Ungas rätt till meningsfull vardag
Publicerat: november 2, 2016 Sparat under: Arbetsmarknad, Jimmie Trevett, studier 2 kommentarer
Det är tufft att vara ung idag. Om man till exempel inte har haft ork att avsluta sina gymnasiestudier, eller kanske inte ens börjat, och därför inte heller kan komma in på arbetsmarknaden, så riskerar man att tidigt i livet bli stämplad som någon som inte duger till eller håller måttet. Självförtroendet får sig en knäck.
De unga vuxna mellan 19 och 29 år som idag får så kallad aktivitetsersättning (det som tidigare kallades förtidspension) är en växande grupp i dagens Sverige. De har ofta väldigt svårt att komma tillbaka till studier och/eller arbetsliv. En anledning till att gruppen växer är att den psykiska ohälsan bland unga ökar.
Studier har också visat att i många fall handlar det om att man helt enkelt har medikaliserat ofta sociala problem. ”Ogynnsamma socioekonomiska förhållanden och begränsade möjligheter på arbetsmarknaden tycks ha karakteriserat gruppen unga med förtidspension från 1970 och framåt”, skriver professor Jonas Olofsson och socionom Martin Kvist i tidningen Mind. Här har vi en grupp som riskerar att slås ut på ett tidigt stadium, och som då också tvingas att leva på mycket låga inkomster. Det är inte rimligt. Det främjar knappast vare sig den psykiska hälsan eller det egna självförtroendet. Självklart ska samtidigt de som verkligen behöver aktivitetsersättning också ha rätt till den. Ingen ska piskas vare sig till studier eller ut i arbete.
Vi inom RSMH vill att de här unga vuxna istället borde få en meningsfull vardag. Det är viktigt att de får hjälp och stöd för att kunna återgå till studier och arbetsliv, självklart individuellt anpassat efter egen förmåga och ork. Kamratstödet är något som RSMH har jobbat med i lokalföreningarna under alla år, det är en kärna i vår verksamhet. Vi driver också projektet ”Unga som resurs i arbetslivet” där unga mellan 16 och 30 år med psykisk ohälsa får hjälp att fullfölja sina studier. Där jobbar man med en metod som kallas Supported education, som ger individuellt anpassat stöd. Ett annat projekt inom RSMH är ”Ung kraft”, som finns både i Stockholm och i jämtländska Backe, där unga människor med erfarenhet av mental ohälsa får tillgång till en miljö där de kan växa och utvecklas. Läs mer om Unga som resurs… här och Ung kraft i menyn till vänster här.
Projekten är bra exempel på något som det borde finnas mer av i samhället idag, där de unga som halkat ut ur samhället får hjälp att ta sig tillbaka. Självklart måste det hela tiden ske på deras egna villkor. Alla har rätt till en meningsfull vardag!
/Jimmie Trevett
Bemötande viktigare än evidens
Publicerat: oktober 26, 2016 Sparat under: Bemötande, Evidensbaserad, Fredrik Gothnier, Henrik Larsson 4 kommentarerIdag talar man om mediciner, olika terapier och om att det ska finnas evidens på alla dessa behandlingar. Märk väl att en terapi blir mer legitim på antalet utvärderingar som
gjorts och inte på hur dessa har utfallit.
Om man ser tillbaka på hur olika psykodynamiska terapier har utvärderats så finner man att relationen mellan psykolog och behandlare är viktigare än den metod som användes i terapin. Samma sak gäller för KBT-metoder där klienten själv får gradera sina framgångar med att lära sig hantera en specifik traumatisk situation, som till exempel att i små steg besegra den sociala fobin som uppstår då

klienten skall åka tunnelbana. Antalet graderingar som registrerats avgör hur mycket evidens som finns för metoden, inte hur dessa graderingar har utfallit.
Det har i undersökningar om antidepressiva mediciner också visat sig att läkare med ett bra bemötande får bättre resultat genom att skriva ut placebo, än vad läkare med sämre bemötande får när de skriver ut ”riktiga” mediciner. Vi frågar oss då varför vi har ”riktiga mediciner” om dess effekt inte kan bevisas vara bättre eller säkrare än placebo? I psykiatriska stödboenden som har ungefär samma behandlingsfokus, är också skillnaderna mätbara mellan hur brukarna som bor där uppfattar sitt stöd. Om alla dessa behandlingar med evidens är så nödvändiga, varför varierar då resultaten mellan olika behandlare så pass mycket när de använder samma metoder?
