Psykisk hälsa på skolschemat ligger rätt i tiden

Porträtt Jimmie Trevett

”Inför psykisk hälsa på skolschemat”, uppmanade 16 organisationer i ett debattinlägg i Dagens Nyheter den 23 februari. Jag instämmer. Unga inom RSMH drev denna fråga redan för ett par år sedan, bland annat genom att uppvakta politiker, men det gav inga resultat då. Idag, när fler talar om psykisk hälsa, tror jag att ämnet ligger mer rätt i tiden.  

De flesta vet idag att vi presterar bättre om vi regelbundet rör på kroppen, men alla vet inte hur de ska ta hand om sin psykiska hälsa. Själsliga problem är ofta ett stigma och många vågar inte prata om det. Där skulle skolan kunna göra en viktig insats. 

För många unga har pandemin inneburit att de tvingats undvika kontakt med jämnåriga. De har hela livet framför sig men under pandemin har många känt ovisshet inför framtiden. Vi nås också ofta av rapporter om att unga far illa i sociala medier. 

En rapport från Folkhälsomyndigheten visar, att elevers psykiska problem minskar om skolan lär dem om hur psykisk hälsa kan hanteras. Det är viktigt att veta vad man kan göra när man inte mår bra, och vart man kan vända sig.  

Om fler har kunskap om psykisk ohälsa tror jag också att det blir lättare att hjälpa varandra. 

Psykisk hälsa bör därför finnas med på schemat under hela skoltiden och skulle kunna genomsyra flera skolämnen, inte bara idrott och hälsa, utan även exempelvis biologi och samhällskunskap. 

Jag är medveten om att många skolor redan arbetar med psykisk hälsa, men då är det ofta kopplat till temadagar och liknande. Jag tycker att det bör genomsyra den dagliga undervisningen. 

/Jimmie Trevett 


Ojämlik och tillitsovärdig vård

(Detta inlägg publicerades första gången 2022-02-07 på bloggen Livslust med bagage

En bra konsekvens av pandemilagen och samhällsrestriktionerna är att fler insett att vem som helst kan drabbas av psykisk ohälsa, något som förhoppningsvis minskar fördomarna om vem som kan drabbas. Vi påverkas nämligen av varandras synsätt likväl som att vi är beroende av varandra. Psykologiprofessorn Karin Brocki från Uppsala universitet kommenterade pandemins följder i en tv-intervju med att ”vi sitter i samma båt – vi är beroende av varandra och av att ha en socialt meningsfull kontext”. Utan social kontext av arbetslöshet, familjelöshet, sjukdom och märkt av psykiatrisk diagnos slår det hårt mot oss drabbade. 

Andras, likväl som egna stigmatiserande föreställningar om personer med psykiatrisk diagnos, ackompanjerad med utanförskap och isolering, är kärnan av försämrad psykisk ohälsa. Det räcker därför inte med att minska fördomar om psykisk ohälsa som Folkhälsomyndigheten gjort genom att studera folks uppfattningar kring psykisk ohälsa. Att bara visa folks uppfattning om psykisk ohälsa ifrågasätter inte och befäster rådande kunskapssyn. Det är ängsligt av Folkhälsomyndigheten att begränsa sitt arbete kring psykisk ohälsa till stigma när de också skulle kunna bidra med nya sätt att se på och lösa psykisk ohälsa.

Dra lärdom av de vårdskadade och felbehandlade

Fler borde få komma till tals och få utrymmet att påverka om vad som är hjälpsamt för att förbättra den egna återhämtningen. Fråga oss vårdskadade vad vi inte fått, varför vården misslyckades och följa upp ett systematiskt sätt som alla som gjort anmälan via Patientnämnden. Även fast Patientnämnden gör små insatser som att sammanfatta kritik från psykiatrin är förändringsarbetet så långsamt, så långsamt att flera av oss och däribland jag tappat hoppet om tillfrisknande.

Rättighetsbaserad vård 

Den personcentrerade och rättighetsbaserade vården är A och O för återhämtning. Om jag inte får den vård jag efterfrågar, exempelvis inte kan välja bort medicin för att få terapi eller uppleva att rätten är på min sida vid vårdskada, blir utbudet inte tillitsvärdigt. När vården inte matchar behoven är också risken stor att patienter lämnar vården och självmedicinerar. Det egna experimenterandet med hälsan kan få konsekvenser som exempelvis destruktiv självreglering av självmedicinering, träning, mat eller undvikande, som självvald isolering. Konsekvenser som slår tillbaka på vården och samhället i stort då patienterna återkommer och inte blir friskare.

Minska stigman genom att ta bort diagnoser och bredda synen på psykiatriska besvär

Psykisk ohälsa är inte alltid livslånga problem och diagnos är inte med självklarhet ett statiskt tillstånd. Psykiatrin behöver starkt ifrågasättas för sitt sätt att ställa diagnos och vidga perspektiv av hälsa som av funktionsmedicinskt tänk. Att få ett piller begränsat terapiutbud och en stämpel i form av diagnos är inte på långa vägar vad jag kallar orsaksbehandling och återhämtning. Att jag inte är ensam om uppfattningen att psykiatrin saknar helhetsperspektiv och effektiva behandlingar vittnar arbeten i FN, WHO, Psykologförbundet, regeringen och intresseorganisationer som FAP tydligt om. 

Den idag dominerande modellen av diagnoser och mediciner med biverkningar har svag vetenskaplig evidens. Ändå fortsätter läkare på vårdcentraler och specialistenheter att pumpa ut mediciner utan biomarkörer. Utöver akuta tillstånd som mediciner lugnar med själsdödande neuroleptika ska medicin vara en sista lösning. Otillräcklig uppföljning av medicinering har dessutom lett till ovärdiga, känsloflacka liv av biverkningar och liv i samhällets bakgårdar livet ut.

