En jul är lyckad när jag själv orkar känna magin 

Lindha med blont hår och glasögon, står i ett kök.

När jag var liten var julen magisk och helt underbar. Jag minns mina barndomsjular med glädje. Alla dofter, färger och ljud.  
Idag när jag är vuxen så förstår jag att det var mina föräldrar som skapade den magin.  
Ett tag under min äldsta sons uppväxt hade jag stora krav på mig själv om att återskapa den magi mina föräldrar gav mig.  
Jag blev stressad och ställde höga krav på perfektion.  Vilket gjorde att jag själv var för trött för att orka njuta av julen.  

Idag är mina barn större och jag har sänkt kraven på mig själv. Allt behöver inte vara perfekt, det är okej med halvfabrikat och köpt godis. Det viktiga är att vi är tillsammans, det är den riktiga magin med julen.  
En jul är lyckad när jag själv orkar vara med och känna magin igen. Att få känna samma känsla jag gjorde som liten. 

Egentligen tycker jag hela december är magisk, att bygga upp en förväntan hos barnen som sedan mynnar ut i en underbar julafton är mitt mål.  Det behövs inte så mycket egentligen. Pynt hemma, lite bus från en Nisse, att öppna kalender varje dag och ha adventsfika med tända ljus på söndagarna hela december.  
Jag har lärt mig att delegera och inte göra allt själv. Teamwork är bättre för välmåendet och hälsan. Jag vill fira många jular till med min familj.  

God jul alla underbara medmänniskor. 

/Lindha Holmqvist 


Tack vare mobilspelet kommer min make ut varje dag 

Min make har bipolär sjukdom samt adhd och ast. I perioder mår han riktigt dåligt psykiskt och har ingen lust med någonting, allra minst motion och rörelse. Det finns helt enkelt ingen ork eller lust att göra det.  

Men för ett tag sedan började hela familjen spela Pókemon Go. Ett mobilspel som går ut på att gå ut och fånga Pókemons (en sorts magiska djur), ta över gym och raida (utvecklas). Det finns utmaningar där man ska gå visst antal kilometer för att få belöningar. Man kan till exempel kläcka ägg och få nya Pókemons.  

Pokémon Go är ett platsbaserat spel med förstärkt verklighet som utvecklats av Niantic och är utgivet av Niantic för IOS och Android. Spelet släpptes i juli 2016 och låter spelare fånga, strida och träna virtuella Pokémons som dyker upp ute i den riktiga världen med hjälp av smartphonens GPS och kamera. (Källa:  Wikipedia)

Tack vare spelet kommer han ut varje dag, och han mår mycket bättre och han kommer ut i friska luften. Han har en stor motivation till att komma ut och röra på sig.  Det är fascinerande att ett spel på mobilen kan hjälpa någon att komma ut, få motion, frisk luft och D-vitamin.  

/Lindha Holmqvist 


Idag kan jag leva utan substanser 

Ylva Kristina Larsson i brunt långt hår och glasögon.

Samsjuklighet är ett brett område som berör fler än man kan tänka. 
Främst inom depression och ångestsjukdomar är skadligt bruk av alkohol väldigt vanligt. 

Jag lever med samsjuklighet.  

Det kallades tidigare för dubbeldiagnos.  

Jag förstod inte vad det var och ansåg mej inte vara en så kallad ”missbrukare”. 

Jag ville ju bara överleva.  

Och jag fann inga andra sätt än att bruka alkohol samt andra substanser.  

Jag har ett vårdrelaterat läkemedelsberoende, redan på Bup fick jag Rohypnol, vid behov …. 

Behoven ökade ikapp med toleransen och kroppen skrek efter mer.  

Jag blandade med alkohol för att få den effekt jag trodde att jag behövde.  

Jag dämpade min ångest så under väldigt många år.  

Alkohol, bensodiazepiner och amfetamin hjälpte mej att klara av tillvaron.  

