Är psykofarmaka ”läkemedel”?

Från psykiatrins håll påstår man ofta att det har skett en fantastisk utveckling under senare år och att vi har fått så många nya och bra läkemedel. Det har man sagt under alla år sedan 1950-talet, och det har hittills visat sig vara falsk propaganda. Har vi då anledning att tro på vår tids propaganda? Min uppfattning är att vi inte har det, och jag skall peka på några goda skäl.

1. Biverkningar

Även de som anser att psykofarmaka har god effekt är tvungna att medge, att de flesta preparat som används har mer eller mindre allvarliga biverkningar. Somliga av dessa är dessutom direkt skadliga och bestående. Ämnesomsättningen påverkas, och oerhört många patienter drabbas av s.k. metabolt syndrom. Man går kraftigt upp i vikt, vilket kan ge de för övervikt typiska följdsjukdomarna. En av de allvarligaste är diabetes, som i sin tur kan förkorta livet ett antal år. Andra kroppsliga biverkningar är illamående, hjärtklappning, darrningar, ofrivilliga rörelser, nedsatt sexuell förmåga m.m. Mentalt upplever man ofta en känslomässig avtrubbning och avskärmning från omvärlden. Man får en sänkt vitalitet och kognitiv förmåga. (Det senare innebär att man helt enkelt får svårare att tänka och minnas.)  Jag skulle lätt kunna fylla hela det här blogginlägget med fler svåruthärdliga biverkningar, men dessa exempel får räcka för stunden.

2. Ger psykofarmaka ”behandling”?

Psykiatrin hävdar att man får väga biverkningarna mot den goda behandling medicinerna ger. Är det då sant att de ger behandling? Svaret är beroende av hur man tolkar symptom och psykisk ohälsa. Ser man symptomen som uttryck för en biologiskt betingad sjukdom, kan man möjligen säga att psykofarmaka i varje fall ger symptomlindring. Någon ”behandling” i egentlig mening rör det sig däremot inte om, eftersom det medicinerade tillståndet oftast återkommer, förr eller senare, om läkemedlen sätts ut.

Ser man i stället symptomen och ohälsan som uttryck för ett traumatiserat och instängt känsloliv, innebär medicineringen endast en bedövning och konservering av det ohälsosamma tillståndet. I stället för att omvärlden tar emot och försöker förstå de känslomässiga uttrycken, stänger man för överskådlig tid av dem med psykofarmaka. Den ”behandlade” patienten plågas mindre, men blir också permanent ”funktionsnedsatt”.

I nyare forskning har man funnit indikationer om att psykoterapi kan åstadkomma samma sorts ”normalisering” i hjärnans funktioner, som behandling med psykofarmaka avser att göra. Utifrån dessa fynd likställer man psykoterapi med farmakabehandling. Är det en hållbar analys? Naturligtvis inte, eftersom kroppen själv ”rättar till” hjärnans funktioner under en god psykoterapi, medan farmakabehandling tvärtom innebär en påtvingad förändring, i strid mot den ”sparlåga” hjärnan har ställt in sig på, som svar på ogynnsamma livsvillkor. När medicinerna sätts in försöker hjärnan motverka deras effekt, med påföljd att tillståndet kan vara förvärrat när medicinerna sätts ut igen. (Detta beskrivs bra 33 min och 20 sek in i en dokumentärfilm, producerad av filmaren Jan Åkerblom. Se här.)

3. Blir psykoterapi effektivare med medicinering?

En vanlig uppfattning inom psykiatrin är att effekten av psykoterapi förstärks om patienten samtidigt medicinerar. Man hävdar t.o.m. ibland, att läkemedelsbehandling är nödvändig för att alls kunna upprätta kontakt med vissa patienter. Verkligheten är den rakt motsatta. All framgångsrik psykoterapi förutsätter att terapeuten, och patienten själv, kan få kontakt med den senares oförvanskade känslor. Det är dessa som avspeglar patientens verkliga relation till omvärlden. Med medicinernas hjälp skapar man en annan person, än den terapeuten skall nå fram till. Det kan jämföras med att försöka bedriva terapi med en alkoholberusad människa.

Uppfattningen att psykofarmaka gör terapin effektivare bygger på en vantolkning av den symptomlindrade skenförbättring, som också en rent medicinsk behandling kan ge upphov till. I ett längre perspektiv ger psykoterapi under samtidig medicinsk behandling ett sämre och mindre beständigt resultat, än om en långsiktigare terapi genomfördes utan mediciner.

Slutsatser

Finns det då skäl att avvisa all användning av psykofarmaka? Nej, för det första bör det vara varje patients rätt att välja den typ av behandling, som han/hon tycker fungerar bäst eller tror mest på. För det andra kan mediciner i riktigt akuta lägen, med svår ångest eller plågsamma hallucinationer, ge snabb lindring. I synnerhet om det inte finns tillgång till medmänskligt stöd. Det viktiga är att man betraktar drogerna för vad de är: en nödåtgärd som skall användas i så låg dos och så kortvarigt som möjligt, till dess att tillräckligt, mänskligt stöd kan erbjudas. (Sådan hjälp kan dröja länge eller helt utebli. Jag är medveten om det.)

/Hannes Qvarfordt