Att psykiatriska diagnoser ställs utifrån symtom och inte av orsaker leder det ibland till att en patient får än fler diagnoser i försök att förklara besvären. Men tro inte att fler diagnoser underlättar för vare sig vård eller patient. Fler diagnoser leder inte sällan till sämre vård på grund av fördomar och ingen tar på sig huvudansvaret för uppföljning. Vårdcentralernas läkare vill gärna inte agera huvudman i psykiatriatriska frågeställningar och de har inte ens någonstans att skicka vissa patienter på grund av resursbrister.

Diagnos kan bytas ut av redan existerande alternativ

Diagnoser förskjuter också kunskaper om orsakerna till lidande, som när en familj inte ser egna beteenden som del i problemen, klasskamrater mobbar, chefer projicerar sina svagheter på personalen och alltför många män betraktar kvinnor som svaga. Diagnos patologiserar patienters helt normala reaktioner av själsliga, sociala och strukturella problem som mäns våld. Diagnos I kombination med läkare som förringar speciellt kvinnors besvär även inom forskning där kvinnor är underrepresenterade, får många av oss gå hem utan förbättring. Idag finns redan alternativ till diagnoser som det brittiska psykologförbundet presenterat i ramverket ”The Power Threat Meaning Framework”. 

Vi behöver ett nationell definition av återhämtning 

Återhämtning är långt mer än att en patient inte längre söker vård och jag undrar varför det saknas en nationell definition av begreppet som skulle kunna bli grundvalen i vården för hur tillfrisknande kan gå till. Många har inte lärt sig ta hand om sig själva och därför skulle Folkhälsomyndigheten exempelvis kunna bidra med mycket i frågan tillsammans med forskare för att finna kontrollinstrument för god återhämtning. Maria Borelius bok Hälsorevolutionen skulle kunna vara en inledande orientering hos varje kommun och regionanställd. Särskilt beslutsfattare som älskar mediciner men inte förstår varför den biomedicinska modellen är otillräcklig och ibland försämrande behöver en populärversion i ämnet. 

KBT-terapier passar inte alla

Det smala utbudet av terapiformer lämnar några utan behandling. Till och med regeringen har insett att evidens inte alltid räcker till för god vård och argument som att KBT-terapierna har god vetenskaplig evidens behöver inte utesluta annat. Att mäta patienters nöjdhet med insatsen och följa upp de som faller bort eller återkommer till vården är ett sätt. De terapier som erbjuds med evidens passar inte alla och därför missar vården patienter som inte är inskrivna i program när de inte svarat på behandlingen. De som inte passar in i ramen för vad de flesta får hjälp av – får därmed ingen hjälp alls. 

Metoderna för att skapa insikter finns i grupp-, familje-, kreativa former som bild-, musik-, djur- och naturunderstödda terapier, dans och rörelseterapi, biblioterapi, gestaltterapi etcetera. I rådande psykiatri bör inte minst livsstilens betydelse som utgångspunkt för återhämtning lyftas och följas upp med biomarkörer initialt för att utesluta nutritionsbrist, födoämneskänslighet, hormonella obalanser, mitokondriella problem, gifter, svamp och mögel. Gluten kan som exempelvis orsaka depressiva besvär, hormonella besvär bör behandlas i en bättre kvinnohälsa än som erbjuds idag och oxidativ stress bör mätas för att avgöra om insatserna ger effekt. 

Vidga kunskapssynen om psykisk ohälsa 

Kunskapssynen på metoder för att minska psykisk ohälsa bör breddas med kontextuella förklaringar som av våld, trauma och systematisk skillnader som kvinnosyn och mäns våld. Kunskapssynen av hur trauma påverkar individer och samhällen bör också tas med i beräkningen av vad psykisk ohälsa orsakas av. Omfattande studier som ACE visar hur stora konsekvenserna blir av obehandlade trauman fysisk och mentala besvär. Det finns redan åtskilliga verktyg för den som förstått vad som behövs och kan söka sig till alternativ behandling likväl med risken av att försämras. 

Dagens villkorade vård bidrar inte till tillfrisknande för alla

Varför är psykiatrin så anorektiskt byggd och dessutom med tvingande medel som jag hört patienter berätta att läkare sagt, som att ”tar du inte medicin får du ingen terapi”? Det är ingen nyhet att människor som själva får vara delaktiga och besluta om sin egen vård, får bättre utfall vid behandling. För att leva upp till andemeningen i bland annat papperprodukterna ”personcentrerad vård” och ”delat beslutsfattande” bör även medicinfri vård erbjudas. Medicinfri vård finns redan lagstadgat i Norge sen 2015 och utövas både privat och i offentlig vård.  Även vid svår psykisk ohälsa och psykos lyfts medicinfri vård av den norska patientorganisationen, Hvite Örn. Varför är Sveriges beslutsfattare så ovilliga till att folk ska få må bättre när det till och med genererar samhällsvinster? 

Oerkänd vårdskada försämrar tillfrisknandeprocessen

Att inte heller ha ett trovärdigt klagomålsförfarande som ger patienter rätten att bli utredda vid vårdskada på ett objektivt sätt hindrar flera av oss att sluta anmäla eller undviker att anmäla. Alla insatta vet att dokumenterad vårdskada är detsamma som förlängt vårdförlopp, delvis ett resultat av en kontraproduktiv kunskapssyn.  Betänk därav hur långa vårdförlopp det blir för oss som inte får sin vårdskada bekräftad eller av oss som inte är beredd att anmäla den verksamhet vi är beroende av? Vem inbillar sig att Patientnämnden är till för annat än vårdutveckling allena så länge vården utreder sig själv, via läkarkollegiet? 

