Självvald inläggning

fredrikNu drar projektet självvald inläggning igång i Stockholm som försöks verksamhet på psykiatri norra, psykiatri södra och på centrum för ätstörningar. Det är ett initiativ som går ut på att patienten ska få ett större inflytande över sin vård.

Till en början avsätts en säng på Hagsätra och två sängar på en av heldygnsvårdsavdelningarna på Norra Stockholms psykosavdelning. Kända patienter med psykosdiagnos skriver ett kontrakt med avdelningen som gäller ett år. Sedan kan de när som helst ringa avdelningen och säga att de behöver lägga in sig på självvald inläggning. De behöver inte träffa läkare om de inte vill, behöver inte gå genom länsakuten och dra sin historia flera gånger utan de ringer avdelningen de har kontrakt med som lägger in dem på sängplatsen för självvald inläggning. De kan ej nekas inläggning om sängen är ledig och får max stanna fem dagar i sträck. Om de behöver ligga inne längre tid så får de antingen få en ”normal” inläggning på avdelningen om det finns plats eller gå hem en dag och sedan ringa avdelningen och säga att de vill lägga in sig på självvald inläggning igen. Patienten får gå ut från avdelningen på självvald inläggning och det fungerar som frivillig vård.

Tanken med självvald inläggning är att sängen som är till för självvald inläggning inte får beläggas av någon som inte har ett kontrakt för självvaldinläggning utan sängen ska vara reserverad för patienter med kontrakt. Om ingen är inlagd av dessa patienter står sängen tom. Och det även om avdelningen har platsbrist.

Det är tänkt att man skriver kontrakt för självvald inläggning med ca 10-15 personer per säng av de sängar som ingår i självvald inläggning. På Hagsätra- en säng och på Norra två sängar. Om en patient med självvald inläggning vill lägga in sig och sängen är upptagen av någon annan med kontrakt sätts personen upp på en väntelista och när sängen blir ledig rings denne upp och blir tillfrågad om denne fortfarande vill lägga in sig.

Jag anser att försöket med självvald inläggning är bra- att kunna lägga in sig när man börjar må dåligt istället för att behöva vänta tills läget är akut är ett bra initiativ. I Norge där man provat självinläggning ett tag ledde detta till att patienterna var inlagda färre vårddygn men fler sammanlagt. Behovet av att bli inlagd minskade, likaså minskade antalet tvångsåtgärder mot dessa patienter. Det ledde också till att relationen mellan patient och personal förbättrades- jag anser att det beror på att patienten får vård när denne vill och att personalen inte måste bemöta patienten när läget är akut.

Läkare i Norge säger att när patienten fick vård tidigare bröts psykosen av och blev inte så djupgående som annars. Jag tror att patienterna mår bättre med större egen kontroll över sina inläggningar. Att veta att man kan lägga in sig när man behöver gör också att det känns lättare att bära bördan av att må dåligt vilket kan leda till att man inte behöver lägga in sig lika ofta. Att bara veta att möjligheten finns är lugnande. Kanske lugnar det även anhöriga. Jag applåderar initiativet Självvald inläggning och ser det som ett steg mot ökat inflytande över vården. Bravo!

/Fredrik Gothnier


Kejsarens nya kläder

Hannes 4

Det talas mycket om den explosionsartade kunskapsutvecklingen inom psykiatrin. Många nya tekniker har utvecklats för att studera processer och strukturer i hjärnan och hur dessa avviker från det ”normala” vid psykiska ohälsotillstånd.

I den ”nya genetiken” kan man kartlägga genuppsättningarna hos människor och försöka spåra avvikelser, som samvarierar med psykisk ohälsa. De tekniska framstegen inom forskningen har skapat en eufori hos den biomedicinska psykiatrin. Man spottar ur sig den ena studien eller avhandlingen efter den andra, som påstås visa de biokemiska eller genetiska orsakerna till ohälsan.

