Rapport från en höst
Publicerat: november 20, 2013 Sparat under: Anne-Sofie Höij, Återhämtning, Depression, Min berättelse, vikt Kommentarer inaktiverade för Rapport från en höst
Jag har depression sedan mitten av september. Den har varit lindrigare i år än tidigare år. Depressioner på hösten har jag haft så länge jag kan minnas, som barn, tonåring och vuxen. Hur är det då att vara deprimerad? Ja, jag tappar liksom förmågan att tycka kaffet i koppen är så gott som det faktiskt är. Jag äter mer än vanligt för att trösta mig, kaffebröd, godis och extra fett på smörgåsen. Men också mer mat än vanligt. Jag är hungrigare än normalt och har gått upp fem av de kilon jag gick ner i våras.
Jag kan inte tänka och agera förnuftigt. Att gå upp i vikt är ett riksmoment för hjärt- och kärlsjukdomar. Jag har diabetes typ 2. Jag tar min blodtrycksmedicin på morgonen. Jag vet att jag är reumatiker. Jag har bytt ut båda knälederna och en höftled och vet att de inte håller så länge – om jag väger för mycket. Jag vet att min livslängd förkortas av övervikt. Jag begriper mycket väl att jag skadar mg själv i mitt ätande. Men jag orkar inget annat, sitter och tittar in i väggen, läser men fattar inte vad jag läser.
Är okoncentrerad, likgiltig och trött. Har svårt att hålla tråden i samtal, lyssna till vad andra människor säger, trots att jag bryr mig om dem. Föraktar mig själv för att jag är överviktig och inte kan hålla dieten. Sover oroligt. Flertalet nätter sover jag, men ibland vaknar jag vid halvtre-tiden. Har kraftig ångest, hjärtklappning, astma. Går upp och medicinerar.
Dricker ett par koppar te med mjölk och en smörgås. Sätter mig med en tidning eller en bok en stund, tills medicinen börjar verka. När den verkar löser jag korsord. Så småningom, efter ett par timmar, ofta vid 5-6-tiden, lägger jag mig och sover oroligt till åtta, då klockan ringer. Ska upp och ta min medicin och frukost. Ofta drar jag mig länge, vill inte gå upp-vad har jag att gå upp till? Jag har ju inget arbete att gå till.
Jag fuskar med min dagliga sjukgymnastik och de dagliga promenaderna som jag ordinerats. Trots att jag tycker om att gå när smärtan i höften är borta och blir gladare av solsken. Vet att solsken ökar d-vitaminhalten och serotoninet i kroppen.
Tidigare funderade jag under många år över varför ska jag leva överhuvud taget? Det slipper jag numera – tack och lov. I höst mår jag bättre än tidigare höstar, sover mer, har börjat glädja mig åt vänskap, tv-program, böcker och kaffet är gott. Jag har börjat minska på trösthetsättandet – tror jag är på väg ur depressionen fast det är november. Underligt nog. Njuter av varje liten stund, livet är riktigt skapligt trotts allt, har börjat promenera och gör gymnastik själv igen. Glädjande.
Var rädda om er uti den inte alltid så snälla verkligheten.
/Ann-Sofie Höij
Ny återhämtad
Publicerat: november 13, 2013 Sparat under: Återhämtning, Khai Chau, Medicin, Min berättelse, Psykos 2 kommentarer
Det är så här att jag har blivit ny-återhämtad: och förklaringen från början är en ny medicin mot de biverkningar som jag får av anti-psykotisk medicin, typ skakningar. Det är ett välkänt fenomen att anti-psykotisk medicin också tar bort initiativförmågan, hos individen som äter den – och så har det varit även för mig.
Men som sagt, räddningen har kommit ifrån en biverkningsmedicin, bara sådär hux flux. Min läkare som ordinerade visste inte heller om denna lilla positiva bieffekt. Det är som natt och dag. Allt hushållsarbete, som varit så betungande psykiskt, går nu som på räls. Jag är förvånad över mig själv. Det måste ha något med Dopamin att göra. Därför kom jag också på tanken att skriva till Läkemedelsverket, och bett dem göra pilotstudie på mig. Kanske kan detta hjälpa många andra i samma situation är min förhoppning.