Min tillvaro som mestadels var på olika hvb-hem för dubbeldiagnos eller sluten avdelning på Ulleråker.  

Sammanlagt 10 år i sträck inom heldygnsvården, när jag var mellan 17 och 27 år.  

Och under hela den tiden sidobrukade jag för att orka leva.  
 

När jag var 28 år vägde jag bara 37 kg, jag var i destruktiva förhållanden och blev svårt misshandlad.  

Jag insåg inte ens då att jag var beroende.  

Jag hade som de flesta andra fördomar på området.  

En alkoholist sitter på parkbänken och en knarkare hänger på Plattan.  

Det gjorde ju inte jag.  
 

Jag blev gravid plötsligt.  

Bestämde mej för att bli mamma och lyckades på egen hand minska ner på det mesta.  

Kunde inte sluta helt tyvärr.  

Men tyckte själv att jag var skitduktig.  

Fick två barn inom tre år.  

Efter det andra barnet eskalerade mitt drickande igen.  

Började ana att nånting var allvarligt fel men kunde inte förmå mej göra nåt. 

För att sluta dricka behövde jag amfetamin, så jag växlade halvårsvis för att orka leva och tro mej ha kontrollen.  

Det hade jag inte.  

När min dotter var runt sju år så insåg jag att jag behövde hjälp.  

Akut! 

Så jag berättade för min läkare på affektiva mottagningen om läget och ruggigt snabbt hamnade jag på beroendemedicinska.  

Där är jag kvar än.  

Och där vill jag stanna! 

Idag är jag nykter sen många år.  

Drogfri.  

Läkemedelsberoendet under kontroll.  

De har även hjälpt mej att balansera upp mitt psykiska mående.  

Jag har bipolär sjukdom, adhd och en komplex, ptsd (posttraumatiskt stressyndrom) bland annat.  

Mitt vårdteam behandlar hela mej.  

De vet vad samsjuklighet är.  

Och de har räddat mitt liv.  

Jag kan leva utan substanser idag.  

Det är ingen dans på rosor, tvärtom ett hårt arbete.  

Men det måste göras! 

Och bara jag kan göra det.  

Med stöd och råd från mitt vårdteam.  

Jag vågar finnas i verkligheten som den jag är.  

Jag har lika stor rätt att finnas här! 

Klart jag bär mycket skuld och skam över det som varit, men jag försöker att slå undan de tankarna.  

Jag är här NU och jag ska framåt! 

Visst tvivlar jag ibland, men då tänker jag bara på hur jag vill leva, och inte är det som missbrukare igen i alla fall.  

Jag har idag två fantastiska tonårsbarn, lycklig att få vara med i deras liv, se dem utvecklas.  

Jag målar/tecknar och skriver, det fungerar litegrann som min terapi.  

Stort intresse för djur, främst tamråttor.  

Så är jag en Hjärnkollambassadör för Hjärnkoll i Uppsala län, det är viktigt för mej.  

Att ha ett sammanhang och en plats.  

Att utifrån mej själv få hjälpa andra.  

Att inge hopp.  

För det finns hopp! 

Glöm aldrig det, även i de mörkaste stunder.  

Jag kommer aldrig att bli ”frisk”. 

Det är okej.  

Jag fungerar och jag vill mer.  

Förut ville jag ingenting, under cirka 30 år.  

Så länge det finns liv så finns det hopp.  

Tack. 

/Ylva Kristina Larsson 


När min värld rasade behövde jag bygga upp en ny 

Porträtt på Dennis, en ung man i svart munkjacka som tittar på sin mobil.

Hej! 

Eftersom jag är ny på RSMH-bloggen tänkte jag ägna mitt första inlägg åt en presentation av mig själv. 

Dennis Landén heter jag och är bosatt i Staffanstorp som ligger i Skåne. Jag är 29 år gammal. 

