Personligt ombud i Jämtland omorganiseras?

Den 21 september beslutades det, enligt uppgift, på den Sociala samrådsgruppen i Jämtland att rekommendera de samverkande kommunerna att avveckla den nuvarande PO verksamheten. Verksamheten behövde organiseras på ett bättre sätt menade man. Hur den nya organisationen ska se ut och vad som ska hända med de människor som har personligt ombud idag anges inte, mer än att det ligger på kommunernas ansvar att ordna. Det har ännu inte kommit ut något protokoll från mötet, men avvecklingen av PO är redan i full gång.

Tillvägagångssättet i Jämtland är oacceptabelt. Nu lämnas människor med psykisk ohälsa i ovisshet när de förlorar det viktiga stöd PO innebär, utan någon plan för hur det se ut framöver. Införandet av Personligt ombud är den viktigaste förbättringen för människor med psykisk ohälsa som gjorts de senaste 15 åren. Det har visat sig vara en framgångsrik verksamhet såväl mänskligt som ekonomiskt och ändå tycks den vara så lätt att lägga ner. Det är svårt att uppfatta det på något annat sätt än att det är lätt att ta bort insatser för dem som hörs minst, även om det är dem som behöver stödet mest.

Läs RSMH Jämtlands brev till länets socialchefer här

Här är ett pressmeddelande med uttalande av Jimmie Trevett

Här är ett gemensamt uttalande av RSMH och Schizofreniförbundet i frågan

Läs en bakgrund till Personligt ombud här

/Jimmie Trevett

Förbundsordförande, RSMH


Äntligen datorer

I många år har jag drivit frågan om stöd till dator och internetuppkoppling som handikappersättning av Försäkringskassan eller som försörjningsstöd av Socialtjänsten. Så det var mycket glädjande att läsa att det nu blir verklighet i Härnösand. Äntligen en seger för oss med psykiska funktionsnedsättningar som inte har råd med så grundläggande och viktiga hjälpmedel som dator och uppkoppling till nätet. Tänk att en så självklar sak ska vara svår att få igenom i hela landet.

Surfa lugnt!

/Khai Chau


Samverkan som inte fungerar

Jag såg inslaget på Rapport igår kväll och blir bedrövad av att se konsekvenserna när inte kommun och landsting samverkar.  Det ska vara bättre vård och mindre tvång.  Det behövs ingen tvångsvård om man får rätt hjälp. Kommun och landsting måste se hela individens behov, se den enskilde klientens patients hela situation och skräddarsy lösningar.  Arbetsterapeuterna är de som har rätta bedömningsinstrumenten för att se funktionsnedsättning och behov i vardagen.

Jag vill beskriva ett exempel bland många , när svårigheter uppstår i samverkan kring den enskilde individen. Som Hjälpmedelsambassadör möter jag arbetsterapeuter och boendestödjare som beskriver svårigheterna.

1) Det finns ett regelverk som ger arbetsterapeuter inom kommunerna förskrivningsrätt på kognitiva hjälpmedel till klienter som bor i särskilda boende.  Övriga hänvisas till Landstingets arbetsterapeuter som inte är specialiserade på psykiatriområdet och kognitiva funktionsnedsättningar hos psykiskt funktionsnedsatta personer.  Detta leder till att bara en liten begränsad grupp personer med psykiska funktionsnedsättningar får tillgång till kognitiva hjälpmedel inom socialpsykiatri. Arbetsterapeuter inom kommunpsykiatrin vet inte vilka arbetsterapeuter inom landstinget de ska samarbeta med eller hänvisa till. Arbetsterapeuterna och boendestöd vill utföra ett bra arbete och jobba rehabiliterande och på ett strukturerat sätt.

2) Beställare av vården, biståndshandläggarna eller socialsekreterarna har oftast inga kunskaper om kognitiva funktionsnedsättningar, det vill säga den osynliga funktionsnedsättningen och beställer därmed inte den vården och timmarna som behövs för att arbetsterapeuterna och boendestöd kan jobba på bra sätt. Så ser verkligheten ut i ett flertal kommuner.