Alla vi brukare vet att mötet med behandlare som ställer frågor efter en ”förutbestämd mall” för att sedan inte ta vara på svaren, gör att man som patient får dra samma historia gång på gång. Om personalen istället sköter det praktiska för att garantera nödvändig service, så blir det mycket bättre. Att personalen ser och förstår klienten för den hon vill vara, är också centralt för en lyckad behandling, oavsett metod eller i vilket sammanhang behandlingen sker.
Som arbetsgivare blir det då viktigare att ge vårdpersonalen stort utrymme för användningen av egen samlad erfarenhet och egna initiativ, snarare än att kräva vårdpersonalens lojalitet till ett behandlingsfokus med bestämda metoder och arbetsuppgifter.
/Henrik Larsson och Fredrik Gothnier
World Mental Health Day 10 oktober 2016
Publicerat: oktober 10, 2016 Sparat under: Återhämtning, Det är vi som bloggar!, Jimmie Trevett, Resurser inom psykiatrin Kommentarer inaktiverade för World Mental Health Day 10 oktober 2016
Världsmentalhälsodagen bjuder på rejält med uppmärksamhet och allmänt mediautrymme för viktiga frågor om psykisk hälsa. Frågor som RSMH:s medlemmar och många andra med egen erfarenhet lever i och i skuggan av varje dag.
Jag säger inte detta för att på något vis förminska den som idag engagerar sig. Men, imorgon är inte en annan dag för oss.
Många är då fortfarande mitt i kaoset och krisen. Ser fortfarande inte var hjälp och stöd kan finnas och förtvivlar. Andra har ännu inte fått kontakt med någon som förstår och börjat resan åter till att orka, våga och förmå fullt ut igen. Många är i väntan på nästa steg, nästa remiss, nästa beslut eller besked. Andra har givetvis redan idag i mångt och mycket lagt det dramatiska bakom sig och har med stöd av sina erfarenheter funnit fram till en fungerande vardag som tillåter dem att lyfta blicken mot vad de vill och önskar utav livet.
Många kloka och kompetenta människor verkar professionellt inom vård och psykiatri i Sverige, vid våra statliga myndigheter (inte minst då Försäkringskassa och Arbetsförmedling) och i de olika sociala förvaltningar våra kommuner tillhandahåller. Men, alla goda krafter till trots fungerar inte vård, stöd och samordning optimalt; sett ur ett brukarperspektiv för människor med psykisk ohälsa.
Jag vill här återknyta till de insikter och principer som RSMH stödjer sig på.
Återhämtning tar tid och kraft. Återhämtning kan beskrivas som en personlig och unik reflekterande förändringsprocess av attityder, värderingar, känslor, livsmål och/eller roller. Den främjas av rätt stöd i rätt tid från samhället och tillgången till en social kontext som accepterar en som man är. RSMH brukar prata i termer av nödvändigheten av självhjälp, egenmakt och vardagsmakt till stöd för återhämtning.
Det absolut viktigaste är att alla insatser måste utgå från den enskildes behov, villkor och önskemål. Gör de det är chansen liten att återhämtningen från psykisk ohälsa misslyckas, menar RSMH.
Återhämtning är ett sätt att leva ett tillfredsställande, hoppfullt och konstruktivt liv inom ramen för de begränsningar som ohälsan eller funktionsnedsättningen skapar. Man utvecklar ett nytt sätt att förhålla sig till livet och till sina problem och lämnar ohälsans eller funktionsnedsättningens negativa effekter bakom sig. I brukar- och anhörigorganisationer och i andra frivilligorganisationer och arbetskooperativ finns fungerande modeller för återhämtning, rehabilitering och stöd i utbildning och arbete som behöver utvecklas. Brukar- och anhörigorganisationernas kunskaper och erfarenheter bör också vara en central ingrediens i de nya övergångsmodellerna för utbildning och arbete för personer med psykiska funktionsnedsättningar.
