Sjukdom eller vad?
Publicerat: oktober 2, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, sjukdom 30 kommentarer
Under 70- och 80-talen var begreppet ”sjukdom” starkt ifrågasatt inom den kliniska psykologin och psykiatrin. I stället infördes begreppet ”psykisk störning” för att markera skillnad gentemot det medicinska ”sjukdom”. I det låg ett erkännande av den psykiska ohälsans mycket mer mångfasetterade bakgrund och koppling till sociala omvärldsfaktorer. Efterhand blev emellertid ”psykisk störning” väl så stigmatiserat, som det tidigare sjukdomsbegreppet hade varit, och inte minst brukarrörelsen ville ersätta det med något mindre laddat. Samtidigt förändrades både samhället och psykiatrin i en mer individualistisk riktning. I nyliberal anda betonades nu individens ansvar för sitt liv och sin hälsa, och inom psykiatrin innebar ny teknik för bland annat genetisk forskning, att det biologiska perspektivet på psykisk ohälsa tog över och blev helt dominerande. I ett övergångsskede blev ”psykiskt funktionshinder” den mest använda ersättningen för det övergivna ”störning” (en aning oegentligt), men under det senaste decenniet har det gamla sjukdomsbegreppet fått en storstilad renässans, anammat främst av den biomedicinska psykiatrin, men också i stor utsträckning av brukarrörelsen.
Varför har då sjukdomstänkandet återerövrat sin tidigare förlorade mark inom psykiatrin? Från rent vetenskaplig synvinkel finns det inte starkare stöd för det biomedicinska perspektivet idag, än som fanns på 70- och 80-talen. Det finns fortfarande inga orsakande gener eller primärt biologiska, sjukliga processer identifierade. Eller med andra ord: Man har ännu inte funnit något, som ger hållbar grund för medicinska sjukförklaringar. Det handlar snarare om en rad andra, samverkande faktorer. Jag skall, utan inbördes rangordning, lista några av dem jag själv tycker mig se.
1. Nya möjligheter att identifiera genetiska variationer och kroppsliga avspeglingar av psykisk ohälsa har skapat myter om att forskningen har kommit närmare en biologisk förklaring till ohälsan. (Det är dock inte sant.)
2. Med stora resurser bevakar läkemedelsindustrin sina ekonomiska intressen och uppfinner sjukdomar/diagnoser, som skall säkerställa avsättningen för deras produkter.
3. Med stöd från läkemedelsindustrin bevakar den biomedicinska psykiatrin sitt vetenskapsrevir. (Numera lägger man mycket medvetet till ordet ”sjukdom” till tidigare diagnoser. Det heter inte längre schizofreni, utan ”schizofrenisjukdom”, inte längre psykos, utan ”psykossjukdom”, inte längre ångest, utan ”ångestsjukdom”, inte längre manodepressivitet, utan ”bipolär sjukdom”. Osv.)
4. Den allmänna utvecklingen mot ett alltmer individualiserat samhälle, där den enskilda individen själv görs ansvarig för sin framgång eller sitt misslyckande och där strukturella problem i samhället tonas ned eller förnekas.
5. Sjukdomstänkandet ger kortsiktiga fördelar för både brukare och anhöriga. Det avlastar skuld och ansvar och ger, i det individualiserade samhället, en av de få kvarvarande möjligheterna att få sitt icke-fungerande accepterat av myndigheterna och den övriga omgivningen. (Även benämnt ”sjukdomsvinst”.)
Som framgår här – och som har framgått i flera av mina tidigare blogginlägg – motsätter jag mig det grundlösa sjukdomstänkandet inom psykiatrin. Jag kommer också att fortsätta att bekämpa det, med all den kraft jag förmår uppbringa.
/Hannes Qvarfordt
Läkemedelspengar ger tolkningshegemoni
Publicerat: maj 13, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag 5 kommentarer
Som jag antydde i mitt förra blogginlägg satsar läkemedelsindustrin stora pengar på genetisk och biokemisk forskning kring psykisk ohälsa, både i egen regi och i form av stöd till forskning vid universiteten. Låt det stå fullständigt klart: det sker inte av oegennytta och i det oberoende kunskapssökandets namn, utan för att tillgodose industrins ekonomiska intressen. Man understöder kraftfullt och mycket medvetet genetiska och biokemiska tolkningar av ohälsan. I den mån miljöorienterad forskning alls bedrivs, sker den på det offentligas knappa, ekonomiska villkor. Till sådan forskning går inga pengar från industrin. (Därutöver har det flera gånger framkommit, att den forskning som bedrivs i egen regi ofta manipuleras, så att behandlingseffekten av läkemedel framstår som bättre än den egentligen är.)