Med mig som exempel har vårdskadan aldrig lösts och liksom andra har jag fått ett torrt svar om att vården ”djupt beklagar det inträffade”. Efter läsning i min journal för tiden av vårdskadan uttrycktes mina reaktioner som normala utifrån min dåvarande diagnos, tillsammans med bortförklaringar som att ”ansvarig läkare inte längre arbetar i landet”. Tror någon att en anklagad skulle vinna med så svaga argument i vilken annan brottsutredning som helst? Diagnosen var inte ens rätt och har tagits bort men ersatts av CPTSD som inte jag får rätt behandling för, annat än där allt mitt hopp står till, i det underfinansierade privata initiativet WONSA. Jag har aldrig satt min fot i slutenvården sedan 2017 och det är inte ett uttryck för att jag har tillfrisknat. 

Texten är inspirerad av remissyttrande och arbete utfört via:

Föreningen Alternativ till Psykofarmaka (FAP): www.alternativ-till-psykofarmaka.sewww.lassemattila.com.

World needs “revolution” in mental health care. United Nations Human Rights – Office of the High Commissioner, 2017. https://www.ohchr.org/EN/NewsEvents/Pages/DisplayNews.aspx?NewsID=21689.

Guidance on community mental health services: Promoting person-centred and rights-based approaches. World Health Organization (WHO), 2021-06-09. https://www.who.int/publications/i/item/9789240025707.

Power Threat Meaning Framework. The British Psychological Society, 2018. https://www.bps.org.uk/power-threat-meaning-framework.

Adverse Childhood Experiences (ACEs). Centers for Disease Control and Prevention (CDC), 2020. https://www.cdc.gov/violenceprevention/aces/index.html.

Traumamedveten omsorg (TMO) – Stöd till barn som upplevt svåra händelser. Rädda Barnen, 2018. https://www.raddabarnen.se/rad-och-kunskap/arbetar-med-barn/tmo/.

Medikamentfri behandling for psykisk psyke i alle helseregioner. Norska Regeringen, 26 november 2015. https://www.regjeringen.no/no/aktuelt/medikamentfri-behandling-for-psykisk-syke-i-alle-helseregioner/id2464240/.

Recovery: veileder for psykose – En medikamentfri tilnærming. Hvite Örn, 2020. http://www.alternativ-till-psykofarmaka.se/unik-vagledning-lyfter-medicinfria-interventioner-vid-psykos/.

Att arbeta evidensbaserat. Socialstyrelsen, 2019. https://www.socialstyrelsen.se/utveckla-verksamhet/evidensbaserad-praktik/arbeta-evidensbaserat/.

Tillitsreform, https://www.regeringen.se/regeringens-politik/tillitsreformen

Tillitsdelegationens slutbetänkande, https://tillitsdelegationen.se/wp-content/uploads/2019/10/med-tillit-fljer-bttre-resultat-tillitsbaserad-styrning-och-ledning-i-staten.-sou-2019_43.pdf.

/Ulrika Westerberg

.


Döden och jag.

Bild på Ylva Kristina Larsson

Det är sällan vi talar om döden.  

Kanske inte det muntraste av samtal men ändå en så naturlig del av livet.  

Tror vi oss lura döden genom tystnaden? 

Det som inte syns finns inte. 

Döden och jag har en märklig relation.  

Jag har varit vid gränsen och vänt.  

Just då ville jag stanna på andra sidan.  

Jag är inte rädd.  

Tvärtom.  

Men jag är tacksam för livet.  

Jag har aktivt valt bort livet och jag har även blivit fråntagen det med våld.  

Dråpförsök.  

Självmordsförsök.  

Men vad jag undrar över är vad vi räds för? 

Jag tror att behovet att få tala öppet är stort bland oss.  

Plötsligt är ett liv slut.  

Borta.  

Man vänjer sej.  

Bilden bleknar.  

Men här står jag mitt i livet, livrädd.  

Jag ser tiden gå via alla omkring mej.  

Själv står jag stilla stel av skräck.  

Betraktar.  

Blundar.  

Vill inte.  

Vill.  

Jag ser mina nära och kära åldras.  

De är vackra alla.  

Men det är hemskt!!! 

Det kommer att komma en dag jag inte vill uppleva när mina föräldrar går bort.  

De åldras ju som du och jag.  

Vad gör jag då? 

Hur ska det gå? 

De har alltid funnits här.  

De finns! 

Jag ser barnen växa upp till unga vuxna.  

Vart ska de ta vägen? 

Vart är jag?!? 

Förvirrad.  

Livet dansar omkring och förbi mej.  

Jag inser allvaret i att faktiskt leva i nuet och investera i framtiden.  

Jag vill oxå våga närma mej mörkret för att kanske ge det ett annat perspektiv, ljus.  

Jag önskar ge luft till orden som kväver våra röster.  

Död 

Död 

Död 

Döden och jag. 

/Ylva Kristina Larsson


Jag lever alltid med rädslan

Rädsla är ständigt närvarande i mitt liv. Min livskamrat har bipolär sjukdom, som är en av de psykiska sjukdomarna med högst dödlighet. Risken för självmord är hög. Min livskamrat har redan gjort försök till självmord under livet.  
Jag lever alltid med rädslan att han ska välja att avsluta livet. Det är en fruktansvärd känsla att vara rädd. Jag har ständigt en plan i huvudet för hur jag och barnen ska kunna gå vidare med livet om min älskade inte orkar mer.  
Tro inte att jag önskar att det ska ske. Jag älskar honom jättemycket, men jag måste våga tänka det värsta tänkbara.  
Livet går upp och ner för alla, men för min familj är topparna extra höga och dalarna extra djupa.  
Jag är rädd att säga eller göra något som får min älskade ur balans, för vem vet vad som händer då. Han har dålig impulskontroll på grund av sina npf-diagnoser.  
Jag är inte helt stabil själv, jag har utmattningsdepression till följd av allt.  
Jag är så rädd att inte räcka till för mina barn. Är jag en tillräckligt bra mamma? Gör jag det som är bäst för dem? Jag ifrågasätter mig själv och mina förmågor ständigt.  