I förhållande till övrig hälso- och sjukvård går allt mindre resurser till den psykiatriska vården, vilket är en viktig orsak till dess låga status. Därtill förekommer stora regionala skillnader i vårdens kvalitet och utformning. Många personer med psykisk ohälsa har därför svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Den psykiatriska vården måste förstärkas med öronmärkta medel och en genuin behandlingsoptimism behöver genomsyra vården och omsorgen.
RSMH verkar för att psykiatrin inte i första hand skall vara en medicinsk specialitet, utan en tvärvetenskaplig disciplin med social inriktning. Ett verkligt möte måste komma till stånd mellan olika vetenskaper och barriärerna mellan skilda professionella kulturer behöver rivas. Det behövs också alternativ till den traditionella medicinsk-biologiska modellen som bygger på självhjälpsgrupper, nätverk och brukarstyrd verksamhet. För att förstå den enskildes situation måste hjälpen och stödet från samhällets sida ges i individens närmiljö, och naturligtvis i första hand utanför institutionerna.
Så borde det vara, tycker jag och många med mig, om inte idag så steg för steg dagarna som kommer.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
Följ och stöd RSMH:s kamp för jämlik hälsa här
SVT censurerar kritik
Publicerat: september 29, 2016 Sparat under: Anhöriga, Biologiskt synsätt, Hannes Qvarfordt, Internet 12 kommentarer
När SVT1 sände den nyligen avslutade programserien Djävulsdansen, fann jag anledning att framföra kritik mot det valda perspektivet. Jag gick då in på SVT:s hemsida och chatten, som följde på varje avslutat avsnitt, och försökte där få svar på mina frågor. Under en timmes tid skickade jag mitt budskap säkert ett tiotal gånger, utan att det syntes i flödet. Däremot flöt det in en ström av nästan identiskt lika hyllningsinlägg, från kl. 22 till kl. 23. Givetvis utan belägg, anade jag ändå någon form av filtrering, eftersom det framstod som orimligt, att inte en enda chattare hade någon kritik att framföra.
Jag gav upp chatten som dialogkanal och fick i stället tanken att framföra kritiken på SVT:s Facebook-sida, där eventuell filtrering kan ske först i efterhand. I Djävulsdansens ”status” skrev jag ett inlägg med följande innehåll:
”Det är starkt och modigt av de berörda deltagarna i programmet att ställa upp inför hela svenska folket. Däremot kommer programserien som sådan att göra hundrafalt större skada än nytta för människor med psykisk ohälsa av framförallt dessa tre skäl:
1. Psykisk ohälsa mystifieras, som om det vore någon främmande demon som tar människor i sin besittning – eller kanske någon obegriplig fysisk sjukdom.
2. Perspektivet i programserien är extremt biologiserande. Ett rent medicinskt sjukdomstänkande och inte ett ord om psykosociala sammanhang – i direkt strid mot minst hundra år av väldokumenterade erfarenheter!
3. Synsättet att vi har ”normala” anhöriga, som drabbas av olyckan av en ”psykiskt sjuk” närstående, och där de anhöriga får tolkningsföreträde beträffande den gemensamma situationen, bidrar till en kraftigt förstärkt stigmatisering av människor med psykisk ohälsa. Det blir ett ”vi” (friska) och ”dom” (sjuka), fastän det helt saknas vetenskaplig grund för en sådan uppdelning.”
Inlägget kommenterades inte av SVT, men däremot av några andra deltagare. En av dem gav mig sitt helhjärtade stöd och berättade samtidigt, att ett kritiskt inlägg från honom tidigare hade blivit raderat. En annan deltagare hävdade bestämt att hon led av ärftlig, bipolär sjukdom och att hon var ”sjuk i huvudet”. Jag argumenterade emot med påståendet, att det saknas vetenskapligt stöd både för direkt ärftlighet och för att det handlar om någon form av hjärnsjukdom. En helt saklig argumentation, utan personangrepp eller något liknande. Trots det fann jag efter cirka ett dygn, att SVT hade dels blockerat mig från att göra fler inlägg och dels raderat mina tidigare inlägg.