I samma anda omvandlas den psykiatriska vårdverksamheten runt om i landet i renodlat biomedicinsk riktning. Man föreställer sig att behandlingen av psykisk ohälsa har gjort stora framsteg det senaste decenniet. Man anser sig kunna dela in ohälsan i skarpt avgränsade diagnoser, som skall behandlas vid subspecialiserade och centraliserade enheter med hög vetenskaplig standard. Detta, tror man, innebär att vårdtider kan kortas och att antalet platser för heldygnsvård kan minskas ytterligare. (De är redan nu 70 procent färre än för 20 år sedan!) Vid en av klinikerna i Göteborg talar man ystert om ”den nya psykiatrin” och att denna kräver koncentration av resurser och nedläggning av de allmänpsykiatriska stadsdelsmottagningarna, till förmån för centraliserade supermottagningar med subspecialiserad personal. Man planerar för ytterligare avkortade vårdtider i heldygnsvården och minskning med ytterligare tio vårdplatser!

Problemet med denna sprudlande yra är att den saknar all förankring i verkligheten och i brukarnas manifesterade vårdbehov. De iakttagelser i hjärnan de nya forskningsteknikerna medger har fortfarande inget att säga om ohälsans orsaker, eftersom samvariationer inte ger förklaringar. De så kallade riskgener man har upptäckt har endast en svag, statistisk samvariation med psykisk ohälsa och kan på sin höjd ge grund för att tala om en viss förhöjd sårbarhet, vilket inte heller säger något om faktiska orsaker.

Heldygnsvården har de facto inte alls ”effektiviserats” på något sätt, som skulle kunna motivera kortare vårdtider. I stället har man kontinuerligt skärpt kriterierna för att ”duga” som heldygnspatient under senare år, så att behovet av slutenvårdsplatser framstår som mindre. Patienter skrivs dessutom ut redan efter ett par veckor och ofta i lika dåligt skick som när de skrevs in. (Klinikerna medverkar på det här sättet i en hantering, som i ökande omfattning riskerar människors liv!)

Sanningen är att det inte existerar någon kunskapsrevolution inom psykiatrin. Man vet inte mycket mer om orsakerna nu, än för 20-30 år sedan, och inga nya, revolutionerande behandlingsmetoder har införts. Den främsta förändringen handlar om tron på en revolution, som i sin tur har drivit psykiatrin djupt in i läkemedelsindustrins bedrägliga kemikalievärld. Kejsaren är naken!

/Hannes Qvarfordt

 


Utred polisens dödsskjutningar

 

NYbild[8]Sedan 1995 har polisen skjutit 22 personer så att de har avlidit. I en tidigare granskning som organisationen Civil Right Defenders gjort så hade troligtvis en tredjedel eller upp till hälften av dessa problem med sin psykiska hälsa.

I dag uppmärksammar Civil Right Defenders skjutningen i Varberg i en debattartikel i DN. Mannen led troligtvis av psykos och tingsrätten använder det som ett argument för att polisen handlade i nödvärn. I kungörelsen för hur polisen får använda skjutvapen står det att polisen får använda skjutvapen när de ska ”omhänderta en person som på grund av allvarlig psykisk störning (…) är farlig för annans liv eller hälsa”.

Men det tycker vi är helt fel. Polisen borde alltid utgå från hur farlig situationen är, inte vilken diagnos en person har, annars tenderar man att börja diskriminera människor. Det tycks som att polisen lever kvar i en förlegad uppfattning om att bara för att du har psykisk ohälsa så skulle du vara farligare än andra. Och kanske kan det påverka att personer med psykisk ohälsa är överrepresenterade bland dödskjutningarna.

Statistiskt sett vet vi att personer med psykisk ohälsa generellt inte är mer våldsamma än andra. Det finns visserligen en marginell förhöjning för vissa diagnoser men det är inget argument för att man ska bemöta alla med psykisk ohälsa med skjutvapen.  I de enstaka fall, som i Varberg, då personer blir våldsamma gäller det i stället för polisen att ha beredskap och kunna ta hand om dessa personer. För det finns sätt att bemöta människor i kris så att du inte triggar i gång att situationen trappas upp. Men polisen tycks i alltför låg grad skicka förhandlare som är duktiga på detta och vi tycker att alla poliser borde utbildas kontinuerligt i hur de bemöter personer med psykisk ohälsa, något vi hoppas sker under nästa år då polismyndigheterna slås samman till en enda myndighet. Vi välkomnar också Civil Rights Defenders debattartikel som uppmanar en översyn över lagstiftningen. Det är inte rimligt att personer med psykisk ohälsa ska målas ut som farligare än andra. Regeringen bör tillsätta en utredning.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH

 


Kränkt och osedd i Psykiatrins slutna rum – lyssna på Kristina, Sara och Denise

RSMHs_J_Trevett_o NSPHs_K_Brostrom_torgmoteDet är inte alltid lätt att få rätt då ord står mot ord. Inte minst gäller det när man som privatperson eller patient ifrågasätter den som i det allmännas tjänst är satt att hjälpa och bistå en i livets svårare stunder.

