns det emellertid också skäl att granska de likheter, som motiverar blogginläggets rubrik. Fascismen och liberalismen är i praktiken båda elitistiska ideologier. De hyllar styrka och framgång och föraktar svaghet. Skillnaden ligger i att fascismen aktivt gynnar de starka, friska och privilegierade grupperna i samhället, medan liberalismen genom att minska statens makt och understödja de fria marknadskrafterna ger samma grupper större svängrum på de försvagades bekostnad. Man låter djungelns lag regera mer eller mindre fritt.

Till skillnad från fascismen driver givetvis inte liberalerna medvetet fascistoida idéer. De säger sig i stället vilja ge varje individ så stor frihet att forma sitt liv som möjligt, utan statlig inblandning. Vad de då emellertid bortser från är att individerna i samhället har getts helt olika förutsättningar att slåss för sin tillvaro och skapa sig ett gott liv. Det gäller allt från kulturella och socioekonomiska förhållanden i den grupp individen tillhör, till den enskildes kroppsliga, psykologiska och intellektuella förutsättningar. Ju mindre reglerade de olika marknadskrafterna är, desto större fördel får den starka, friska, begåvade och kanske redan välbeställda individen och desto tyngre blir kampen för den i något avseende försvagade individen.

När liberalen säger sig ”tro på individens förmåga” gör han sig dels skyldig till att sätta sina egna förutfattade åsikter framför respekten för den enskildes egen upplevelse av sin förmåga, dels tvingas han se på den som misslyckas med förakt. Om den misslyckade nämligen har en sådan förmåga som liberalen ”tror på”, kan misslyckandet endast bero på att han inte har ”ansträngt sig tillräckligt” eller inte insett vilken förmåga han har. Båda synsätten är elitistiska och svaghetsföraktande, dvs. i grunden fascistoida. Detta är bakgrunden till den nedmontering av välfärden och de ökade samhällsklyftor, som den nyliberala vågen över västvärlden har medfört.

/Hannes Qvarfordt


Diskriminering och utsortering – Socialförsäkringen ger dålig trygghet åt människor med psykisk ohälsa

Jimmieblogg2Igår medverkade jag i ett seminarium på ABF-huset i Stockholm som arrangerades av NSPH. Syftet med seminariet var att sprida och öka kunskapen om socialförsäkringen och dess brister. Och bristerna blev mycket tydliga under eftermiddagen. Flera brukare berättade öppet om sina egna erfarenheter av ett system som diskriminerar människor med psykiska funktionsnedsättningar. De vittnade om rigida regler och bestämmelser som inte tar någon hänsyn till individers olika behov och om att tvingas klara sig på så lite pengar att oron över den ekonomiska situationen gör att den psykiska ohälsan förvärras.

Det kan omöjligen vara så att de som tar fram och fattar beslut om systemen inom socialförsäkringen har egen brukarerfarenhet. Därtill saknas både inlevelseförmåga och intresse för att underlätta för människor med psykisk ohälsa. Personer med psykiska funktionsnedsättningar blir ständigt ifrågasatta och hamnar lätt mellan stolarna. På arbetsförmedlingen är man för sjuk för att jobba och på försäkringskassan för frisk för att bli sjukskriven. Idag räcker det inte heller med att en läkare, utifrån sin expertis skriver ett intyg eftersom också det i frågasätts. I Stockholm är det endast 40 procent av läkarintygen som godkänns av försäkringskassan.

Flera gånger under seminariet kom ekonomisk vinst på tal ”Är ett land sin ekonomiska vinst eller är det människorna som lever här?” undrade till exempel Marie Larsson, diakon på Gotland. Och visst handlar det i alltför stor utsträckning om att vi människor ska vara ekonomiskt lönsamma i alla lägen. Det är en omöjlighet. Men vi kan vara lönsamma på andra sätt, som en stöttande medmänniska och som en källa till kunskap.

Två representanter från LO/TCO berättade om utifrån sina erfarenheter av att stötta medlemmar som hamnat i kläm i socialförsäkringssystemet och de tog upp försäkringskassans nya bedömningsverktyg som inte tagits i bruk ännu, men som testas. Det verktyget ger inget hopp om en förbättrad situation, tvärtom. Införs det kommer bedömningarna bli ännu striktare och möjligheten att ta hänsyn till individens behov minskar ännu mer.

Det är viktigt att ha den här typen av kunskapsseminarier för att ge en bredare och tydligare bild av bristerna i systemen som ska stötta utsatta människor. Gårdagens seminarium gav en mörk bild och inte mycket hopp om ljusning. Vi inom brukarrörelsen tillsammans med andra intressenter måste samla oss och arbeta vidare för att påverka politiker och andra beslutsfattare mot ett mer humant samhälle.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


Tillgång till Internet, en demokratifråga

Jimmieblogg2Idag är tillgång till Internet en förutsättning för att kunna vara en delaktig samhällsmedborgare. Så gott som alla viktiga servicefunktioner har gått över till nätet. Banker, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, biljettbokning och nyhetsmedier är bara några av som i allt högre utsträckning har nätet som sin viktigaste kommunikationskanal. Även vårt sociala liv sker i allt större utsträckning via nätet. Och har du inte en e-postadress är det mycket information du inte kan få över huvud taget.

För de flesta svenskar är livet utan Internet helt otänkbart och när nätet släcks tillfälligt blir många också minst sagt ifrån sig. Reaktionerna kan tyckas överdrivna, för visst klarar vi en dag utan Twitter, Facebook eller för all del även försäkringskassans service på nätet. Men att en del människor helt lämnas utan möjlighet till uppkoppling är ett allvarligt demokratiproblem. För de människorna finns. Det är bland annat de som av olika anledningar är beroende av försörjningsstöd. I normen för försörjningsstöd ingår inte bredbandsuppkoppling. Fast telefon ingår, men inte bredband, trots att det sedan flera år för de flesta människor finns ett betydligt större behov av Internet än en fast telefon.

Men att inte ha tillgång till nätet är inte bara en ekonomisk fråga utan även en kunskapsfråga. De flesta människor som är i medelåldern idag har lärt sig att använda datorn och Internet i arbetslivet. Utan tillgång till arbetslivet har du heller inte tillgång till mycket av den kunskap som kan tyckas vara sekundär på jobbet, men så viktig för att kunna vara samhällsmedborgare fullt ut.

RSMHs medlemmar står många gånger långt från arbetsmarknaden och är också beroende av försörjningsstöd. Därmed har man varken tillgång till tekniken eller till kunskapen som krävs för att hantera den. Genom bland annat det IT-projekt som RSMH bedrivit under ett år vet vi att kunskapstörsten och efterfrågan efter datorer med Internetuppkoppling är skriande på många håll inom organisationen.

Att bredbandsuppkoppling (och en dator) ska ingå i normen för försörjningsstöd är ett litet steg på väg mot ett mer jämlikt digitalt samhälle.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Relaterade artiklar:

http://www.sydsvenskan.se/sverige/manga-stalls-utanfor-det-digitala-/

http://computersweden.idg.se/2.2683/1.492656/inget-socialbidrag-for-uppkoppling