På återseende
/Khai Chau
Unga i skugga
Publicerat: november 7, 2013 Sparat under: Barn, brukare, Jimmie Trevett, Kvalitet, Samverkan, sjukdom, Uppväxtvillkor, Vårdplatser 9 kommentarer
Vi har en trist trend i Sverige. En trend som hållit i sig oavsett kulör på vår regering. Barns och ungdomars psykiska ohälsa har ökat under såväl 1990-talet som 2000-talet och den statistik som finns så här långt för 2010-talet tyder på en fortsatt ökning. Socialstyrelsen har tagit fram siffror som man presenterade i våras där 7 procent av all unga män i Sverige mellan 18 och 24 år visar sig ha haft någon form av kontakt med psykiatrisk öppen- eller slutenvård, eller använde psykofarmaka. Motsvarande siffror för unga kvinnor var 10 procent.
Framför allt är det depressioner, ångesttillstånd och missbruk som ökar bland unga. Bland unga kvinnor ökar även förekomsten av personlighetsstörningar. Sjukdomsförloppen blir i många fall utdraget för unga som någon gång mellan 16 och 24 års ålder har vårdats på sjukhus på grund av psykiska ohälsotillstånd. Senare i livet behöver de oftare öppen specialistvård eller sjukhusvård och använder psykofarmaka i större utsträckning än övriga ungdomar. Bland dem som sjukhusvårdats är det också vanligare med dödsfall i unga år på grund av självmord eller av andra orsaker. Utbildningsnivån vid 29 års ålder är också lägre i gruppen jämfört med andra ungdomar.
Men, allt fler ungdomar rapporterar också psykiska besvär som oro eller ängslan. Inte minst situationen i skolan med utarmad elevhälsa parallellt med ökad segregering genom ”friare” skolval sätter många unga under större press än någonsin tidigare. Självrapporteringen av besvär är ett väl dokumenterat varningstecken för senare psykisk ohälsa, ökad risk för självmordsförsök eller övriga skador och olyckor. Det fanns också ett samband mellan tidiga självrapporterade psykiska besvär och problem med försörjning och familjebildning. De negativa synergieffekterna är idag legio. Samverkan liksom adekvata och tillgängliga resurser ett mer sällsynt fenomen.
Den ökning i psykisk ohälsa som skett bland ungdomar har fört med sig att fler ungdomar behöver psykiatrisk vård och har försämrade möjligheter att etablera sig i samhället. Socialstyrelsen med flera varnar med emfas att den ökande gruppen av barn och ungdomar med psykisk ohälsa utgör ett växande folkhälsoproblem.
Om allt detta pratas det ju en hel del. Ytterst få debattörer är villiga att offentligt acceptera ungas ökande ohälsa som ett rimligt pris för eller bieffekt av vårt samhälles utveckling. Men de genomtänkta och massiva samhällsresurser som kommer att krävas för att rulla tillbaka en utveckling som är inne på sitt tredje decennium har ännu inte anslagits än mindre presenterats. Inför valåret ska man väl inte hoppas alltför mycket på blocköverskridande reformsatsningar, men denna negativa trend för unga löser man inte med ofinansierat valfläsk och fromma förhoppningar.
Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
Relativismen under Mammon
Publicerat: november 4, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt, sjukskrivning, Socialförsäkringen, Vårdplatser 4 kommentarer
I mitt förra blogginlägg lovade jag att återkomma med konkreta exempel på vad en total relativism kan leda till. Möjligen lovade jag för mycket, eftersom det här blogginlägget snarare skall handla om den värdeförnekelse som kan uppstå i övrigt, när ett enskilt värde blir överordnat och dominerande över alla andra. I det här fallet rör det sig om de ekonomiska värdenas undertryckande av andra värden i samhället. (Total relativism kan, å andra sidan, enkelt sammanfattas som det lössläppta helvetet.)