Jag uppsökte då kommentarsreglerna på SVT:s Facebook-sida och fann följande text: ”Användare som vid flera tillfällen (och efter upprepade varningar) fortsätter att bryta mot våra kommenteringsregler kan komma att blockeras från sidan.” Det var alltså uppenbart, att även om jag skulle ha brutit mot någon av SVT:s regler, hade SVT själva flagrant brutit mot sin egen påföljdsordning. Efter min protest till SVT:s tittarservice fick jag mejl om att ”andra användare kände sig påhoppade och ifrågasatta”. Påståendet understöddes inte med något exempel eller saklig förklaring. Inte heller hävdes min blockering från Facebook-sidan.
Det hör till saken, att andra deltagare, som hade följt mina inlägg och den diskussion som följde, gav mig ett starkt stöd och krävde att blockeringen av mig skulle hävas. De möttes av tomma fraser som att ”det är jättefint hur du står upp för en annan person”, men lämnades utan sakliga förklaringar. Ett exempel på vad sådana deltagare skrev: ”Ni ska be den blockerade debattören om ursäkt! Och häva upp blockeringen. I det aktuella fallet har debattören inte brutit mot era regler vilket går att bevisa. Att undkomma ansvaret för ert övergrepp på det här viset är inte acceptabelt. Nu är det ni som gjort er skyldiga till just regelöverträdelse.”
Det hör också till saken, att en av deltagarna, som stod upp till mitt försvar, något dygn senare fick utstå grova personangrepp från en försvarare av programserien, utan att SVT:s moderator ingrep.
SVT är ett licensfinansierat public serviceföretag, som enligt avtalet med staten skall bedriva sin verksamhet med saklighet och opartiskhet. De skall dessutom värna demokratin och alla människors lika värde. I sina sociala mediekanaler bryter de grovt mot både avtalet med staten och de kommentarsregler de själva har satt upp. De ägnar sig dessutom åt censur av kritik mot deras programverksamhet. Det är på inget sätt acceptabelt!
/Hannes Qvarfordt
Identitetspolitiken är en farlig återvändsgränd
Publicerat: augusti 19, 2016 Sparat under: Arbetsmarknad, Hannes Qvarfordt 7 kommentarer
I spåren av en ökad invandring från olika länder, och en tilltagande segregation, har önskan att förbättra förutsättningarna för åsidosatta grupper lett välvilliga opinionsbildare in på den mycket farliga identitetspolitikens väg. Man försöker identifiera kategorier i befolkningen, som behöver särskilt stöd – så kallad positiv särbehandling – men hamnar då i praktiken ofta i konflikt med diskrimineringslagarna. En positiv särbehandling av en grupp, innebär ju oundvikligen en diskriminering av dem som står utanför gruppen. Jag har själv tveklöst hjärtat till vänster, men det är med viss sorg jag ser den vänstra halvan av politiken gå vilse i grupp- och identitetstänkandets irrgångar.
Jag ifrågasätter inte alls det faktum, att det finns tilltagande strukturella motsättningar – över- och underordning – i dagens samhälle, men de bör framförallt motverkas genom en starkare tillämpning av de allmänna, mänskliga och medborgerliga rättigheterna, det vill säga av den fundamentala principen om allas lika värde, inte genom att ställa ofta oklart avgränsade grupperingar mot varandra. På den öppna arbetsmarknaden bör till exempel rekryteringar, så långt det är möjligt, göras utifrån avidentifierat meritunderlag, i stället för att vissa grupper kvoteras in på andra gruppers bekostnad. Det är de bäst lämpade och mest kompetenta som skall anställas, oavsett kön, etnisk bakgrund, religiös tillhörighet, ålder eller eventuell funktionsnedsättning. Om vissa grupper – trots det – blir underrepresenterade, så må det vara så, till dess de lika rättigheterna och möjligheterna för alla har jämnat ut skillnaderna.
Även om det finns strukturella orättvisor i samhället, så är också de individuella skillnaderna inom respektive grupp så stora, att en förenklad identitetspolitik får minst lika orättvisa följder. När vi talar om förfördelade invandrargrupper, kvinnor, funktionsnedsatta och så vidare, glömmer vi att det också finns invandrare, kvinnor och funktionsnedsatta som har goda eller till och med privilegierade positioner i samhället. När vi talar om privilegierade ”vita”, män, högutbildade och så vidare, glömmer vi att det också finns ”vita”, män och högutbildade, som befinner sig i utsatta och underprivilegierade situationer. Grundprincipen i ett demokratiskt rättssamhälle måste vara allas lika värde och likhet inför lagen.