Eftersom även den offentliga, medicinska forskningen till mycket stor del är beroende av industrins pengar, får den i motsvarande grad en inriktning som ligger i linje med industrins intressen. Många doktorander skulle aldrig kunna genomföra sina studier, och skriva sina avhandlingar, utan stipendier från industrin, vilket förstås i hög grad styr avhandlingarnas innehåll. Dessa ”industristyrda” studenter och läkare besätter sedan de tunga maktpositionerna inom psykiatrin och förmedlar där, medvetet eller omedvetet, industrins synsätt på förklaringsmodeller och ”bästa” behandlingar.
När de styrande, politiska organen inom sjukvården behöver underlag för sina beslut, vänder de sig – naturligt nog – till de ledande befattningshavarna inom forskningen och den kliniska verksamheten. Följden blir att de matas med samma industristyrda perspektiv, som präglar dessa befattningshavare, och deras beslut angående den psykiatriska vården blir därefter.
Den relativt nyligen tillsatta psykiatrisamordnaren, som skall leda regeringens PRIO-satsningar på psykiatrin fram till 2016, får på samma sätt sitt huvudsakliga beslutsunderlag från psykiatrins ledarskikt. Så skedde även under den tid han satt i Anders Miltons psykiatrisamordningsutredning (SOU 2006:100) och som jurist hos Socialstyrelsen. Självklart får det stor betydelse för samordnarens uppfattning om psykisk ohälsa och om hur psykiatrin skall utformas i framtiden, vilket med mina ögon sett är djupt beklagligt.
Sammanfattningsvis måste vi sorgligt nog konstatera, att vi har den psykiatri som läkemedelsindustrin vill att vi skall ha. Andra tolkningar av psykisk ohälsa, och alternativ forskning och behandling, ges mycket begränsat utrymme, såväl ekonomiskt och medialt som i den konkreta vården. Money talks – här som i så många andra sammanhang!
/Hannes Qvarfordt
Är arv smakligare än miljö?
Publicerat: april 22, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, brukare, Hannes Qvarfordt, Läkemedelsbolag, Medicin, Uppväxtvillkor 8 kommentarerAtt genetiska förklaringsmodeller för psykisk ohälsa stöds av läkemedelsindustrin är lätt att förstå. De passar industrins kommersiella intressen som hand i handske. Därför pytsar man också ut ofantliga mängder forskningspengar till just biokemisk och genetisk forskning på området. Betydligt mindre pengar, eller snarast inget alls, går till miljöorienterad forskning.
Möjligen är det också begripligt, att anhöriga ofta föredrar genetiska och biokemiska förklaringar. De befriar från ansvar och därmed också från de skuldkänslor, som ofta förknippas med miljöorienterade förklaringsmodeller. (Med perspektivet att vårdnadshavares eventuellt ogynnsamma påverkan på barnen är både oavsiktlig och omedveten, och att den har sin grund i egna otillfredsställda behov från barndomen, skulle de emellertid inte alls behöva känna dessa skuldkänslor!)
Vad som förbryllar mig mest är dock att så många brukare själva slåss med näbbar och klor för att bli klassade som genetiskt avvikande eller biokemiskt defekta. Trots att det helt saknas belägg för direkta, genetiska orsakssamband, och trots att ogynnsamma livsvillkor har omvittnats av tusentals och åter tusentals psykiatripatienter, biter sig många brukare fast vid det biologiska sjukdomsperspektivet.
Varför föredrar då dessa brukare en sådan ”utdefiniering”, framför ett miljöperspektiv, som ändå borde ge större hopp om förbättring och ”normalisering” av livet? En av förklaringarna är naturligtvis att de vid kontakt med psykiatrin snabbt får lära sig att de är ”psykiskt sjuka”, med den eller den diagnosen, och att bästa behandlingen är medel som påverkar de biokemiska processerna i hjärnan, exempelvis ECT och psykofarmaka. När sådana behandlingar i längden ändå inte ger något tillfrisknande och normalt liv, kunde man tycka att brukarna skulle börja ifrågasätta dem och fundera över om det finns andra förklaringar till deras tillstånd. Så sker förstås också i många fall, men förbluffande ofta leder inte den kroniserade ohälsan till någon omprövning.