Det kanske främsta exemplet på värdeförnekelsen under Mammon är den globaliserade marknadsliberalismen. I de heliga marknadskrafternas namn tävlar vi alla mot varandra, världen över. Länder mot länder, företag mot företag, grupper mot grupper och individer mot individer. I en tävling finns alltid vinnare och förlorare. Några måste krossas för att andra skall segra. Den som vill vinna måste ha bättre vapen än sina motståndare, och alla tvingas därför ständigt förbättra sina arsenaler. På den ekonomiska marknaden innebär det att produktivitet och lönsamhet hela tiden måste öka gentemot konkurrenterna – och idag är t.ex. Sveriges konkurrenter slavarbetsekonomierna i Kina, Indien, Brasilien, övriga Asien och i ökande grad Afrika. Skall vi i längden kunna konkurrera med dem, måste också våra lönekostnader, vår kunskap, vår produktivitet, våra arbetstider osv. vara konkurrenskraftiga. Marknaden framtvingar på det här sättet allt hårdare livs- och arbetsvillkor, och grundläggande, mänskliga värden devalveras.
Av samma konkurrensskäl tävlar världens länder mot varandra i skattesänkning, dels för att minska kostnader och dels för att locka till sig internationella företagsetableringar. Det blir en tävling mot välfärdens botten, där företagsägare och företagsledningar blir vinnare, medan andra länder eller den egna befolkningen blir förlorare. Som ersättning för den förlorade, gemensamma välfärden får vi i stället bli kunder på en marknad, där den mest välbeställda har företräde framför den ekonomiskt resurssvaga. Åter offras grundläggande, mänskliga värden i det makroekonomiska spelets namn.
Även på de områden som närmare berör oss inom RSMH gör sig Mammons påtvingade värderelativism gällande. Antalet vårdplatser i psykiatrin skärs t.ex. kontinuerligt ned, trots politikernas fagra tal om prioritering av psykvården. Platserna i min hemregion Västra Götaland har de senaste åren minskat mest i hela Sverige, med hänvisning till att vi dessförinnan låg över riksgenomsnittet. Eftersom alla landsting och regioner på det sättet kan jämföra sig med ett ständigt sjunkande riksgenomsnitt, skapas åter ett race mot botten. Ingen hänsyn tas till att riksgenomsnittet i sig kanske redan är alldeles för lågt i relation till det faktiska behovet. (Det går också att få behovet att framstå som sjunkande, genom att kontinuerligt strama åt kriterierna för inläggning: ”Se här, vår beläggning är nu bara 80 procent, så vi kan ta bort fem vårdplatser.”)
Ett pinfärskt exempel på devalveringen av människovärdet står socialförsäkringsminister Ulf Kristersson och arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson för. I en debattartikel i Dagens Industri (och på regeringens hemsida) skriver de att ”Höjda skatter för att finansiera höjda ersättningar kommer att leda till att långtidssjukskrivningarna ökar igen eftersom det blir mindre attraktivt att arbeta.” Alldeles bortsett från att ministrarna därmed avslöjar sin djupa misstro mot människors arbetsvilja, avspeglar uttalandet också en människosyn, där sjuka människors värde underordnas makroekonomiska målsättningar. Så ser relativismen under Mammon ut.
/Hannes Qvarfordt
PS. Vad tron på absoluta värden kan föra med sig har beskrivits många gånger av andra än mig. Religiösa föreställningar är t.ex. grunden för otaliga och sällsynt grymma krig och övergrepp genom historien.
Hej Carl Johan på DN
Publicerat: oktober 30, 2013 Sparat under: Khai Chau 2 kommentarer
Tack för Din artikel om Pengar och Psykiatri-patienter.
Jag själv tillhör målgruppen, sedan i början på 1990-talet.
Jag kan lugnt påstå att med psykiskt insjuknande så följer också fattigdom, nästan per automatik, på grund av systemfel.
Psykos-sjukdomar drabbar allt som oftast människor i redan tidigt unga ålder, vilket gör att jag och mina kamrater, därmed blir Nollklassade, enligt Försäkringskassans terminologi. Vi HAR ett läkarintyg i handen, men vi blir hänvisade till socialen – och avvisade av Försäkringskassan. Det är Fel nummer ett.
Sedan pga tung medicinering så orkar vi inte heller gå ut och jobba, eller ens söka jobb. Detta återkopplar också till att vi förblir fattiga, som i slutändan, igen, påverkar vår psykiska hälsa negativt. Och vi sitter fast.
Självaste Socialstyrelsen har ju kommit fram flera gånger om, att vi är de fattigaste bland Sveriges fattiga: därför att andra ”handikapp-målgrupper”, får ju sk Handikapp-ersättning, enligt Lag, och/eller på ett eller annat sätt, så fixar det sig det här med pengar för dem, i klarspråk.