Jag gör musik och går under mitt namn Dennis Landén och finns på alla streamingtjänster, det vill säga Spotify med mera. Jag gör hiphop/pop, men går min egen väg, så det är kanske inte likt annan musik i samma stil. Jag har gjort musik under flera år och varit ute och lirat live runt om i Sverige, från Staffanstorp upp till Dalarna. 

Jag är ambassadör åt en fotbollsakademi i Kenya. Det innebär att jag köper upp fotbollsmaterial och skickar ner till dem, samt att jag donerar mina intäkter från Spotify till dem. Jag har även donerat ur egen ficka för att ge mat på bordet till familjerna. 

Jag köper även presenter, det kan vara allt från en penna till en målarbok, och packar in det och skickar till barnsjukhuset. När barnen har klarat en operation, kanske fyller år eller liknande, får de ett paket av mig. 

Parafotboll är fotboll för personer som har funktionsnedsättningar. Eftersom parafotboll finns i Lund är jag med dem och hjälper dem med det jag kan. De hade varit i Danmark och spelat en turnering och vann den. Då åkte jag till träningen veckan därpå och köpte en pokal till dem och pratade lite allmänt med laget. Jag hjälper dem så mycket jag kan. 

Varför gör jag allt detta?  

Jag har tidigare idrottat mycket, men 2020 skadade jag mitt knä i en fotbollsmatch. Det slutade med tre operationer. Idag kan jag inte spela fotboll, padel, badminton eller liknande. Det resulterade i att jag hamnade i en svacka och skadorna ledde även till att jag inte kan ta vilket jobb som helst. Jag kan nämligen inte bära för tungt eller till exempel sitta på huk. 

Så det blev bara att börja handskas med det och försöka göra det bästa av det hela. När en hel värld rasade, behövdes en ny värld öppnas. 

Eftersom jag varit arbetssökande i några år fick jag börja arbetsträna på RSMH Lund, vilket jag gör idag.  

Hur jag fick kontakt med RSMH Lund? 

Min farbror Pelle Landén hade varit med i föreningen i många år. Efter att jag och Pelle gjort ett reportage till tidningen Faktum, möttes vi på RSMH Lund för att ta bilder just till det reportaget.  

Det var då allting började.  

Ordnade evenemang för hemlösa 

Jag fick gästa RSMH Lunds podd Radio Galen och därefter fick jag bättre kontakt med RSMH Lund. Tiden gick snabbt och kort därpå somnade min farbror Pelle in efter en kort sjukdom. Då blev jag ungdomsansvarig för föreningen. Så för att hedra Pelle och alla andra skrev jag ihop ett mail till RSMH och berättade att jag ville göra ett event för hemlösa, eftersom Pelle hade varit hemlös i sina dar (dock flera år sedan, på senare år hade han allt man behövde).

Jag fick ett datum och en tid av föreningen när det skulle bli av, då började allt annat jobb. 

Jag ordnade sponsring av hygienprodukter, kläder, mat och dryck till alla som kom, men framför allt till dem som var hemlösa. För mig blev det otroligt viktigt att allting skulle vara helt gratis, vilket det var också! 

Jag hade börjat repa lite med husets band, som numera är mitt band. Så när eventet kom så blev vi  huvudnumret. Vilken kväll det blev! 

Det slutade med att föreningen fick en del nya kontakter. Det kom runt 70–100 personer under hela dagen/kvällen. Det blev en sådan succé att vi efteråt bestämde vi oss för att det skulle bli ett årligt event. Vilket jag är otroligt hedrad och tacksam över. 

Men det är inte jag som tar åt mig äran, utan den ger jag till de personer som har det svårt men som faktiskt ändå kom dit och visade upp sig, de förtjänar all kärlek och credd! 

Vi har även filmat hela eventet som kommer att komma ut också inom snar framtid. 

Jag är en enkel person, brinner för att hjälpa alla andra och bidrar med det jag kan. 