Det är naturligtvis inte lätt att ta strid mot den förkrossande dominanta biopsykiatrin. I synnerhet när man själv är försvagad och beroende på grund av sin ohälsa. Samtidigt ger förmodligen sjukdomsdiagnosen i sig en lättnad i form av så kallad ”sjukdomsvinst”. Den legitimerar oförmågan att fungera ”normalt” och behovet av att få stöd och hjälp – särskilt som samhället i allt högre grad ställer krav om diagnoser för att bistå med stödet och hjälpen. Det blir en ond spiral, där brukaren tvingas slåss för en sjukförklaring, både för att få sitt försvagade tillstånd accepterat i samhället och för att få chans till samhällets stödåtgärder. En synnerligen beklaglig utveckling!
/Hannes Qvarfordt
Det psykiatriska gen-spöket går igen
Publicerat: mars 18, 2013 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt 17 kommentarer
Eftersom det inte minst den senaste tiden har regnat ned forskningsstudier, som vill nagla fast den psykiska ohälsan i det genetiska sjukdomsspektrumet, finns det anledning att åter granska hur stabil grund man har för sina påståenden. Bland de nya studier som har refererats i medierna finns den som hävdar, att flera av de vanligaste, psykiatriska tillstånden har gemensamma, genetiska orsaker, och den som gör gällande, att en särskild genvariant ligger bakom psykos hos bipolära patienter. Ger då fynden grund för att uttrycka sig på det beskrivna sättet. Jag påstår att de inte gör det och att forskarna gör övertolkningar, som passerar gränsen för vad som kan kallas vetenskap.
De studier som på löpande band presenteras har i stort sett alla samma karaktär. Man upptäcker någon eller flera oftast mycket vanligt förekommande genvarianter, som i olika grad är överrepresenterade hos människor med psykisk ohälsa av något slag. Därur drar man slutsatsen, att genvarianterna markerar sårbarhet för att utveckla psykisk sjukdom. Det händer till och med att man påstår, att fynden visar att generna orsakar sådan sjukdom. Låt oss då se om de har rätt.
Genvarianterna är, som sagt, oftast mycket vanligt förekommande i befolkningen. Det innebär att det blir svårt att beskriva dem som ”genetiska avvikelser” som ”predisponerar” för psykisk sjukdom. Det handlar snarare om genetiska uttryck inom den mänskliga normalvariationen, som därmed kan avspegla normala och kanske till och med viktiga egenskaper hos stora delar av befolkningen. Om egenskaperna inte självklart kan betraktas som ”sjukliga”, är det heller inte givet att de bör motverkas med biokemisk behandling.
Vidare är korrelationen mellan genvarianterna och psykisk ohälsa ofta relativt svag, vilket innebär att det finns många människor med generna men utan ohälsa och likaså många människor utan generna men med ohälsa. Annorlunda uttryckt är genvarianterna varken tillräckliga eller nödvändiga för att ohälsan skall uppstå. Det krävs andra påverkansfaktorer, vare sig en människa har generna eller inte. Det betyder – strikt logiskt – att generna inte är orsaken till ohälsan!
Den slutsats man möjligen kan dra av studier av det här slaget är att helt vanliga människor av olika skäl – bland annat genetiska – är olika känsliga för påverkan från destruktiva krafter i miljön. Därmed borde forskningen huvudsakligen inriktas mot att identifiera dessa miljöfaktorer, snarare än att upptäcka ”riskgener” inom den mänskliga normalvariationen.
/Hannes Qvarfordt
Sahlgrenska tar steget fullt ut
Publicerat: december 10, 2012 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Vårdplatser 8 kommentarer
Här på Sveriges framsida – som också kan beskrivas som psykiatrins baksida (Valiumkusten m.m.) – tycks man nu ha tagit steget fullt ut mot en helt biologiserad psykvård. Det har funnits många tecken de senaste åren, och vid två möten i det brukarråd där jag deltar har ordföranden/sjukvårdsrepresentanten tydligt deklarerat, att ”vi befinner oss i en medicinsk verksamhet som bygger på naturvetenskap, och vi måste hålla oss till evidensbaserade behandlingsmetoder”. Att psykiatri egentligen är en beteendevetenskap, och att ”evidensen” i sådan vetenskap i princip alltid grundar sig i subjektiva tolkningar, har man med en enkel, språklig manöver suddat bort. Likaså att ”evidens”, enligt Socialstyrelsens normer, står på de tre benen (1) bästa tillgängliga forskning, (2) professionens erfarenhet och (3) brukarnas erfarenhet och önskemål.