Eventuella stöd från samhället skall ges efter individuella behov, inte utifrån grupptillhörighet. För exempelvis människor med funktionsnedsättningar, inklusive psykiska sådana, finns redan idag anställningsstöd och lönebidrag, till storlek anpassade efter en individuell bedömning av den nedsatta arbetsförmågan. På det sättet gör man den enskilda, funktionsnedsatta människan mer jämlikt attraktiv för anställning på den öppna arbetsmarknaden. Det finns förvisso brister i systemet, men det är bättre att utveckla dessa individuella stöd, än att införa schablonförmåner för en grupp, som aldrig kan avgränsas på ett rättvist sätt gentemot den övriga befolkningen.
Tvärtemot sitt syfte vilar identitetspolitiken på en grund av rasism, sexism och andra typer av diskriminering, vilket göder i stället för att motverka gruppmotsättningarna. I värsta fall kan en sådan politik, helt i onödan, skapa öppna och våldspräglade konflikter i samhället. Vi ser redan tendenser till en sådan utveckling i Sverige idag.
/Hannes Qvarfordt
En hektisk dag med rullcigg och cisordinol
Publicerat: augusti 12, 2016 Sparat under: ekonomi, Henrik Larsson, mat, Medicin, RSMH 2 kommentarer
Nu har jag vaknat. Klockan är tre på eftermiddagen. Har hunnit fixa bröd, kaffe och kyckling från Ica. Tisdagar klockan elva bakom butiken, på lastkajen, för behövande. Kommunen trilskas som vanligt. Ska ringa socialsekreteraren nu för att be om busskort så jag slipper planka, torska och sen bli avslängd mitt ute i ingenstans. Eller ännu värre, att konduktören ringer snuten och jag hamnar i fyllecell i Flempan.
Jag försökte sälja ditt silver, I Men gubbarna på bänken sa att det behövde putsas först. A spottade och gnodde. Det blev resultat, men jag tror nysilvret har oxiderat på vissa ställen, så fatet blir nog svårt att få som nytt. Det ligger för tillfället gömt bland soporna under lastkajen vid Konsum i Nynäshamn. Dessutom var jugoslaven som har loppisen inte intresserad av att köpa nysilver. Hur som helst lånade han mig 100 spänn. Jag måste betala tillbaka 130 inom tio dagar.
Jag hade flax på morgonkvisten idag då J, hemlös, skänkte mig ett parti tobak. Så det blev lite fest i kuren vid pendeltåget för mig, då jag kunde rulla mina egna cigg, utan att behöva tigga från mina lika. För hundringen schackrade jag bira, och bjöd om det var någon som var utan. Det kändes skönt, även om jag fattar att det var pengar jag inte har. Så är det. Men grabbarna på bänken är de som räddar mig gång på gång, när det kommer till mitt behov av stimulansmedel. Det behovet är för övrigt inte särskilt stort längre, men om jag är helt och hållet utan så blir jag tvungen att planka på pendeln mitt i natten eller tidigt på morgonen, för att tjåla och tigga på annan ort.
Var och hämtade min cisordinol på Capio, och prickar min medicinering rätt bra. K på dispensären erbjöd sig till och med, efter min klagan, att följa med till banken för att hjälpa mig att få ett kontoutdrag som soc behöver för att göra en nödprövning. Men hon hade inte tid förrän på torsdag, så jag tror att jag försöker låna kommunens dator med skrivare imorgon för att göra ett kontoutdrag som försörjningsstödet vill ha.
Fan vet när jag ska bli synkad med kommunen. Men om jag är nykter i morgon så ska jag försöka mig på att närvara handikapprådet, där jag fortfarande är ordinarie representant för RSMH Hamnen. Efter handikapprådet har jag tid hos A, personligt ombud. Hoppas hon kan hjälpa mig med en plan för hur jag skall gå till väga för att få ett busskort från kommunen.