Bara ett konkret exempel: i vår lilla föreningslokal, i Eskilstuna, kostar fika-kaffe 5 kr per kopp, som självkostnadspris. Det som sedan händer är att våra medlemmar, faktiskt, ”skriver upp sig” alltså på kredit, alternativt köper ”en halv” kopp, för 2,50 kr, DÄRFÖR att de helt enkelt inte har råd!
Vad brukar Du ge för din kaffe-kopp, när Du fikar i Stockholm, om jag får fråga, på ett artigt sätt? Bara som ett exempel.
Just ekonomisk stress är också en stress – lägg då till att vi ska gå och bära på vår grundsjukdom, alltså någon form av psykiskt lidande.
Slutsats: om/när man kan ta bort varje börda i någon form, så SKA man också göra det – och tack så mycket!
Vänligen
Khai Chau, ”psykiskt sjuk” och därmed fattig, på grund av Systemfel. Eskilstuna
Läs Carl Johan von Seths ledare här:
http://www.dn.se/ledare/signerat/valfardsstatens-psykologi-bidrag-ar-inte-behandling/
Livslång fattigdom
Publicerat: oktober 28, 2013 Sparat under: Återhämtning, ekonomi, fattigdom, Khai Chau 2 kommentarerPå Alain Topors initiativ har man satt igång ett Penning-projektet i Blekinge, för människor med psykisk ohälsa. Detta välkomnar jag, som drabbad av Försäkringskassan eller Systemfel, som jag kallar det: Redan i början på 1990-talet, blev jag sjukskriven på grund av psykos, men nekades sjukpenning, för att jag inte hann komma ut i arbete! Så kallad Nollklassad.
Men man rår faktiskt inte över om man blir sjuk efter att man skaffat jobb – eller inte! Och därmed blev jag dömd till fattigdom, resten av livet. Faktum är också att just psykoser bryter ofta ut kring de unga åren i livet.
Det finns en ond triangel, enligt min teori: Psykisk sjukdom – fattigdom – inget arbete, som hakar fast i varann och vandrar runt, runt och runt. Ni kan nog räkna ut själva.
Socialstyrelsen har ju kommit fram till samma resultat, flera gånger om – man inget görs åt eländet: människor med psykisk ohälsa är de fattigaste bland Sveriges fattiga. Och det finns inga bidrag, handikapp-ersättning att erhålla, inte i den stora utsträckning som alla andra har. Vi har inga rättigheter, vi bara lider…i det tysta.
Därför stort Tack till Alain som frambringade problemet i dagsljuset! Och lycka till
Khai Chau, ”psykiskt sjuk” och därmed fattig
I senaste numret av Arena finns en längre artikel om projektet , psykisk ohälsa och fattigdom. http://www.dagensarena.se/magasinetarena/experimentet/
De relativt absoluta värdenas lov
Publicerat: oktober 25, 2013 Sparat under: Hannes Qvarfordt 3 kommentarer
Jag är relativist. Det betyder att jag inte tror på absoluta sanningar och värderingar, som är oberoende av mänskligheten och enskilda människor. Alla uppfattningar och verklighetsbeskrivningar kan prövas mot andra uppfattningar och verklighetsbeskrivningar. Överordnat facit saknas. Ett par viktiga konsekvenser av förhållningssättet är följande (med motiveringar):
1. Jag avvisar religionernas anspråk om att företräda en av människorna oberoende Guds Sanning.
Med få undantag hävdar alla religioner, att deras religionsgrundande berättelser och texter avspeglar Guds Ord. Ingen religion har dock någonsin kunnat påvisa, att deras texter och föreställningar faktiskt har sitt ursprung hos något högre väsen – och vilken människa eller grupp av människor kan ta sig rätten över andra människor, att upphöja sig till uttolkare av Guds Ord och Sanning?