Det lilla kan göra mycket 

Tanken är att jag kommer att skriva inlägg på RSMH-bloggen om olika saker som hänt i livet och hur jag har bearbetat saker och ting, men först ville jag berätta lite för er vem jag är och vad jag gör, så ni kan få en liten uppfattning om mig! 

Då vi alla känner något, vissa lever med psykisk ohälsa och andra har andra problem, är det viktigt att kunna bolla med varandra och hjälpa varandra. För det lilla kan göra mycket, det är just det man inte får glömma! 

Jag brukar säga: ”om jag inte kan döma mig själv, så kan jag inte döma någon annan” samt ”jag må va 29, men har ett bagage som jag vore 59”.

Det ska bli otroligt intressant att berätta mina historier för er och hur det är att jobba i RSMH Lund! 

Jag finns också på alla sociala medier där jag heter @dennislandenmusic (länk till Instagram). 

Tack för ni valde att läsa, det betyder mycket. 

Hoppas vi hörs inom kort, må bäst under tiden! 
 
/Dennis Landén 


30 år som återfallsfri!

Snart firar jag 30-årsjubileum som återfallsfri, då det var sista inläggning i Uppsala mitt under studietiden. 

Vägen har varit lång, samtidigt som det också har gått fort, känns det som – nu efteråt med facit i hand! Inte kunde jag lova på rak arm, den dagen jag fattade beslutet, att aldrig mer bli inlagd … 

Min taktik har bland annat varit som så att jag köpte en årskalender, och bläddrade fram till den 25 november …1994, där jag skrev återfallsfri – och målet då, var alltså att klara av ett år i taget. 

Och så har jag gjort, varje år, sedan dess och än idag. 

Jag har också fått acceptera att medicin måste man ha, om inte mycket så lite grann, bara så att man har något slags skydd i sig, som min läkare uttryckte det hela. 

Det har också gått åt pengar, i klarspråk: mestadels till min stora hobby, bowling. Det är inte gratis att bowla, men det behövde jag väl inte säga? Eller!? 

Det verkar som om till exempel Försäkringskassan utgår från att jag ska kunna återhämta mig, med en tom plånbok!!? Vilket är helt absurt!! 

Med det menar jag att det borde finnas någon form av återhämtningsbidrag, alltså avsatta pengar för att bekosta återhämtning! 

Jag ska även nämna min andra stora livlina genom åren: Jag blev engagerad i RSMH, som jag egentligen också kom i kontakt med genom en slump. Kamratstödet där och mina förtroendeuppdrag, bland annat som sekreterare, har varit till stor hjälp. Jag har kommit på att det mesta i mitt liv har hänt av en slump! 

Upplysningsvis, kan jag avsluta med att berätta att denna lilla bloggtext har jag suttit och knåpat ihop under tiden som jag sitter och ”hänger” i bowlinghallen. Vilket jag gjort i 26 (!) års tid. 

Så. Återhämtning är möjlig: med lite tur i livet, och man får komma in meningsfulla sammanhang och absolut med hjälp av pengar, i klarspråk! Glöm aldrig det! 

Trevlig höst! 

/Khai Chau


Många råd om hur man mår bättre är provocerande 

Jag har psykisk ohälsa och ptsd. Jag brottas med tunga tankar och ångest dagligen. Jag har upplevt mer än vad många andra i min ålder har. Jag hade en medelålderskris när jag var 24.  

Många råd om hur man mår bättre psykiskt upplever jag som provocerande. Självklart vill jag ta hand om mig själv och sova gott.  
Jag vill äta bra mat och motionera varje dag.  
Att vara snäll mot sig själv borde ju vara självklart.  
Men när man brottas med dåliga tankar om sig själv dagligen så är det svårt. Ofta kommer tankarna på nätterna, då är det svårt att sova. Ångest gör att jag inte orkar eller vill göra någonting, då blir motionen lidande.  
Tröstäta är väldigt lätt när man mår dåligt och har ångest. Det lindrar för stunden. Men jag vet att det inte är bra i längden.  