[Not: Händelserna den här specifika dagen inträffade för några år sedan.]
Vi är också lyckade
Publicerat: juli 29, 2016 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Boende, Depression, ekonomi, Kvalitet Kommentarer inaktiverade för Vi är också lyckade
Jag sitter på min uteplats med kaffepanna och smörgås, och tänker på vilken tur jag har. Det har varit mycket sommarvärme i år som jag älskar och njuter av. Samtidigt jobbar jag medvetet med att hålla rädsla, ångest och depressioner borta ur mitt huvud. Försöker, och lyckas ofta, vara här och nu. Och jag kan känna att jag har det bra i mitt liv, utan att låta oron för min svaga ekonomi och att bli sämre i psyket ta överhanden. Man måste klara sig själv, och något sparkapital har jag inte. Om något går sönder så blir det avbetalning, vilket begränsar vardagsekonomin ännu mer.
Min uteplats är cirka 20-25 kvadratmeter stor och är delvis avskilt av ett staket och en gångväg. Att bara sitta här ensam är en lisa för själen. Jag har köpt örter, blom- och tomatplantor, jord och gödsel. Igår kunde jag äta färska jordgubbar och sockerärter. Allt jag odlar lyckas jag ju inte med, men så är det ju för alla odlare sedan Hedenhös. Jag använder inga gifter utan handplockar vissna blad och klämmer ihjäl småkryp (såpa är dock bra tycker jag).
Jag har inte ekonomi att åka utomlands eller bo på hotell. De flesta har ju inte det. Man måste ändå betona att man har det bra och kan njuta av livet här hemma i Sverige. Det vill säga om man väljer det medvetet. Det finns ingen anledning att gå runt och skämmas för att man inte kan göra det alla andra verkar göra: åka på semester, köpa dyra varor, äta lyxmat.
Reklam och filmer visar upp vackra, unga och rika människor som de enda lyckade. Men vi är lyckade vi också! Vi låginkomsttagare som stretar på och försöker hitta njutningar i vardagen. Den där falska lyckomodellen, som andra tjänar pengar på, är missvisande och felaktig. Det är inte verkligheten. Verkligheten är du och jag. Vi som betalar våra räkningar, sköter vår hälsa, hygien och allt annat i livet på ett bra sätt. För det är en kamp att motarbeta de falska lyckobilderna och istället säga: ”Det här är du och jag i vår verklighet – och det är bra!”
Var stolt över dig själv och ta vara på dig.
Kram
/Ann-Sofie Höij
Samverkan till döds (del 2)
Publicerat: juli 22, 2016 Sparat under: Anhöriga, brukarinflytande, Demokrati, Hannes Qvarfordt, NSPH, RSMH Kommentarer inaktiverade för Samverkan till döds (del 2)
I februari 2013 skrev jag ett blogginlägg om fördelar och risker med samverkan med andra organisationer inom en paraplyorganisation. Inlägget var betitlat ”Samverkan till döds”, och på förekommen anledning vill jag nu återkomma jag till ämnet. Skälet är den utveckling som har skett inom nätverket NSPHiG i Göteborg och som tycks vara förestående också inom samverkansorganet NSPH (Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa) på det nationella planet.
För att verkligen fungera som röst åt psykiatrins brukare, bör ett samverkansorgan för sådana åtminstone domineras av just brukare och brukarstyrda föreningar. Såväl NSPH som NSPHiG består emellertid av en brokig skara organisationer, med mycket varierande anknytning till brukarrörelsen. I NSPH har vi t.ex. den i och för sig förträffliga verksamheten Sveriges Fontänhus, som dock inte är någon brukarförening, utan ett riksförbund av huvudsakligen stiftelser. Flera av de övriga föreningarna är helt eller delvis styrda av anhöriga och företräder därför främst deras intressen. Dessa föreningar baserar sig ofta på biopsykiatrins diagnoser och de ställer sig därför också lojala till det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa. Det behöver inte nödvändigtvis finnas en motsättning mellan brukares och anhörigas intressen, men det går heller inte att bortse från att en sådan motsättning ibland föreligger. Jag har skrivit även om den saken tidigare.