Arbetsterapeuterna beskriver en otydlighet i ansvaret mellan kommun och landsting vad det gäller kognitiva hjälpmedel och det måste bli tydligare för alla vart man ska vända sig. Det finns ingen samverkan mellan Lanstinget och socialpsykiatri när det gäller förskrivning av hjälpmedel. Arbetsterapeuterna och boendestöd inom socialpsykiatrin vill göra ett bra arbete, men blir förhindrade av systemfel som uppstår. Frågetecken som kommer upp:

De som beställer vårdtimmar, biståndsbedömarna och psykiatri handläggarna, vilka kunskaper har de om vad det innebär att ha en osynlig funktionsnedsättning, det vill säga. psykisk funktionsnedsättning och därmed kognitiv funktionsnedsättning?

Hur kan de avgöra hur mycket boendestödstid eller arbetsterapeutisk tid som behövs beställas?

Vet de hur den arbetsterapeutiska förskrivningsprocessen med bedömning går till och hur mycket tid det tar att kartlägga behov, livssituation, omgivningsfaktorer och hur man lär ut använda ett hjälpmedel?

Vet beställarna av vård om, att när man har psykiska funktionsnedsättningar så kan man själv inte formulera sitt behov?

Min fråga är, har biståndsbedömarna (socialsekreterare) och boendestödjare kunskap om den enskildes osynliga funktionsnedsättning och kan därmed utforma insats efter den enskildes behov?

Kan boendestöd se till att man får en bra struktur och rutin i hemmet utan hjälp av arbetsterapeuternas kartläggning av behovet?

Det gäller att arbetsterapeut, den funktionsnedsatta och boendestöd tillsammans kan komma överens hur man ska jobba tillsammans.

Exempel: De här schemana har vi upprättat och jag ska hjälpa dig att komma ihåg att följa schemat och hjälpa till att utföra dina vardagssysslor så att du till slut har arbetat upp en rutin som går med automatik. Det här hjälpmedlet som du har fått utskrivet ska vi använda tillsammans i vardagen. Detta kan medverka till ökad självständighet, ökad trygghet, ökad aktivitet och ökad delaktighet. Därigenom kan de ge också i hög grad medverka till återhämtning. Därmed också samhällsekonomiska vinster.

För en person som har en psykisk funktionsnedsättnings kan det vara lika svårt att utföra enkla vardagssysslor, som för en synskadad att läsa en bok eller en döv att höra en symfoni.

Det är när man utformar uppdraget tillsammans med den enskilde, som det behövs en arbetsterapeut som kan se med hjälp av sina bedömningsinstrument hur den enskilde utför sina vardagsuppgifter. Hur mycket ork, den enskilde har och hur mycket energi det går åt för att utföra uppgifter som att städa, tvätta, handla och laga mat. Att se, vad är det som tar energi av den enskilde och vad är det som ger energi. Att hitta en balans i vardagen och vilka hjälpmedel behövs.

Arbetsterapeuten kan tillsammans med boendestöd underlätta vardagen och spara på den enskildes ork och energi med hjälp att hitta en bra rutin och struktur i hemmet. Det är arbetsterapeuten som ser behovet av hur utför man uppgifter i hemmet och sätta in rätt hjälpmedel.

Arbetsterapeuten ser den enskildes kognitiva funktionsnedsättning som är osynligt och kan delge och handleda boendestöd, så att insatsen som man behöver hjälp med blir rätt utförd.

/Anneli Westling

Hjälpmedelsambassadör


Tyck till om psykiatrilagsutredningen – den angår oss

I november är det dags att lämna in synpunkter på utredningen Psykiatrin och lagen – tvångsvård, straffansvar och samhällsskydd SOU 2012:17. Utredningen har haft i uppdrag att göra en översyn av Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT och Lagen om rättspsykiatrisk vård, LRV samt lämna förslag till en ny lagstiftning på området.

Det finns flera problem med utredningen även om intentionerna är goda, i grova drag kan man säga att den föreslår utökat tvång då tröskeln för tvångsvård sänks. Den föreslår också att de tvångspsykiatriska lagarna slås samman från att ha varit två till att bli en och samma för såväl dömda brottslingar som ”vanliga” medborgare med allvarlig psykisk funktionsnedsättning.