Med detta vill jag säga att man bör vara försiktig med råd till andra om hur de ska leva och göra för att må bättre.  
Visa istället att du finns där om personen själv vill och behöver dig.  

/Lindha Holmqvist 


Vård som tvång och straff måste avskaffas 

Hannes

Med anledning av Revansch temanummer om rättspsykiatri (nr 2, 2023). 

Som intressepolitiskt ombud för dåvarande RSMH-Livet i Göteborg, och som ledamot i förbundets intressepolitiska utskott (IPU), medverkade jag i en referensgrupp för Psykiatrilagsutredningen (SOU 2012:17). Jag framförde då RSMH-Livets och mina synpunkter på tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, och dessa synpunkter ska jag kortfattat gå igenom nedan. 

1. Tvång och vård är oförenligt 

Tvång omöjliggör en förtroendefull relation mellan vårdgivare och vårdtagare, och eftersom god vård förutsätter en sådan relation – i synnerhet vid psykiatriska tillstånd! – kan vård inte ges under tvång. Som två tidigare förbundskongresser beslutade (2007 och 2011), på RSMH-Livets initiativ, bör begreppet ”tvångsvård” delas upp i de två begreppen ”tvångsomhändertagande” och ”tvångsbehandling”. Ett tillfälligt tvångsomhändertagande, med betoning på tillfälligt, kan accepteras när en person på grund av psykisk ohälsa är en fara för sig själv eller andra. Däremot måste tvångsbehandling av kommunicerbara människor förbjudas helt. Det gäller i synnerhet kroppsinvasiva behandlingar, som exempelvis läkemedel eller ECT. Att påtvinga människor sådana behandlingar, som dessutom är vetenskapligt djupt diskutabla, kan inte betraktas som något annat än en grov kränkning av mänskliga rättigheter. Rätten till kroppslig integritet är en av våra mest grundläggande rättigheter, och den är därför också stadgad i grundlagen. 

2. Vård som brottspåföljd måste avskaffas 

Eftersom även brottspåföljder är påtvingade, måste psykiatrisk vård som brottspåföljd avskaffas. I varje brottmål bör utgångspunkten vara, att den åtalade är ansvarig för sina handlingar. Den utdömda påföljden bör följa brottsbalkens normala straffskala, med eventuellt avdrag för nedsatt ansvarsförmåga som förmildrande omständighet. Vid behov av psykiatrisk vård ska sådan erbjudas den dömde i samband med fängelsevistelse eller vid särskilda, rättspsykiatriska vårdenheter. Vård måste alltid vara ett erbjudande, och den ska aldrig ges på andra än medicinska grunder. 

Frågan om internering som samhällsskyddsåtgärd lämnar jag därhän i den här genomgången. 

/Hannes Qvarfordt 


Om alla hjälps åt kommer barnet nå målen 

Lindha Holmqvist porträtt

Jag har två barn med npf-diagnoser (npf står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar). Det medför olika utmaningar i vardagen. Svårigheterna blir extra påtagliga i skolan. Där ställs det krav på egenskaper individer med npf ofta saknar eller har svårigheter med.  

Men jag har hittat ett vinnande koncept som fått mina barns skolgång att fungera.  Allt kanske inte funkar på alla barn och i alla familjer, men det är tips på hur man kan få till det.  
1: Att som förälder vara medveten om att man faktiskt har barn som ibland utmanar med sitt beteende. Den insikten i kombination med att få diagnosen på papper gör det lättare i sinnet.  
2: Ett gott samarbete med skolan och andra aktörer som finns kring barnet.  Alla strävar åt samma håll och har en vilja om att just ditt barn ska lyckas. Vägen dit må vara krokig, men om alla hjälps åt så kommer barnet nå målen. Tillsammans är vi starka.  
3: För mina pojkar har medicin varit en framgångsfaktor. Med hjälp av den har de lättare kunnat ta till sig av andra stödinsatser som skolan erbjuder.  
4: Att ha väl fungerande rutiner hemma på morgonen. Det är viktigt att få en bra start på dagen så barnen inte bär med sig stress hemifrån. Vi har samma rutiner varje morgon och det är barnen trygga med. Då blir också starten på skoldagen bättre.  