Att utsättas för sexuella övergrepp av sin kontaktperson på den slutenvårdsavdelning man vårdas vid ställer saken på sin spets; något som illustreras i Daniel Velascos P1 Dokumentär: Patienten och tystnaden – ”Denises kamp”.

Varför skulle då läkare eller skötare ljuga eller neka till något? I uppdraget och yrket ska de ju interagera med dig utan personliga preferenser eller egna utlevelser. De åtnjuter i grunden ett förtroende för att de inte känner dig, inte har valt dig och för att du efter utskrivning inte förväntas ha något med dem att göra. Ni är inte vänner i en självvald privat relation.

Relationen kan dock bli ytterst nära och personlighet kan krypa fram bakom den professionella masken. Ofta är detta en tillgång i dina möjligheter att tillgodogöra dig vård, stöd och omsorg och nödvändigt för att du ska känna erforderligt förtroende för att våga bli så tydlig och själsligt naken som krävs för att psykiatrin ska kunna bistå dig i resan mot återhämtning.

Men, så länge som ni möts som vårdgivare och vårdtagare i skuggan av psykiatrins tvångslagstiftning är ni inte jämlika eller jämbördiga. Väljer någon av dem att svika ditt förtroende eller utnyttja din situation så är det inte lätt att våga eller få säga ifrån än mindre att få någon ursäkt eller upprättelse.

Några som kämpat med detta kan man höra i P1 nu söndag kväll den 19 oktober 2014. Det är inte bara skakande och upprörande utan visar också på en hissnande styrka hos ett antal unga kvinnor i att våga vittna om vad de utsatts för i Psykiatrins slutna värld. Lyssna på Denise och de andra och inse att vägen till ett anständigt samhälle där ett nej är ett nej och man inte utnyttjar någons underläge ännu är lång i Sverige.

Tack P1 och Daniel Velasco och skämmes ni som inte förmådde värna dem ni sattes att vårda! För förövarna själva finns faktiskt bara förakt. Yrkesförbud och fängelsestraff är bara förnamnet.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Sändningstiden för del 2 är söndag 19 oktober kl.15.03 i P1 och del 3: 26 oktober kl. 15.03 i P1. Det går även att lyssna på programmet i efterhand på www.sverigesradio.se och i appen Sveriges Radio Play


Öka antalet slutenvårdsplatser!

bild[8]lågupplöstInom RSMH har vi länge haft som utgångspunkt att det är bättre med en bra öppenvård, än många platser inom slutenvården. Det är en ståndpunkt vi fortfarande står för, men det finns en gräns.

I går läste jag i SvD att slutenvårdsplatserna minskat med 70 procent under de senaste 20 åren. Samtidigt vet vi att den psykiska ohälsan ökar i samhället och inte sedan 1999 har så många unga tagit livet av sig, enligt TV4. Det är ett problem.

Lättillgänglig öppenvård kan minska behovet av slutenvård. För personer med svårare psykisk ohälsa är det till exempel viktigt med personliga ombud och ACT-team. Men under senare år har vi hört från alltfler medlemmar att det är nästintill omöjligt att bli inlagd och att de blir avvisade när de söker hjälp. Det leder ofta till att de bli ännu sjukare. Det tar längre tid att återhämta sig och risken ökar för att du i stället bli inlagd med tvång. I värsta fall begås självmord. Dessutom innebär platsbristen en osund konkurrens mellan patienterna när sjukvården skriver ut personer som de ur ett medicinskt perspektiv egentligen borde låta stanna, bara för att lämna plats åt någon som bedöms vara i ännu värre skick. Det är oetiskt.