Jag skall ge några exempel på biologiseringens konsekvenser:
Ökat förmynderi och ”expertvälde”
I en biopsykiatrisk vårdmodell är läkare och personal ”experter” på den ”sjukdom” patienten lider av. Brukaren hamnar per automatik i underläge, som ”lekman” i fråga om sin egen ohälsa. I det socialpsykiatriska perspektivet möts i stället två jämbördiga individer (subjekt) i ett samtal om vad som i grunden är allmänmänskliga krisreaktioner. Brukaren blir ”experten” på sin egen situation, medan behandlaren blir katalysatorn för att locka fram och härbärgera de upplevelser och händelser, som kan ha skapat ohälsan.
Ökad subspecialisering
Självklart är det bra om vårdpersonalen har goda kunskaper om de olika symptombilder som förekommer. Kanske är det t.o.m. motiverat, att viss personal har specialiserad kunskap i särskilt karaktäristiska syndrom. Samtidigt är det ett faktum, att all psykisk ohälsa har många gemensamma drag, att symptombilderna gränslöst lappar över varandra och att symptombilden hos den enskilda individen ofta varierar över tid. Vid psykisk ohälsa kan man därför inte, som vid kroppslig sjukdom, hävda att man har med skarpt avgränsbara ”sjukdomar” eller ”diagnoser” att göra. Ändå är det med just en sådan biologiserad ”sjukdomslära” man motiverar subspecialiseringen!
Ökad centralisering
Många, lokalt placerade och ändå subspecialiserade mottagningar skulle kräva långt större resurser än vården har till förfogande. Man tvingas då väga geografisk tillgänglighet mot specialisering, och i den matchen prioriterar Göteborgspsykiatrin nu alltså den biologiserade specialiseringen, med påföljd att lokala mottagningar läggs ned. Resvägarna till stora, centrala enheter ökar påtagligt för psykiskt bräckliga människor.
Försämrad behandlingskontinuitet
Sahlgrenska Universitetssjukhuset organiserar nu psykiatrin med kroppssjukvården som förebild. Det innebär att personal och mottagningar delas in efter sina ”expertfunktioner”. Konkret handlar det dels om olika, specialiserade mottagningar och dels om en uppdelning efter ohälsans allvarlighetsgrad. Patienter med ”lättare ohälsa” eller med ”stabilt tillstånd” hänvisas till primärvården (vårdcentralerna), som inte alls har resurser att svara mot behoven. De patienter som finns kvar i specialistvården tvingas upprätthålla sina kontakter via en nystartad telefonsluss, ”Kontaktpunkt Psykiatri”, som, trots att den inte bedriver någon som helst behandlingsverksamhet, själv förväntas klara 80 procent av de inkommande ärendena.
Resultatet av denna uppstyckning av verksamheten blir att patienterna aldrig kan räkna med långsiktiga och kontinuerliga behandlingsrelationer. Dessutom riskerar de att gång på gång falla mellan stolarna, dvs. att de olika vårdenheterna bollar patienterna mellan sig, utan att ta ett helhetsansvar.
Minskade möjligheter till psykoterapi
I den pågående processen skärs med jämna mellanrum ett antal psykologtjänster bort från organisationen. Möjligheten att få samtals- eller psykoterapi, och terapiernas längd, minskar steg för steg. I slutenvården finns t.ex. snart inga psykologer kvar alls.
Med sitt brukarperspektiv, och sin mångåriga, socialpsykiatriska förankring, borde RSMH skarpt protestera mot den pågående totalbiologiseringen av psykiatrin. Den är särskilt tydlig här i västra Sverige, men den fortgår sedan minst ett par decennier i hela landet.
/Hannes Qvarfordt
Vad är psykisk sjukdom?