Men jag låter inte rädslan kontrollera mig. Den finns där som en påminnelse att inget varar för evigt.  

/Lindha Holmqvist


The cave you fear to enter…

Part Two 

Följande inlägg av Lovisa Rydén är skrivet på engelska, då detta är språket som hon främst använder i sin roll som författare. Användandet av ett (för inläggen på RSMH:s blogg) nytt språk görs i förhoppningen att nå ut till fler personer med psykisk ohälsa.

UPPDATERING: På förfrågan finns en kort svensk översättning av ett utdrag av texten, i slutet av detta inlägg.

TRIGGERVARNING: Texten innehåller berättelser om sexuella övergrepp.

You never feel your soul more than when you’re being raped. You feel it break physically. As the trauma is happening, you can feel it start to crack up like thawing ice. Most of the panic and pain I experienced happened from the moment it started breaking until it exploded into a gazillion pieces, and I died. Because you do die when you get raped, in a very literal sense, you die in every single way except the fact that your body is still alive. I never understood why the rape victims I knew weren’t afraid of being raped again until it happened to me. You can’t lose the same someone to death twice. I was raped six times during the span of two weeks, and I have forgotten most of what happened after the time that I died; after that point, everything else lost importance. Because without a soul, there is no life. And you never realize how pointless a body is without a soul until yours is gone. I had never been suicidal without mental illness causing it until I felt that feeling. That kind of emptiness is hard to fight because, in a way, you lose everything that you have ever had and been since you were born. You don’t even have the sense of self that the narrator of nature documentaries describes in orcas or other intelligent animals when they compare them to humans. You are empty. You don’t know what kind of fruit you like, or what hobbies you want to spend your time on. You don’t know who you are because you have become a blank page. You are no one. Well, you are someone, but you don’t know that at the time. You have to relearn everything about yourself, everything about the people in your life, and everything else that life encompasses. You have to spend years remembering and discovering who you are. 

For the first time in a long while, I decided to watch one of my favourite documentaries. Finding Joe is basically about how to find/create the best life you can have, based on Joseph Campbell’s teachings. It’s a sort-of feel-good documentary for me, and it helps me focus on what’s important. Watching it this time was a real aha-moment. It felt like the puzzle of the last few years, and what I should do with the experiences I’d had, fell into place. ”The cave you fear to enter holds the treasure you seek” has always been the most baffling Joseph Campbell quote to me. Mostly because I couldn’t imagine what kind of treasure I must’ve missed when I was trying to escape my horrifying cave. Watching the documentary, I realized that I wouldn’t fully have dealt with everything unless I spoke about it in public, so here I am. (Hi! Welcome to 101 Fascinating Ways to Die by Lovisa Rydén. Have a marvellous time!). I also realized that I had been doing something I had always been strictly against: not talking about something because others didn’t want me to. When my memory came back, many people in my life didn’t want to talk about it. They were afraid of being useless and had that ridiculous idea that people often have: that they are supposed to fix everything. So, instead, they become afraid of failing that they hide. Don’t get me wrong; my loved ones didn’t abandon me. They tried to help me in every way that didn’t really work, and God knows I love them for it! (Side-note: if you want to know how to be around a person who’s been raped, think of it as the death of the closest person to them. That is, in effect, what has happened). After that fear passed, some still didn’t want me to speak of it in public because they were afraid of other people in my life finding out and wanting to kill the guy. I felt the same because I still felt powerless after my last relationship. Not anymore. I can speak about it now, without the feeling of needing permission. I decide the consequences of what happened to me, no one else. It happened to me, no one else. They don’t get to take my right to decide away. Going after him would only make things worse for me in every possible way, and if they did, the result would only be disaster, betrayal and that I wouldn’t be able to stand the sight of them. They would be risking themselves and me. I would feel guilty over anything that happened, and with that, they would be risking my well-being. My life would be ruined all over again. I can speak those words out loud now. I’m not hiding anymore; I’m not going to stay silent. 

Some stories don’t want to be told. Experiences we go through that lock themselves inside of us, holding on to us like leeches, preventing us from sharing them while they slowly suck life and meaning out of us. Creatures of darkness, the things that haunt us in the night, do not want to be dragged into the light. Light washes away fear and prevent the shadows from making things bigger, darker, and more frightening; light is where darkness dies. And often, when people around us see them, they want us to hide them away too. Because they feel helpless, thinking they should be fixing us but not knowing how. So, for their sake, we hide them away. As I said, I have been struggling with this issue for quite some time. In several of my Swedish posts here on RSMH, I have danced around the issue, trying to explain certain circumstances without actually mentioning the fact that I was raped. Except for the reactions of my loved ones, there was an additional reason for this: the other thing light does, is show what is and isn’t real. This is frightening for anyone trying to bend reality until they can believe that the demon in the middle of the room isn’t there and that the ghosts haunting them are not real. That everything is fine, and they are feeling great. That there are no shadows. As a rape victim, you also feel a bit like something used, something that should be thrown aside and that will never be interesting to anyone ever again. Because look how little that’s left of you. That’s how you feel, but you are wrong. Because the more difficult things we go through, the brighter we shine. Every scar is a diamond ore. You don’t get strength without pain or empathy without suffering. Isn’t it time to stop hiding things away and just talk about things openly? Most of us experience most things anyway; what is the point of pretending it’s not there? Think of all of the wasted energy. Think of all the wasted opportunities to help and save. It drives me mad(der!). No matter if your monster is made of trauma, mental health issues, gender, sexuality, or just heartbreak and painful experiences, shine a light on that sucker. Monsters in the dark can eat you slowly, while monsters in the light have no teeth to bite. Even when it’s hard, it gets easier in the long run. I wrote this post because I needed my monster to be drowned in light. I used to read these kinds of posts, thinking they were kind of dumb. I didn’t understand that my monster was consuming me like a parasite and couldn’t see that talking publicly is something we do to crawl out of our caves. I’m not only writing it now to make it easier for someone else, even if I want that too, but to tell every other ”younger me” out there that maybe you need to do it for you. Maybe you need to talk about it, not for others, but for you. My pain is not a secret that I should have to carry, and neither is yours. You are beautiful the way you are, warts and all, and you don’t have to hide. This is the last step of the Hero’s Journey. Don’t take my word for it; ask Joseph Campbell. 

