Samverkan till döds

Frågan om att som förening/förbund agera på egen hand för sina intressen, eller att i stället samverka med närliggande föreningar/förbund, är alltid en svår avvägning. I första fallet kan man vara sina ideal trogen, men man får då också konkurrera med andra föreningar, som följer sina egna helt eller delvis avvikande ideal. I andra fallet vinner man en gemensam och starkare röst, men man tvingas också kompromissa med sina ideal. Ibland så mycket att den egna profilen mer eller mindre går förlorad. (Ett illustrativt exempel är de små partiernas situation i alliansregeringen.)

Sedan några år har RSMH valt att gå i samverkan med ett antal andra brukar- och anhörigorganisationer inom Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH). Den ökade röststyrkan i detta samarbete är givetvis tilltalande, och till en början var det heller inte svårt att se fördelen i att en gemensam organisation kunde föra medlemsföreningarnas talan i just gemensamma frågor. Situationen har emellertid efterhand förändrats. NSPH blir gemensam röst i allt fler frågor, och våra motparter – sjukvården, socialtjänsten och andra myndigheter – uppfattar i allt högre grad NSPH som den enda organisation inom den psykiatriska brukar- och anhörigrörelsen man behöver vända sig till. Både nationellt och i Göteborg har NSPH och dess lokala motsvarighet fått kraftigt ökade anslag för sina verksamheter, vilket jag i och för sig inte missunnar någon av organisationerna. Effekten blir emellertid att samverkansorganen får en allt starkare tyngd i jämförelse med medlemsförbund och -föreningar, och att de senares särskilda intresseområden hamnar alltmer i skymundan. Det är också värt att beakta, att samverkansorganen saknar självständig intressepolitik, och att de frågor som drivs därför blir en sorts urlakad, minsta gemensamma nämnare.

Som lokalförening inom RSMH i Göteborg kan vi konstatera, att vi har förlorat kontrollen över kontakterna med, och informationsflödet och inbjudningarna från, våra motparter inom kommun och landsting. Dessa vänder sig nu företrädesvis till det lokala NSPHiG, och vi vet inte hur mycket som kommer oss till del och när i samverkansprocesserna det sker. Vi betraktar utvecklingen som mycket oroande för både oss lokalt och för RSMH som förbund.

I samband med medieprojektet inom RSMH, för några år sedan, fördes en diskussion om just fördelar och risker med samverkan med angränsande organisationer. I den diskussionen varnade jag för att ett förbund som RSMH, utan tydlig ”diagnosprofil”, riskerade att hamna i bakvatten, bli osynliggjort och förlora medlemmar i en omgivning av just samverkande diagnosföreningar. Vad skulle vi representera i ett sådant sammanhang? Jag tycker mig nu se att farhågan börjar besannas. Min uppfattning var då – och den är fortfarande – att vår särart borde vara det socialpsykiatriskt förankrade brukarperspektivet, där det biopsykiatriska sjukdoms- och diagnostänkandet är nedtonat. Det perspektivet borde vi också stå för på egen hand, utan organiserad samverkan med diagnosföreningarna, för att på det sättet få en tydligare profil gentemot allmänheten och våra motparter. Min övertygelse var och är att vi skulle vinna på en sådan strategi. Det hindrar givetvis inte, att vi söker samarbete med andra organisationer i frågor där vi faktiskt har gemensamma intressen.

/Hannes Qvarfordt