Publicerat: september 19, 2012 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, myter om psykisk ohälsa Kommentarer inaktiverade för Vad är psykisk sjukdom?Ganska nyligen sändes en dokumentär i SVT om den psykiatriska akutmottagningen vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Utöver den enda patient, som fick tillfälle att uttala sig om vården, fick vi huvudsakligen följa personalens arbete och beskrivningar av patienternas behov. Inte minst fick enhetens överläkare slå fast sin uppfattning om skillnaden mellan ”normalt”, psykiskt illamående och ”psykisk sjukdom” och att psykiatrin enbart är till för den senare gruppen. Hon menade t.ex. att en asylsökande, som hade försökt ta sitt liv av rädsla för att bli utvisad, inte hörde hemma i psykiatrin, därför att hon inte var ”psykiskt sjuk”. Likaså ansåg hon att förtvivlade ungdomar, som söker akut efter att pojkvännen eller flickvännen har gjort slut, av samma skäl inte är psykiatrins ansvar. Att de brutna förhållandena kan ha utlöst mer djupliggande sårbarhet, och att de hjälpsökande kanske är helt förkrossade, saknar uppenbarligen relevans i hennes värld, så länge hon inte betraktar dem som ”psykiskt sjuka”. Man undrar då vems ansvar dessa människors tillstånd och eventuella suicidrisk är?
Backar vi ytterligare något i tiden så kan vi alla erinra oss spektaklet kring bedömningen av den norska terroristen Anders Behring Breiviks mentala tillstånd. Den samlade norska expertisen fick två möjligheter att utreda saken, och två grupperingar kom fram till diametralt motsatta uppfattningar. Den ena ansåg att Breivik lider av ”paranoid schizofreni”. Den andra ansåg att han är, om inte frisk, så i varje fall inte heller psykotisk eller otillräknelig i någon annan psykiatrisk mening. Samma typ av vitt skilda bedömningar har gjorts av rättspsykiatriker i samband med flera svenska rättsfall. Vi kan nämna exempelvis Anna Lindhs mördare, Mijailo Mijailovic, och en småländsk pyroman (vars namn jag inte minns).
Absurditeter av det här slaget uppstår därför att man försöker konstruera gränser mellan ”alldaglig”, psykisk ohälsa och ”psykisk sjukdom”. Bland all psykisk ohälsa finns det en mycket begränsad andel, som uppenbart har kroppsliga orsaker. Till denna andel hör exempelvis effekterna av fysiska skador eller tumörer i hjärnan, Huntingtons sjukdom och vissa former av autism. Den helt dominerande andelen psykisk ohälsa har emellertid inga påvisbara och ursprungligen kroppsliga orsaker, som man känner till. (Däremot har den givetvis kroppsliga uttryck!) Det går inte att på vetenskaplig grund skilja ut ”psykisk sjukdom” från någon antaget ”övrig”, psykisk ohälsa. Sjukdomsbegreppet inom psykiatrin är därmed enbart en hypotes, utan saklig grund! Inser man det – och upphör att försöka dra en fiktiv gränslinje – så behöver man heller inte hamna i sådana dilemman som jag har givit exempel på ovan.
/Hannes Qvarfordt
Är psykiatrin evidensbaserad?
Publicerat: september 3, 2012 Sparat under: Biologiskt synsätt, Evidensbaserad, Hannes Qvarfordt Kommentarer inaktiverade för Är psykiatrin evidensbaserad?Den biomedicinska psykiatrin vill gärna framställa sig som en evidensbaserad vetenskap, till skillnad från t.ex. psykodynamiskt orienterad psykoterapi. Hur står det till med den saken? I några exempel skall jag peka på hur man gör biologistiska övertolkningar av forskningsresultat, utan saklig grund.
1. Genetiska fynd / ”sårbarhet”
Man har funnit en viss överrepresentation av vissa gener bland människor med olika former av psykisk ohälsa. Det betyder alltså inte, att alla människor med dessa gener har psykisk ohälsa eller att alla med psykisk ohälsa har genvarianterna. Samvariationen (eller korrelationen, som fenomenet också kallas) är relativt svag. Ändå gör man tolkningen, att genvarianterna skapar ”sårbarhet för psykisk sjukdom”. Det händer t.o.m. att man påstår, att generna orsakar psykisk sjukdom, trots att sådana slutsatser inte kan dras och att de är direkt ovetenskapliga! Den svaga korrelationen innebär att det krävs minst ytterligare en och sannolikt många andra faktorer för att psykisk ohälsa skall uppstå. ”Sårbarhetsgenerna” skulle därmed lika väl kunna tillskrivas den mänskliga normalvariationen, som ger olika utslag i olika miljöer.