Jag hoppas att något av det som funkar för mig och mina barn kan funka även för dig.  

//Lindha Holmqvist 


Mobbningen förstörde mitt liv 

När jag var 10 år flyttade vi till en annan kommun, på grund av att mammas och pappas jobb låg närmare. Jag skulle börja fjärde klass och såg fram emot att få nya kompisar, mitt egna rum och framförallt min kanin som jag fick när vi flyttade. 

När jag kom till skolan nästa dag hade redan klassen börjat sin bildlektion, och jag gick och satte mig på den enda lediga stolen som fanns. ”Men där kan du inte sitta, där ska ju Linda sitta”. 

Jag ville inte vara i vägen så jag gick ut med mitt papper och mina färger i korridoren och satte mig på golvet där. Läraren hade varit på ett ärende så när hon kom tillbaka, undrade hon ju varför jag satt där. Jag sa som det var och hon gick före mig in till rummet, drog ut en extra stol till ett av borden där jag skulle sitta. Men först skulle jag presentera mig, jag var jättenervös men det skulle nog gå bra. 

Jag började berätta om vad jag hette, att jag hade en bror som hette Per, och där kom den första skrattsalvan. ”Du kan ju inte ens prata ordentligt” sa en av tjejerna. Jag hade ett talfel som gjorde att just bokstaven R, var svår att formulera. Efter att hon sagt det skrattade hela klassen högt, och jag ville bara sjunka genom jorden. ”Jävla miffo” ropade någon högt och jag tittade på läraren som stod bredvid, mig och inte sa något. Hon sa att vi kunde avsluta presentationen och jag fick gå och sätta mig. 

Tjejen bredvid mig lutade sig fram, sen viskade hon så att alla hörde ”Din  j..la glasögonorm”. . 

Jag gick ut i korridoren igen med mina färger, och mina papper. Jag ville hellre vara ensam än att gå in där igen. Läraren kom ut i korridoren och sa att jag inte skulle ta så illa vid mig, det var ju bara första dagen. 

Andra dagen jag kom stod alla utspridda på skolgården i små grupper, och vart jag än gick så slöt de samman så att jag inte fick plats. ”Fan vad ful du är, vilka konstiga kläder du har”, sa tjejen som dagen innan kallat mig glasögonorm. Jag insåg att det inte var någon idé att ens försöka mer. Det fanns en stor ek med en bänk runt där man kunde sitta och där satte jag mig med min bok. 

Plötsligt hörde jag steg bakom mig och ett gäng med killar från andra klassen kom, den ene slog boken ur händerna på mig, medan de andra försökte härma mig när jag bad dem att sluta. 

Jag önskade att rastvakterna skulle komma men de var på andra sidan skolgården. 

Plötsligt blev allting stilla, jag hörde dem inte längre, kände inte deras händer på mig, såg dem som suddiga konturer, jag hade stängt av. Det var inte ett nytt fenomen för mig, varje gång något var jobbigt, så försvann jag till min egen värld. Killarna gick så småningom, och när jag kom in på rasten fick jag en utskällning för att jag var sen. 

Fröken hade ordnat med en ensam bänk till mig längst bak i rummet, där fick jag sitta ifred. Den töntiga glasögonormen som inte kunde prata rent. När det var dags att sluta sa fröken till mig att jag nästa gång kunde bjuda till lite, försöka att lära känna mina skolkamrater lite. 