2. Jag avvisar också naturvetenskapens (positivismens) anspråk om att kunna fastställa hur ”verkligheten” ser ut.
Positivismen bygger på (van-)föreställningen, att människan kan göra objektiva iakttagelser av omvärlden, som sedan ligger till grund för en ”verklighetsbaserad” bild av vår värld och tillvaro. Detta brukar kallas för ”empirisk forskning”. Alla de iakttagelser vi gör – liksom de tolkningar och modeller vi formar därur – är emellertid produkter av våra högst subjektiva sinnen och lika subjektiva förstånd. Ingen av oss kan bryta oss ur våra sinnens och begränsade fattningsgåvors fängelse! Många människor, och ibland nästan hela mänskligheten, kan visserligen få känslan att de gör samma iakttagelser, men det betyder inte att man har lyckats riva fängelsemurarna. Det avspeglar enbart att vi inom vår art känner igen varandras upplevelser och gärna tolkar det som att vi har funnit Den Objektiva Sanningen. Med ett ganska nytillkommet ord inom filosofin brukar detta kallas för ”intersubjektivitet”, vilket betyder många människors likartade men fortfarande subjektiva upplevelser. Det är denna intersubjektivitet – inte någon objektivitet! – som ligger till grund för den positivistiska vetenskapssynen, och den tillämpas mer eller mindre omedvetet i all forskning, från den rent fysiska till så svårgripbara områden som psykologi och sociologi. När vi fysiskt (som vi uppfattar det!) mäter en pinnes längd, har vi oftast lätt för att bli överens om forskningsresultatet. I fallen psykologi och sociologi är det betydligt svårare att nå intersubjektiv enighet.
I insikten om att en överordnad, objektiv Sanning och Verklighet är oåtkomlig för mänskligheten, är det lätt att ta steget fullt ut till en total (absolut!) relativism, dvs. att inget är mer värt eller sant än något annat. Förhållningssättet brukar också kallas för värdeförnekelse eller värdenihilism. I det perspektivet är det varken bättre eller sämre att skjuta ihjäl en människa, än att äta en god middag eller rädda en människa i nöd. Detta låter för de allra flesta människor fullständigt absurt, och för att undkomma en så horribel värld flyr man till religionens eller (natur-)vetenskapens fastlagda Sanningar om gott och ont, rätt och fel.
De relativt absoluta värdenas lov
Finns det då ingen tredje väg mellan dessa ytterligheter? Jo, det gör det faktiskt. Som naturvetenskapen i själva verket gör, i den illusoriska tron att man söker och finner Sanningen om Verkligheten, kan mänskligheten komma överens om att vissa värden och verklighetsuppfattningar är omistliga och gemensamma för de allra flesta av oss. Överenskommelserna bygger då just på en någorlunda samstämmig intersubjektivitet. Det synsättet har bl.a. gett oss FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, Europakonventionen om mänskliga rättigheter, Genèvekonventionen om regler vid krigföring osv. Ingen hävdar att dessa aktstycken representerar någon gudomlig eller vetenskaplig Sanning. Däremot avspeglar de vad en stor majoritet människor uppfattar som rätt och fel respektive gott och ont, dvs. de får samma karaktär av moraliska rättesnören, som religionerna avser att ge oss. Som de mänskliga skapelser konventionerna är kan de dessutom alltid bli föremål för omprövningar (i flertalets ögon förhoppningsvis då förbättringar). I stället för att underkasta oss religionernas och vetenskapens falska profeter blir vi människor därmed våra egna herrar.
I mitt nästa blogginlägg planerar jag att närma mig Jorden igen och ge konkreta exempel på vilka följder den totala relativismen kan få.
/Hannes Qvarfordt
Välkommen höst
Publicerat: oktober 24, 2013 Sparat under: Återhämtning, Öppenhet, Khai Chau, mat, Min berättelse, sömn 1 kommentarEnligt mina egna erfarenheter, varje sommar sedan flera år, så mår jag faktiskt sämre psykiskt på sommartid. Därför är hösten som nu kommer en välkommen gäst för mig. På sommaren har jag upptäckt att det är själva värmen eller hettan, som gör att jag får ännu svårare att få i mig lite mat. Medan ljuset, som är nästan dygnet runt, gör det svårt för mig att sova och varva ner: det gäller alltså rent fysiologiska processer, som därmed naturligtvis påverkar det mentala. Till detta hör även de sociala kraven, som ni säkert förstår: man ska grilla, umgås, resa bort, sitta ute… Jag har också blivit allergisk mot att bli betraktad av folk, när jag går på stan. Och detta förstärks ju på sommartid, pga ljuset.