2. Överrepresentation av psykisk ohälsa i släkter
I befolkningsstudier finner man ofta överrepresentation av psykisk ohälsa i vissa släkter. Inte sällan har denna psykiska ohälsa också en specifik karaktär. Därav drar man vanligen slutsatsen, att ohälsan är genetiskt ärftlig, vilket dock – igen – är osakligt och ovetenskapligt. Man bortser då från möjligheten, att ohälsan överförs emotionellt och psykosocialt mellan generationerna i släkten. Att även ohälsans karaktär överförs kan tolkas på två alternativa sätt: (A) Friska, genetiskt betingade personlighetsdrag kan ge specifik karaktär åt en i grunden psykosocialt orsakad ohälsa. (B) Den profil som vårdnadshavares eventuella, känslomässiga skador har kan forma profilen på de skador de (oavsiktligt) åsamkar sina barn, eftersom de just i dessa avseenden inte förmår se och möta sina barns behov.
3. Förändringar i hjärnans struktur och funktion
Under senare år har den biomedicinska psykiatrin gjort stort nummer av olika former av avvikelser i hjärnans struktur och funktion, som man har kunnat finna hos människor med psykisk ohälsa med hjälp av nya undersökningsmetoder. Under samma tidsperiod har man emellertid också funnit, att den mänskliga hjärnan inte bara är formbar under hela livet, utan att den också just formas i samspelet med miljön. Varje inlärning leder till nybildning av hjärnceller och till förändrad cellstruktur. Varje miljöpåverkan leder till förändringar i signalsubstansnivåer och genomblödning i hjärnan. Osv. Avvikelser i hjärnans struktur och funktion kan därför inte automatiskt tolkas som ”sjukliga” och som ursprungliga orsaker till psykisk ohälsa. Det kan lika gärna röra sig om (reversibla) effekter av miljöpåverkan.
Så här kan man punkt för punkt klä av den biomedicinska psykiatrin den ”evidens” den stöder sig på och därmed påvisa dess bristande, vetenskapliga förankring. Det finns all anledning för den humanistiska och socialpsykiatriska traditionen, inom den psykiska hälsovården, att göra just detta och därmed återta sin jämbördiga position gentemot biopsykiatrin.
2011 höll jag en föreläsning i ämnet vid Svenska Psykiatriska Föreningens kongress i Göteborg. Bildserien från föreläsningen kan studeras här.
/Hannes Qvarfordt
Marsianen läser Revansch
Publicerat: augusti 6, 2012 Sparat under: Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt 3 kommentarerÖgnar igenom senaste numret av Revansch, som anlände för några dagar sedan. Det börjar bra, med Jimmie Trevetts ledare om boende och hämtning till tvångsvård. Texter, som jag tidigare har läst och uppskattat, här i bloggen. Därefter blir jag, i stort sett för varje artikel, allt mer modfälld. Sida upp och sida ned beskrivs psykisk ohälsa som ”sjukdom” eller ”psykisk sjukdom”, och tillstånden tycks alltid ha sitt ursprung i den enskilda individen och i hennes kropp. På sidan 5 lämnas i en intervju stort utrymme åt en läkemedelsforskares renodlat medicinska perspektiv på självmord i samband med psykofarmakabehandling. Inga kommentarer eller frågor angående alternativa tolkningar av forskningsresultaten, t.ex. ur ett brukar- och RSMH-perspektiv.
Jag läser vidare och möts av ”önskereportaget” om äventyraren Renata Chlumska. Inte för att jag har något emot denna energiska dam, som tvärtom förefaller vara av gott hjärta, men just hennes superduktighet kan möjligen få en och annan av Revansch! läsare att känna sig ännu mer vingklippt och ”misslyckad” i kampen för tillvaron. Har redaktören funderat över det?
Jag känner inte riktigt igen mitt gamla RSMH. Värderingar och synsätt har förändrats under senare år, i takt med den tilltagande biologiseringen av psykiatrin. Allt fler medlemmar, medlemsföreningar och styrelsemedlemmar tycks anamma de biomedicinska och behavioristiska (KBT) tolkningarna av psykisk ohälsa. Det gör mig nedslagen och dyster inför framtiden. Själv tillhör jag den krympande och urmodiga, lilla skara inom rörelsen, som fortfarande hävdar och allt framgent kommer att hävda det socialpsykiatriska perspektivet. Vi framstår säkert – och upplever också oss själva – allt mer som marsianer på Jorden. Eller kanske som jordlingar på Mars! Men vi ger oss inte. Aldrig, någonsin!
/Hannes Qvarfordt
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.