I remember reading a book by survivors of sexual abuse. One of them said, ”You are going to have to try everything anew to find out who you are, and you are going to make mistakes, and that is okay.” I want to thank that person because reading it was the start of my journey to find my way back. I hope anyone who needs to hear it and is reading this will take it to heart. You will make mistakes, and that is okay. And that goes for anyone who has been struggling with anything. Don’t ever feel like you need to defend your struggle to heal from pain, trauma, or any other kinds of obstacles. You do the best with what you have, we all do, and it’s okay to make mistakes. Just make sure you learn from them and find your treasure in that cave you fear. Let your dark creatures into the light and remove the power they have over you and everyone else. We are pack animals; we get through things together, so let’s do it together. And remember, every wound heals if you just give it time – so give it time. I hope you guys have a wonderful year and that you find your bliss. And if you feel alone, know that all of us stand with you. You are our people, we are your people, and we stand and fight together. And remember: 

“The privilege of a lifetime is being who you are” – Joseph Campbell 

A thousand hugs and lots of love, 

Lovisa.  

På förfrågan kommer här en svensk översättning av ett kort utdrag av texten: 

Du känner aldrig din själ mer än när du blir våldtagen. Det känns som att den går sönder, rent fysiskt. När traumat inträffar kan du känna att den börjar spricka som tinande is. Större delen av paniken och smärtan jag upplevde kom från det ögonblick den började gå sönder, tills den exploderade i en gazillion bitar och jag dog. För du dör när du blir våldtagen, i bokstavlig mening, du dör på alla sätt utom det faktum att din kropp fortfarande lever. Jag förstod aldrig varför de våldtäktsoffer jag kände inte var rädda för att bli våldtagna igen förrän det hände mig.  

(…) 

Jag läste en bok av överlevare efter sexuella övergrepp. En av dem sa: ”Du kommer att behöva prova allt på nytt för att ta reda på vem du är, och du kommer att göra misstag, och det är okej.” Jag vill tacka den personen, för den läsningen var början på min resa tillbaka. Jag hoppas att alla som behöver höra det och läser det här tar det till sig. Du kommer att göra misstag, och det är okej. Och det gäller alla som har kämpat med något. Känn aldrig att du behöver försvara din kamp för att läka från smärta, trauma eller andra typer av hinder. Du gör det bästa med det du har, det gör vi alla, och det är okej att göra misstag. Se bara till att du lär dig av dem och hittar din skatt i den grotta som skrämmer dig. Låt dina mörka varelser komma in i ljuset och ta bort makten de har över dig och alla andra. Vi är flockdjur; vi tar oss igenom saker tillsammans, så låt oss göra det tillsammans. Och kom ihåg att varje sår läker om du bara ger det tid – så ge det tid. Jag hoppas att ni får ett underbart år och att ni hittar lyckan. Och om du känner dig ensam, vet att vi alla står med dig. Ni är vårt folk, vi är ert folk, och vi står och kämpar tillsammans. Och kom ihåg: 

”Livets privilegium är att vara den du är” – Joseph Campbell 

Tusen kramar och massor av kärlek, Lovisa 


The cave you fear to enter…

Part One

Följande inlägg av Lovisa Rydén är skrivet på engelska, då detta är språket som hon främst använder i sin roll som författare. Användandet av ett (för inläggen på RSMH:s blogg) nytt språk görs i förhoppningen att nå ut till fler personer med psykisk ohälsa.  

TRIGGERVARNING: Texten innehåller berättelser om sexuella övergrepp.

There are monsters among us. Cold, dark creatures that suck the joy from our limbs isolate us in rooms full of people and tell us we aren’t good enough right after we cross the finish line. They are made from silence, from truths unspoken. They follow us around, reminding us of the secrets we carry, constantly whispering about how they define us, about how others will judge us, and slowly convince us that we are the monsters. 

Before I begin the main story of this post, I will let anyone reading this know that this post will be triggering. It probably will be triggering for me too, but I figured, why not live a little? I’ve been a little bored lately, and there is nothing like trauma to make you feel that you’re alive! Jokes aside, if you are having anxiety or feeling depressed, or if you are triggered by sexual assault, this might not be the post for you. This does not mean that I’m planning on describing details or aiming for this to be a dark post, but I know enough about triggers to give you a fair warning.  

When I was a teenager, I fell in love with a boy that was a few years older than me. In the beginning, the relationship was great (as all these stories go), and it was a really healthy relationship. He was a really good guy who genuinely loved me. He is probably one of the few I’ve been with that actually loved me for me – there is no one better at sarcasm than the universe. It was good for a long time, but as these stories go, it didn’t last. When my illness changed from cyclothymia to bipolar type II, I lost control. He (like all teenagers) had a bunch of crappy behaviours, and my mania (which I call myself when I’m manic because I am not my illness) came down on them like the curse of Cain. Considering my knowledge of psychology and human behaviour, he didn’t stand a chance. I became severely mentally abusive. I was fighting to stop, but because I had never been sick this way before, I could do even less than I had been able to before. And when I lost control, he lost his mind. 