Inom NSPHiG fanns, tills nyligen, två stiftelser representerade, och fortfarande finns den rena Anhörigföreningen Göteborg och Suicidprevention i Väst (SPIV) med i medlemsregistret. Den senare organisationen är ett samarbete mellan olika offentliga aktörer, i suicidpreventivt syfte, och därmed på inget sätt en brukarförening. Vid vårens årsmöte i NSPHiG motionerade SPIV om att associerade föreningar inte längre skulle få förekomma i nätverket, därför att det, enligt dem, ”skapade otydlighet om rösträtt/ansvar och intern kommunikation”. Motionen gick igenom och i ett slag uteslöts därmed de båda stiftelserna och ytterligare fyra, associerade föreningar, däribland de båda lokala RSMH-föreningarna! (Min egen tolkning är att bakgrunden till motionen var ett behov hos nätverksledningen att tysta återkommande, intern kritik från framförallt de associerade organisationerna.)
Händelserna inom NSPHiG har blivit möjliga, därför att nätverket för några år sedan ombildades till en självständig förening, där beslut kan fattas av en majoritet av medlemsorganisationerna. Det innebär att majoritetsuppfattningar – till exempel just det biopsykiatriska perspektivet på psykisk ohälsa – kan köra över avvikande minoritetsuppfattningar inom nätverket. Socialpsykiatriska synsätt, av det slag RSMH representerar, kan enkelt tillintetgöras, när nätverket inte längre måste tala för samtliga sina medlemsorganisationer. Misshagliga föreningar kan också enkelt uteslutas ur gemenskapen, så som skedde vid NSPHiG:s senaste årsmöte.
I skrivande stund planerar även det nationella samverkansorganet NSPH att ombilda sig till självständig förening, sannolikt med en verksamhet baserad på majoritetsbeslut. Medlemsorganisationer med uppfattningar, som inte går i linje med huvudfåran inom nätverket, kommer därmed att marginaliseras eller helt förlora sitt inflytande. Min mycket starka rekommendation är därför att RSMH motsätter sig en föreningsbildning eller i varje fall kräver att beslut fattas i konsensus. Nätverket skall bara driva frågor, som samtliga medlemsorganisationer kan ställa sig bakom! Om en självständig förening, stödd på majoritetsbeslut, trots allt bildas, bör RSMH begära utträde för att i stället driva sina frågor på egen hand. Det behövs en stark, brukarförankrad och socialpsykiatrisk röst i den svenska psykiatridebatten!
/Hannes Qvarfordt
Fotnot: Ett inlägg i RSMHbloggen uttrycker normalt skribentens egna åsikter, om det inte är undertecknat med officiell befattning inom RSMH. För säkerhets skull vill jag ändå förtydliga, att jag här endast förmedlar mina personliga uppfattningar i den här frågan.
Tur och retur Tanzania
Publicerat: juni 30, 2016 Sparat under: Jimmie Trevett Kommentarer inaktiverade för Tur och retur Tanzania
RSMH har många systerorganisationer runt om i världen. En av dem vi har ett nära samarbete med är Tanzanian Users and Survivors of Psychiatry Organization (TUSPO).
TUSPO är en organisation i Tanzania som arbetar för människor som lider av psykisk ohälsa och vars mål är att stärka varje medlem. De vill förändra attityder/fördomar och stigma som finns i landet. TUSPO har 13 lokalföreningar i 8 regioner i Tanzania.
RSMH har med hjälp av biståndsmedel via MyRight kunnat stödja organisationens utvecklingsarbete i många år. Genom biståndsprojektet, inte minst i samband med våra årliga besök hos TUSPO i Tanzania, har vi ett givande och ömsesidigt erfarenhetsutbyte. Många utmaningar och problem delar vi men förutsättningarna och möjligheterna ser ofta olika ut, liksom lösningarna. Det finns mycket att lära av varandra och här är vår reseberättelse från årets besök som ägde rum första veckan i juni.
Första dagen ett möte på TUSPO OFFICE där gick vi igenom projektplanen och pratade om register, medlemskap och ekonomi. De informerade om att de har träffat 10 stora företag som eventuellt ska sponsra dem i framtiden. Men många av dessa företag har redan lagt sin budget för detta år. Så först i början av år 2017 får de svar på sina förfrågningar. Det ska bli spännande att se om det lyckas.