Fram mot hösten/vintern, kan jag känna mig ganska trygg, i detta avseende, eftersom det är ingen som kan se så mycket ute, när det blir mörkare. Luften känns klarare att andas, löven blir både gula och röda, mot den blåa himlen.
Jag sover bättre och maten smakar mer.Tidigare så har även jag drabbats av att personalen går på semester på sommaren, med stängda verksamheter som följd osv…
Allt som allt, därför välkomnar jag nu Hösten – dock mycket medveten om att de flesta av er är av motsatt uppfattning.
Vi hörs
/Khai Chau, Eskilstuna
Mera ljus på vårdens skuggsida
Publicerat: oktober 23, 2013 Sparat under: Anhöriga, Jimmie Trevett 3 kommentarer
Många av RSMH:s medlemmar är personer som har eller har haft en långvarig och allvarlig psykisk ohälsa, inte sällan i kombination med olika psykiska funktionsnedsättningar. Människor vars behov av vård, stöd och service inte alltid matchats från det allmänna på samma sätt som för övriga medborgare. RSMH har genom åren fått ta del av erfarenheter av hur bland annat. sjukvårdssystemet fungerar för människor med psykisk ohälsa, inte minst med avseende på tillgänglighet, möjligheterna till ett mer eller mindre fritt val eller utrymmet att som patient/vårdtagare påverka vårdens innehåll och premisser.
Många av våra medlemmar har på nära håll bevittnat de förhållanden och processer som föregått självmord och självmordsförsök. Vi representerar dessutom människor som i många fall inte alls har något fritt val utan tvingas till vård ironiskt nog ofta efter att dessförinnan förgäves ha sökt hjälp från det allmänna.
Nu är maktfrågorna inom vården inte enkla att hantera. Något som kanske starkast framträder inom psykiatrin. Utöver det grundläggande beroendeförhållande som patienten, som vård-/hjälpsökande, befinner sig i till personalen finns här ytterligare maktproblematiska spänningar. Även en välinformerad patient, som är medveten om sina rättigheter och möjliga alternativ i vården, befinner sig här i ett djupare underläge i förhållande till vårdpersonalen.
De strukturer som finns stimulerar inte generellt någon patientmakt i djupare mening för människor med psykisk ohälsa. Maktutövningen är dessutom ofta dold och outtalad inom psykiatrin. Patienten vet att det alltid finns ett latent hot om tvång och fogar sig ofta i det som personalen erbjuder eller vill. Att ifrågasätta varför lokala alternativ för vård är sämre eller mer begränsade än vad som erbjuds på andra håll kräver alltså inte bara en orimlig kunskap för den hjälpsökande utan även en viss grad av mod och risktagande. Att säga nej till erbjudna former av vård med hänvisning till att man föredrar andra som ej finns lokalt kan vara nog så spännande för en av psykiatrins vårdkonsumenter.
Men, även professionens eldsjälar hämmas av den utarmning av resurser som skett och att man faktiskt inte har tillgång till hela repertoaren som vetenskap och beprövad erfarenhet rekommenderar i mötet med verklighetens patienter. Att vilja och veta det rätta utan att ha medel därtill är inte heller det särskilt roligt.
Generellt är RSMH av den åsikten att de insatser och resurser som står till buds för den med psykisk ohälsa borde vara mer tillgängliga, individanpassade och mindre beroende av olika huvudmäns utbudsfilosofi. Dagens översikt i SvD är därför ett välkommet steg ut i offentlighetens ljus för dessa frågor.
Tillgänglig valfrihet likväl som reell egenmakt för vårdtagaren är fortfarande i mångt och mycket främmande för den psykiatriska vården i Sverige. Patientrollen i psykiatrin och det allmänna bemötande som ges människor med psykisk ohälsa inom vården förtjänar en skarpare genomlysning. Även så grundläggande saker som att lyssna på, diskutera med och se människan i den journalförda patienten borde heller inte vara så svårt som man idag gör det för sig i vårdens verksamheter.
Att maktlösa och osedda patienter får sämre vård än andra är en skam för det svenska samhället. De strukturer som främjar detta behöver identifieras och rivas ned i grunden.