I dag finns 47 slutenvårdsplatser per 100 000 invånare. I Europa är det bara Italien, Ungern och Spanien som har färre slutenvårdsplatser än så, skriver SvD. Att minska slutenvårdsplatserna så mycket som med 70 procent på 23 år är en kraftig reducering. Nu har vi alltså kommit till en punkt då slutenvårdsplatserna inte kan minska mer. Vi inom RSMH hoppas att den nya regeringen gör såsom Vårdanalys uppmanade dem till i sin senaste rapport om PRIO – att satsa på en långsiktig strategi för personer med psykisk ohälsa.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Du har rätt till Samordnad individuell plan, SIP!

annelisvvFör ungefär tre veckor sedan hölls en temadag kring samordnad individuell plan, SIP i Täby på Åva gymnasium. RSMH i samma Båt var där och nu vill jag sprida information om vad vi fick veta.

Alla som är i behov av samordning kring insatser från kommunen, landsting, försäkringskassa, arbetsförmedling med mera, har rätt att få SIP. En samordnad individuell plan är lagstadgad sedan 2010. Kommunen och landstingen är alltså skyldiga enligt lag att erbjuda SIP.

Många inom RSMH har länge jobbat för en samordnad individuell plan. Jag minns hur vi kämpade ända sedan jag blev medlem år 2000 och kanske ännu längre innan dess.

Därför är jag så glad åt att det nu görs en stor satsning kring utbildning gällande SIP. Med regeringens PRIO-pengar ger landstinget i Stockholm nordöst en personalutbildning för att fler personer med psykiska funktionsnedsättningar ska kunna få SIP. Och SKL och Stockholms läns Landsting har upprättat en vägledning för användande av SIP.

Jag hoppas vi tillsammans hjälps åt att sprida informationen så att fler personer med psykisk ohälsa känner till att de kan be om samordnad individuell plan!

Ha det fint!

/Anneli Westling

Ps: Vill du veta mer? Kolla gärna in dessa länkar:

Det här är SIP, lättförståelig film: http://vimeo.com/105220510

Så här gör du för att få SIP: http://www.1177.se/Stockholm/Regler-och-rattigheter/Individuell-plan/


Vart vänder vindarna? Regeringsförklaringen väcker frågor och hopp

bild[8]lågupplöstOmstart Sverige tog idag fart med Stefan Löfvens regeringsförklaring och presentationen av hans tillträdande regerings ministrar. Med ett lite skakigt och svårtolkat mandat kommer nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet att bilda en minoritetsregering. Stefan Löfven vågade sig ändå på att lova ett och annat i sin regeringsförklaring.

Det stycke man, som RSMH-medlem med inblick i utsatta människors vardag, nog starkast reagerade på var att vi äntligen får upp målbilden jämlik hälsa på den högre dagordningen och att en kommission ska tillsättas (Se Regeringsförklaring 2014 sidan 11 stycke 3).

För gruppen med allvarligare psykisk ohälsa, som till exempel schizofreni, har nämligen vår ”likvärdiga” vård i Sverige inneburit över 20 års kortare liv jämfört med övriga dödliga i befolkningen. Detta inte minst på grund av märkliga utfall i den mer renodlade kroppssjukvården för gruppen. Under de senaste fyra åren har Socialstyrelsen i rapport efter rapport rapporterat om de bakomliggande faktorer som kan kopplas till den nedslående statistiken utan att detta föranlett regeringarna som varit att lyfta frågan om jämlik hälsa i en regeringsförklaring.

Löfvens initiativ och löfte om tillsättande av en kommission för jämlik hälsa väcker hopp om att äntligen något på allvar kan göras. Efterlängtade är även de vackra orden om att människor med psykisk ohälsa och personer med funktionsnedsättning ska få bättre möjlighet till vård, boende, rehabilitering, delaktighet och sysselsättning (se Regeringsförklaring 2014 sidan 3 och 11). Vi hoppas även att frågan om  tillgänglighet för personer med psykiska funktionsnedsättningar lyfts.

Nu är hoppet väckt och löftet gett. Vad den nya regeringen förmår leverera återstår dock att se.

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande i RSMH


Är tretton procent av svenskarna rasister?

