Institutionens återkomst

Jimmieblogg2Jag har med stort intresse följt en diskussion som startades av Gunnar Wetterberg på Expressens ledarsida. Gunnar Wetterberg skrev bland annat att 24 timmars assistans i egen lägenhet inte kan vara en ovillkorlig rättighet. ”Det rimliga måste vara att kommunen och försäkringskassan i stället kan få erbjuda eget rum i gruppboende, om det behövs alltför mycket arbetstid för att tillgodose ”skäliga” behov. Uppgiften blir då att ordna gruppboenden som öppnar sig mot omvärlden, som har den bästa och mest omtänksamma personal vi kan önska oss, och som erbjuder var och en av oss som flyttar dit ett liv som vi kan fylla med våra intressen.”

Wetterbergs artikel besvarades snabbt av Vilhelm Ekensten och andra debattörer från funktionshinderrörelsen. I ett debattinlägg i Svensk handikapptidskrift skriver en rad personer: ”FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som Sverige ratificerade 2008 slår i artikel 19 fast att ingen får tvingas bo i särskilt boende och att människor med funktionsnedsättning har rätt till samma möjligheter som andra att välja var och med vilka man bor. Om Gunnar Wetterberg anser att personer med omfattande funktionsnedsättning inte bör ha samma livsmöjligheter som deras icke-funktionsnedsatta syskon, grannar och vänner, så borde han ha protesterat innan Sverige ratificerade konventionen.”

Diskussionen rör också oss med psykisk ohälsa och hur vi ska leva. Ett av RSMH:s tidigaste krav var att de stora mentalsjukhusen skulle avvecklas och att människor med psykisk ohälsa ska ha samma rättigheter som andra och leva tillsammans med andra människor i samhället. Med psykiatrireformen fick RSMH rätt och mentalsjukhusen kom att avvecklas. Tyvärr utan att fungerande stöd, boende, sysselsättning och öppen vård inte alltid fanns i den utsträckning som behövdes.

Nyligen besökte jag ett boende med 80 platser och slogs då av tanken att institutionen har återkommit. Det jag såg var ett minisjukhus som förde tankarna till ett gammalt mentalsjukhus där förvaring stod i centrum. De boende hade visserligen egna rum med toalett i mindre avdelningar, men hemkänslan infann sig inte. I korridorerna vandrade mer eller mindre medicinerade boende. Bristen på aktivitet var uppenbar. De boendes intigritet var begränsad. Jag frågar mig vilket hopp om återhämtning boende och närstående kan känna i denna situation och miljö. Det är långt ifrån den institution som Gunnar Wetterberg drömmer om, som ”erbjuder var och en av oss som flyttar dit ett liv som vi kan fylla med våra intressen.”

Jag tror att boendefrågan kommer att bli nödvändig att prioritera framöver så att människor med funktionsnedsättningar får samma rättigheter som andra till ett eget hem.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH


One Comment on “Institutionens återkomst”

  1. Hannes Q skriver:

    Utvecklingen ligger helt i linje med det biologiserade sjukdomstänkandet i psykiatrin, Jimmie T. Det som med automatik leder fram till ett ”vi (friska) och dom (sjuka)”-perspektiv.

    /Hannes Q


Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s