/Jimmie Trevett
Förbundsordförande RSMH
Utlopp för frustration
Publicerat: oktober 23, 2013 Sparat under: Arbetsmarknad, Bemötande, ekonomi, Fredrik Gothnier, sjukskrivning, Socialförsäkringen | Tags: sjukskrivning 8 kommentarer
Jag tänkte skriva något om myndigheters bristande samverkan och risken för att personer med psykisk ohälsa ska förlora sin sjukskrivning. Det är väl känt att personer med psykisk ohälsa kan bli utförsäkrade. Det har hänt att personer som skickas till Arbetsförmedlingen bedöms som inte arbetsföra. Det betyder dock inte att Försäkringskassan inte kan påstå att personen har arbetsförmåga. Det är också så att personer som Arbetsförmedlingen bedömer ha t ex 60 % arbetsförmåga bedöms annorlunda av Försäkringskassan. Försäkringskassan har bara bedömningarna 25%, 50% , 75% och 100% arbetsförmåga. En person som av Arbetsförmedlingen bedöms ha 60% arbetsförmåga kan av Försäkringskassan bedömas ha 75% arbetsförmåga enbart för att Försäkringskassan inte har samma procentsats arbetsförmåga i sina bedömningar. Personen uppgraderas då till en högre arbetsförmåga än vad Arbetsförmedlingen bedömt och får börja arbeta mer än vad arbetsförmedlingens bedömning medger att personen klarar av. Annars förlorar personen sin sjukskrivning.
Läkare kan i sina läkarutlåtanden om personer med psykisk ohälsa göra bedömningen att dessa inte är arbetsföra eller i varje fall skriva läkarutlåtandet på ett sådant sätt att personen bedöms ha nedsatt arbetsförmåga. Läkarutlåtanden som yttrar sig över personers arbetsförmåga bedöms annorlunda hos Försäkringskassan. Det beror på att läkaren enligt Försäkringskassan bara ska yttra sig över sjukdomen och inte över en eventuell arbetsförmåga. Därför tar Försäkringskassan ingen hänsyn till läkarens bedömning om andra saker än om personen bedöms ha en diagnos.
Arbetsförmedlingen kan se att personer inte har en realistisk chans att få ett jobb och att det inte finns några jobb som personen med psykisk ohälsa kan få då personen inte har tillräcklig arbetsförmåga. Det händer därför att Arbetsförmedlingen avslutar arbetet med en person då denne inte bedöms kunna få ett jobb. Försäkringskassan å andra sidan bedömer om personen antas ha en arbetsförmåga eller inte. Det har hänt att Försäkringskassan bedömer att en person med psykisk ohälsa har arbetsförmåga även om det inte finns någon realistisk chans för personen att hitta ett befintligt jobb som denne klarar av och hitta en arbetsgivare som skulle vilja anställa personen i fråga. Om det finns en realistisk chans för personen att få ett arbete intresserar inte Försäkringskassan som kan utförsäkra personen om denne bedöms ha någon arbetsförmåga.
Regeringen har skrivit en förordning (Svensk författningssamling 2013:522) som trädde i kraft 1 augusti 2013 där det skrivs att verksamheten personligt ombud ska bedrivas så att samverkan mellan vård- och omsorgsinsatser för personer med psykiska funktionsnedsättningar, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kommer till stånd utifrån den enskildes behov. Dock har jag hört liknande historier som ovan av just personliga ombud. Det finns anledning att fråga sig om man kan uppnå en samverkan utifrån den enskildes behov när psykiatri, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan ska göra bedömningar utan att ta hänsyn till varandras expertis? För att en bra samverkan ska kunna uppnås så krävs en ändring av dessa myndigheters uppdrag så att individen sätts i centrum och att alla har individens bästa för ögonen.
Antalet sjukskrivningar har gått ner men blir människor mindre sjuka bara för att man ändrar i regelsystemet? Det finns historier, till exempel den onådiga luntan där personer har trillat mellan stolarna och förlorat sin inkomst (sjukersättning) på grund av förändrade bedömningar hos myndigheter snarare än att personen fått sin hälsa förbättrad, alla offentliga fina ord till trots!
Nu har jag skrivit av mig min värsta frustration.
Fredrik Gothnier
RSMH-bloggen 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.