Jag ville inte lära känna dem. Jag ville flytta hem igen, jag kunde väl få bo hos mormor och gå i min gamla skola, precis som min bror. När jag kom hem frågade jag mamma och den lösningen men fick till svar att mormor bara kunde ta hand om en av oss. När hon frågade hur det gått i skolan sa jag att det varit ok, så att hon inte skulle oroa sig. 

Den bästa dagen i mitt liv var när vi slutade nian. Jag var helt trasig inuti av alla år med mobbing, jag kände mig inte värd något, jag hade inget egenvärde. Men jag skulle äntligen få slippa dem mer, mina mobbare. Än idag får jag ont i magen av att ibland se dem, vissa dagar är bättre än andra men såren inuti finns kvar. 

/Maria Fradelos


När gräset är grönare

Porträtt på Livya Nordberg

Till och med drömmarna jag har under nätterna gör mig trött, vilket gör att jag sällan vaknar utvilad. Drömmarna har sedan tonårens entré nästan uteslutande förstärkt och framhävt min problematik ännu mera än vad mitt medvetna och vakna tillstånd gör. Hur är det ens möjligt? Det är frågan jag ställer mig själv och svaret jag då ger mig själv är enkelt. Upptagenheten och besattheten av den glorifierade tvåsamheten fångas naturligtvis in av mitt undermedvetna, för att sedan manifestera sig under den mest skimrande idealbilden du någonsin kan tänka dig. 

För att göra det hela enkelt, tänk dig något så simpelt som din exaltation över din kommande semester, när du äntligen ska få lov till återhämtning, till vila och där du ska få göra allt det du längtat efter. Tanken på detta är svår att släppa, eller hur? Det kanske till och med tenderar att bli en upptagenhet för dig? Eller tänk dig den där pirriga känslan av din första kärlek, den där personen du aldrig kunde sluta tänka på. Är du med på visualiseringen? Där har ni mig i normaltillstånd. Det där är jag nästintill hela tiden, om ni bortser från de gånger jag faktiskt är i situationen jag nästintill alltid drömmer mig bort i; i den giftiga, intensiva manliga bekräftelsens värld. 

Nästa situation, för att göra det hela enkelt. Du är på semestern, du gör allt det du längtat efter att få göra, du ser framemot att komma tillbaka till det frusna landet vi kallar Sverige. Du är nöjd helt enkelt, din uppspelthet av utlandssemestern har slocknat just på grund av att du gjorde slag i saken och kom iväg. Du inser kanske att det frusna landet vi kallar Sverige inte är alltför pjåkigt, att Maldivernas värme enbart är ett land som alla de andra länderna vi har på jorden; det finns fördelar och nackdelar. Gräset är inte grönare på Maldiverna, eller jo, gräset är visst grönare på Maldiverna i och för sig, åtminstone när gräset i Sverige är täckt av snö eller drunknat under höstlöven. MEN, är jag nöjd när jag väl hamnar i den situationen som jag så innerligt idealiserat och glorifierat? Nej är det enkla svaret, just eftersom det är idealiserat och glorifierat. Tvåsamheten råder bot på ensamheten, visst gör den det. Men om ensamheten sitter på insidan av mig, hur ska jag någonsin kunna råda bot på känslan då? Kanske lära mig själv att gräset inte är grönare i Maldiverna, även om det sex månader om året är grönare där. 

Jag får be om ursäkt för mitt tjat om Maldiverna, försöker skapa en konstig liknelse som jag knappt själv förstår mig på. Men för att summera ihop allting så är svaret rätt enkelt, jag måste likt andra människor förstå att det finns två sidor av myntet och av känslorna jag ”tvingas” leva med och i. Jag behöver en gång för alla kunna mentalisera (förmågan att försöka se sig själv utifrån och andra inifrån) manifesterandet av tvåsamheten i både sitt ljus och sitt mörker. Allt är inte grönare på andra sidan förutom när det nu tydligen är grönare på andra sidan! 

/Livya Nordberg