Hannes 4Frågan är förstås omöjlig att svara på. Det kan nog dessvärre vara fler, men det kan också vara färre. Sverigedemokraternas valresultat bör dock inte självklart tolkas så som min rubrik antyder. Mycket talar för att en stor andel av väljarna snarare vill uttrycka allmänt missnöje med att de etablerade partierna över huvud taget inte har velat möta den oro och de konflikter, som en stor invandring kan medföra. Självklart innebär den i första skedet kostnader för landet, och självklart kan den ge grund för ”friktion” mellan människor med väldigt olika kulturell bakgrund. Den verkligheten bör givetvis inte förnekas eller ignoreras, eftersom det snarare ökar både motsättningarna och politikerföraktet, än tvärtom.

Vad som är viktigt att peka på är förstås vad alternativet till en generös flyktingpolitik skulle vara. Skall vi av bekvämlighetsskäl stänga dörrarna för människor som flyr för sina liv eller från dödlig misär? Hur formar en sådan hållning oss som människor och moraliska varelser? Kan man vara humanist gentemot vissa människor, om man inte är det mot andra? I mina ögon är det omöjligt, eftersom man då ger människor olika värde.

Sverigedemokraterna rider på människors oro för att kostnaderna för invandringen skall tränga ut välfärden för behövande bland etablerade svenskar (exempelvis människor med psykisk ohälsa). För att inte förstärka oron och öka motsättningarna är det därför oerhört viktigt att man försöker möta alla svaga gruppers behov, såväl invandrares som barns och äldres, sjukas och arbetslösas. Då duger det inte med en politik som ökar klyftorna i samhället! Välviljan gentemot flyktingar är beroende av att utsatta grupper bland etablerade svenskar inte känner sin egen situation hotad, samtidigt som de kan konstatera, att bättre bemedlade medborgare får sina privilegier ytterligare förstärkta.

I ett längre perspektiv vet vi att invandringens ekonomiska nettoeffekt är positiv. För att inte tidsspannet till att den situationen inträder skall bli för långt, och i många människors sinnen utmanande, är det också oerhört viktigt att flyktingarna så snabbt som möjligt kan lära sig svenska, få egen bostad och komma ut på den svenska arbetsmarknaden. Här har samtliga kommuner(!), staten, näringslivet och vi alla ett stort, gemensamt ansvar att hjälpa till. Om detta kan ske i god ordning rycks grunden för segregation och motsättningar undan.

Vi bör givetvis också stå upp för jämställdhet och demokratiska värderingar. Varhelst andra föreställningar dyker upp, vare sig de kommer från främlingsfientliga partier, religiösa fundamentalister, etablerade svenskar eller invandrargrupper, bör de bemötas med debatt och sakliga motargument. Annars finns det risk att landet faller isär och mörkare krafter tar över.

/Hannes Qvarfordt


Stämmer din diagnos?

Anne-SofieDet är så mycket jag inte förstår. Jag har haft flera psykiatriska diagnoser genom åren. Mitt största problem har alltid varit återkommande depressioner, men plötsligt får jag läsa i remissen från vården till socialtjänsten att jag skulle ha schizofreni. Ingen har någonsin sagt det till mig och jag har aldrig blivit utredd för den diagnosen. Ändå står det där. Jag begriper inte varifrån det kommer.

Sedan 1962 har jag vårdats inom psykiatrin. Jag har visserligen haft ett fåtal psykoser och tar numera lägsta dosen av ett antipsykotiskt läkemedel för att slippa detta, men år 2008 utkristalliserades diagnosen affektiv störning. Det står svart på vitt i ett läkarintyg från en överläkare, som jag har stort förtroende för.

Att det nu står en helt annan diagnos i pappren till socialtjänsten gör att jag börjar undra. Förra året var jag hos en psykiatriker som jag hamnade i konflikt med. Jag kan ha verkat förvirrad i mötet med henne, eller så ville hon kanske hämnas för att jag ifrågasatte henne. Jag börjar undra om det kan ha varit hon som gav mig diagnosen, kanske som ett straff?

Eller kan det vara för att landstinget vill att jag ska vara med i psykosregistret? Jag vet att landstinget får extra ersättning för varje patient som är med i psykosregistret. Det var i varje fall vad den läkare som intervjuade mig till registret sa. Jag ifrågasatte att jag skulle vara med där, eftersom det var tio år sedan jag hade en psykos. Men då fick jag till svar att landstinget får mer pengar ju mer patienter man har i psykosregistret. Kan det vara så att ekonomerna i landstinget uppmuntrar läkarna att sätta in så många som möjligt i psykosregistret, för att det genererar mer pengar? Kan det vara därför jag har fått diagnosen schizofreni?