 For most of my life, I remembered the rest of the story in the following way. I was constantly trying to find ways to manage my illness. The only way I knew how to stop was to program my brain, never to harm anyone I knew in any way, including self-defence. This was obviously problematic because programming my brain that way meant that I wouldn’t be able to decide whether to defend myself or not. It was basically like putting a block over any harm/defence-reaction inside my mind. But eventually, things became so bad that I did just that. I couldn’t keep doing what I was doing. It worked for a while, but as his behaviour declined further, my mania’s behaviour seemed to become psychopathic for no reason and tortured him emotionally in a way that I never imagined I could. He became suicidal, I became suicidal, I tried to end my life, and eventually, our relationship ended in chaos and mayhem in the style of nutcrackery. Today, I’m thankful that we both got out alive. 

In the following years, I would medicate my body to the point of being injured in desperate attempts to find the right treatment. Anything to make sure my illness could never affect anyone like that ever again. It took about seven years, but in the end, I became so well medicated that I’m almost entirely stable now. During these years, I began to develop behaviours that I didn’t understand, including several phobias that I had never had before. My agoraphobia and social phobia became so bad that I wouldn’t leave the apartment unless I had to and couldn’t be home alone for long on my own. I also developed facial blindness, which meant I couldn’t recognize people I knew when I saw them in situations I didn’t expect to see them. I have walked straight by so many people I know that I’m still too scared to look at people when I’m out walking just in case it would happen again. My previous fear of heights became so bad that I could barely walk on the top floor of houses I hadn’t been in before if the floor was made of wood, and my fear of deep water (and things in it) even made it hard to swim in swimming pools. Logic and phobias have a complicated relationship, don’t they? I had always been an extrovert, and although I wasn’t prone to stupidly try dangerous things, I had never been afraid of the world. At this point, I was hiding indoors so that no car could hit me, and I even stopped seeing old friends because of my social phobia. I couldn’t understand it; I could only hide. The other strange behaviour that I had developed was in regard to sex. As before, I still didn’t sleep around, have one-night stands, or do anything sexual outside of a relationship (it’s just the way I am), but for some odd reason, I stopped caring about sensitive photos. Nothing graphic, of course, but the fact that it didn’t bother me confused me. It felt like I was just sending a picture of my room that someone had asked for. It wasn’t like I sent them to half the country, the number wasn’t high by any means, but considering how conservative I had always been about sex, the fact that I didn’t mind sending them to the people I did was odd to me even back then. The third area of strange shifts in behaviour was in regard to saying no. I stopped being able to say no to 80% of the things I wanted to say no to in every aspect of life. I have always been one of those obnoxiously stubborn know-it-alls that wouldn’t change their minds if God himself asked them to, but out of nowhere, my voice was gone. My defences were down, and there was no one and nothing to protect me from danger. I knew it, and so did all the wrong people.  

My following relationships can be summarized as one toxic and/or abusive relationship after the other. In the end, I began to date a guy who had (undiagnosed) anti-social personality disorder on the lower part of the spectrum. I didn’t mind because I figured that it might make him less capable of being hurt if my illness would somehow go insane again since I didn’t know why it had the last time. Long story short, the relationship ended up being just as bad as you probably expect, and he ended up being one of the most mentally abusive people I have ever known. When he became jealous and was too proud to talk about it, he spent two years breaking me down, and in the end, he owned me. I’m pretty sure that he would’ve been able to persuade me to jump off the balcony of our flat if he had wanted to. One of the areas I couldn’t say no within was (obviously) sex. Difficult for most people at one point or another, but it’s even harder when you are falling down the rabbit hole, while the person who is meant to love you is the one ripping away any safe landing over and over again. One night after a party, he wanted to do something that ended up hurting me. I had unsurprisingly agreed to do it, but at this point, he was using the fact that I couldn’t disappoint him in any way he could to get what he wanted. He would rationalize it by saying that I should just be able to say no, and if I didn’t, that was on me because I had agreed. This clearly becomes beyond ridiculous in the shadow of the five years we’d been together, during which I had never been able to speak up for myself properly and during which he’d been making the problem significantly worse by breaking down my identity through manipulation, neglect, and coercive control. His reaction to the fact that I got hurt was, unsurprisingly, not what it should have been. The lack of remorse to the fact that he had hurt me and that he chuckled as if he thought I was cute when he finally bothered to react to it disgusted me to the core. Despite all the brainwashing, I knew that what had happened was wrong and that he had crossed the line. When you love someone, you stop if they get hurt. Hell, even if you dislike a person, you stop if they get hurt. So what if they had agreed in the first place? It’s called being a decent human being. It isn’t a grey area, and it isn’t rocket science. Instead, he decided that he just wanted to do what he wanted to do and used the fact that I’d say yes to anything. My well-being didn’t matter. Somewhere in the back of my mind, a nuclear explosion went off. I could see all the pieces of the puzzle fall into place, explaining things that had never made sense as the world crumbled around me, and the blast turned who I was into dust. 