Organisationen har blivit starkare och nu har de 738 medlemmar. För att alla ska kunna vara medlem så ges möjligheten att delbetala medlemsavgiften med 515 TZS varje månad, ungefär 2 SKR. Det tyckte vi var bra eftersom då kan ju fler bli med i förening.
Arbete och möjlighet till försörjning är en viktig del i TUSPOs verksamhet och just nu är det fyra kvinnor som utbildar sig i sömnad och två män som utbildar sig inom el-installation. De blir färdiga i december 2016. Då ska TUSPO köpa in symaskiner och ordna lokal för kvinnorna och köpa verktyg till männen.
Vi fick också veta att TUSPO planerar att åka till Uganda på studiebesök. Där har de kommit långt i sitt arbete för att hjälpa människor med psykisk ohälsa. Vid hemkomsten skall de bjuda in politiker och pressen för att delge och påverka så att det kan bli förändringar även i Tanzania. Det intressepolitiska arbetet är aktivt och under vår vecka deltog vi tillsammans med TUSPOs ordförande Pangarasi i en träff med politiker i distriktet KISARAWE där han berättade om organisationens arbete.
Vi hade ett också ett möte med HSO och fick veta att de nu satt med i ett utskott i regeringen för människor med olika funktionsnedsättningar. Vi hoppas att även TUSPO får en plats där så småningom.
Okunskap och fördomar kring psykisk ohälsa finns även i Tanzania. För TUSPO är det viktigt att kunna påverka ungdomar för att få dem att förstå att vem som helst kan drabbas och att det inte smittar samt för att inge hopp. Vi föreläste på KISARAWE tonårsskola om detta och en målsättning är att TUSPO själva ska kunna gå ut i skolorna när projektet är slut.
På en privat skola fick vi träffa rektorn och lärare. Vi förmedlade kontakter till en skola i Sverige som de själva hade önskat av oss förra året. TUSPO berättade för dem att de vill starta en mötesplats för personer med psykisk ohälsa i anslutning till skolan och det tyckte de var bra.
Vi hade flera möten med lokalföreningar och medlemmar. Bland annat åkte vi till TEMEKE lokalförening. De behöver föryngra sin styrelse för att många som varit drivande för denna lokalförening är gamla och sjuka. De står nu för en hel del förändringar och utmaningar för att kunna växa och överleva. Vi kände igen bilden från flera av RSMHs lokala föreningar.
Det är så givande att träffa dessa människor man får alltid höra några nya livsberättelser. Så även den här gången. På ett möte på TUSPO OFFICE tillsammans med medlemmar och ledare från 4 olika lokalföreningar pratade vi en hel del om återhämtning och att man kan få må bättre. Och vikten av att hjälpa varandra när man tvivlar och livet är så mörkt att man inte vill leva. Då räckte en kille upp sin hand och berättade att han haft det väldigt jobbigt hemma och han inte ville leva längre, så han rymde hemifrån. Han tog sig till lokalföreningens ordförande Robert där han stannade en vecka. Därefter bodde han med Pangarasi en vecka. Han blev bättre och livslusten kom tillbaka och han kunde återvända hem till sin familj igen.
På MYRIGHT OFFICE träffade vi Neema som arbetar som en samordnare för alla projekt som ligger under MYRIGHT i Tanzania. Hon berättade att hon tycker att TUSPO har ett bra ledarskap och att organisationen är stark. Den uppfattningen delar vi.
Under projektet har vi på plats kunnat se hur organisationen utvecklats. Det känns bra när vi nu ska inleda framtidsdiskussioner. 2017 är det sista året i den här projektperioden och om det blir en fortsättning och hur den i så fall ska se ut vet vi ingenting om ännu. Men oavsett det så har vi, Jimmie och Gunilla, knutit många band med människorna i TUSPO som vi hoppas och tror kan hålla bortom biståndsprojektet. Fortfarande har vi mycket kvar att ge varandra.
/Jimmie Trevett och Gunilla Brändström
Kontaktpersoner för RSMH:s biståndsarbete i Tanzania.

Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.