För att RSMH ska kunna ge så heltäckande synpunkter som möjligt kring de frågor som rör människor med psykisk ohälsa är det viktigt att många tycker till. Den nya lagstiftningen kommer att vara avgörande för hur tvångspsykiatrin fungerar i framtiden. RSMHs medlemmar bär på stor kunskap om och erfarenhet av tvång utövas i psykiatrin och nu mer än någonsin är det viktigt att den kunskapen och erfarenheten når lagstiftarna.

Utredningen är sammanlagt 1200 sidor lång, men det finns flera kortare presentationer av utredningen att läsa, se länkarna nedan. Skicka in era synpunkter skriftligt till rsmh@rsmh.se senast den 6e november och skriv ”Psykiatrilagsutredningen” i ämnesfältet.

/Jimmie Trevett
Förbundsordförande, RSMH

Läs tidigare blogginlägg här och här.

Och här  blogginlägget Medvetet (?) missförstånd om tvångsvården av Hannes Qvarfordt

Här finns utredningen att läsa: http://www.regeringen.se/sb/d/15773/a/189660

Nedan följer de synpunkter och kommentarer som löpande kommer in om utredningen

RSMH Livets tidigare synpunkter på utredningen här (september 2010).

Läs RSMH Livets nyinkomna synpunkter här.

RSMH Lunds synpunkter


Kämpa tillsammans

Kunskap är makt, men kunskap kan vara tungt att bära.

Allt för ofta ställer jag mig en fråga. En fråga som har tendens att återkomma.

Runt och runt mal den i min skalle.

Är det värt allt detta?

Jag är född en kämpe, jag vet att detta är mitt uppdrag i livet.

Där det finns orättvisor kommer jag finnas för att ifrågasätta och försöka ändra på det som är fel.

Ibland känner jag att luften går ur mig, ibland känner jag att det kostar mig för mycket.

Men jag kan inte ge upp! Om inte jag kämpar, vem gör det då?

Jag är långt ifrån ensam och långt ifrån stark. Men jag vet att jag inte tänker ge mig!

Jag vet att även om jag får folk att känna sig illa till mods och ibland hotade av mig så är det för att jag vågar ställa rätt frågor. Förändring är det enda alternativet! Det finns ingen början, det finns inget slut det finns bara förändring. Det kommer alltid finnas dom som är rädda att förändra, dom som vill stå i vägen och förstöra för sitt eget bästa. Men jag kämpar inte enbart för min egen skull!

Allt detta kostar mig tid, det kostar mig styrka och nerver. Man kan ställa sig frågan, varför gör jag detta? Jag gör det för att jag vet att det är rätt, jag gör det för att ingen annan vill ta detta på sig.

Ibland känns det som om jag har nått ett stadium där det inte finns någon återvändo.

Ibland känner jag väggen som trycker sig hårt mot mina axlar.

Så mycket tankar, så mycket idéer.

Men väggen är tung, den är stor och klumpig. Den bryr sig inte om en person försöker rubba den, den står stadigt! Mäktigt, tyst omsluter den oss. Som en filt av trygghet. En falsk trygghet.

Det är nu jag ifrågasätter min väg. Det är nu jag inser. Att hur mycket jag än kommer slå på väggen, hur mycket jag än utmanar den kommer den stå där orörd och bara le tillbaka.

Så nu är det dags att jag vänder mig bort från den.

Det är dags att inse att ensam kan jag inte rubba den!

Det är nu mitt riktiga uppdrag i livet börjar.

Jag behöver medkämpar.

Öppet sinnade medmänniskor som vill förstöra väggen, människor som vill förändra och som har fått nog! Jag vet att jag har fått nog!

Ensam kan jag inte åstadkomma förändring, men jag har kraft, tålamod och kunskap.

Vi behöver bli många och jag vill inspirera och stärka andra att kämpa med mig. I kampen mot orättvisor segrar den som bär på kunskap, hopp och empati.

Tillsammans kan vi skapa förändring!

/Paulina Tarabczynska