Remember how I had tried to save Ex nr 1 of this text, and it worked for a while but then got completely out of control? How I fought for years to make sure my mania could never get out of control again? How I changed in bizarre ways, and how I had begun to accept the unacceptable because I couldn’t say no? Well, it turns out that the universe had decided to rip out a few pages of the book of my life and reschedule the issue to a later date. The real story was different. Significantly and horrifically different. In 2019, two months after the current boyfriend had triggered the latent PTSD-bomb that had been lying in the back of my mind, I had my first introduction to the real story. Short version: flashbacks really suck. You don’t know how long they last in real life; all you know is that life just picked you up, pulled you out of the real world, and dropped you into the worst nightmarish moments of your life. You can’t get away, and you can’t change anything; all you can do is relive it; act after act, moment by moment, feeling by feeling, over and over. As if the devil had been studying Shakespeare but didn’t grasp the whole story-aspect, became bored and made a b-level PowerPoint presentation of his favourite moments in hell, playing it on repeat. 10% of me was aware that I was lying in my bed because I could feel the sheets, but the rest of me was back there, in the flat, saying that I didn’t want to, and fighting to protect myself but being unable to. Unable to because I had programmed myself that way to save the monster that was destroying everything I was.  

Part Two of Lovisa’s story is released on the 14th of February.


Ensamhet – ett problem vi kan lösa tillsammans

Jimmie Trevett skriver om ensamhet och hur vi kan motverkan den.

Att känna sig ensam är en allvarlig hälsorisk som många påverkas av, inte minst i storstäderna. I höstas kom en studie som visar att 17% av stockholmarna känner sig ensamma. Av dessa är en tredjedel unga.
Vidare visar forskning från bland annat Karolinska institutet att ensamhet kan likställas med andra riskfaktorer som rökning, övervikt och stillasittande. Ensamheten påverkar hela vår hälsa, både fysiskt och psykiskt. Dessutom påverkas våra kognitiva förmågor, vårt minne och IQ negativt av ensamhet.
Ensamhet har uppmärksammats mycket under pandemin, samtidigt kan den växande ensamheten i befolkningen uppfattas som en pandemi i sig då den för med sig mycket ohälsa.

I Sverige bor fler än genomsnittet i Europa ensamma, drygt 30 procent enligt SCB. Det behöver inte betyda att alla dessa människor känner sig ensamma, eller är det. Men det är tyvärr inte ovanligt att människor dör ensamma i sina bostäder utan att det upptäcks förrän veckor, månader eller till och med år senare.

Ett skäl till den utbredda ensamheten kan vara de tabun och den skam som är kopplade till att vara ofrivilligt ensam. För många är det svårt att knyta kontakt med nya människor, inte minst med stigande ålder. Allt fler blir allt äldre, men när partner, syskon och vänner går bort blir många ensamma, eftersom vi ofta umgås inom vår egen åldersgrupp.

Under pandemin har också många yrkesverksamma eller studerande gått känna på ensamheten eftersom de sociala sammanhang som funnits på jobbet eller i skolan försvunnit när jobb och studier skött på distans. På många arbetsplatser kommer distansarbetet att fortsätta. Något som skulle kunna innebära ensamhet för de som inte har så stort umgänge privat.
Ensamheten syns inte heller alltid. Många som lever i familjer och har till synes många sociala kontakter, känner sig ändå ensamma. Känslan av ensamhet är då många gånger kopplad till en upplevelse att inte kunna dela känslor och tankar med andra. Detta trots att vi i vår tid har större möjligheter att välja vår familj än vad folk hade för exemeplevis 50 år sen. Vi kan ha en ”uppväxtfamilj”, en ”kompisfamilj” och en ”jobbfamilj” till exempel.

Bilden som här målas upp kan tyckas mörk, men det finns förstås lösningar. Precis som med många andra hälsorisker kan ensamhet brytas. När vi börjar umgås med människor och får ett positivt socialt, fysiskt och känslomässigt utbyte upphör de negativa hälsoeffekterna av ensamheten.
Det första steget för att lösa problem är som bekant att börja prata om dem. Det gör vi redan, men vi kan göra det ännu mer. Nästa steg är att ta redan på vad som behövs för att lösa dem. Vi har redan konstaterat att det är förknippat med skam att vara ensam. Kanske behöver de som kommit ur sin ensamhet berätta om hur det var för dem för att fler ska våga.

Vi måste också fundera på hur vi kan börja umgås mer, inte minst över generationsgränserna. Vilka sammanhang, arenor och platser behövs för att bryta ensamheten? Och vilka finns redan? Och vad kan du och jag göra för att stötta den som känner sig ensam? Finns det någon i din närhet som behöver få frågan om de vill ta en kaffe eller en promenad?

I RSMH erbjuder alla föreningar hundratals platser varje vecka för att umgås, samtala, göra aktiviteter ihop eller bara sitta i samma soffa. Kanske kan någon av dessa platser vara en början till din ”RSMH-familj”?


Sertralin – en räddare i nöden

Lindha Holmqvist bloggar om läkemedelsbehandling av psykisk ohälsa.

Jag började äta Sertralin 2019, ett år då mycket hände omkring oss. Jag gick samtidigt i samtalsterapi för att bearbeta händelser under barndomen. När jag var ”friskförklarad” från mina trauman och de var tillräckligt bearbetade så upphörde samtalsterapin. Men jag har fortsatt äta Sertralin för mitt mående och min ångest. Det har jag gjort i två år nu.

Ingen läkare har gjort någon uppföljning av det. De bara skriver ut nya piller när jag förnyar mitt recept. Det känns lite märkligt att jag fortsätter äta antidepressiva och ingen inom sjukvården lägger någon vikt vid det. Jag skulle inte klara mig utan tabletterna, de är en räddare i nöden. Jag kan hålla ångest och känslor på en något stabilare nivå. Min psykolog sa vid något av de sista mötena vi hade att jag troligtvis får äta Sertralin så länge min situation ser ut som den gör. Vilket den kommer göra under lång tid.

Man kan inte bota det som min man och äldsta son har. Man kan bara lära sig att leva med det. Jag jobbar på att acceptera livet som det är. Jag har inga biverkningar av medicinen, så egentligen är det väl ingen fara att fortsätta ta den. Det märkliga är att ingen inom sjukvården undrar eller ifrågasätter det.