Tidigare när jag hade hemtjänst felmedicinerade hemtjänstpersonalen mig för min diabetes. De lyssnade inte på mina kunskaper om min sjukdom utan gav mig insulin trots att jag visste att blodsockret redan var för lågt. Nu när jag har fått den felaktiga diagnosen schizofreni är jag rädd för att samma sak ska hända med medicinerna där.

Det är något som inte stämmer när du inte har fått veta att psykiatrin gett dig en ny diagnos, när du inte får en ordentlig utredning eller om du som patienten intervjuas till ett register för att det ger mer pengar till sjukvården, och inte för att du faktiskt kan bidra med din kunskap. Jag trodde att vården var till för att hjälpa mig. Det här är inte riktig vård.

Jag vill uppmana er läsare att kolla upp detta:

Vad står det i din journal om dig? Stämmer det med dig egen uppfattning? Och blir du behandlad så att du blir hjälpt?

Hoppas ni har bättre erfarenheter än jag!

Ta hand om er!

/Anne-Sofie Höij


Bältning är ingenting annat än tortyr!

anneli3webbSedan en tid tillbaka engagerar jag mig helhjärtat i en kampanj som jag varit med och startat. Vi kallar den NO MORE – bältesläggning. Tillsammans i kampanjen reagerade vi häftigt på Uppdrag gransknings program i går.

”Konsekvenspedagogik är inte förenlig med den vård som finns nu i sammanhanget. Det finns inte och det hör inte hemma” säger David Wirdelöv, biträdande verksamhetschef och vårdutvecklare på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö i Uppdrag Granskning den 24 september. Trots detta har jag/ vi i kampanjen NO MORE kontakt med ett stort antal patienter som vittnar om just detta; att de utsatts för hot om bältning och att de bältats som bestraffning. Detta är allvarligt, och… det är bara att instämma vad Johanna Rasmussen för fram i reportaget: när patienternas ord står mot läkarnas så har läkarna all makt och de förblir oemotsagda.

I reportaget framkommer även att personalen på Rättspsyk i Växjö uppmanats att inte prata med den som ligger i bälte eftersom bältet då skulle kunna upplevas som en komfortzon. En sådan idé vittnar om en djup oförståelse för hur det kan upplevas att ligga fastspänd på en brits flera timmar i sträck. Det finns inte en tillstymmelse till komfort i detta läge, snarare upplevs det inte sällan som tortyr. I kampanjen NO MORE kräver vi att svensk psykiatri avskaffar bältesläggning, inte bara för att det eventuellt kan missbrukas, utan för vi vet att det missbrukas gång på gång. Vi vet också att metoden av de allra flesta upplevs som djupt traumatiserande, och att bältesläggning kan ge bestående men.

Vi ställer oss bakom psykolog Bo Hejlskov Elvén, som menar att ” det finns vetenskapligt stöd för behandlingsmetoder när folk skadar sig själva. Jag kan inte se att det (bältning) är nödvändigt någon gång”. Bo Hejlskov Elvén menar också att så länge bältet finns kvar så kommer personal att spänna fast folk när de blir rädda, med konsekvensen att det självskapade beteendet förstärks. Vi håller med om detta.

Trots att bältet kan synas livräddande, så är det i själva verket oftast en kontraproduktiv metod. Vi vet också att det finns länder där detta sätt att bemöta människor i kris och kaos är förbjudet sedan många decennier tillbaka. Det går inte att skylla på att man inte vet vad man ska göra, för kunskap finns, vilket Bo Hejlskov Elvén vittnade om i reportaget. Nu gäller det bara att denna kunskap implementeras även inom den svenska psykiatrin.

Mer information och inspiration om alternativa behandlingsformer kan du läsa på http://www.no-more.se där vi också har låtit oss inspireras av den Isländska psykiatrin som varit utan mekaniska tvångsmedel sedan 1930 talet.

Vill du skriva på en protestlista klicka här: http://www.skrivunder.com/forum/93874/start/50

/Anneli Jäderholm

Bältning bältning3bältning2