Lindha Holmqvist


Otroheten – en implicit gränsdragning

Det går inte att definiera vad otrohet innebär, detta är något som varje individ alternativt par kommer fram till gemensamt. Det kan också vara så att majoriteten av alla par har en slags underförstådd mening om vad otrohet faktiskt innebär, underförstådd på så vis att man redan sedan barnsben vet på vilket sätt man bör uppträda gentemot den man älskar. Det kan exempelvis handla om att man inte bör ha penetrerande sex med den man inte lever tillsammans med, kyssar, intima närmanden, sexmeddelanden, att den enskilda parten på något vis ”komplimangerar” en person som inte ingår i den traditionella relationskonstellationen. Jag tycker likväl att otrohet (hur det än definieras) är oförsvarbart. Just eftersom det per automatik är att överträda en gemensam överenskommelse som byggts upp genom tillit. Jag säger inte att jag är fläckfri från att ha agerat oetiskt, jag har gjort fel, jag har gått över gränsdragningen även om jag inte alltid för stunden dragit kopplingen att jag gjort fel.

Jag tenderar att vara paranoid och misstänksam emellanåt när det kommer till mina monogama relationer (har än så länge aldrig prövat polygami) och detta har ibland resulterat i att mina partners känt sig kontrollerade. Jag skulle definitivt inte säga kontrollerande på ett sjukligt sätt, men mer att jag velat tala klarspråk med personen i fråga. Min inställning har hittills varit att om min partner vill träffa/har träffat någon vill jag hellre att vi pratar om det. Jag blir inte arg, jag ser snarare detta som en eventuell vidareutveckling på relationen. Vem vet, vi kanske kan ha en öppen relation? Om vi fortfarande känner trygghet och samhörighet ser jag, åtminstone i teorin, inga problem med detta, så länge vi spelar med öppna kort. Den enda rädslan jag har angående mitt tema otrohet är att jag ska bli lämnad utanför, lämnad utan information kring vad min partner sysslar med, vad min partner undanhåller. I min värld ska jag och min partner kunna prata om allt mellan himmel och helvete, för att uttrycka sig grovt. Jag vill inte gå runt och bli lurad, men jag antar att jag precis ringade in kärnan för vad otrohet faktiskt handlar om. Otrohet är väl gissningsvis bara ett annat ord för att tron eller antagandet rörande de gemensamt uppsatta etiska och moraliska gränserna överskridits. Oavsett vilka riktlinjer uppgörelsen må handla om. 

För några år sedan träffade jag en kille vid namn Patrik. Mina känslor för honom var något av det starkaste jag känt, men konstigt nog träffade jag fortfarande andra killar parallellt. Varför? Jo antagligen för att jag som person behöver ha utstakade, uttalade överenskommelser. Om dessa saknas, så verkar jag ha oförmågan att dra den där kopplingen många andra kanske gör. Jag behöver få veta är jag din flickvän, är du min pojkvän? Ägandeaspekten kan jag kanske återkomma med i en annan krönika, men hur som helst, jag vill veta hur vi står rent relationellt/emotionellt gentemot varandra. Jag var väldigt kär i Patrik, men helt plötsligt försvann han ut ur mitt liv och sen dess har vi aldrig pratat, även om jag önskat att så vore fallet. Jag hade vetat vad jag gjorde för fel, var det mina parallella möten som förstörde relationen? Var det min dåtida instabilitet? Var det brist på intresse från hans sida? Dessa frågor äter fortfarande upp mig efter fyra år. Jag hade naturligtvis hoppats på att han någon gång i framtiden läst detta och att han då skulle kunna förlåta mig för det jag uppenbarligen gjorde eller möjligtvis inte gjorde mot honom, om jag inte gjorde honom lycklig är det givetvis svårt att be om ursäkt för detta, det är ju faktiskt sådant som händer men OM jag gjorde fel så ber jag om ursäkt. Du var verkligen speciell, du fick verkligen mig på fall på riktigt även om jag nu var så dum att jag inte förstod, att faller man för någon så går man inte över en implicit gränsdragning. Det blir oetiskt när saker som byggts upp genom tillit raseras och smutsas ner av oförstående, inkompetenta personer som jag, inte läser mellan raderna och som inte förstår outtalade löften om trohet. 

/Livya Nordberg


Att orka när orken inte finns?

Jag är en supermorsa och familjens ankare. En tung börda att bära när familjen har många olika behov och tunga diagnoser.  
Som en följd av allt har jag sedan några år tillbaka fått diagnosen utmattningsdepression. Jag medicinerar med antidepressiva för att orka med vardagen.  
Många har svårt att förstå att det inte handlar om jobbet, utan privatlivet.  
Jag kämpar och strider för min familj. Men har så lätt att glömma bort mig själv och mina behov.  
Många gånger tror jag mig vara ensam om allt, vilket är en oerhört korkad tanke. Så är det verkligen inte alls. Min man är världens underbaraste och han gör så gott han kan efter sin förmåga. Vi kämpar tillsammans.  
Men det kommer perioder när jag inte orkar vara stark och inte orkar strida.  Dagar när man vill gömma sig under en filt och inte vara tillgänglig.  
Jag tänker ibland på vad som skulle hända om jag blev allvarligt sjuk och inte kunde ta hand om familjen. Sådana katastroftankar dyker upp hos mig med jämna mellanrum. Jag tror att bara man vågar tänka i sådana scenarion så blir det lättare att hantera svårigheter som kommer framöver. Jag är en sköldmö, en krigare och kommer aldrig sluta strida.  
Men jag måste ta hand om mig själv för att jag ska orka finnas för min älskade familj.  

/Lindha Holmqvist